Mer eller mindre skarpt

Jag höll mitt löfte kompis.

I vanlig ordning är det rätt mycket verkstad och väldigt lite snack här. Dvs jag fotar en hel del men bloggar rätt dåligt.. Dags att försöka bättra på snacket, har massor av kul att berätta men jag väljer att ta en liten fototur från i veckan som var när jag och Niklas tog en runda på stan.

Sony NEX-5n och Zeiss Distagon 25/2.8 - Hösten har definitivt kommit till stan.

Vi hade en lös idé att få lite höstbilder, höststämning.  Snabbt genom Fors kyrkopark och vidare mot centrum. På fristadstorget vajade det kinesiska flaggor, fint besök i kommunen. Då visar man upp sig.

Sony NEX-5n och Zeiss Distagon 25/2.8 - Arbetartraditionen är stark även i Eskilstuna.

Vi tog oss snabbt vidare ner mot strömsholmen där jag stod och koncentrerade mig på att försöka komponera en bild på bron över till holmen. Bredvid bron sitter ett gäng herrar och dricker öl. Plötsligt ropar en av dom på mig och reser sig upp. Jaha nu tror han säkert att jag fotat dom och är lagom glad över det. Men jag tänker att jag står kvar och säger "hej hej" tillbaks. Bjässen kommer med långa steg hojtandes mot mig, undrar om han har tänkt hiva både mig och kamera i ån? Väl framme besannas inte alls mina farhågor utan han undrar om inte jag kan ta en bild av honom.

 "Jag vill att du tar en bild på mig och publicerar den" sa han, ok sa jag.

Sony NEX-5n och Zeiss Distagon 25/2.8 - okänd kompis.

Jag tar ett par snabba på honom och säger att jag skall publicera en bild. Han blir mycket nöjd, tar min hand och skakar den ordentligt. "Bra bra, lova att göra det".  Jadå jag lovade och nu har jag också hållit vad jag lovat. Tack skall du ha för att du bjöd på dig själv och för att jag fick ta bilden.

Några meter åt ett annat håll fastnade jag sedan för detta.

Sony NEX-5n och Zeiss Distagon 25/2.8 

Jag har mer och mer börjat intressera mig för den här typen av, skall vi kalla det en sorts stilleben? Miljöer i miljön, gärna utan människor. Jag tror det är något som sitter i mig sedan mina år på kostskola och allt målande av stilleben och andra konstruerade kompositionella miljöer. Mycket lärorikt och bra att ha i bakhuvudet när man går på stan såhär. Det vilar en sorts tidslöshet över det som bara ökar om bilden dessutom blir svartvit. Underbart intressant ämne detta med svartvitt, vilka möjligheter man har att berätta med ljus och form. Där har jag hur mycket som helst att lära mig.

Vad är väl en promenad utan blommor? Lite höstblommor, varsegod.

Sony NEX-5n och Vivitar 55/2.8 Macro - Lite luggslitna men stolta står de kvar och förgyller.

Äntligen fick jag tillfälle att testa mitt nyköpta macro också. Jag sålde mitt dyra Sigma 105/2.8 macro för att få loss lite pengar och köpte detta klassiska och utmärkta Vivitar i nyskick istället. Det fina med det är att det faktiskt går ner till 1:1 och dessutom är f/2.8, inte helt vanligt hos macron med denna brännvidd. Några hundralappar på Tradera så var det mitt, tackar för det! Jag kom aldrig riktigt överens med Sigmans bokeh, den var störande och inte vacker i mina ögon. Vivitaren är betydligt roligare att se, mjuk och fin, men ändå medverkande i bilden på ett lite måleriskt sätt. Bra det gillar jag!

Vivitaren fick sitta på för jag ville testa hur den presterar på lite avstånd också.

Sony NEX-5n och Vivitar 55/2.8 Macro - Kloster kyrka har också nåtts av höstfärger.

Jo men det där blir klart godkänt, bra upplösning och skärpa, bra närvaro. Det fungerar helt klart att använda till lite av varje och kan vara enda normalet i väskan om man behöver packa snålt.

Mer macro då kanske? Den här killen satt ganska still men inte blomman. Höst brukar ju betyda blåst och idag blåste det, macro och blåst är ju Big Nono. Men skam den som ger sig, 20 bilder senare fick jag denna:

Sony NEX-5n och Vivitar 55/2.8 Macro

Lagom till jag fick den bilden tyckte han det var dags att röra lite på sig, så hej då!

Sony NEX-5n och Vivitar 55/2.8 Macro - Nu sticker jag!

I stadsparken finns en fin sten med ett rött hjärta på. Jag vet faktiskt inte vad det är, en form av minnessten kanske. Det kändes som ett motiv som behöver behandlas mer varsamt och känsligt så jag bytte till mitt Fujian.

 Sony NEX-5n och Fujian 35/1.7 @ 1.7

Fujian är en CCTV-lins, tror den är till videokameror, som kan användas med en c-mount-adapter. Liten och billig från ebay, som ger en effekt som påminner om en lensbaby till en tiondel av priset. Väldigt rolig att ha med sig och den tar ju knappt nån plats heller. Lite nedbländad blir den riktigt skarp i mitten och mjuk med vinjett i kanterna, här har jag den på full öppning och då blir den ganska soft rakt över.

Det finns ett vackert träd i stadsparken som jag tar en bild på då och då, nu när jag ändå hade Fujian på tog jag en med den också.

Sony NEX-5n och Fujian 35/1.7 @ 1.7

Som ni kanske noterat har jag efterbehandlat bilderna ganska olika denna gång. Ibland vill jag ha precis samma tematiska behandling på alla bilder, ibland ser jag dem som individer som kräver sin egen speciella behandling. Idag var det den senare varianten. Jag tror det är hösten som lockar fram en annan sida hos mig, en lite mörkare och mer melankolisk sida som avspeglar sig både på en del av bilderna jag tar och hur jag efterbearbetar dom. Mer inåtvänt, mer existentiellt. Hösten passar mitt introverta sinnelag ganska bra, bara jag passar mig för att inte ramla för långt ner i melankoli och asocialitet. Men rätt använt kan den energin kanaliseras till att bli skapande och ta ut svängarna lite.

Lev väl och ha en bra helg på er, nu skall jag sätta mig och kika igenom 445 bilder från dagens skogsmulletur, det är finhelg för mig! 

Dela:

Får jag får på rätt sätt?

Som jag nämnde i mitt förra (första) inlägg så har jag ganska nyligen börjat tänka i tema eller serier när jag är ute på fototur. Egentligen kan man undra varför jag inte gjort det tidigare med tanke på att jag fotat från och till i runt 30 år? Delvis tror jag att jag förut har försökt att jaga "bilden", alltså försökt få en bild som säger allt jag vill. Inget fel i det, men ibland/ofta är det svårt att få sagt allt om t.ex en skogshage med får med en enda bild.

Sony NEX-5n med Sigma 105/2,8 Macro

En annan del handlar såklart om mig själv som fotograf. Utveckling och ett vidare medvetande om att uttrycka med bild skapar behov av att få täcka ett tema, att få berätta en historia, att få gräva djupare i det jag upplever här och nu på plats.

Ett horn i sidan, gott att klia sig.  Sony NEX-5n med Sigma 105/2,8 Macro

En aspekt av det hela som man inte får glömma är att känna till sin utrustning. När jag kan min kamera, mina objektiv och deras egenskaper vid olika tillfällen, då kan jag också se möjligheter och bilder redan i mitt huvud medan jag går omkring och letar efter bilderna. Jag vet att mitt gamla Rokkor 58/1.4 ger en rätt skön levande och deltagande bokeh vid full öppning men att den nerbländad istället byter till att bli mjuk och följsam.

Sony NEX-5n med Minolta Rokkor 58/1.4 @ 1.4 

Jag gillar den levande karaktären precis som det korta men svårbemästrade skärpedjupet. Jag satte inte skärpan ovan precis där jag ville men det fungerar rätt ok. Hade jag inte kunnat min utrustning hade jag aldrig sett den möjligheten, den bilden i mitt huvud. Nu handlar det såklart också om att ha rätt grejer med sig vid rätt tillfälle, men jag försöker lära mig på att  "zona" in på det jag har med mig i väskan och hitta bilder eller små berättelser med just de verktygen. 

King of the hill.  Sony NEX-5n med Sigma 105/2,8 Macro

Allt detta kräver ju att jag fotar regelbundet, att jag undersöker mina objektivs olika egenskaper, att jag testar min kamera vid olika förutsättningar och hur jag kan använda alla dess verktyg och inställningar. Det blir på sätt och vis en sluten cirkel där. Utveckling, utrustning och träning. Det ena ger också det andra som ger det tredje osv. Det viktigaste i slutändan är ändå för min del att träna seendet, ser jag inte bilderna omkring mig spelar inte det andra någon roll, då blir det bara en massa kort och inga bilder och historier att berätta. 

Sony NEX-5n med Minolta Rokkor 58/1.4

Fick jag nu får på rätt sätt då? Ja det kan man undra :) Dom blev iaf svartvita, jag tyckte det blev bäst och det är lättare att göra en serie om den känns homogen. Svartvitt är också för mig ett ganska outforskat och spännande område. Jag försöker att lära mig se mer i svartvitt, kopplar om NEXen till svartvitt läge och tittar på skärmen hur det ser ut och letar och känner in. Live view är verkligen guld på det viset! 

Alla bilder i serien ses här: http://www.fotosidan.se/gallery/view.htm?ID=331702

Dela: