MITT INRE RUM...

Ett litet steg för SJ, men ett jättestort steg för mig...

Hade någon sagt till mig att jag skulle åka kommunalt in till stan för ett år sedan, hade det känts som om de bett mig fara till månen! Men igår tog jag det initiativet alldeles själv!!!

Sedan cirka femton år tillbaka har jag (på grund av min panikångest) fått skjuts av min man in till stan varje gång jag skall klippa mig (jag klipper mig alltid hos samma frisör ;o)

Men igår när jag skulle klippa mig sade jag till Marko "jag kan ta tåget och tunnelbanan in till stan, om Du kommer och hämtar mig sedan"? Han blev alldeles paff...

För säkerhets skull tog jag med mig en vän, jag var inte ens säker på om jag skulle hitta dit efter så många år...

Tågresan gick galant. Jag vet inte om det beror på att jag hade med mig en vän, att vi åkte mitt på dagen när det inte var så mycket folk och att vinterkräksjukan inte "kommit igång" eller om det bara är medicinen förtjänst? Nästa steg blir att åka pendeltåg alldeles själv.

Foto: Camilla Thieme

OBS! Mobilkamera (HTC Incredible S)

Tunnelbanan kändes dock lite värre. Tack och lov behövde vi endast åka en station! Det var proppfullt med folk och alla trängdes i gångarna. Själv stod jag vid dörrarna och svettades. Om det berodde på ångest eller värme, det vet jag faktiskt inte. Jag har märkt att kroppen ibland fortfarande reagerar med ångestsymtom, fast hjärnan inte känner av någon rädsla/ångest.

Jag hade även packat ned handsprit, astmaspray och läkeroltabletter i handväskan. Ifall jag skulle må dåligt... Ytterligare ett steg i tillfrisknandet blir att ta bort även dessa så kallade "säkerhetsbeteenden". Som tur är så är jag väl medveten om dem och igår använde jag (hör och häpna) inga av dessa "säkerhetsbeteenden", trots att de låg i handväskan. Jag behövde dem inte helt enkelt :o)

Kram Milla

Dela:

Dagen med stort D

Igår, lördagen den 2 juli 2011 var det dags att efter sex veckor med full dos göra en utvärdering av hur väl medicinen hjälpt mot min ångest.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta (och håller faktiskt på med det också, då jag börjat på en tredje del av "Min Panikångest") men nöjer mig med att säga att jag numera har ett stort leende på läpparna! :o)

Jag mår SÅ HIMLA BRA! 

Jag har, hör och häpna inte haft en riktig ångestattack på TRE MÅNADER!!! Jag minns senaste gången så väl, för det var första gången på nästan tjugo år som jag fotograferade mig själv med min systemkamera när jag hade en ångestattack.

Nu är nästa steg att börja lita på att den positiva effekten av medicinen kommer att hålla i sig. Jag känner mig fortfarande orolig över att det bara är tillfälligt och att HELVETET skall braka lös igen... Jag är rädd för att det jag känner nu endast är temporärt och kommer att tas ifrån mig vilken sekund som helst.

Självklart tänker jag positivt och både hoppas och tror att så inte är fallet, men samtidigt kan jag inte släppa tanken på att detta är för bra för att vara sant.

Sedan, när jag förhoppningsvis har varit ångestfri en längre tid, kan jag luta mig tillbaka och känna tryggheten över att medicinen verkligen fungerar. Jag har redan ändrat på många saker som satt käppar i hjulet för mig och släppt flera "säkerhetsbeteenden" som jag haft i många, många år.

Faktum är att jag redan nu knappt minns hur det känns att ha ångest och jag förstår verkligen att andra människor har och har haft svårt att sätta sig in i en sådan situation. Jag antar att det är min kropps sätt att skydda sig, den vill helt enkelt inte minnas känslan av ångest, känslan är för smärtsam...

Här nedan kommet ett par bilder jag visat tidigare i min blogg, men som jag ville lägga upp igen då jag tycker de beskriver min ångest så bra. 

"En bild säger mer än tusen ord"...

Foto: Camilla Thieme

Jag har frågat de människor som står mig närmast hur de tycker att jag förändrats sedan jag började ta medicin mot ångest. Här är några saker:

- Mer positiv

- Mer livfull

- Mer utåtriktad

- Mer spontan

- Lugnare

- Gladare

- Tryggare

- Mindre pedantisk

- Mindre kontrollbehov

Själv känner jag mig lugnare, mer positiv och mer utåtriktad. Jag har inte lika många tankar kring sådant som gav (ger) min ångest, jag vågar göra mer saker och har blivit betydligt mer självständig. Min självkänsla har dessutom ökat markant. Idag tycker jag inte längre att jag är totalt värdelös och att jag inte har lika stor rätt att finnas till som alla andra. Idag ser jag mig själv som en "jämbördig individ" som har precis samma rättigheter (och skyldigheter) som vem som helst. Jag går med stolta, bestämda steg och jag håller huvudet högt. 

Som de få gånger då jag faktiskt mått bra under de senaste tjugo åren.Foto: Camilla Thieme

Här kommer ett litet utkast från "Min Panikångest" del tre:

"Jag minns när jag efter att ha tagit medicin i några månader var på återbesök på Carema Hjärnhälsan. Min läkare frågade då mig om jag fortfarande hade ångest? Jag tittade på henne som hon kom från planeten Mars och tänkte tyst för mig själv. "Vad då fortfarande ångest, vad menar hon? Kan man bli av med den?" Då hade jag ingen aning om att jag tre månader sedan skulle vara nästintill ångestfri."

De flesta biverkningar har också börjat ge vika. Jag är inte alls lika ofta trött, (och då menar jag "sjukligt trött" så att det inte går att hålla sig vaken) jag får inte blåmärken lika lätt och jag känner mig inte yr och skakig längre. Jag har till och med sluppit min kroniska värk, trots att jag suttit mer än någonsin framför datorn den senaste tiden. Däremot är jag fortfarande förstoppad/trög i magen samt har en del andra "privata" biverkningar kvar.

 Inom mig har jag alltid känt mig som den Camilla som jag alltid varit, glad, öppen, spontan, rolig och sprallig, men utåt sett har jag nog uppfattats som en väldigt inåtvänd och negativ person de senaste tjugo åren. Jag antar att ångesten dolde min rätta personlighet väl. Nu hoppas jag dock förbli "mitt sanna jag" igen, både i mitt hjärta men även för andra.

Kram Milla

En dikt om ångest...

Om Ni klickar på bilden här ovan skall Ni kunna lyssna när jag läser upp min dikt, men jag minns inte hur man lägger upp en ljudfil på nätet. Någon som vet? Berätta gärna! Har bloggat om detta tidigare, men hittar dessvärre inte inlägget...

"Du svepte in i mitt liv som en tjock dimma,

omgav mig och kvävde sakta mitt inre.

Du tog allt och alla ifrån mig och lämnade

mig ensam kvar med min oro och ångest. 

 Du förändrade min personlighet, min livssyn, hela mitt väsen

och långsamt förvandlade Du mig till en skugga av mitt forna jag."

Av : Camilla Thieme 2011

Dela:

Biverkningar i bild...

Jag har ju skrivit en del om min medicin och dess biverkningar, men kanske inte visat dem så mycket i bild. Så det tänkte jag göra i detta inlägg (i alla fall en del av biverkningarna ;o)

Det krävs en hel del mod av mig att lägga upp dessa förskräckliga bilder på mig själv, men jag tar det som ytterligare ett steg i mitt tillfrisknande :o)

Hoppas dock att jag inte skrämmer iväg någon som kanske velar att börja ta medicin mot till exempel ångest eller depression. För hur jobbigt biverkningarna än må vara, så är de tusen gånger bättre än att leva med ångest!

Kram Milla

Medicinen gör bland annat att jag har SVÅRT ATT SOVA. I förrgår natt vaknade jag minst en gång i timmen och när klockan var fem gick jag upp och klippte tånaglarna på badrumsgolvet i en hel timme. Nästan så att jag kände mig MANISK...

Igår när jag gick förbi spegeln upptäckte jag dessa UTSLAG runt ögonen!

Jag har flera gånger fått EKSEM i ansiktet...

Ibland blir jag SÅ TRÖTT att det är totalt omöjligt att hålla sig vaken.

En dag dök dessa BLÅMÄRKEN upp, helt utan förklaring!

Ibland har jag känt mig YR,  SKAKIG och mått JÄTTE ILLA...

Foto: Camilla Thieme

OBS! Mobilkamera (Samsung GT-S5230)

Dela:

Sakta framåt...

Igår var jag hos min läkare på Ankaret (Psykiatrin i Haninge) för första gången sedan jag började med Fontex. Gissa om hon var glad över att jag äntligen vågat testa medicin mot ångest! Hon tyckte även att jag skulle börja med att höja dosen varje vecka, istället för varannan (för att på så sätt nå önskad effekt snabbare). Känns lite läskigt, men jag skall ge det en chans. Hon sade dessutom att jag skall komma upp i 10 mg Fontex så småningom och inte 5 mg som jag först hade hoppats skulle räcka...

Jag berättade även för min läkare att jag skulle vilja söka fonder/stipendier för att eventuellt kunna få någon form av "inkomst". Då ordnade hon en tid till en kurator på Ankaret som skall hjälpa mig med detta. Det ser jag verkligen fram emot! Hon skulle även skriva ett läkarintyg som jag kan skicka till Försäkringskassan. Funderar nämligen på att söka sjukersättning igen, nu när jag även testat/testar medicin (något de eftersträvade i min förra ansökan). Jag ger mig inte i första taget ;o)

Sedan har jag fått en ny tid till smärtkliniken Capio S:t Görans Sjukhus, där jag först skall träffa en läkare och sedan en sjuksköterska. Egentligen skall man träffa sjuksköterskan först, men då väntetiden skulle bli längre i sådana fall bestämde vi oss för att göra tvärtom.

Så lite går det väl sakta framåt för mig i alla fall, tycker jag. Jag vågade till och med ta bilen till gymmet (Hanige Fysio Center) igår och träna en timme. Något jag inte gjort sedan i mitten på november!!! Hoppas att det håller i sig, skall försöka gå dit på fredag igen.

De som känner mig väl säger att jag blivit lite lugnare sedan jag började med medicin. Jag tar visserligen en väldigt låg dos än så länge (endast drygt 3,5 mg) men jag hoppas att den haft en positiv effekt och påverkan på mig och att det skall bli ännu bättre med tiden :o)

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme

Dela:

Tid till smärtklinik...

Nu har jag äntligen fått en tid till Smärtkliniken Rehab Capio S:t Görans Sjukhus. Tyvärr måste jag ändra den tiden, då min man arbetar och jag gärna vill ha med honom dit.

Har någon av Er varit på denna eller någon annan smärtklinik? Fick Ni den hjälp Ni behövde? Berätta gärna!

Kram Milla

Foto: Camilla Thieme

Bakom kulisserna... ;o)

Dela: