Att vänta med bilden blir oftast fel ljus
Jag var ute med min hund Leica på förmiddagen och kom på mig med att stanna mitt på vägen och titta nedåt den tomma vägen med en liten fabrik bakom där rök från piporna vällde fram. Det var vackert, ljuset var vackert och jag fick kvickna till och gå den där rundan med jycken. När jag kom hem bytte jag min hund Leica mot min kamera Leica M2 med 35 mm summicron på och gick ut för att fånga den där bilden som hade fått mig att stanna mitt på vägen.
trots att jag stod på samma punkt, trots att jag tittade på samma sätt kunde jag inte längre se bilden. Den bilden jag hade naglat fast i mitt medvetande fanns inte längre där.
Så här ser fabriken ut på hösten, men nu på vintern med röken uppför skorstenen ser den mycket häftigare ut.
Men nu var bilden som sagt en annan. Hur ofta har inte det hänt att man ser en bild men har inte tid eller möjlighet att ta just den bilden. Allt de andra är bara dåliga kopior av vad man ville haft. Problemet är att de bilderna som man inte tar bränner sig fast i minnet, retar en att man inte gick hem direkt och hämtade kameran.
Ju mer jag tittar på bilder, ju mer jag tänker på bilder ju mer inser jag att det är svartvita bilder jag vill hålla på med.
Jag brukar säga att det är bra att försöka fotograferar där man är, att försöka fotografera på olika nivåer, högt mellan och lågt. Genom att fotograferar på de olika nivåerna så ser man olika saker.
Alla bilder kanske inte blir bra - men man vill ändå ta dessa bilder för att de just vid fotograferingsögonblicket känns bra. Då jag fotograferar så stänger jag av tankarna och bara koncentrera mig på det jag gör. Är nog ganska tråkig att umgås med då jag har en kamera i min hand, såvida jag inte tar porträttfoto. Då är jag nog medveten och ganska trevlig tror jag.
Många gånger då jag fotograferat barn eller tonåringar som varit lite för stela så har jag bett dem skrika, de gör det inte i början. Men efter en liten stund skriker de ganska lågt. Då jag ber dem snurra runt och skrika allt de orkar börjar de skratta, skriket blir lite högre för varje gång. tillslut skriker de rejält. Då har de börjat vara med på bilderna och är inte så blyga längre.
Nu var min fru och min dotter på fotoklubbens utställning. Jag tänkte vara med på den men tackade nej då jag inte visste hur jag skulle arbeta. Tycker nog inte att jag hade något att komma med just nu, får därför samla på mig lite så jag kan vara med och leka med de stora killarna och tjejerna i fotoklubben. De hade ordnat en mycket trevlig utställning både på Palladium men även på Växjö Bibliotek. De är så roligt när jag väl kommer till fotoklubben, är lite lat av mig. När jag väl kommer dit är det mycket trevligt. Klubben har stoltheten att presentera många mycket trevliga kvinnor och män och det känns mycket utvecklande att vara med då styrelsen och de som hjälper till är så duktiga.
En lastbil kom en gång och tippade av ett lass jord på en grusplätt, veckorna gick och ur jordhögen började solrosor stiga upp och stå där på den lilla jordytan med grus och sten runt om. Snacka om maskrosblomma. Naturen är med lite hjälp ganska duktig på att finna skönheten även ur en liten tippad jordhög.
Ha en trevlig dag och gör något vettigt i morgon. Själv ska jag försöka åka ut till Kronobergs Slottsruin för att fotografera på förmiddagen, men det beror på ljuset också.
