Ett trasigt kort till studenten
Min kamera berättar för mig vad jag varit med om, vad som hänt genom åren då jag glott i sökaren. Har jag någonsin, någongång varit närvarande eller har jag skenat iväg till allt annat. Att fotografera handlar om att skapa sig en historia, bygga upp något trevligt.
När jag flyttade tillbaka från Göteborg 1994 efter att ha bott där i sex år gick jag en "påhittad" skola som arbetsförmedlingen hade ordnat, där lärde mig sig absolut ingenting och lärarna där måste ha gjort något mycket dåligt för att få arbete där. Men jag frågade vid denna tid om jag kunde åka till ett dagis för att fotografera och det fick jag.
Jag begav mig till ett dagis efter att ha bokat in och var där några timmar. Jag hade kameran med mig och satt lite avskilt och gjorde inte så mycket väsen av mig, tillslut tyckte barnen att jag var tråkig och fortsatte med sitt eget lekande. Då tog jag mina bilder. Filmen framkallades och jag tog fram bilder i mörkrummet. Åkte upp några dagar sedan och lämnade in dessa bilder till dagis som tack. Detta var 1994.
Åren gick och nästa gång stod jag på Ernstson Foto i Växjö där jag då arbetade och in kom en mamma med en bild på en flicka med svart långt hår och en penna i handen. Fotot var trasigt, slitet och gammalt. Nu skulle mamman använda sig av just det kortet för att göra en studentskylt. Åren hade gått. Den lilla tjejen som jag fotograferade på dagis hade vuxit upp, nu var det dags för henne att ta studenten.
Mamman som inte visste vem jag var beklagade sig att bilden hon tyckte så mycket om var så trasig, hur ska vi kunna använda den sa hon. Nej, vi ska inte använda den sa jag till henne. Vi tar negativet i stället sa jag till mamman. Men jag har inget negativ, bara bilden sa hon.
Nej, men jag har negativet sa jag och berättade att jag hade fotograferat bilden 1994 när hon gick på dagis, mamman stod helt stel och bara tittade på mig, sedan blev hon mycket glad. Studentskylten var mycket fin och mamman var mycket glad. Vad dottern heter eller bor eller gör nu vet jag inte, men tänk vilket sammanträffande.
Det är ju för det vi fotograferar. Just för att minnas, för att kunna berätta något om hur det var då och då. Att fotografera är att skapa minnen för framtiden, stora som små.
Bilderna i detta rep är från Brazil Jack då de var i Malmö för många år sedan. Ljuset var inte så bra så jag fick vara stadig på handen. Tri-x troligtvis och pressad.
Något som jag är förtjust i är clowner i alla dess former, vet inte varför men troligtvis är det nioåringen som är lös inuti mig som vill släppas fri.
Trevlig helg
Hälsningar/GöranR