Från idyll till panik är steget inte långt borta
Vi har en sommarstuga i Norje Boke sedan många år tillbaka, när jag är där vilket inte är så ofta tyvärr så brukar jag bege mig till Hällevik och Nogersund där jag kan ställa upp mitt kamerastativ och min kamera. Att som jag bo i inlandet Växjö och inte få se havet, inte få känna havsvindarna och inte få se de gamla fiskebåtarna är ganska tufft för mig stundtals. Jag vill inte äga en båt, men jag vill se en båt och jag vill också kunna se ut mot vattnet och kanske sätta mig på en sten eller brygga och bara låta tystnaden tala till mig.
Jag saknar de gamla fiskargubbarna som satt på bänken vid sina båtar, som satt där och snackade och som liksom fanns i bilden man såg. Nu är bodarna stängda, båtarna låsta och livet verkar ha somnat in lite grann. Ser man en människa som går så nog fan är det en turist liksom jag som snubblar fram över bryggan.
En morgon när jag stod och lutade mig över mitt stativ och min Hasselbladare kom det en man cyklandes och frågade om jag hade köpt båten. Jag fattade ingenting och då började han berätta. Det är inte denna båt som bilden visar men det fanns en gammal fiskebåt som såg ut som om den med nöd och näppe klarat sig undan något allvarligt. Mannen jag pratade med sa att båten hade sjunkit om jag förstod det rätt och att den nu hittat en köpare.
En köpare sa han igen och undrade vem som skulle köpa den båten - att den ens gick att sälja sa han. Vem vet. Kanske det var en som visste vad han gjorde som precis gjort sitt livs bästa eller sämsta affär. Vad vet jag. Men helt klart, historien om båten skulle mannen på cykeln berätta många gånger till denna dag. Hej då sa han och trampade vidare. Jag lutade mig över kameran igen och var åter i min egen värld av bilder.
Jag har mer och mer gått över till svartvitt. Har alltid fotograferat svartvitt men nu har jag mer och mer gått över till det helt. När jag tar en bild i färg blir jag inte alltid nöjd.
Men svartvit känns mer tidslöst för mig. Det känns mer äkta i min värld. Men jag kan förstå att vi alla ser olika på detta.
Hörvik är ett annat ställe runt omkring som jag besöker då och då. När jag är på ett ställe kan jag tycka att det är så fint där, så tyst, lugnt och stilla, så fridfullt så otroligt vackert. Men sedan slår en annan sida in och jag kan känna att jag får lite panik. Allt det fina kan vändas mot mig, så tyst. Tänk på vintern, när de stora stormarna väller in och när vågorna tar med sig kylan in mot land, när mörkret mer eller mindre inte vill öppna upp för ljuset på morgonen och mörkret kommer tidigt på eftermiddagen. När man går till kiosken och inte möter någon på vägen. Då får jag panik, mitt i den här vackra delen kan paniken samtidigt sprida sig i min kropp.
Jag känner igen det med de saknade fiskargubbar. Här runt Roskilde fjorden är bara en liten fiskehamn med aktiva fiskare. Resten är helt utrotad. För några år sedan fanns det förmodligen en 15-20 stycken.
Hälsningar från Erik / DK
Trevlig helg