Natur till tusen och lite blandat
Promenad i Stenshuvuds nationalpark, Skåne.
Vaknade i morse av ett telefonsamtal som gjorde mig nedstämd och ledsen. En person inom släkten hade hastigt avlidit och den förut klarblå himlen med sol fördunklades av meddelandet. För att skingra tankarna och göra nåt vettigt beslöt vi oss för att ta en tur till Stenshuvuds nationalpark. Sagt och gjort försedda med kaffe i termos och smörgåsar i ryggsäcken tog vi bilen och gav oss iväg.
Fler familjer hade uppenbarligen kommit på samma goda idé att tillbringa några timmar i denna underbara miljö. Trots trängseln av bilar kunde vi vandra tämligen ensamma. Vi tog oss först söderut över de torra hedarna med enar och mängder av snart utblommade backsippor. För en vecka sedan lyste säkert backarna av de blålila sipporna. Vårfrossörten blommade för fullt och lyste upp med sina gula blommor. Vi tog oss sedan utmed bäcken som skär igenom reservatet ner till vattnet och stranden och njöt av det levande havet med sina vågor som sköljde in över sandstranden. På vägen till vår fikapaus tog jag en titt på ängen där orkidéerna brukar finnas. Till min förvåning hade St. Pers Nycklar börjat dyka upp med några enstaka ex. Vi hittade sedan ett ledigt bord och några bänkar i skuggan och tog en fikapaus. Vi tog en runda till sedan och det är fantastiskt att så här i vårtid gå i lundar med en vårflora av gulsippa, vitsippa, kabbeleka och svalört som verkligen lyser upp i trädens skuggor och samtidigt höra hur vattnet porlar i bäcken. Årets första huggorm fick vi också se (jag hoppas att det är den sista också för min del).
Betydligt lättare till sinnes for vi hem efter underbar dag i en lika underbar miljö som Stenshuvud representerar.
Ha en fortsatt skön kväll.
Margaretha
Dela:
Prata om vattenkraft...
Jag lyssnade på väderleksrapporten och där utlovade man hårda vindar över Skåne. Jag gick ut och kollade vindriktningen och uppskattade att den kom från öster. Beslutade då att åka till Hanöbukten någonstans. Hamnade så småningom vid Vårhallarna strax norr om Simrishamn. Till min glädje såg jag att jag haft rätt om vindriktningen i stort. Vilken känsla att gå utmed stranden med blåsten rätt på och vågorna som bara vällde in med ett dån över sandstrand och klippor. Ett av skälen att jag åkte just hit var att jag för många år sedan fotograferade dessa sandstensklippor och hällar men då i dia och papperskopior. Jag ville nu ha färska bilder.
Jag blev först stannande inför havets brutala kraft när vågorna slog mot hällarna. Det blev åtskilliga bilder med det blå vattnet som vid solbelysning övergick stundtals skimrande grönt. Som gammal rospigg har jag alltid varit fascinerad av havet och dess skiftningar.
Här vid Vårhallarna skjuter skivorna av ljus sandsten ut i horisontella lager och ser ut precis som man tänkt sig att de en gång legat på havsbottnen och av tid och tryck sakta till sten. Här finns också uppresta sandstenslager och branta klippväggar. Sandstenen är från kambrisk tid. (Uppg hämtade från Naturskyddsföreningen i Skåne.)
God kväll
Margaretha
Dela:
