Nokturner

Drakarna vid världens ände

Kommer ihåg hur jag som barn fascinerades av de havsvidunder som på gamla kartor placerades vid den kända världens ändar. Jag var inte så gammal, har tydliga minnen från det att jag var två år. Drakarna fångade omedelbart min uppmärksamhet och skrämde mig lite. Jag undrade mycket vad det var. Drakarna, den kända världen? -Kände man inte till världen förr i tiden? Det förstod jag dock sedan jag fått det förklarat, men drakarna? Varför trodde man det fanns drakar där? I det okända, man visste ju inte fick jag förklarat. Man var rädd för det okända.

Det här har alltid fascinerat mig, denna stund är mitt första minne av sådana funderingar. Det är liksom essensen av att existera för mig.

Matematikern Kurt Gödel formulerade denna fundering när han år 1930 framlade sin ofullständighetssats, en upptäckt som närmast chockade den matematiska och naturvetenskapliga världen på den tiden. Gödel uttryckte sig som så:

”I varje motsägelsefritt formellt system som är tillräckligt komplext för att kunna beskriva aritmetik för naturliga tal, går det att formulera satser som varken kan bevisas eller motbevisas inom ramen för det formella systemet.”

Vilket betyder att det inom ett axiomatiskt system alltid går att formulera frågor, vars svar man måste tillfoga ny kunskap från utanför systemet för att kunna besvara. Det betyder i korthet att vi aldrig kan veta. Hur mycket vi än vet. Inte ens i matematiken, och matematiken är ju naturens språk har vi märkt.

Tor Nørretranders formulerar det så här, och den formuleringen tycker jag om: ”Medvetandet kommer aldrig att kunna beskriva världen, varken innanför eller utanför sig själv. Både personen där inne och världen där ute är rikare än medvetandet kan veta. De har sammanhang som medvetandet inte kan känna till. De har var för sig ett djup som kan kartläggas och beskrivas, men aldrig uppfattas fullständigt. Tillsammans kan vi kalla dessa djup, det inre och det yttre, för Gödels djup. Medvetandet svävar i Gödels djup. Jaget svävar i Gödels djup.”

Ja här är vi alltså, i Gödels djup. Svävande i universum på våra livsresor, eller universum svävande i oss, på sin livsresa. Einstein förde en gång en djupsinnig, seriös och utdragen diskussion med Niels Bohr om månen verkligen finns när ingen tittar på den. Diskussionen har skapat fysiker mycket huvudbry då frågan fortfarande är öppen. Pragmatiskt löses den enklast genom Köpenhamnstolkningen av kvantmekaniken, men ingen kan med säkerhet säga, då man hamnar i paradoxer vilket ben man än ställer sig på och frågan tangerar filosofin, vilken inte är fysikens uppgift.

Här svävar vi i universum, eller universum i oss, eller både och. Förmodligen det senare. Jag är övertygad om att världen är oerhört mycket rikare och ännu mer fascinerande än vi hittills föreställt oss.

Fysikern James Clerk Maxwell uttryckte det så här på sin dödsbädd 1879: ”Det som görs av det som kallas jag, görs troligen av någonting i mig som är större än jag”.

Här är vi framme vid den vuxnes formulering av den drake som kartfigurerna jag funderade över som barn vidrörde. Jag är också säker på att det är här Gud/gudar kommer in i bilden, en del av gudens funktion är att bekämpa denna drake. St Göran och draken. Vetenskapen har också en viktig funktion i detta bekämpande, men den djupa paradox man hamnar i genom Einsteins fråga visar att inte ens vetenskapen knäcker denna drake. Bohr löste i stort sett denna fråga genom att säga att frågan är meningslös. Och kanske är den det. Å andra sidan, om vi vill förstå vår plats i universum, förstå bättre än de som ritade ut drakarna på kartan vid världens ändar gjorde...

Tilläggas kan ju att fysiken genomgår ett slags trauma nu när den experimentella fysiken tycks gå bet på att beskriva verkligheten. Allt vi har då är våra teorier, och då är vi kunskapsmässigt hopplöst förlorade menar många. Vi får hoppas på Higgspartikeln i Cern och de upptäckter som där kan göras. Annars sitter vi där med Descartes i famnen med hans ”Jag tänker, alltså finns jag”. Ja, gör vi det?

På det hela taget tror jag universum är ett nollsummespel, den ultimata fria lunchen, och kanske den enda. Och den finns kanske inte ens, men det uppstår onekligen en del fenomen till följd av den :-)  De druider vid världens ände som kokat ihop denna soppa på en spik som vår perceptuella verklighet utgör har onekligen kockat bra. Tja. Inte så konstigt egentligen, men konstigare än vi trott.

Här är i alla fall en bild jag tycker om som föreställer vår plats i universum och för mina tankar till Gödels djup:

 –  Ser ni draken, där, vid världens ände...?

Dela: