Nokturner

Sköldpaddan och kosmos, köket #2

Jag lekte med kameran vid diskbänken i kväll (i kväll i skrivande stund) och kom att tänka på en sak :-) På bilden nedan, som jag visat tidigare i detta blogginlägg, visar jag min bild av vår plats i universum, vårt kosmos. Både då det inre och det yttre. Det yttre då i form av tjärnen, träden och stjärnorna. Det som syns på bilden. Det som pågår för att framställa bilden, dvs fotografens roll, dennes kunskaper, omsorger och estetik för att fästa bilden på bildskärmen för betraktaren, symboliserar då det inre kosmos.  

Den bild jag nu gjorde vid diskbänken föreställer vår föreställning om vår plats i universum. Denna har varierat genom tiderna. Det sägs att det var den intellektuelle giganten Bertrand Rusell som en gång höll ett föredrag om astronomi. Han beskrev hur jorden kretsar runt solen, och hur solen i sin tur kretsar runt centrum av den enorma mängd stjärnor som är vår galax. Efter föredraget reser sig en gammal dam upp och säger: ”Vad ni har sagt är struntprat. I själva verket är världen en platt skiva som vilar på en jättelik sköldpaddas rygg.” Forskaren drog på smilbanden och flinade överlägset när han frågade vad sköldpaddan då i sin tur vilade på? ”Ni är mycket listig, unge man, mycket listig”, sade den gamla damen. ”men det är sköldpaddor hela vägen!” Citat ur Stephen Hawking ”Universum i ett nötskal”.

Nu kan man ju tycka att detta är en naiv föreställning om världen, den bygger ju inte alls på sådant som vi kan väga och mäta, som vår nuvarande vetenskapliga och rationella världsbild bygger på. Men man skall inte glömma en skillnad mellan bilderna. Vetenskapen säger inget om hur saker egentligen förhåller sig, vad de har för yttersta orsaker. Det kan vi aldrig få veta med hjälp av den vetenskapliga metoden. Däremot ger ju sköldpaddsbilden det slutgiltiga svaret, det är sköldpaddor hela vägen. Kineserna föreställde sig världen som en platt skiva ovanpå en sköldpaddsrygg med himlen upphängd ovanför på enorma pelare, i sin tur också vilande på sköldpaddor.

Sköldpaddsliknelsen har också den tilltalande egenskapen med sköldpaddor hela vägen att den påminner om den ryska-dockan struktur vetenskapen avslöjat hos materien, mindre och mindre partiklar avlöser varandra, ända tills vi är nere på supersträngteori, och dessa kan vi kanske inte ens verifiera, de förblir en teori. En slags sköldpaddor, även om det finns matematik som beskriver dem.

Om det visar sig att de vetenskapliga teorier som försöker beskriva universum i dess helhet som ett nollsummespel blir framgångsrika och håller streck, så är det mig veterligen första gången vetenskapen presenterar en komplett kosmologisk modell över vår plats i universum, vår position i kosmos. Mycket intressant för en tänkare som jag. Under tiden får vi hålla till godo med de föreställningar vi nu har, om vi har några. Jag tycker om liknelsen med sköldpaddan, för vad säger egentligen att vetenskapens bild är bättre? Visserligen får vi när vi väger och mäter ihop det på det vis som vetenskapen säger, men vetenskapen i sin tur vilar på det rationella antagandet om världen att den kan låta sig beskrivas genom den metodologiska naturalismen. Denna säger att alla fenomen skall studeras med hjälp av naturens lagbundenhet, och bara söka förklaringar och ställa upp hypoteser i termer av naturliga orsaker.

Att världen låter sig beskrivas på detta vis skulle jag vilja likna vid ett postulat, ett obevisbart påstående som är självklart sant och därför ändå kan accepteras. Men, är det verkligen så självklart? Vi har ju faktiskt inga belägg för att så är fallet. Visserligen har en för oss stor del av världen kunnat vägas, mätas och inordnas i sammanhängande teorier på detta vis, vi har en stor anhopning av empiri som följer av postulatet. Men egentligen? I sammanhanget kan ju påpekas att vi lever i en mycket speciell tid. Bara just nu, vid denna tid i universums historia, kan vi överblicka en så stor del av universum som vi nu gör. Varken tidigare, eller senare. I en framtid kommer det synliga universums gränser att krympa radikalt. De vetenskapsmän som då tillämpar empiri kommer att komma fram till helt andra teorier om universums storskaliga struktur än de vi finner i dag. Vi vet också att vi bara kan se fyra procent av universums samlade materia och energi. Har vi då egentligen någon koll på vad vi ser, betraktat i en större kontext av universums helhet? Är det rent av så att vår tro på vetenskapens förklaringsvärde är grundad i scientism, en övertro på naturvetenskapen? En slags tro? Vi tror att vi vet, och tar vetenskapens auktoritativa roll i samhället som intäkt för detta?

Å andra sidan, vad kan vi göra? Vetenskapen är det bästa vi har för att skaffa oss tillgång till så säker kunskap som vi kan. 

Ja, här nedan är i alla fall min bild av vår föreställning om kosmos. En sköldpadda, vilande på en grön rund disk, kontinenterna. Dessa omges av livgivande blå världshav, vilka ger jorden betraktad från rymden dess blå färg. Jorden svävar i sin tur omkring i vintergatan omgiven av stjärnor åt alla håll. På sköldpaddans rygg en orange båt, symbolen för människolivet som seglande runt på ett stort hav, livet.

Mycket symbolik, men vänta, det kommer mer. Det finns ju en teori om livet som en hjärna flytande runt i en burk med näringslösning i ett laboratorium, lite som tex i filmen Matrix. Nu är ju hjärnan just detta, den flyter runt i en skål med näringslösning i vårt kranium, inkapslad i en biologisk apparat som kan förse den med näring och den yttre stimulans som tycks bekräfta dess fysiska existens i en rationell värld genom de sinnesintryck den får från kroppen. Vad säger att hjärnan inte själv skapar sin egen förutsättning för det egna livet? Att hjärnan är ett fenomen som uppstår immanent ur materiens innersta?

Hjärnan skulle alltså forma både sig själv, sin omedelbart näraliggande biologiska maskin, kroppen, och det universum som tycks omge henne. Hon driver allt detta själv, hon är inte bara en hjärna i en kropp, utan också universum självt. Vi ser henne bara inte, för vi är så vana att studera den mätbara världen med empiri sprungen ur våra axiom om världen. Vi ser bara ”våra” egna korta liv, inte hela sammanhanget. Våra liv kan då beskrivas som blomman av denna hjärnas liv, det ögonblick under vilket en del av henne kan stirra upp på en annan del av henne, stjärnhimlen, och fascineras över den grandiosa storslagenhet som tycks råda här i världen inom den del av kosmos denne individuella blomma upplever som sin värld och sitt medvetande. I själva verket är vi många blommor på denna naturens planta, både människor, djur och växter.

Ja, ett lite annorlunda sätt att betrakta universum och vår plats i detta. Bara som ett exempel på att scientologi kan begränsa vårt tänkande om oss själva och världen om vi inte ser upp (ser upp:-)).

På bilden alltså, skålen med näringslösning, omgiven av sig själv, de föreställningar resenären (geleklumpen i burken kallad hjärna) ombord på båten på sköldpaddans rygg skapar om världen, vilka är världen själv, resenärens kropp och celler med DNA, stjärnorna på himlen osv. Båten är orange, det är även vissa av de avlägsna ”stjärnorna” i form av bakgrundens oskärpecirklar, visande på att de är sprungna ur samma rot. Den ene är en funktion av den andre, den antropiska principen. Resenären på båten känner bara inte igen sig själv när denne tittar upp. Så har hen aldrig betraktat sig själv tidigare. Skålens kant är gränsen för det observerbara universum. Där utanför det okända; mystiken, magin, druidernas värld. Detta symboliserat genom oskärpecirklarna, oskarpa konturer av vad det nu vara månde som omger det kända, det vi vägt och mätt. Ja, detta är min bild av vår föreställning om vårt kosmos:

 ”Vi” är det som uppstår ur den kokande gryta som evighetens kvantfält utgör. ”Vi” är kanske ett nollsummespel på det hela taget. ”Vi” uppstår ur intet och upplöses däri, den kokande skål, kitteln, med inget i, ur vilken vi föds lever och dör. Alla är vi i var sin kittel, omgivna av alla andra, alla i sitt lilla kosmos, sin gryta, och ändå vårt gemensamma universum. När evighetens druider rör om i detta kärl, blir det kanske en sköldpadda, kanske en atom, kanske ett medvetet medvetande i en tvåbent kropp. Men är vi inte alla medvetna, katt som atom, kvark som mitokondrie? Vad är medvetande? Bara det som ryms i våra huvuden? Ja, enligt vår definition. Men kanske är det som så, att det som är medvetet är det som rör om i evighetens gryta, vars fysiska manifestation liknar en tanke, en värld med naturlagar, ett teleologiskt gudsbevis och synkronicitet, ja ett lagbundet kosmos. Det är så det tar sig sitt uttryck, genom den oändliga slumpen som där bor och den antropiska principen hamnar vi här, just där vi är, just som vi är och med just de tankar vi har i våra huvuden.

Man skall betänka, att med tillgång till en evig och oändlig slump, uppstår det också gudar. Någonstans finns det ett universum med en gud, dock inte sagt att det är vårt. Eller är det den druid, som rör om i den bubblande och fräsande evighetskitteln, som också är den gud vi bör förvänta oss av det logiska resonemanget att med oändlig slump uppstår också gudar? Men vänta nu, om vår ”hjärna” är kapabel till allt detta i sin skål, att skapa sin värld, då är det ju vi som är denne druid :-) Just du, just jag, just katten, just hunden. Tänk på det, ty det är ju just på detta vis som druiden manifesterar sig själv som medveten varelse i de enskilda fallen :-) Nej, det är inte en sköldpadda på bilden, det är en druids avatar :-) Och just nu skall den avatar som skriver detta hoppa till kojs med kosmos i sitt huvud :-)

God natt!

Fotnot: Kosmos, inom filosofin motsatsen och jämvikten till kaos.

Dela: