Intryck, uttryck, avtryck

Naturens gång....

Några korta veckor
blev din utmätta tid
din alltför korta stund
som du vandrade på jorden

Vad hann du lära
innan den där dagen
när den mörka skuggan
kom från höga skyn

Som en blixt dök den upp
siktade rakt på dig
mamma hann ej varna
innan det var över

Värmer dig i mina händer
smeker ömt ditt dun
men inget finns att göra
tiden den är slut

Gräver en grop i sanden
för dig att vila i
mamma kommer nära
hoppas du gick i frid

 Jag var ute och fotade, och fick höra en Ejderhona som skrek i högan sky, och simmade runt, runt, ca 5 meter från stranden. Närmade mig försiktigt, men såg inget konstigt, undrade om hon hade blivit skadad eller något?

Men så fick jag se, en liten unge låg på sidan i vattenbrynet, och kunde inte räta på sig, förstod att den var skadad och höll på att drunka. Antagligen hade den blivit anfallen av en trut, och fått en skada på nacken, för den orkade inte lyfta huvudet. Släppte kameran på backen, sprang fram och lyfte upp på stranden, så den skulle få luft. Men i samma stund jag satte ner den, så slutade den andas....

Visste inte vad jag skulle göra riktigt, så jag tog upp den igen, och värmde den i händerna, och försökte ge en slags hjärt/bröst-massage, och den började röra på sig igen! Gjorde en liten grop i sanden, där jag la den, och drog mig därifrån, för att mamma skulle våga sig nära...

Efter ca 10 min, så smög jag tillbaka för att se, men då var den tyvärr död :-( Så den var för svårt skadad, men jag gav den iaf en chans, och den slapp att drunka. Och inte minst, den fick vara nära mamma på slutet...

Dela:

I skymningens land

Allt går mot stilla vila
båtarna kommer in för natten
endast en stressad fotograf
syns oroat och vilset ila

Då i blå timmens famn
han stannar en stund
målar med sin kamera
deras färd mot hamn

Vilar i skymningens land
njuter av stillhetens ro
ser för sitt inre en tavla
målad med slutarens hand

Stillhet...vila...ro...

Dela:

Gömd, men inte glömd

Ibland undrar man varför man tar vissa bilder? Håller på att gå igenom förra årets bilder och rensar lite, och bestämde mig samtidigt för att gå igenom lite äldre mappar, när jag hittade den här. Förstår inte för mitt liv, varför jag tagit den, och absolut inte varför jag sparat den? Varför la jag mig på golvet och fotade ett par träskor? Och om jag nu ville fota träskorna, varför såg jag inte till att få med hela?  Och varför slängde jag den inte direkt?

Många frågor utan svar, men precis när jag skulle trycka på radera, så kom jag att tänka på en dikt jag skrev, så den åkte inte i papperskorgen, trots allt, inte än iaf ;-)

Gömd, men inte glömd

Tvinnade lockarna mellan mina fingrar
en kort sekund, sedan var det över.
Det var en dröm jag målade upp, jag vet
men drömmen lever, kan bli sann.
Bara man tror, måste tro
varför, skulle det inte kunna ske?

Bara du sträckte ut din hand 
skulle nyckeln till mitt hjärta
för evigt vara din.
Men så länge, bevarar
den korta sekunden i mitt minne
och låter nyckeln hänga
drömmen leva

gömd, men inte glömd

i väntan på din hand.

Dela:

Månskensserenad

När dina nätter blir kallare
dina dagar mörkare
ska jag vara där,
som ett ljus i mörkret
en värmande famn

När du böjs av stormen
regnet rinner på dina kinder
finns jag där,
med en helande kram
en axel att vila mot 

Din vän
för alltid

Dela:

Mållös

Irrar
utan mening, utan mål
nära är hon, men ändå långt borta
var gång jag nuddar hennes själ
likt ett skogsrå mellan träden
glider hon ur min famn
och försvinner i fjärran

Tyst faller tårar i skogen

Dela: