I huvudet

Retrokamera: Voigtländer Vitomatic II

Voigtländer är idag sannolikt det äldsta kameramärket. Observera att jag skrev "märket".

Företaget grundades i Wien 1756 av Johann Christoph Voigtländer, som en tillverkare av optik och finmekanik. 1840, bara ett år efter Daguerre, tillverkades det första analytiskt beräknade objektivet, Petzval's porträttobjektiv, vilket sedan användes i Voigtländers första kamera. 1849 flyttade företaget till Braunschweig, och fortsatte där till 1956, då det blev en del av Zeiss-Ikon. Voigtländer slutade vara en självständig del av Zeiss-Ikon 1970, och anläggningen i Braunschweig stängdes 1972. Efter några ägarbyten (bl a till Rollei), hamnade rätten till namnet så småningom hos Cosina. De har i någon mån tagit upp  traditionen. Oftast bara i produktnamnen, men ibland också i produkterna själva. De har på senare tid t ex gjort Bessa III, i mellanformat, som tagit upp linjerna från Bessa II.

Att Voigtländer satsade på kvalitet och gedigna byggen är tydligt t ex i Vitomatic II, som tillverkades 1958-60. Trots sin lilla storlek på ungefär 11.5 x 8 cm (BxH) väger den 800 g!

Vitomatic II har kopplad mätsökare med ljusram (utan parallaxjustering) och kopplad ljusmätare av selen-typ, dock utan visning i sökaren. Den efterföljande Vitomatic IIa hade visning även i sökaren, men eftersom den tillverkades 1962-63 är den för ny för att jag skall skriva om den. :-)

Det är svårt att inte falla för designen och finishen på undersidan. :-)

För att stoppa i film måste man först vika ut den lilla flärpen,

vrida den,

och öppna den lilla luckan.

Därefter kan man öppna bakstycket. :-)
Det är förresten inte av plåt, utan gjutet...

En ovanlig detalj är att det är filmen som spänner slutaren. :-)
Det sker via tandhjulet.

En annan att räkneverket sitter på undersidan.
Det räknar baklänges, för övrigt...

Ovanligheterna slutar inte vid filmladdning och frammatning. För att ställa exponeringen vrider man mittenringen på objektivet ("Universal setting ring", man kan nästan kalla den för bländarringen, men bara nästan) tills ringen i mätaren hamnar över nålen. Sedan kommer det fina. När man sedan väljer slutartid ändras samtidigt bländaren för att fortfarande ge samma exponering. Det är i princip som att ställa in efter EV-värde, fast mycket smidigare.
Toppkåpan är förresten också gjuten, men det kanske du redan gissat vid det här laget...

Objektivet, en Color-Skopar 1:2.8/50, är tillräckligt skarpt. :-)

En liten godbit! :-)

Dela:

2-0 till Unibox

Det här får också bli den sena slutklämmen på min 6x6-dag.
Då den råkade dela dag med vår nationaldag ville jag ju gärna använda även en kamera av svensk tillverkning. Det fick bli den även i utlandet inte helt okända kameran av märket...

T
 r
  u
   m
     i
      r
       v
        e
          l

Unibox!

6x6-dagen, eller 6/6. Det beror på hur man ser det...

Förra, och första, filmen hade jag ju problem med ljusläckage. Så även denna gång.

Nu hade jag tejpat de misstänkta skarvarna. Dock med blå tejp då jag inte hittade någon svart hemma. Antingen var den inte tillräckligt mörk, eller så läcker det någon annanstans, för resultatet blev nästan identiskt med förra gången.

Jag får kolla ännu bättre till nästa gång.

Liksom förra gången klarade sig dock sista rutan.

2010-08-04

Skall det bli tredje filmen gillt?
Än så länge står det 2-0 till Unibox.

Dela:

-30 Hot Rod

Det är nåt lurt med den här kameran. Den ser ut som en 1930 års Leica I, Modell C, men numret stämmer inte riktigt...

För att göra en kort historia lång...:

1925 började Leitz sälja sin Leica I, modell A, som hade fast, om än inskjutbar, optik. Den känns enklast igen på "hockeyklubban". Bengan hade en sån.

1930 kom så modell C, nu med utbytbar optik. Till en början var dock objektiven matchade till resp kamerahus, och för att hålla ordning var objektiven därför märkta med de tre sista siffrorna ur kamerans serienummer.

Under 1931 fick modell C anslagsmåttet standardiserat (28.8 mm), och man kunde byta objektiv fritt mellan olika hus. Man stansade då in "0" i kameraflänsen, kl 12, för att visa att kameran var standardiserad.

Eftersom det här är en -30:a kan den inte ha varit standardiserad från början, men de tre siffrorna saknas på Elmar-objektivet. Faktum är att det saknar serienummer helt och hållet.  
Däremot är är både flänsen på huset, och objektivet, märkta "0", vilket visar att de har blivit standardiserade. Nu har kameran dock ett serienummer som är drygt 200 högre än den sista icke standardiserade C-batchen, samtidigt som de standardiserade inte gjordes förrän -31, så den måste ha blivit modifierad någon gång.

De olika modellerna producerades delvis parallellt. Den sista Leica A gjordes t ex så sent som 1936. Det var heller inte ovanligt att man fick tidigare modeller fabriksmodifierade. Man kunde t ex få sin A, C eller E  kompletterad med mätsökare. Den blev då en modell D, dvs Leica II. Johan E har en sådan.

Förmodligen är det här en sen A, som vid något tillfälle modifierats till C-standard. Förmodligen är det också det gamla A-objektivet som har blivit försett med M39-gänga och ny monteringsfläns. Det kan i så fall förklara varför det saknas serienummer på objektivet. Det behövdes ju inte om det från början satt fast monterat på en A.

Den här tidiga Elmaren har av förståeliga skäl ingen koppling till mätsökare, men kan ju trots det monteras även på en M9, om man använder en vanlig M-adapter. :-)
Man får gissa avståndet själv bara.

Skall man vara petig skall den här egentligen inte kallas "Leica Standard", även om den är snarlik. "Standard" (Leica E) skiljer lite (på returspolningsratten), och blev inte ett begrepp förrän modell D (dvs II) kom med sin mätsökare -32.

Går den att fota med då?

Jajamensan! :-)

Orangefilter + FIKUS motljusskydd.

Den gamla (obehandlade) Elmaren är lite mjuk, och vill inte ha för mycket kontraster.

Orangefilter + FIKUS motljusskydd.

Eftersom den saknar mätsökare, och Voigtländers moderna 15 mm S W Heliar ju liksom original-Elmaren också saknar koppling till en d:o, så är de som gjorda för varann. :-)

Heliaren är bra till arkitektur också. Allt kommer med. :-)

Även i tunnelbanan, men det vet vi ju redan. Det har Micke visat mycket bättre.

Visst är den behändig!

Kan man kalla den "ädelkompakt"? :-)

Dela:

127-dagen i mina bilder.

127-dagen är ju det årliga tillfället för oss självplågare att i någon mån förlänga tillgången på de få 127-filmer som fortfarande görs. :-)
Dessutom en bra anledning att motionera ögonstenarna.

För min del högtidlighölls 127-dagen i Uppsala.

Dagens inledning tillkännagavs vederbörligen med salut,

följd av klockringning.

Vidare genom Stadsparken,

till Fyrisån.

Uppsala stad är cyklarnas stad.

Den undervattensbåt som ev skulle kunna förirra sig ända hit, skulle nog vara till salu sedan...

Den obehandlade Tessaren på Ikontan (från 1931) älskar väl inte direkt motljus, men vi kallar det charmigt, så låter det bättre. :-)

På väg hemåt.

Nu måste jag ta några fler rullar, så det inte dröjer ett år till nästa gång.

Färgbilder tagna på Macocolor 200 i en Rolleiflex Baby (4x4).
Svartvita på efke R100 i en Baby Ikonta 520/18 (3x4).

Dela:

Påminnelse: 127-dagen!

Thomas har redan sagt det, men det förtjänar att upprepas.

Glöm inte 127-dagen!

Retrokamera-poolen upprepar förra årets (mycket) mindre succé, och påminner oss om att vi skall använda våra kameror avsedda för 127-film nu på måndag, den 12/7. Självklart bör även ev kameror från 1960 och yngre luftas, om du har en sån.

Självaste Annie Leibovitz, tyckte jag mig se häromdagen, har vid vid minst ett tillfälle också använt 127-filmskamera. Modell okänd, dock.

Märk gärna dina bilder med etikett 127-dagen.

127-dagen 2009. Vest Pocket Kodak, 1913, efke R100

För egen del blir det nog i år Rolleiflex Baby (4x4),

och Baby Ikonta (3x4).

Två Retrokamera-poolare, 12/7 2009

Lite bakgrund om 127-film.

Dela: