Sprotfoto

Hittade inte batteriladdarna förrän igår...

Det tar ett tag att packa upp ~130 flyttkartonger, men nu börjar vi se slutet. Har haft lite panik då jag inte hittat igen laddarna till kamerorna, men till slut så dök de upp i en låda. Hur som helst så börjar jag bli hemmastadd i Skåne och har hunnit med en arbetsvecka i Köpenhamn, även om det var en utrikes tjänsteresa till Stockholm en av dagarna.

På fotofronten har det i princip varit torka i en månad, så jag var tvungen att damma av kameran och ta en bild från mitt köksfönster i morse:

Vi får se om vi kommer i normalläge nästa vecka eller om det dröjer en vecka till innan vi har full fart.

Dela:

Nio dagar till inflytt - fotoklubb?

Skördetröska i motljus utanför Svalöv. Jag har letat febrilt efter ett lodjur i bilden, men inte hittat något. ;-)

Flyttarbetet pågår för fulla muggar. Trots att vi har aniltat en flyttfirma som packar, lastar, kör och lossar så måste vi gå genom alla garderober, skåpar och hyllor för att slänga det där som aldrig mer kommer att bli använt. Förra helgen kändes det hopplöst. Vi hade inte koll på hur mycket arbete som var kvar och dessutom så drog jag på mig en rejäl förkylning. Nu är det bara det där som man måste spara till sist kvar: Tömma kyl, frys, vattensäng, tvätta mattor (flyttar man från lägenhet till villa så stortvättar man det sista man gör) och packa ner studion.

Den äldste sonen fotar sin flickvän i studion.

Det är lite vemodigt att packa ihop studion. Jag har delat lokal med fotoklubben på jobbet och studion är på c:a 50 kvm med 4 meters takhöjd och inga fönster. Mikroskopisk hyreskostnad främst för att företaget sponsrar fotoklubben med lokalen. Hur ska jag kunna hitta något liknande i Skåne? Jag skulle kunna försöka fixa ett liknande deal på min nya arbetsplats, men då får jag studion i Köpenhamn vilket kanske inte är det mest optimala. Nåja, det löser sig säkert på ett eller annat sätt.

Actionbild från skateparken i Västra Hamnen i Malmö

Jag har inte varit aktiv i någon fotoklubb här i Stockholm och inte när jag bodde i Umeå heller. Kanske läge att försöka sig på med nått sådant när man flyttar? Någon som har tips på bra fotoklubbar? Jag kommer alltså att flytta till byn som heter samma sak som Centerns partiledare - Annelöv. Vi är sista byn i Landskrona kommun och vad jag förstått så gick Landskrona fotoklubb hädan för ett litet tag sedan. Vilka klubbar är bra och var kan jag och klubben få ett bra utbyte av kunskaper?

Dela:

Vi flytt' int' - Jo, tjena...

Det har varit dåligt med uppdateringarna här i bloggen. Det har varit lite mycket att göra och inspirationen har inte infunnit sig, men nu gör vi ett nytt försök.

Det är knappt tre år sedan vi flyttade senast. Jag och Anna flyttade då 200 m från en trea till en femma. Nu är det dags igen. Med tanke på att jag är norrlänning och borde leva efter mottot "Vi flytt' int'" så börjar det bli lite väl tätt mellan flyttarna. Denna gång så blir det något längre än de 200 m som vi flyttade senast. För att vara exakt så blir det 599 km som vi flyttar och det är inte norrut, utan söderut. Om någon hade frågat mig för 15 år sedan om jag skulle kunna tänka mig att bo i Stockholm hade jag garanterat svarat nej och på frågan om jag skulle kunna tänka mig att bo i Skåne hade det blivit ännu mer nej. Men efter nästan 13 år i Stockholm är det dags att flytta till Skåne.

Hur kommer det sig, undrar säkert vän av ordning. Anna är ju skånska och vi var hemma hos hennes mamma under påsken och då var det till salu ett hus som vi tyckte såg trevligt ut och en vecka senare hade vi köpt det. Inflyttning är 1 november, så vi hade lång tid på oss att planera och ordna med allt annat som ska ordnas. Men vad hjälper det? Nu är det två veckor kvar och paniken börjar sakta infinna sig. Visst är mycket klart, som jobb hos samma arbetsgivare fast i København, flyttfirma bokad (uppfyller ett löfte som vi misslyckades med vid förra flytten), källarförrådet städat (inte så kontinuerligt som löftet var) och så vidare. Men det finns ju annat som inte är lika färdigt. Var ska jag sätta upp studion? Kommer det att finnas en marknad för mina sportfoton? Kommer jag att se lodjur på åkern bakom huset? Frågorna är många och svaren kommer väl allt eftersom. Jag får väl försöka hålla bloggen vid liv och meddela hur det går.

(Ber om ursäkt att det inte är någon bild i blogginlägget, men jag har inte några bilder i jobbdatorn här på hotellrummet i København)

Dela:

Jubileum - 30:e sporten fotad...

I dyga fem år har jag hållit på med sportfoto och jag har hunnit prova att fota en hel del sporter/idrotter. I går så kunde jag pricka av min 30:e sport/idrott, nämligen ringette.

Ringette kan man beskriva som ishockey utan tacklingar och med "bitring" och klubbskaft.

Mina 30 sporter:

Den uppmärksamme ser att det finns två motorcyklar och att det finns två typer av volleyboll. Jag har valt att separera dessa eftersom de är så pass olika ur ett fotografiskt perspektiv.

Dela:

Det är mycket nu...

Det var ett tag sedan jag skrev här i bloggen. Orsakerna är flera, dels har jag haft ont om tid och när tiden funnits så har inspirationen inte varit på topp. De senaste veckorna kan beskrivas som "om du tappar mackan i pottan så kan du ge dig f-n på att smöret är ner".

För snart tre år sedan skrev jag ett blogginlägg om hur det var att hälsa på min far på hans demensboende. Sedan dess så har vi flyttat honom till ett annat demensboende där han suttit och skrattat åt Eurosport. Förra sommaren när jag besökte honom skulle jag hämta honom vid TV:n och skjutsa in han med tillhörande rullstol in på hans rum tittade han på mig och sa "Hördu, vad du var lik mig" på bredaste norrländska. Egentligen är det ganska sorgligt att han känner igen dragen i utseendet, men inte kan koppla att det är hans egen son som han ser. Vi, personalen och familjen, skrattade åt pappas kommentar och pappa skrattade med oss.

I somras när vi hälsade på pappa så var han rätt så slut i kroppen. Han orkade inte så mycket, men det hindrade inte honom att leka, efter bästa förmåga, med Wiktor, som var 18 månader då. Pappa blinkade åt honom och lekte kull, dvs låstades fånga Wiktor när han var nära.  Trots att hjärnan inte hängde med så fanns lekfarbrorn kvar i kroppen.

Lördagen den 20 november kl 06:30 ringde min telefon. Det var min bror som ringde med gråt i halsen och meddelade att pappa var jättedålig. Jag fick prata med en sköterska på boendet och hon förklarade läget för mig. Det var bara att packa väskan och köpa en flygbiljett till första flyget upp till Umeå. Klockan 11.00 landade jag på Umeå flygplats, där min ex-fru, min äldsta son och äldsta dotter mötte upp för att skjutsa mig till pappas hem. Vi sitter vid min fars sida jag, min bror, min mor och mina två äldsta barn och tio i tre så händer det. Plötsligt slutar pappa andas tungt när jag stryker honom över huvudet. Han slutar helt stilla att andas. Han somnar stilla in i den eviga vilan. Min far, som alltid funnits där för mig, har stilla lämnat jordelivet drygt två månader innan han skulle fylla 89 år. Trots att han var i sin egen lilla värld de sista 6-7 åren så lämnar han ett stort tomrum efter sig.

Med ett dödsfall så kommer det en massa arbete för de anhöriga. Så de senaste två veckorna har gått i projektledarens tecken. Allt ska ordnas. Bouppteckning, begravning, val av kista, kistdekoration osv. Om man dessutom lägger till att jag jobbar i Köpenhamn tre dagar per vecka och hemma i Stockholm två dagar per vecka så blir det ont om tid, men det är bara att slita på.

I lördags så var det den sista milstolpen, begravningen. Släkt och vänner samlades i Marcuskapellet i Bjurholm för att ta ett sista farväl av min far. Det var mycket tårar vid begravningsgudstjänsten och jag hade dessutom dragit på mig en rejäl ögoninfektion i höger öga, så jag var tvungen att ha två näsdukar för att inte smitta det vänstra ögat. Kistan var vacker med en stor kistdekoration. När vid stod framme vid kistan för att ta ett sista farväl så lade William en medalj på kistan. På medaljen står det "Världens bästa farfar". Medaljen lades sedan ned i kistan, så när arkeologerna hittar min far om tusen år så vet de att han var världens bästa farfar i alla fall. Efter begravningsgudstjänsten så var det dags för en minnesstund och den gick i glädjens tecken, precis som min far hade velat ha det. Min far hade alltid lätt för att skratta och gjorde gärna så att andra skrattade. Det är så vi vill minnas honom, en man med glatt humör.

Sjön som min far bodde vid merparten av sitt liv.

Dela: