Sprotfoto

Går det att slappna av framför TV:n?

Häromdagen satt jag och försökte titta på matchen Lettland - Sverige i ishockey-VM. Ett ständigt problem som jag har när jag tittar på sport är att jag tittar efter var fotograferna står och ibland kollar jag om det är någon jag känner som står där. Eftersom att jag vet att Joel från Bildbyrån är på plats i Bern så kan jag inte låta bli att kolla var han är och i matchen mot Östterike så var det en rejäl närbild på honom. Hur som helst så finns det inga fotobås i Bern, utan de står bakom plexit och fotar med alla problem och fördelar som det har. Fördelen är att man är rätt så säker på att inte bli träffad av en puck. Nackdelen är att man inte kan fota i alla riktningar beroende på brytningsfel eller vad man kan kalla det.

Ni som såg matchen såg också den olyckliga tacklingen som Tobias Enström råkade ut för. Min första reaktion var nog samma som för alla, dvs AJ! Men ganska snabbt så slog fotografnerven till och jag såg flera bilder som jag ville ta. Sedan insåg jag att jag är inte på plats, så då började jag genast undra var Joel befann sig och om han lyckades ta "mina bilder". Ishockey är nämligen en sådan sport att man kan konstant vara på fel sida av planen. Om det händer saker i rundeln som är på andra planhalvan, men på samma sida så har man inte en chans att få bilder för det är garanterat någon i vägen. Om någon gör mål i den andra målburen så kan man skatta sig lycklig om man får en jubelbild som är lagom stor för en liten webbild. Det gäller alltså att ha tur när man väljer sida. Om jag inte minns fel så stod jag på fel sida i sju raka perioder en gång under den gångna säsongen. Jag var lite orolig att lagen skulle upptäcka att det aldrig blev mål i det mål som jag stod vid och förbjuda mig att stå i vissa bås, men som tur var så upptäckte aldrig Djurgården eller AIK sambandet.

För er som sitter framför TV:n och hejar som vanligt folk och inte tittar efter fotografer eller letar efter bilder så kan jag uppmana er att heja på Sverige och Österrike i morgon. Om Österrike slår Lettland så går Österrike vidare tillsammans med USA och Sverige. Eftersom Lettland hamnar i nedflyttningsgruppen så slipper Sverige ta med sig den futtiga poängen som erövrades mot Lettland till nästa gruppering av lag och i så fall speladr inte den Letta plattmatchen någon roll.

Eftersom jag inte kunde ta några bilder genom TV:s så får ni hålla tillgodo med Joels bilder i ovanstående länk.

Dela:

Semestertips: Byn med det blå huset...

Det är lite jesusfenomen kring Nyåker. Många har hört talas om det, men få har sett det. En del känner till Nyåker tack vare pepparkaksfabriken och andra genom Sune Jonsson. För mig är inte Nyåker någon okänd by(håla) i Norrland, utan Nyåker har varit en del av mitt liv. Att jag känner till Nyåker kanske inte är så konstigt, då min hemby ligger i grannkommunen Bjurholm. Visserligen är det fyra mil till Nyåker, men det är ju inget avstånd i Norrland. Min far, som körde postbuss och hade titeln diligensförare, lämnade sin sista postsäck på postkontoret (som då låg i ett blått hus mitt i byn)  i Nyåker 8 december 1984, dagen då han gick i pension. Två år senare var jag tillbaka på samma blåa hus postkontor som Nyåkers enda lantbrevbärare. Visserligen var jag bara vikarie i Nyåker, men det var jag som körde den sista lantbrevbärarturen som utgick från det blå huset i Nyåker 1988. "Mitt" blåa hus i Nyåker är tyvärr rivet sedan ett antal år tillbaka.

Den äldsta av Tallbergsbroarna

Nyåker var en gång i tiden en väldigt levande by med två banker, två affärer, postkontor, skola, bensinstationer och järnvägsstation. Sakta men säkert så har samhället degenererat och nu finns nästan inget av dessa kvar. Kvar finns dock minnet av Sune Jonsson, grabben från Djupsjönäs, som satte Nyåker på kartan med sina bilder. I Byahuset så finns en permanent utställning med Sune Jonssons bilder och jag måste skamligt erkänna att jag inte varit på utställningen. Runt om kring Nyåker så finns många av de byar som Sune fotograferat. De kanske inte är så spännande att fotografera i dag eller så kanske det är det. En resa i Sune Jonssons fotspår och ta bilder på de hus som han förevigade för upp till 50 år sedan. Färdkosten är rätt så given i Nyåker, pepparkakor, mandelkubb och kryddskorpor direkt från fabriken.

Inte långt från Nyåker hittar man Tallbergsbroarna. Tre broar över Öre älv. Här går man ner till älven och äter sina medhavda pepparkakor och dricker Gevalia. Att det måste vara Gevalia har med nedanstående reklamfilm att göra. Bron som hon hoppar från är nämligen den näst äldsta av de tre Tallbergsbroarna. Den äldsta och vackraste går landsvägen över, den yngsta går norra stambanan på och reklambron har fått pensionera sig.

Även om jag är rätt så hemmablind och kanske inte ser allt som kan vara vackert i min hembygd, så kan jag faktiskt rekommendera att stanna några dagar i Nyåker med omnejd. Inom bara några mil så finns det både det ena och det andra som kan vara värt att fota eller titta på. Semester i Norrlands inland smäller kanske inte lika högt som Mallorca, men inte långt i från, eller? Kanske läge att lägga en FS-träff i Nyåker i sommar?

Dela:

Att misslyckas med fjärrstyrd kamera...

Det påstås att fotboll tillhör sommaridrotterna här i Sverige, men tillåt mig tvivla. I tisdags så var det fotbollspremiär för mig i och med den damallsvenska matchen mellan Djurgården och Umeå. Jag hade byltat på mig med långkallingar, lusekofta, fleecetröja, vinterjacka, mössa, handskar och vinterkängor, men ändå frös jag som en hund.

Oavsett kylan så hade jag bestämt mig för att ha en fjärrstyrd kamera bakom ena målet. En fördel med en fjärrstyrd kamera är att den kan vara på ett sådant ställe där jag inte har tillträde under matchen och nackdelen är att jag inte har tillträde till den under matchen för att kolla att den går av eller att inställningarna är korrekta. Efter c:a 10 minuters bökande under målvaktsuppvärmningen så hade jag lyckats med alla inställningar och kvar var bara att kolla räckvidden på sändaren då en säkerhetsvakt upplyser mig om jag inte får vara direkt bakom målet, utan måste befinna mig bakom reklamskyltarna. Jag försöker förklara att det är lite svårt att justera in kameran därifrån och då får jag veta att inte ens kameran får stå där. Med andra ord är det bara att ta med sig kameran och stövla iväg till den säkerhetsanvsarige för evenemanget och ifrågasätta om det verkligen är förbjudet med kameror bakom mål. "Ska du köra med fjärrutlösare? Då är det inga problem" Jag muttrar nått om 10 minuters micklande med inställningar åt fanders och skyndar mig tillbaka bakom mål för att komma dit lagom tills dess att uppvärmningen är klar. Nu ska jag alltså återplacera kameran och försöka ställa skärpan så att den sitter en skvätt in på plan och en skvätt uppe i luften. När försöket med att fokusera på vissa specifika luftmolekyler är klart så börjar det vara dags för match, så jag hinner inte kontrollera att min fotoplats är inom räckvidden för fjärren, utan det blir till att hoppas att den tar bilder när jag trycker på knappen.

När första halvlek är avklarad så har det blivit fyra mål och en urhoppad målvaktaxelled, med tillhörande bårtransport av den skadade, vid buren där min kamera står. Med andra ord så fanns det potential för häftiga bilder från kameran. Under pausen så går jag för att titta till kameran och se så att den inte rubbats och att den tagit några bilder. När jag trycker på bildvisningsknappen så möts jag av "Ingen bild att visa" på displayen.

Den här bilden hade jag gärna haft från målkameran också, men den fastnade inte heller.

Jag önskar att jag kunde citera Robert Gustavsson och säga "Ja' ä' inte bitter". Men nog känns det lite surt att inte ha bilder från den vinkeln när detta händer. Det är alltså min "stendöda" kamera som syns nere till vänster i den vänstra bilden.

Dela:

Tack för säsongen...

Så var hockeysäsongen över för den här gången eller i princip hela vintersäsongen. Det enda som är kvar är lite innebandy och lite volleyboll innan det är dags att fokusera helt på sommaridrotterna. Alla säsonger slutar i regel med känsloladdade bilder och ishockeyn är inget undantag. I dag så var det säsongens ödesmatch för AIK och Södertälje. För Södertälje räckte det med att ta poäng och AIK var piskade att ta tre poäng för att ha ens en teoretisk chans att gå upp. När slutsignalen ljöd så stod SSK med båda skridskorna i Elitserien och AIK får ta nya tag i Allsvenskan. Med andra ord så blir det båda serierna för mig även nästa säsong.

Henrik Karlsson i Södertälje visar riktningen för SSK.

En sådan här ödesmatch blir rätt så tråkig mot slutet. Ena laget blir griniga och det andra kan inte hålla sig till slutsignalen. Det kan vara läge att leta känslobilder i båset eller på läktaren under denna "tråkiga" period. Där man minst anar det kan bilden med stort B finnas.

Thomas Sjögren, assisterande tränare i SSK, jublar efter 2-0-målet.

Efter slutsignalen så ville jag ha en bild på en tom läktarsektion där det sitter en AIK-supporter med huvudet i händerna. Jag trodde att det skulle vara lätt att ta den bilden, men det visade sig att supportrarna var stolta över sitt lag och gav dem en stående ovation. Jag var på väg att ge upp alternativt rigga bilden då jag upptäckte att det fanns kvar en ensam stackare från klacken och han satt där med halsduken och begrundade AIK:s öde.

Krossad dröm.

Dela:

Hotellet brinner...

Jag vet inte vad det är, men det verkar som om hus som jag har någon koppling till tenderar till att brinna ner för tillfället. I julas så brann det i ett hyreshus i Umeå där jag varit brevbärare. I går så var det kravaller i Strasbourg och ett hotell stacks i brand. Jag, Anna och William bodde på det hotellet natten mellan den 20 och 21 juli 2005. Jag har bott på massor av hotell, men Ibis Hotel Pont l'Europe i Strasbourg var lite speciellt. Vi fick ett hörnrum och vi hade fem balkonger i rummet, visserligen små men dock balkonger.

Här ser man dörrarna till tre av balkongerna och inne i badrummet så fanns det ytterligare två dörrar till balkonger.

Tyvärr så såg vi inte så mycket av Strasbourg då det regnade som om någon hällde vatten ur en hink när vi anlände. Med det vädret så hade det inte gått att sätta något i brand och jag tror att till och med den mest inbitne kravallisten hade tvekat till att gå ut den dagen. På bilderna på Aftonbladet TV kan man se hur en lägre byggnad brinner, det är turistinformationen som ligger tvärs över gatan i förhållande till hotellet.

Utsikt från vårt hotellrum. Byggnaden som syns brann ned igår. Vår bil stod parkerad bakom trädet till vänster i bild.

I morse när vi konstaterat att det var"vårt" hotell som brunnit så satt jag och Anna och försökte komma ihåg hotell som vi minns och vi kom fram till att det här ligger garanterat på topp tre av hotell vi minns. Att det fastnat beror dels på balkongerna och den "underbara" vädret när vi anlände. Andra hotell kan ha fastnat i minnet på grund av skräckupplevelser (del 2) eller bara en så enkel sak som att det var en fågelskit på fönstret.

Hotellrummet på Pont l'Europe var ett ganska ordinärt rum á la IBIS, men ändå fastnade hotellet i minnet.

Vi hade funderingar på att ta en sväng förbi Strasbourg i sommar och bo på just det här hotellet, men det verkar som om vi får justera planerna en aning.

Dela: