Sprotfoto

Det är mycket nu...

Det var ett tag sedan jag skrev här i bloggen. Orsakerna är flera, dels har jag haft ont om tid och när tiden funnits så har inspirationen inte varit på topp. De senaste veckorna kan beskrivas som "om du tappar mackan i pottan så kan du ge dig f-n på att smöret är ner".

För snart tre år sedan skrev jag ett blogginlägg om hur det var att hälsa på min far på hans demensboende. Sedan dess så har vi flyttat honom till ett annat demensboende där han suttit och skrattat åt Eurosport. Förra sommaren när jag besökte honom skulle jag hämta honom vid TV:n och skjutsa in han med tillhörande rullstol in på hans rum tittade han på mig och sa "Hördu, vad du var lik mig" på bredaste norrländska. Egentligen är det ganska sorgligt att han känner igen dragen i utseendet, men inte kan koppla att det är hans egen son som han ser. Vi, personalen och familjen, skrattade åt pappas kommentar och pappa skrattade med oss.

I somras när vi hälsade på pappa så var han rätt så slut i kroppen. Han orkade inte så mycket, men det hindrade inte honom att leka, efter bästa förmåga, med Wiktor, som var 18 månader då. Pappa blinkade åt honom och lekte kull, dvs låstades fånga Wiktor när han var nära.  Trots att hjärnan inte hängde med så fanns lekfarbrorn kvar i kroppen.

Lördagen den 20 november kl 06:30 ringde min telefon. Det var min bror som ringde med gråt i halsen och meddelade att pappa var jättedålig. Jag fick prata med en sköterska på boendet och hon förklarade läget för mig. Det var bara att packa väskan och köpa en flygbiljett till första flyget upp till Umeå. Klockan 11.00 landade jag på Umeå flygplats, där min ex-fru, min äldsta son och äldsta dotter mötte upp för att skjutsa mig till pappas hem. Vi sitter vid min fars sida jag, min bror, min mor och mina två äldsta barn och tio i tre så händer det. Plötsligt slutar pappa andas tungt när jag stryker honom över huvudet. Han slutar helt stilla att andas. Han somnar stilla in i den eviga vilan. Min far, som alltid funnits där för mig, har stilla lämnat jordelivet drygt två månader innan han skulle fylla 89 år. Trots att han var i sin egen lilla värld de sista 6-7 åren så lämnar han ett stort tomrum efter sig.

Med ett dödsfall så kommer det en massa arbete för de anhöriga. Så de senaste två veckorna har gått i projektledarens tecken. Allt ska ordnas. Bouppteckning, begravning, val av kista, kistdekoration osv. Om man dessutom lägger till att jag jobbar i Köpenhamn tre dagar per vecka och hemma i Stockholm två dagar per vecka så blir det ont om tid, men det är bara att slita på.

I lördags så var det den sista milstolpen, begravningen. Släkt och vänner samlades i Marcuskapellet i Bjurholm för att ta ett sista farväl av min far. Det var mycket tårar vid begravningsgudstjänsten och jag hade dessutom dragit på mig en rejäl ögoninfektion i höger öga, så jag var tvungen att ha två näsdukar för att inte smitta det vänstra ögat. Kistan var vacker med en stor kistdekoration. När vid stod framme vid kistan för att ta ett sista farväl så lade William en medalj på kistan. På medaljen står det "Världens bästa farfar". Medaljen lades sedan ned i kistan, så när arkeologerna hittar min far om tusen år så vet de att han var världens bästa farfar i alla fall. Efter begravningsgudstjänsten så var det dags för en minnesstund och den gick i glädjens tecken, precis som min far hade velat ha det. Min far hade alltid lätt för att skratta och gjorde gärna så att andra skrattade. Det är så vi vill minnas honom, en man med glatt humör.

Sjön som min far bodde vid merparten av sitt liv.

Dela: