Andmat och lite grann om efterbehandling och murrighet.

Jag passade på att fotografera lite växter under senaste besöket ute på kobbarna. Andmat är ju som bekant en väldigt liten sak men tillsammans kan den täcka stora vattenspeglar. Här är det en liten vattensamling som dessutom inte alls är täckt. Det har diskuterats om den är ätlig men jag tänker inte prova. Det finns grönsaker som är säkrare och mer lättillgängliga.
   Den här bilden är tagen med Fuji Xpro2 och ett 23/1.4. Av ren lättja redigerar jag ibland bilderna i snapseed direkt på Paddan. Det är praktiskt och  ganska bekvämt. Men resultaten är sällan på topp. Om det beror på mjukvarans tillkortakommanden eller att en Ipads skärm inte lämpar sig för bildredigering vet jag inte men jag har en känsla av att en Ipad, och för all del hela kedjan av smartphones, plattor med mera arbetar med en slags glädjekalkyl. De visar bilden bättre än den är, om uttrycket tillåts. Det bekräftar ofta min tanke om att bilder och tekniska lösningar är slutna världar. Om jag tittar på den här bilden i PCmiljö med en hyfsat väl kalibrerad skärm ser jag en ”annan” bild. Kontrast och färgmättnad  är annorlunda. Histogrammet visar helt andra värden. En snygg bild i paddvärlden är inte alls lika snygg i min dedikerade bildredigeringsdator. 
  Björn Björnsson skrev ett intressant inlägg på FS härom veckan om natur och fågelfotografiets tendens att bli mer murrigt och dovt i tonerna.  Och det verkar alltså som om ”murrigheten” observeras i fler genrer. En förkärlek för detta hittar man ofta i porträtt i pressen, särskilt DN tycker jag. Och synnerligen i porträtt (lördagar, söndagar.) Och frågan dyker som vanligt upp. Om det är nu är något som syns i bilden så bör det betraktas som en berättarkomponent. Och vad berättar i så fall murrighet?
  Tål att tänka på.

Inlagt 2021-07-24 17:57 | Läst 1281 ggr. | Permalink