I hjärnan hos en upptäcksresande

Följ med mig i mitt Afrika! (Kenya)

Kenya börjar med storstad. Nairobi som grundades av engelsmännen 1899 är idag en pulserande och kriminell tremiljonersstad som vuxit till tredubbel storlek på bara trettio år. Staden ligger mycket vackert och dessutom på hög höjd, 1800 möh, vilket gör att klimatet är mycket behagligt för europeer. Här finns Nairobi national park där man kan se de traditionella djuren med stadssiluetten som bakgrund men också Bomas of Kenya som som ungefär motsvarar Skansen i Stockholm. Men här passerar vi bara. Vi är på väg till djurlivet och Kenya har mycket att erbjuda. De folkslag och byggnader som finns att se på Bomas of Kenya har vi ändå till stor del sett i deras naturliga miljö.

Vi koncentrerar oss hellre på Rift Valley, mänsklighetens vagga mer än någon annan plats på jorden. Det är här som Lucy hittades, en ungefär tre miljoner år gammal förmänniska. Sänkan som håller på att dela Afrika går två vägar och här hittar man flera av världens djupare sjöar i ett band från Ugandas  Queen Elizabeth ända ner till Lake Malawi. Även Lake Nakuru som vi ska komma att besöka ingår i systemet. Vägen från Nairobi går efter kanten med en vidunderlig utsikt då sprickan är som bredast och djupast här vid Nairobi.

Här finns en berömd utsiktspunkt där även försäljarna samlas och grillade majskolvar erbjuds hungriga magar.

Men vi ska inte stanna här heller särskilt länge. Vi njuter av den bedårande utsikten en liten stund innan vi är på väg igen.

Vi svänger av stora vägen och landsbygden ger sig till känna

där livet levs betydligt mer traditionellt än i Nairobi.

Här kan du ta taxi på två hjul

för att ta dig runt i byarna och dess omgivningar

kanske stilla hungern med några ägg

och iaktta de mest fantastiska fordon

eller kanske unna dig en natt på hotell, varför inte på The Sunshine Hotel?

De små vägar vi valt ser sällan något underhåll, inte skyltarna heller, men vägarna ger å andra sidan fina upplevelser.

Naturen är karg men absolut inte utan charm och måste avnjutas i lugnt tempo när vi kryssar fram mellan groparna.

Masaierna är synliga ganska ofta och här i mer traditionella roller än i det turisttäta Ngoro-goro.

Vi ska stanna i en masaiby som driver en liten camping och vi möter en helt annan stämning än den i turistbyn. De masaier som lever här är inte beroende av turisternas pengar men tar hand om oss på ett mycket bra sätt eftersom även de vill ha motsvarande intäkter det geografiska läget till trots.

Tidigt på morgonen åker vi med en Jeep redan en timme innan solen gått upp. Vi ska se soluppgången ur fågelperspektiv och avsluta ballongfärden med champagnefrukost i det gröna.

Vi kommer fram till ballongen med osedvanlig precision, just när solen är på väg upp i en ovanligt spektakulär soluppgång.

Varmluftballongen reser sig sakta under mullret från brännaren

och snart lyfter vi. Att se djurlivet från det här perspektivet är otroligt vackert men tyvärr kommer man inte djurlivet särskilt nära och vill man se djuren som sådana är ballongflygningen inget bra alternativ. Men det ger en överblick som är mycket intressant att ha varit med om.

Antiloperna bråkar om något och en av dem faller omkull. Annars ser vi det traditionella afrikanska djurlivet innan vi går in för landning och far vidare i Jeep för ett traditionellt safari innan frukosten.

Turen till frukostbordet skulle bli det mest givande safarit under hela resan. Vi hade en fantastisk tur med djurlivet den här gången men jag ska inte upprepa bilder från djurlivet i det oändliga. Titta i så fall på bloggen från Ngoro-goro och Serengeti eftersom området hänger ihop och egentligen bara är en enda park nationsgränsen till trots.

Geparden spanar efter något att äta

men blir intresserad av oss en stund

innan det är dags att resa på sig och vandra vidare.

Guiderna vill gärna visa lejon även om vi sett sådana mängder av gånger redan nu

men lite pälsvård skadar aldrig.

Hanen tittar lite extra ilsket på oss eftersom han just ätit sig mätt på en fälld zebra och inte vill bli störd i middagsvilan. Och så vill han säkert förvissa sig om att ingen tänker ta resterna som mer än väl räcker till ytterligare ett mål ifrån honom.

Gamarna sitter alltid på vakt efter kadaver. Man vet ju aldrig, det kanske vankas rester.

Giraffer äter däremot vare sig kött eller as. Av något skäl som inte ens guiden kunde förklara så stod de här girafferna vid ett skelett och sög på det ett tag.

Enligt guiden hade inte ens han sett det tidigare.

Men det var spännande att se beteendet.

Så var det återigen det där med fågelarter. Lite speciell tyckte jag nog ändå att den här var.

Men vi far vidare mot byn och stannar där vi tycker det finns något speciellt.

Även om de otaliga antiloperna finns överallt finns det hela tiden nya arter att upptäcka.

Vi stötte på en sköldpadda vilket jag definitivt inte hade väntat mig här.

Elefanter är inte heller något ovanligt djur men tyckte nog ändå det var lite speciellt med den lille som diade. Lite närgångna blev även vi.

Men elefanterna gillade definitivt inte det närgångna lejonet. Lejon kan nämligen fälla en ung elefant men de vuxna jagade lejonet på flykten.

Vi lämnar Masai Mara som i stort liknar Serengeti och beger oss mot den närbelägna sjön Naivasha via Rift Valley. De ganska röriga byarna är fulla av hotell. Däremot är nog hotellen av sådan art att väldigt få turister skulle kunna tänka sig att ta in där. De här hotellen besöks nog mest av lastbilschaufförer som söker något billigt boende.

Väl framme vid sjön Naivasha beger vi oss ut för att beskåda fågellivet.

Vi åker i små båtar och

ser bland annat flamingo

Att se dessa starta är en syn som får en att tänka på Bernard och Bianca.

Men överträffas nästan av pelikanernas klumpiga startförsök

där vingarna ofta slår i vattnet

och inte minst landningarna

som innebär ytterligare vattenstänk.

De lokala fiskarna njuter också av den riktliga tillgången på fisk

och självklart finns här flodhästar i mängd. Det trista är dock att sjön snabbt håller på att förlora vatten. De gigantiska blomsterodlingarna som ger oss fina rosor vintertid i västvärlden och arbetstillfällen för lokalbefolkningen har på bara ett par årtionden dränerat sjön på en tredjedel av dess vattenvolym. Vattennivån har i och för sig varierat mycket de senaste hundra åren men uppenbarligen håller inte vattenbehovet och tillgången jämna steg.

Men vi skulle byta sjö från Lake Naivasha mot Lake Nakuru som är mer än bara sjön även om den är mest känd för sina många flamingo. Vi vadade genom träcket från alla fåglar och lukten var inte särskilt angenäm. Men så långt som till fåglarna var det inte möjligt att ta sig.

Men parken rymmer förutom ytterligare arter av antiloper även ett stort bestånd av vit noshörning, den sista av the big five för oss. Vit innebär inte att noshörningen är vit, inte att den svarta är svart heller för den delen, utan kommer troligen av en felöversättning från holländskan. Deras ord för vid har med tiden blivit white och därmed vit. Käkpartiet är nämligen bredare på den vita.

Ungen blev lite nyfiken ett tag

vilket även fick de äldre djuren att visa intresse.

Dammolnet yr när de går fram genom den torra naturen.

Apor är ingen ovanlig syn men den här lillen tilldrog sig lite extra uppmärksamhet med sitt beteende som man skulle kunna beskriva som -Titta här mamma!

Men kolla då!

Nähä, så skulle man tydligen inte göra. Bäst att söka lite tröst när man har varit dum.

Mitt i parken ligger en höjd med fantastisk utsikt men också en rad små djur.

Vi iakttog deras sociala samspel som var minst sagt kärvänligt.

Här fanns även en rad fågelarter om än oftast betydligt mindre än de som syntes nedanför berget.

När vi åkte tillbaks så stötte vi återigen på lejon men den här gången i en långdragen kärleksprocess.

Det var spännande att se i Ngoro-goro men det här paret bjöd på en betydligt bättre show.

Det var uppenbart att tycke hade uppstått.

En stund senare så var det full fart.

Och vad passar bättre än att ta igen sig efter avslutad gärning. Honan lägger sig alltid på rygg efteråt av fertilitetsskäl.

Vi kunde inte drömma om en bättre avslutning på besöket och ger oss iväg mot Uganda på de ganska dammiga vägarna. Här lite extra eftersom man har tänkt sig en bättre vägstandard någon gång i framtiden.

Alla fordon är tungt lastade men ibland undrar man hur det är möjligt att få upp allt.

När vi passerar ekvatorn är vi högt upp och svalkan är påtaglig. Här går guiderna återigen med mössa och jacka. Klimatet varierar mer än de flesta tror.

Men vi når snart mer behagliga afrikanska temperaturer igen och i byarna så sker det mesta av handeln i utomhusmiljö.

och transporterna för lokalbefolkningen sker med cykel.

Gränsstaden till Uganda sjuder av liv eftersom alla passerar här på huvudvägen mellan Kampala och Nairobi.

Vi vandrar runt ett tag innan vi åker igenom gränsstationen

och blir till och med avvinkade av ett gäng barn.

Nu återstår bara ett land av resan och förväntningarna är höga på att få se bergsgorillorna. Jag hoppas du vill följa med på sista etappen!

Den här resan startade i Sydafrika och går sedan vidare via Namibia, Botswana, Zimbabwe, Zambia, Malawi, Tanzania, Zanzibar, Tanzania med Serengeti och Ngoro-goro, Kenya och Uganda med bergsgorillorna.

Vill du lämna ett avtryck i form av en kommentar blir jag extra glad!

Ha det gott! / Pelle

Dela: