I hjärnan hos en upptäcksresande

Tack för att du följt med mig i mitt Afrika! (Bergsgorillorna)

Vi kom åkande i små bilar på vindlande små vägar i södra Uganda på väg till de dimhöljda bergens gorillor.

Naturen är svindlande vacker.

Vi rör oss i gränstrakterna vid  Rwanda och Kongo även om bergsgorillorna struntar i gränser. Att få se bergsgorillorna har varit en dröm för mig liksom det är för många andra. Men det finns absolut inga garantier att  de visar sig just när jag kommer. Trots allt är de vilda djur. Någon andra chans ges inte och bergsgorillor trivs inte i djurparker.

Men inte ens alla som vill får möjlighet att se dem. Både antalet turister och tiden för varje turist är begränsad. Det finns fler som vill se dem än som får möjlighet att göra det. Avgiften är trots det rimlig och mer än väl värd att betalas av många skäl. Förbokningar krävs så det är inte bara att komma inklampandes.

Det syns var människan håller till och var de vilda djuren har sin hemvist. Gränsen är tydlig. Där människan håller till ser man att marken uppodlad och utan djungel.

Där bergsgorillorna håller till är djungeln orörd. För äntligen har bergsgorillorna fått sin miljö fredad. I Bwindi inpenetrable national park bor det visserligen människor men efter lång kamp av vissa eldsjälar så har de ca 700 kvarvarande bergsgorillorna i världen äntligen fått ett värde. De har blivit turistvaluta. Lokalbefolkningen kan leva gott av intäkterna, bättre än genom att odla grödor. Om det dessutom hjälper till att parken fått status som världsarv återstår att se men populationen växer sakta vilket man kan se som ett gott tecken. Det finns ytterligare en population i näraliggande Virungabergen men de är inräknade i de ca 700.

Det kan låta hårt att uttrycka det som att bergsgorillorna har blivit turistvaluta men man får inte glömma bort intressekonflikten mellan bergsgorillorna och lokalbefolkningen. Vi kan ju möjligen jämföra med vargdebatten här. Skillnaden är att varg finns det på fler ställen i världen och naturligtvis att vargen är ett rovdjur. Men båda inkräktar på människans revir. 

Bergsgorillorna finns bara i det här området. Tjuvskyttet har varit omfattande och dessutom är gorillan och människan så pass nära besläktade att vi kan drabbas av varandras sjukdomar, kanske främst att bergsgorillorna kan bli sjuka av människors närvaro. Ytterligare ett problem är krigen i området. Det har omöjliggjort både observationer och skydd under vissa perioder utöver att det ökar antalet vapen och tjuvskyttet.

Dian Fossey ägnade två årtionden av sitt liv åt att uppmärksamma bergsgorillorna och det har skildrats i filmen De dimhöljda bergens gorillor som är väl värd att ses. Än idag fortsätter hennes forskning genom Dian Fossey Gorilla Fund.

Bergsgorillor lever i familjer på mellan femton och tjugo individer. De leds av en silverrygg som har stor pondus. En silverrygg är en äldre hane och med åren blir ryggen silvergrå, därav namnet. Hanarna väger runt 180 kg medan honorna är mindre och väger runt 90 kg. Bergsgorillor är ungefär lika långa som människor, honorna något kortare.

I och med att bergsgorillorna ger lokalbefolkningen intäkter så har det uppstått en helt annan förståelse för dem och det finns också ett intresse att bevara deras miljö och levnadsförutsättningar. Lever man av något blir ju dumt att inte se till att förutsättningen för inkomsten finns kvar. Det är inte bara vakter och bärare vi pratar om, de lokala affärerna får sälja souvernirer och andra vandringar i bergen tillkommer också.

Vår guide kommer i oklanderlig khakifärgad uniform och ger oss instruktioner. Ingen får vara förkyld eller ha någon annan sjukdom. Ingen får mata dem med frukt eller något annat heller för den delen. Ingen får gå närmare än fem meter. Ingen får använda kamera med blixt. De som vill ha bärare får det. Det ger ytterligare inkomster till byn och ger turisten en enklare djungelstrapats. För trots bärare är det inte enkelt att ta sig fram genom den täta djungeln. Att djungeln kallas just ogenomtränglig är för att den verkligen är det. Dessutom är det blött och halt hela tiden och stigningen oftast kraftig. Para det med hög temperatur och luftfuktighet så du har förutsättningen för en promenad som blir ganska krävande och där ingen har en aning om hur lång tid den varar. Sällan mindre än en timme men inte ofta längre än fyra.

Så beger vi oss iväg. Min bärare får släpa på mitt tunga zoomtele medan jag låter det lättare objektivet sitta på kameran. Inne i djungelegetationen verkar det dessutom som onödigt med ett tele. Allt extra vatten ligger också i hans ryggsäck och så någon macka och frukt ifall upptäcksfärden blir lång. Vi slår oss fram med machete och därför blir takten måttlig. Trots det är flera på gränsen till att ge upp. Det är fruktansvärt jobbigt att ta sig fram.

I djungeln lever inte bara bergsgorillorna. Marken kryllar av insekter, inte minst ettriga myror. Ska man komma undan dem gäller att man har täta byxben. Att bara stoppa ner byxbenen i kraftiga kängor fungerar inte, man måste ha någon form av damasker. De ökar värmen ytterligare. När man är i närheten av bergsgorillorna även flygande insekter, därav alla prickar på bilderna.

Gorillorna delar 98,5 procent av sitt DNA med oss. Det låter lite mer än det i verkligheten är för vi delar ungefär hälften av vårt DNA även med betdligt lägre stående varelser som maskar. Men vi är mycket nära släktingar och det märks i deras beteende. Mycket är slående likt hur människor uppför sig.

Händerna ser ungefär likadana ut som våra och kan användas på ungefär samma sätt. Gorillorna delar pincettgreppet med människan vilket ger en finmotorik som alla andra djur saknar.

Här fås det hjälp med tandvården eftersom det är ont om speglar. Just att hjälpa varandra stärker sociala band och skapar samhörighet i gruppen.

Honorna diar sina ungar i tre-fyra år efter en 260 dagar lång dräktighet. Annars lever bergsgorillorna av blad. Däremot äter bergsgorillor till skillnad mot andra gorillaarter inte särskilt ofta frukt trots att det finns exempelvis bananodlingar i omedelbar anslutning till bestånden och en hel del viltväxande arter.

Ungarna blir vuxna vid åtta till tio års ålder och kan då själva få barn även om det ofta dröjer lite till innan det händer. Även bergsgorillor har sociala koder. Som äldst blir bergsgorillorna ungefär femtio år men det långt ifrån alltid.

Det är uppenbart att de sociala banden mellan mor och barn är starkt.

Det syns tydligt i det social samspelet i flocken där speciellt en unge ofta är framme vid sin mamma och diar medan vi stillsamt iakttar.

Flockens övriga medlemmar sysselsätter sig med att äta och på det sättet har jag lite extra tur. Det är inte ovanligt att bergsgorillorna bara lojt ligger still när man väl ser dem.

Men många i flocken sitter gärna och njuter och de verkar inte störda av vår närvaro. Varje besök hos bergsgorillafamiljen är begränsat till en timme och det håller vakten strikt koll på. Inte heller får flera turistgrupper besöka en och samma bergsgorillafamilj per dag. Lokalbefolkningen vill inte störa bergsgorillornas liv mer än nödvändigt så det är inte jämförbart med besök i exempelvis Serengeti där turister åker runt hela tiden.

Vid flera tillfällen får vi backa lite eftersom bergsgorillorna kommer lite för nära oss. Det var inte ovanligt att de fem metrarna i stället bara var kanske två. Inget som störde vakten då det inte var vi som närmade oss dem utan tvärtom.

Ändå tycks vissa uppskatta att sitta i skuggan inne bland buskarna.

Vila är vanligt även om bergsgorillorna är dagaktiva djur. När kvällen kommer så bygger de ett bo av grenar, de har inte ett fast näste som de återvänder till varje kväll.

Vår timme i sällskap med bergsgorillorna börjar lida mot sitt slut.

Det verkar som om bergsgorillorna är medvetna om det. Så lagom tills dess bryter även de upp och börjar vandra iväg.

På vägen plockar de lite mer löv

och verkar njuta lika mycket av sin fortsatta vandring som av matpausen vi fick bevittna.

Även om bergsgorillor sägs vara ovilliga att klättra i träd utan helst håller sig på marken så ger de oss en uppvisning i konsten att klättra

Terrängen stupar brant nedåt

medan de svingar sig ohejdat fram och tillbaks.

Fortsätter att plocka blad

och utnyttja klykorna till att lojt betrakta omgivningen.

Tiden har runnit ut och vi börjar bege oss tillbaks till våran lodge för här får vi inte campa.

Det har varit en mycket spännande timme och tiden har verkligen rusat iväg. Hade vi fått kunde vi utan problem ha stannat mycket, mycket längre. Det är svårt att inte känna det som om bergsgorillorna är människan mycket närstående. Det är svårt att inte bli berörd. Att se bergsgorillorna är något mycket speciellt och går inte att jämföra med att se lejon eller något av de andra djuren ens i the big five.

Det har varit en mäktig och svårslagen upplevelse för mig som djurintresserad.

Så blir det dags att börja ge sig tillbaks till Dusty som står flera timmars bilresa bort. Vi ska vidare mot Nairobi där flyget hem väntar. Det har varit en omvälvande resa som bjudit på afrikas olika typer av natur. Jag har fått se öken, sumpområden, stäpp och fantastisk grönska. Till och med barrskog som liknar den hos oss. Jag har fått se helt olika sätt att leva, allt ifrån västerländskt stadsliv till bushmen och andra naturfolk i sin dagliga tillvaro. Och jag har fått se afrikas fantastiska djurliv, alla big five och dessutom som avslutning bergsgorillorna. Afrika är inte ett land, det är en kontinent som bjuder på större variation än du kan hitta i Europa. Och det har varit storslaget att få uppleva. Gått långt utöver de strapatser som krävts genom enkla övernattningar. Att somna medan lejonen ryter straxt utanför tältduken är trots allt något sopeciellt.

Den här resan startade i Kapstaden för ungefär nio veckor sedan och du kan följa hela resan i min serie av bloggar från Sydafrika via Namibia, Botswana, Zimbabwe, Zambia, Malawi, Tanzania, Zanzibar, tillbaks till Tanzania med Ngoro-goro och Serengeti, Kenya och sedan  Uganda.

Som alltid blir jag extra glad om du lämnar ett avtryck i form av en kommentar! Den här gången vore det extra roligt eftersom det är sista avsnittet i den här serien.

Ni som har följt hela resan hoppas jag har haft glädje av bilder och text trots att bloggarna har varit längre än vad som är brukligt.

Ha det gott! / Pelle

Dela: