I hjärnan hos en upptäcksresande

Följ med mig i mitt Afrika! (Zimbabwe)

Vår buss Dusty stod återigen vid en gränsstation. Bakom oss hade vi ett relativt välmående Botswana. Vägen gjorde en S-kurva så att man inte kunde se in till Zimbabwes gränsbyggnad från Botswana. När vi kört igenom kurvan förstod jag varför. Den klanderfria gränsstationen i Botswana ersattes av en illa nedgången byggnad i Zimbabwe. Förändringen var total men detta var ändå bara början.

Jag lämnade med blandade känslor fram mitt pass och betalade motvilligt tjänstemannens begärda 30 USD. Att jag var ovillig berodde på att informationen ovanför tjänstemannens lucka sa att det var visumfritt för svenskar. Det framgick aldrig vem som tog pengarna, tjänstemannen eller Mugabe. Fick i varje fall mitt visum som vanligt och så var det möjligt att åka vidare. Frågan jag ställde mig vad det var jag skulle få uppleva. Det jag kom att se hade jag i min vildaste fantasi inte kunnat föreställa mig. Jag är noga med att skilja på orden fattigdom och armod. För mig är armod fattigdom tillsammans med håglöshet och förfall. Det här var det värsta armod jag hittills sett.

De små hyddorna efter vägen försvann efter gränsen. Vi åker genom ett folktomt land. De enstaka hus vi ser står tomma och plundrade. Fönster och dörrar saknas. Trafiken har nästan upphört, både vad gäller gående och fordon. Grönskan är ändå densamma men jag fick genast en känsla av att något var väldigt annorlunda mot Botswana.

Ekonomin är i fritt fall. Arbetslösheten ligger på tal som ingen här hemma kan drömma om, siffror som nämns är 80 procent. Inflationen på 200 miljoner procent per år. Sedlarnas antal nollor är nästan oräkneliga. I promise to pay 100 trillion dollars stod det på den med flest nollor. Förmodlingen finns ingen sedel med fler nollor någonstans i världen. Skulle du få för dig att räkna med en hastighet av ett tal i sekunden tar det mer än tre miljoner år att komma till one hundred trillion förutsatt att du inte behöver sova. Detta trots att det här är efter valutareformen då man strök nio av dem. Jag har inte ens brytt mig om att kolla hur sådana tal skall uttalas om de nu som sagt inte hade strukit de nio. Det räcker väl knappast med att kalla talen astronomiska. Tjugotre nollor skulle den i varje fall ha haft och Windows kalkylator räcker inte till. Så många nollor på en och samma sedel tar möjligen bort behovet av skottkärra för att få med sig pengarna till en säck lök, bröd var knappt att tänka på. Något annat helt otänkbart.

Året efter avskaffade Zimbabwe sin valuta. Kanske det enda landet som inte har en valuta. En egen i varje fall. Så nu används grannländernas pengar, Rand, Pula, Kwacha och så förstås både Euro och USD. Men det går bra med i stort sett vilken valuta som helst. Så länge den har ett känt värde.

Några välfyllda livsmedelsaffärer, eller andra affärer heller för den delen, skulle jag inte få se igen förrän vi lämnade Zimbabwe. Livsmedelsbristen är akut sedan Mugabe fick för sig att kasta ut alla farmare. De var ju vita och efter kolonialtiden oönskade. Nu finns ingen mat. Förr var Rhodesia en stor exportör. Men i Zimbabwe har de svarta makten genom en av världens mest hänsynslösa diktatorer. Rhodesia var rikare än Sydafrika. Zimbabwe förmodligen det fattigaste landet i regionen idag. Det tar inte så lång tid att förstöra ett land. Om man bara vill. Eller är tillräckligt bitter och inkompetent. För de av er som inte vet det så är Rhodesia samma land som Zimbabwe. Men ändå inte. Zimbabwes öde har inte drabbat regionens övriga länder trots att även de numer styrs av svarta, så det har knappast med det att göra.

Det är svårt att inte nämna det här men nu är det gjort. Befolkningen är trots allt väldigt stolt. Håller modet uppe. Överlever på något mirakulöst sätt.

Överallt ligger skräp, ruttna tomater som den lille ändå äter eller bussvrak spelar ingen roll. Minner om en svunnen elegans.

Vraken ligger utan att någon verkar bry sig.

Det finns bilar men i ytterst begränsad omfattning. Gatorna befolkas i stället av fotgängare. Det är tur att inte avstånden är alltför stora.

Transporter sker oftast för hand

Den tidigare innovativa restaurangen har sett bättre dagar.

Många tillbringar dagarna med sina vänner utan att få något gjort. Kanske dricker lite av det lokala majsölet som serveras i gamla uttjänta plastbyttor.

Jag provade men tyckte nog inte att det var något jag längtar efter igen.

Jag vandrade runt i Victoria Falls som både är de berömda vattenfallen och orten. En ort som har alla förutsättningar att vara en turistmagnet. Jag vet inte om det är inträdet i parken på 500 miljoner dollar som avskräcker.

Jag hyrde i varje fall ett par lokala killar som både vägvisare och vakter.

Kändes inte helt okey att vandra runt med en modern kamera i Victoria Falls utkanter helt på egen hand. Fick suverän hjälp och hann att se det mesta utom lejonparken där man kan vara tillsammans med tama lejon. Skall visst vara en speciell upplevelse sägs det. Jag nöjde mig med marknader och ålderdomshem utöver själva fallen förstås. Kändes inte som något omistligt att inte få klappa lejon. 

De vilda aporna och svinen springer fritt omkring på gatorna

lyckas tydligen föda sig lika bra som människorna

så man får ändå sitt lystmäte vad gäller djur.

Det hjälper inte alltid att det finns vackra träd

och blommor för livet verkar hårt ändå.

Barnen förmår ändå att le. Livet kanske inte går ut på så mycket materiella ting som vi allmänhet anser men mat, hela och rena kläder samt tak över huvudet brukar ändå anses som baskrav. Långt ifrån alla har det så bra i Zimbabwe. Skillnaden mot de tidigare länderna under resan är astronomisk. Ändå finns det mycket att se i Zimbabwe och man ska inte ta en ort för hela landet. Men när man hör om svältkatastrof och sjukdomar även i huvudstaden Harare så bekräftas i varje fall oron.

Några har hela kläder

Några andra till och med söta hårband

några är nyfikna

turisterna är ju inte så många längre. Ofta bor turisterna i Zambia och åker med turistbussen över bron som förbinder Victoria Falls med Zambia. De få turisterna som bor i Victoria Falls åker över till Zambia för att göra forsränning och andra turistattraktioner som lika gärna skulle kunna gett invånarna här ett bättre liv. De i lokalbefolkningen som har råd åker över bron för att köpa mat.

Jag är på  väg mot den lokala marknaden dit ytterst få av de fåtaliga turisterna tar sig.

I skuggan kan man få håret fixat.

Det är ganska folktomt. Folk verkar inte ens ha råd att handla här.

De få affärer som har något att sälja har det bakom galler och alla lodger har vakter.

Den lokala marknaden har ovanligt lite att erbjuda. Det ligger inga överdådiga högar med varor på diskarna.

Hantverkarna har inte heller mycket att göra

men man kan köpa en grå smaklös gröt gjord på majs för nästan inga pengar alls. Hårdvaluta då förstås.

Ändå så är befolkningen stolt

den här damen säkert lite extra eftersom hon lyckats få tag på en säck med majsmjöl

Jag måste nämna ålderdomshemmet lite extra. Jag stannade där en stund. Pratade med den kvinna som förestod det. Tittade förundrat på den kastrull med gröt som stod och puttrade på den öppna elden som var ålderdomshemmets enda kök.

Hon berättade stolt att de hade något att äta. Jag gav en slant till henne. Hon blev översvallande glad och propsade på att jag skulle smaka på maten. Jag tror att det hade uppfattats oerhört oförskämt om jag sagt nej. Tittade på de gamla som sysselsatte sig med diverse saker under trädets skugga, korgflätning till exempel. Njöt av den vackra men ack så slitna miljön.

den gamle mannen som säkert undrade om det blev som det var tänkt när de vita tvingades lämna landet

eller damen som satt och flätade korgar

eller mannen som satt och underhöll sig med en mbira, en form av musikinstrument som i ljudet påminner om en mungiga men spelas med tummarna. Mbira köps inte, de tillverkas av en träplatta och tillplattade spikar som böjs uppåt och påminner om bladen på en räfsa. Men han kunde spela, möjligen hade mbiran gått i arv i familjen då detta är vanligt.

Vart jag än kom ställde sig tiggare i kö, något jag dittills inte sett i Afrika. Kanske hade jag en överbliven gammal T-shirt? Vad som helst, allt var önskat. Befolkningen satt mest och väntade. Vad de väntade på blev jag aldrig klok på men det var knappast turister. De finns i varje fall inte i Victoria Falls. För inte ens turisterna har lätt att hitta någonstans att äta. Det finns bara ett par restauranger som inte alltid har någon ätbar mat, inte ens till orealistiska priser. Går man ut på kvällen måste man ha ficklampa med sig. Få anar hur mörkt det är när det inte finns elektriskt ljus. Och hur djupa groparna i gatorna känns när man inte ser dem i förväg. Vissa faktiskt mer än metern djupa och då gör det ont. Vi som är vana vid mycket ljus i juletider. En sliten tomteluva var dock funnen men kändes malplacerad i miljön.

Barnen hade anpassat sig till möjligheterna. Leker med det som finns. Oftast lika obekymrat oavsett land och situation.

Men det finns ett ställe i Victoria Falls som skiljer sig från mängden och det är Victoria Falls Hotel. Utöver att de har en för övriga Zimbabwe onåbar standard så ligger det mycket vackert med utsikt mot fallen. Det är från hotellets välskötta trädgård man har den berömda utsikten mot den gamla bron med vattenfallets dimma i bakgrunden. Hotellet är även med i The most famous hotels in the world. Men, som sagt, det är ett undantag som inte speglar Zimbabwes normala verklighet.

Nej, det finns bara ett skäl att åka just hit. Det är hit man ska åka om man vill se Viktoriafallen på rätt sätt. The Mighty Zambezi  River kommer från Zambias sida och störtar över hundra meter ner i en ravin, dubbla höjden mot Niagara. Byter namn från Upper till Middle Zambezi. Kallas för the Mighty. Det är här som statyn över Livingstone står. Det är en mäktig syn. Det är något visst med vattenfall och det finns bara ett par till i världen i samma klass. Väl värd att ses uppoffringarna till trots. Resten av Zimbabwe får tyvärr vänta på bättre tider för min del. Det verkar vara som många andra resonerar på samma sätt för turistmarknaden ligger i stort sett öde.

När jag närmar mig fallen, som ligger i orten Victoria Falls, växer dånet och vattendimman gör luften fuktig. Inte sällan till och med en bit in i orten. Den vackra promenaden med sin fantastiska regnskogsgrönska går efter kanten på ravinen med flera möjligheter att gå neråt. Alla kommer tillbaks blöta och en plastpåse till kameran hade inte suttit fel. Men det ingår i upplevelsen att bli blöt och få se regnbågen i ravinen.

Efter ett tag når jag den berömda statyn, tar en bild men beger mig tillbaks efter ravinkanten för att se skådespelet.

inte ens gångvägen hålls ren från växtlighet

men utsikten är densamma som den alltid har varit. Det är mäktigt att komma fram och få se fallen som nästan alltid är höljda i ett dis

Det är svårt att inte bli imponerad

och regnbågen finns i princip alltid där

till och med så att platser döpts efter den. Det är 108 meter ner till Zambezifloden

Det finns extra spektakulära platser som den här populära fotohörnan där någon gärna sätter sig på den vänstra stenen.

Men det vackra vattenfallet till trots så tar vi bron över till Zambia. Det är inte långt. Där vattnet störtar ner ligger det eftersom Zambezi är gränsflod. Så från bron kan man se ner på floden även om själva fallen döljer sig bakom ett berg. Grabben står i någon form av ingemansland.

Jag kan inte säga annat än att jag är djupt berörd av det lilla jag sett av Zimbabwe. Berörd av den tysta tragedi som syns pågå. Jag kan förstå att situationen under Ian Smith inte var den bästa. Kanske även då katastrofal för den svarta befolkningen. Men de få zimbabwier som vågade säga något till mig sa samstämmigt att det faktiskt var bättre då, trots att de som uttalade sig var svarta. Det kanske inte är roligare att svälta bara för att presidenten är svart.

Och det är inte sagt att omvänd rasism är bättre.

Jag kan i varje fall avslöja att Zambia har betydligt mer glädje att bjuda på utan att ta bort att även Zambia är fattigt. Trots att Zambia tidigare var Nordrhodesia. Men den historien får du vänta på tills nästa blogg om ett par dagar. Om man ska vara noggrann så var Rhodesia Sydrhodesia. Och jag vill fortfarande gärna se Stora Zimbabwe som finns på Unescos världsarvslista.

Vill du kan du följa resan som går genom Sydafrika, Namibia, Botswana, Zimbabwe, Zambia, Malawi, Tanzania, Zanzibar, tillbaks till Tanzania med djurparkerna, Kenya och Uganda genom att titta på övriga bloggar. Dessutom två separata om djurparkerna och Bergsgorillorna. Du kommer till dessa avsnitt direkt härifrån.

Har du lust att lämna ett avtryck i form av en kommentar blir jag som vanligt extra glad!

Ha det gott! / Pelle

Dela: