I hjärnan hos en upptäcksresande

Följ med mig i mitt Afrika! (Malawi)

De som hört talas om Malawi förknippar det nog mest med ciklidrika Lake Malawi, Afrikas tredje och världens nionde största insjö som är 58 mil lång. Men skillnaden mot Zambia märks inte direkt efter gränsen. Hus och hyddor ser ungefär likadana ut som tidigare. Skillnaderna märks först efter en stunds körning. Människorna som bor direkt efter gränskontrollen ser ut att leva på samma sätt som de strax innan den. Man kan nästan misstänka att det finns någon extra väg bredvid som bara lokalbefolkningen känner till. Eller så går de till fots genom terrängen.

Zambias berg blir Malawis berg och vi kommer allt närmare himlen. Lokalbefolkningen fångar sina fiskar i den lokala floden och går glada hem till sina hyddor som i stort sett ser ut som de i Zambia utöver att de har blivit fyrkantiga. I Sverige ser vi det som en delikatess med så färsk fisk. Här är det både normalt och det enda sättet. Det är nämligen sällsynt med både elektricitet och kylskåp i hyddorna.

Eftersom vi redan innan vi kom till Malawi visste att det är extremt fattigt, till och med ett av världens fattigaste länder med en BNP/invånare på måttliga ca 5000 kronor per år, har vi försett oss med skolböcker, pennor och annat användbart. När vi stannar vid en vacker utsiktspunkt kommer som vanligt massor med barn springande. Vi tar oss tid, pratar och ser hur de bor. Och så får alla varsin anteckningsbok och penna, en bristvara här.

Här bor man extremt vackert och utsikten i bergen är hänförande.

även om husen med våra mått mätt är enkla.

Vi har gett Dusty ledigt en stund och åker lite extra små vägar med två mindre bilar som är bättre lämpade till vägens bredd. När vi stannar till kommer återigen barn rusande. Den här gången med mango. Riktigt färsk mango. De företagsamma barnen har nämligen plockat dem på närmaste träd i lämplig mängd.

Oron bland barnen är stor. Ska den där turisten köpa just mina mango? Vi såg till att alla barn fick sälja ungefär lika mycket. Då blev alla barnen glada och sådant kändes viktigt för oss.

Men vi kunde inte förmå oss att köpa riktigt allt även om nyplockad solmogen mango smakar så mycket bättre än den som vi kan köpa i Sverige. Barnen tyckte nog ändå att vi var rena guldgruvan.

Barnens aktiviteter skedde på den sparsamt trafikerade vägen men när bussen kom hade både passagerare och chaufför synpunkter på trafikhindret.

Vi är ute på landsbygden om man nu kan tala om Malawi på det sättet. Här är det normala landsbygd. Städer är sällsynta. Möjligen små samhällen som har mindre av stadskaraktär än de vi sett tidigare. Lilongwe, huvudstaden, är inte en stad som särskilt många vet något om, knappast ens hört namnet på. 85 procent av befolkningen på ca tretton miljoner jobbar inom jordbruket där det oftast handlar om att försörja den egna familjen. Men ytan är inte så stor så Malawi räknas som afrikas mest tätbefolkade land samtidigt som den odlingsbara jorden är begränsad. Men det är ett vackert land som domineras av berg, som högst på 3000 meter, och så Malawisjön, som utgör tjugo procent av territoriet, vilket ytterligare koncentrerar befolkningen eftersom man inte kan bo överallt.

Innan vi lämnade Dusty fick han klättra uppåt i en vacker bergig terräng med floden i dalen bredvid. Men den fattiga befolkningen har sällan bilar, här är det lyx med cykel och de används som transportmedel på ett sätt vi inte är vana vid. Men att landet är fattigt innebär inte som i Zimbabwe att befolkningen lever i armod.

Trafiktempot är makligt och man får hela tiden ta hänsyn till fotgängarna eller som här en lycklig liten flicka som till och med har en egen cykel i rimlig storlek.

Vi har letat upp en skola i en liten by. Skolgång är nämligen inte helt självklart i Malawi. Ungefär en tredjedel av befolkningen är analfabeter även om allt fler av barnen ges möjlighet till skolgång. Får barnen den möjligheten så lär de sig även engelska, ett arv efter kolonialtiden då engelsmännen rumsterade här. Det är förhållandevis lätt att göra sig förstådd även om ungefär hälften av befolkningen normalt talar inhemska språk. 

Vi blir mycket väl mottagna. Lärarinnan i den lilla byskolan visar stolt runt i de tomma lokalerna. Det är inte så viktigt med bänkar eftersom det ju är mycket trevligare att bedriva undervisningen utomhus även om den nya skolbyggnaden i tegel måste berömmas. Där ryms barnen till nöds sittande på golvet.

Byn samlar omedelbart ihop stolar så att vi besökare kan få sitta när barnen förmås att visa upp sina färdigheter. Vi bjuds på sång och spel.

Men det som intresserar mig mest är barnens fantastiska personligheter. Här finns ingen indelning i åldrar. De äldre hjälper lärarinnan i undervisningen av de minsta och det går inte att ta miste på att byn är oerhört stolt att kunna erbjuda alla sina barn skolgång. Det kan inte alla barn i Malawi räkna med.

Som alla barn är även de som bor här nyfikna och även när lärarinnan ställer upp barnen i prydliga led så vill en och annan kunna se lite mer.

Det är ju spännande med turister där sådana normalt är bristvara.

så vi behöver inte jaga barnen, det är snarare så att de håller sig precis kring oss

Vi går runt och jag passar på att försöka fånga barnen på bild. De är nämligen lika intresserade av oss som vi av dem.

Att barnen trots skolgången hjälper till med barnpassningen hör till vardagen

Det finns uppenbarligen tid över till att fixa till barnens frisyrer

Till slut vill vi ha någon bild på barnen samlade och de ställer mangrant upp. Det är ju spännande att hamna på bild och något som inte sker dagligen.

När vi visar resultatet blir det idel muntra miner

men till slut blir intresset översvallande och vi fick fly fältet för ett ögonblick

medan de äldre damerna i byn nogsamt övervakade tillställningen så att inte barnen betedde sig illa.

Det var fascinerande att få se. Vi delade ut böckerna och övrigt skolmaterial till lärarinnan som borde veta bäst hur hon skulle fördela det. Gav också en slant så att skolan kanske kan köpa in skolbänkar och stolar om man nu anser sig behöva det. Kanske en svart tavla eller något annat som skolan själv tycker behövs bäst. För fördelen med att ge pengar direkt i stället för via någon biståndsorganisation är ju att man vet att pengarna hamnar där det är tänkt och används på bästa sätt. Glädjen var stor och vi återvände till bilen som tog oss vidare i lugn takt på de smala vägarna medan vi iakttog befolkningens vanliga liv och sysslor.

Så var det då dags att återse Dusty och de stora vägarna. Stora vägar är inte stora och går ofta genom vad som upplevs som obefolkade områden. Några hyddor här och där på en grusväg som ser ut som en tvättbräda. Det tär hårt på Dusty som plötsligt ute i ingenstans säger ifrån.

Det blir till att pyssla lite med Dusty igen. Dammet har satt ígen dieselfiltret och dessutom skakat loss lite elektriska komponenter. Det blir till att konsultera verkstaden som via telefon, jo de fungerar även här, hjälper oss att felsöka och åtgärda.

De alltid först frånvarande och sedan ytterst närvarande barnen räcker först lång näsa åt oss men blir sedan överraskade när vi utnyttjar tiden till lek och bus med dem. Det blev säkert veckans samtalsämne i byn.

Leken med barnen lättade upp stämningen en hel del och även vi njöt av den oväntade pausen.

Men efter ett tag var vi på väg igen, vem vet hur lång tid det tog. Vi hade roligt och klockan låg i packningen. De små stånden efter vägen gav möjlighet att proviantera lite grand och de färska grönsakerna smakade underbart.

Det är ytterst sällan som samhällena är större än så här, ett antal låga byggnader som hyser lokalbefolkningens behov av köpevaror.

Vi är på väg högt upp i bergen, till Luwawa forrest, en skog som räknas som unik i Afrika. Den ligger så högt upp att klimatet mer liknar nordeuropas än Afrikas.

Här är luften frisk och kvällen sval. De kanske femton graderna medför att våra afrikanska reseledare genast sätter på sig både tjocka jackor, vantar och mössor. Att frysa är ju dumt.

Här växer barrträd och hyddorna byggs av trä.

Naturen liknar inget vi hittills sett i Afrika men vi stannar bara en natt. Ingen vill ju att reseledarna skall bli sjuka av kylan.

Vi är återigen på väg, den här gången mot Lake Malawi där vi ska stanna på en camping.

Och vi ser sjön skönja genom vegetationen innan vi kommer fram till en camping alldeles vid strandkanten.

Vi har inte åkt särskilt långt men skillnaden i klimat och miljö kan inte vara större. Vi njuter av ölen i baren och sällskap från ett fåtal andra turister. Här är inte heller någon turistmetropol. Ändå finns möjlighet att återigen ta den urholkade trädstammen ut till ön för att beskåda det rika fågellivet.

De något ovanliga palmlika träden vajar mot en klarblå himmel

För mig ovanliga djurarter konkurrerar med Malawisjöns skönhet

Kameleonten roar sig med att fånga insekter och skiftar faktiskt mönster efter omgivningen. Dessutom är det fascinerande att se hur de kan röra ögonen oberoende av varandra och i stort sett i vilken riktning som helst. Utan att behöva röra kroppen.

Ödlan iakttar mig noga. Den där konstiga manicken som man kan spegla sig i utgör nog inget hot men bäst att vara vaksam.

En kort regnskur fräschar upp naturen

Fåglar av olika arter väntar på att middagen ska serveras

medan den lille pojken är på väg hem med middagen och obekymrat går efter stranden.

Mot kvällningen blir det det ridning på häst och vad är bättre än att bege sig ut i det härligt varma vattnet.

Vi njuter av stillheten och skönheten

spelar lite volleyboll i det svaga kvällsljuset.

Dagen därpå beger vi oss in till den näraliggande byn där affärerna finns

I folkmyllret härskar cyklister mer i attityd än antal

medan andra är mer strävsamma

några cyklar in mot centrum

där de mangoätande kvinnorna just kommit tillbaks från tvättstugan

medan andra bara ser sig omkring

andra verkar ha svårare för det

och åter andra sitter i sin butik och väntar

för även om byn inte är stor finns här butiker för det som kan tänkas behövas.

Inte minst utgår huvudvägen till Livingstonia härifrån och som synes är det inte mer än femton kilometer på denna huvudväg till målet. Men Livingstonia är en viktig ort, det hörs ju på namnet, och har dessutom en rejäl vägskylt här och ytterligare en på tvärvägen.

Längre bort från vägen i byn så huserar medicinmannen. Det låter spännande och måste ses.

Så vi beger oss in bakom kulisserna.

Det sociala är viktigt, ingen kan ju skryta med något materiellt

Vi hittar snart fram till medicinmannen

I skuggan utanför hyddan sitter en man och njuter

Vi får se en lokal seans där vi blir gäster men lokalbefolkningen deltar som alltid, vilket traditionen påbjuder, för det här är ingen turistuppvisning.

Det är absolut inget fel på inlevelsen

där vi sitter i den trånga hyddan som bara har ett fönster

De nyfikna barnen utnyttjar fönstret för att se det som händer

När den intressanta om än för oss obegripliga ceremonin är över går vi återigen ut i den härliga naturen

och lokalbefolkningen vill naturligtvis veta om vi tyckte att det var intressant. Och något sådant kunde vi inte förneka.

Ingen kan säga att inte naturen bjuder lite extra på sig själv.

Vävarfåglarna bygger sina bon under trädet och far runt i mängder. De intensivt gula fåglarna utgör en fantastisk färgklick där de flyger mellan de rödblommande träden.

medan barnen utnyttjar den lokala brunnen för att släcka sin törst.

Men innan vi lämnar byn och Lake Malawi måste jag få nämna några ord om dess stolthet. De har ett sjukhus. Vi begav oss dit men jag valde att inte ta några bilder. Vi möttes av chefen som berättar om sjukhuset och visar oss runt. Det blev en skrämmande upplevelse.

Även på sjukhuset är el ett problem. Det finns ibland. Att sköta ett sjukhus och ta hand om patienterna blir då ett nästan oöverstigligt problem. Tänk bort elen från svenska sjukhus så blir mycket av det de gör omöjligt. Kanske till och med det mesta. Så på det här sjukhuset finns ingen anledning att ha utrustning som kräver el eftersom det bara skulle tära på de sparsamma resurserna. Nu är inte det det enda problemet. Även det övriga materiella brister. Visst finns det sängar men tyvärr inga madrasser. Inga täcken heller för den delen.  Och inget kök. Maten lagas över en öppen eld utomhus. Teknisk utrustning är en utopi. Medicin en bristvara. Ändå är det här byns stolthet. Ett enkelt sjukhus är mycket bättre än inget alls. Man kan undra. Här, om någonstans, skulle vi kunna satsa lite biståndspengar. Även en liten slant gör en enorm skillnad. Eftersom ingen gör det så samlade vi ihop en hel del själva. Sjukhuschefen, nej det känns som fel ord, blev glatt överraskad och djupt rörd. Vi var ännu mer tagna. Gick tillbaks till campingen tystare än vanligt. Mer eftertänksamma. Och med lite mindre kontanter. Hoppas ändå på att vi inte blir sjuka just här och nu.

Inte för jag vet hur man gör, men tänk om man kunde samla ihop till något sjukhuset verkligen behöver.

Morgonen därpå for vi vidare mot Tanzania. Passerade några större orter.

Såg det dagliga livet fortsätta på samma strävsamma sätt.

Såg mekanikern reparera den illa medfarna bilen i skuggan av det vackra trädet.

Damerna välja bland bananerna

och butikerna bli större

hyddorna likaså

Malawi överraskade med sin skiftande natur. Lake Malawi med sin unika miljö, Luwawa forrest likaså parat med det genuina Afrika. Situationen i skolan. På sjukhuset. Ändå upplevde jag landet som rikt. Rikt på mänsklig värme. Som ett land med stora förhoppningar. Inte på något sätt som ett land i armod. Men verkligen i behov av hjälp.

Jag hoppas att du tycker det känns intressant att följa med på hela min resa från Sydafrika via Namibia, Botswana, Zimbabwe, Zambia, Malawi, Tanzania, Zanzibar, tillbaks till Tanzania med djurparkerna, Kenya och så Uganda med bergsgorillorna.

Vill du lämna ett avtryck får du gärna lämna en kommentar, sånt känns alltid uppmuntrande.

Ha det gott! / Pelle

Dela: