I hjärnan hos en upptäcksresande

Följ med mig i mitt Afrika! (Sydafrika)

Jag tänker ta dig med på min oförglömliga resa i Afrika. Du ska få en glimt av platser som de flesta aldrig får möjlighet att se. Du ska få se mitt Afrika, så som jag upplevt och fascinerats av det.

Det börjar med Sydafrika som i sammanhanget ändå inte är det mest exotiska. Man skulle nog mer kunna jämföra det med våra vanliga hemtrakter. Här finns allt vi är vana vid, åtminstone för de som har råd att betala. Det är många men långt ifrån alla.

Du kommer att slippa besväret med den obekväma bussen, eller rättare sagt en Overland Truck. Det är en ombyggd fyrhjulsdriven lastbil som egentligen inte lämpar sig för passagerartrafik. Men några andra kollektiva färdmedel som tar sig fram dit vi ska finns inte. Inte heller är inte tältets tunna madrass lika bekväm som hotellets säng. Men jag bytte gärna bort komforten mot upplevelserna. De kom att bli många och spektakulära. Jag återkommer till dessa efterhand.

Resan börjar när jakarandaträden blommar som vackrast med sina blålila blommor på bar kvist. Det är träd som inte växer naturligt utan alla är planterade. De skapar en mycket speciell känsla. Det är en fröjd att se Afrikas vackraste träd i full blom men mest och bäst ser man dem i Pretoria. För är det något som känns Afrika för mig så är det de blommande jakarandaträden som bara finns i Afrika. Kanske till och med mer än sinnebilden med lejon som jagar zebror på stäppen. Nästan ingen tänker på området norr om Sahara som typiskt Afrika.

Kapstaden ligger vid foten av Taffelberget. Ett berg som är omisskännligt i form och minst lika välkänt som Eiffeltornet. Vad vore städer utan sådana kännetecken, även om Taffelberget ofta döljs av moln. Men Kapstaden kännetecknas också av vakter. De finns överallt och är hur många som helst. Det sägs att de behövs. Det finns många fattiga som inte har något att förlora. Turister avråds från att gå ut ensamma när mörkret har fallit. Det blir nog bättre när de sociala orättvisorna betats av lite mer. Det kommer förmodligen att ta lite tid. De sociala skillnaderna är bland de största i världen men apartheid som politiskt fenomen är ett minne blott sedan ungefär tjugo år. I verkligheten är det inte riktigt så, det är mest det att skyltarna har försvunnit, folks medvetanden tar längre tid att ändra. Inte minst märks det på de lokala pubarna på kvällarna. Åtminstone de där turisterna inte är så vanliga.

Men det är en vacker stad som har mycket mer att ge. Det blir för långt att gå in på alla detaljer men alla gamla koloniala byggnader är nästan lika fascinerande som folket och naturen. Och det är folket och naturen som jag vill koncentrera mig på. För jag gillar att vandra runt som här på marknaden i centrum. Se vad som händer. Känna dofterna. Bara vara. Kanske ta mig till Sea Point och se pingvinerna. Blicka ut mot Robin Island där Nelson Mandela satt fängslad. Ta  linbana till Taffelbergets topp och se den underbara utsikten. Eller besöka de enorma kåkstäderna.

Det finns händelser som är svåra att förklara. Men att det skulle vara så svårt att förstå till vem och hur man delar ut flygblad hade jag aldrig trott.

Nu var inte syftet att stanna i någon storstad, knappast ens någon stad. Den utmärkta och asfalterade landsvägen tog bussen mot Cederberg mountains. Det är en knapp dagsetapp innan vi stannar och får oss en promenad i den speciella naturen och en lektion i vad som är vad bland växter och djur. Bussen får sin nattvila i skuggan av ett jakarandaträd och vi i våra tält. Lägerelden sprakar mysigt medan vi sitter i ring och lär känna varandra samtidigt som vi njuter av en kall öl till det grillade köttet. Naturen är storslagen och känns lika glesbefolkad som Norrland.

Vår entusiastiska lokale guide underhöll oss på ett förtjänstfullt sätt. Det är svårt att säga att han inte både var engagerad och kunnig. Vi fick se växter jag aldrig sett förut. Höra hur de kunde användas i befolkningens dagliga liv. Se små sköldpaddor inte mycket större än tummen.

Det var nog inte den största jag sett.

Snart nog for vi vidare norrut mot Namibia. Avstånden i Sydafrika är större än många tror. Sydafrika är ungefär tre gånger så stort som Sverige och det märks även om resan inte kretsar runt Sydafrika, jag såg bara en liten snutt i västra hörnan.

Det skulle ta ytterligare en dag innan vi nådde gränsen till Namibia. Där slog vi upp tälten vid Orange River. Det är inte så svårt att räkna ut varför den heter så. Men den sista halvmilen dit blev en påminnelse om vad som skulle bli vanligt senare. Asfalten ersattes av en grusväg. Nästan inte ens det. Plötsligt var det omöjligt att sitta i bussen. Allt for omkring när kratrarna i vägen passerades. Bussen var uppenbarligen inte fokuserad på passagerarnas komfort.

Men det spelade inte så stor roll. Vi njöt av tillvaron och kunde till och med bada lite i floden. Sådant är ingen självklarhet på en kontinent frekventerad av farliga krokodiler. Efter badet njöt vi i fulla drag i den behagliga värmen i baren vid floden. Här stördes vi inte av andra turister, telefoner som ringde eller någon tv som visade fina naturbilder.

Vi skulle iväg okristligt tidigt dagen därpå. Visserligen såg vi redan Namibia. Det var inte längre bort än andra flodbanken. Men gränskontroller kan ta tid. Sträckan vi skulle åka inte kort. Asfalten skulle ersättas av grusvägar. Visserligen rankade som Afrikas bästa, men ändå.

Nästa inlägg i bloggen kommer att handla om Namibia. Ett land jag knappt hade hört talas om tidigare. Det är nu det exotiska börjar. Följ med dit om du vill. Bara för att alltihop börjar i Kapstaden tar det inte slut än. Jag ska ta dig vidare via Namibia, Botswana, Zimbabwe, Zambia, Malawi, Tanzania, Zanzibar, åter till Tanzania, Kenya, Uganda med bergsgorillorna och slutligen tillbaks till Kenya. En resa på ca 1250 mil. Jag hoppas du vill följa med på resan, kanske till och med ge en kommentar. Det skulle värma hjärtat hos en gammal gubbe som jag.

Ha det gott! / Pelle

Dela: