I hjärnan hos en upptäcksresande

Hojåkning är en lisa för själen!

Det finns inget mer avkopplande. Finns inget som ger mig sådan sinnesfrid som en hojtur. Nu i tiden mellan hägg och syrén är det på allvar dags igen. Ett par dagar i sadeln på små kurviga vägar är en lisa för själen. Som jag kommer ihåg att man åkte bil på femtiotalet. Med den packade kaffekorgen som fick dela utsikten med ägaren och den otvungna glädjen att bara vara. Nu när lövsprickningen nästan är avklarad och rapsfälten står i sin fullaste blom är det dessutom som allra bäst. Då slipper jag att leva på minnena från i fjol.

För till skillnad från bilturen så bjuder hojturen även på dofterna och temperaturskillnaderna. Finns inget som doftar så ljuvligt som rapsfält om våren.

Nästan så att man kan säga att rapsfälten symboliserar våren på motorcykel. Att sitta i bilen blir att betrakta naturen på avstånd, inte att vara i den. Vindrutan skulle till och med kunna vara en skärm där synintrycken spelas upp. Ger inte helheten som hojåkningen gör. För på hojen dödar inte radion upplevelsen. Inte heller telefonen stör upplevelsen. Inte ens vanliga samtal med passagerarna under färden. Jodå, det finns möjlighet till allt det där. Sådant kallas intercom. Men jag åker oftast själv och har avstått från det. Känns inte som det tillför något för min naturupplevelse. Det är jag som äger min tid. Helt själv.

Nästan alla av oss som kör hoj lovordar det på ett sätt som jag tror ni som inte gjort det knappt förstår. Att köra hoj är en lisa för själen, man kopplar av och tänker inte på något annat än naturen och körningen och många jämför det med frihetskänslan av att segla. Man får en stunds avkoppling från livets normala stress. Från den invanda storstadsmiljön. Något som måste upplevas. Och alltför få ser till att det händer. Alldeles för många stressar.

Så får man inte glömma det sociala. Hojåkare hälsar på varandra. På vägen när man passerar varandra. När man stannar till och råkar träffas.

Som det borde vara överallt i samhället men sällan är. Man tar sig inte tid. Hinner inte stanna till och byta några ord med den obekante. Man är ju på väg till något viktigare. Eller så törs man inte. Blir kanske betraktad som konstig om man pratar med en främling. Hojåkare törs. Och hojåkare har sällan så bråttom att man måste avstå umgänget. För oftast så handlar det om nöjesåkning. Något sådant verkar inte längre finnas inom bilåkningen. Då har man alltid bråttom till ett mål. Men livet är det som pågår medan du gör något viktigare än att leva.

Jag for iväg ett par dagar till Göteborg och tillbaks till Stockholm. Inte någon lång tur för mig. Det blev 150 avkopplande mil. Småvägar ger ju lite fler mil men jag slipper motorvägens trista monotoni. Utan att jag uppfattar att köra småvägar som en omväg.

På fantastiska vägar som bilisten ratar. För bilisten är det ju besvärligt med mötesomöjliga vägar även om upplevelsen är aldrig så fin. För du vet väl att det går att åka till Göteborg utan att åka motorväg? Det går till och med utmärkt att åka riktigt små vägar. Där det luktar koskit från hagen och man ser en och annan ko stå och idissla friskt gräs. Ser det mysiga huset.

Men det kostar en timme extra. En väl använd timme. För vad behöver du den bättre till än att plussa på upplevelsekontot?

Råkade på ett gäng hojåkare som jag kört ikapp. Det var event. Flera hundra hade  bestämt sig för att åka Vättern runt. Bara för att njuta. Stannade och fikade och umgicks här och där. Klubbarna hade gjort i ordning lite mat. Sålde till självkostnadspris vid sina klubbkåkar. Folk satt och åt i det gröna. En del pratade hoj. Böt erfarenheter. Pratade mysiga vägar. 

Jag hakade på. Blev en omväg på säkert tio mil. Men omväg är nog fel ord. Extra upplevelse på hojturen låter mer rätt. För med en hoj finns ingen omväg. Bara mer upplevelse.

Så nu har jag gjort min andra längre tur för året, den förra var till Växjö men det var innan lövsprickningen. Jag tog en fika, åkte tillbaks dagen därpå. Då var det premiäröppnande för ett välkänt hojfik. Härligt väder och nästan vårlika temperaturer. Men inte som nu i helgen.

Just nu har jag bara hunnit komma hem och sitter och njuter av vad jag har upplevt.

Det kan jag leva länge på. Kanske även ett sätt att kunna leva sina dagar lite lyckligare. Minnen varar ju lite längre än statusprylar som man har stressat för att köpa. För nog går väl livet ut på livskvalitét. Minnen av dofter. Minnen av upplevelser mer än minnet av att man köpt en viss pryl. Jag har fått upplevelser. Känsla. Och känner mig helt tillfreds. Trots att det är en jobbresa på helgen.

Ha det gott och ta vara på våren! / Pelle

Dela: