I hjärnan hos en upptäcksresande

Life goes on without me

Nu låter rubriken mer drastisk än vad jag egentligen menar men lite åt det hållet känns det som. Jag har varit mer fotosidanfrånvarande än vad som kan anses nyttigt för själ och hjärta.

Bara för den skull har jag inte legat på soffan och latat mig. Jag har fotat som aldrig förr. För nu har fotandet blivit en del av det dagliga värvet och när detta dragit ut på kvällar och helger, ja till och med mer än så på de resor jag gjort, så räcker inte tiden till. Den har till och med blivit lite utsliten.

Bilderna har lagrats på hög och bloggandet hamnade längst in i byrålådan. Så jag kan tänka mig att någon undrat var jag tog vägen. Åtminstone hoppas jag på det i mitt stilla sinne.

Gjorde ett försök redan i somras att reseblogga om vad jag sett i norra Europa men det blev inte som tänkt.

Jag kom helt enkelt till vägs ände. Sedan kom hösten och fick inte mer tid över bara för det.

Jag for runt Mälaren tillsammans med åtskilliga andra och tog ytterligare bilder som bidar sin tid i min svällande mapp för obearbetade bilder. Jo, en och annan har hunnits med men inte ens nu allihop.

För efter Mälaren runt var det dags för skansens höstmarknad. Och då, om inte förr, så kändes det som om sommaren var till ända.

Det är ju då, när regnet smattrar mot fönstret, som sommarens försyndelser skall tas igen. Och då passar det bra att sortera bilder och blogga. Och så ville jag prova på lite höstmakro när jag kunde leka lite med en ringblixt.

Men jag hamnade i Indien i stället efter att ha hunnit med mycket av Sverige. Nu ska man inte förakta det svenska. Både Vänern och Vättern har cirklats runt, kulturbygder besetts och till och med svenska nunnor har fått äran att hamna i mitt svällande men ack så obearbetade bildarkiv.

Allt blir som sagt inte som tänkts och mitt möte med Birgittasystrarna mer glädjefyllt än jag kunnat föreställa mig. Det behöver ju inte åkas långt för att ovanliga miljöer ska kunna upplevas.

Men det svenska snögloppet saknades inte när jag var i värmen och ytterligare två resor efter Indien plussade på fotandet. Jag skulle inte ens varit hemma just nu men det nesliga flygbolaget kunde inte förse mig med flygbiljett till rätt resmål så jag får vänta någon vecka. Så det är nog snart dags att fara iväg igen en sista vintergång och därefter är det förmodligen nästan sommar och hög tid att börja fara runt på motorcykel igen. Gissa!

Det blir nog fler bilder, som det här snapshotet från motorcykelmässan i Stockholm, att lägga i mappen för obearbetade bilder och bloggandet kommer nog återigen på skam.

Men sådant är livet. Det blir sällan vad som tänkts och tiden räcker sällan till. Nu är det i varje fall dags att sluta och vem vet. Det kanske blir någon minut över till en blogg även i framtiden. Så rubriken blev nog lite fel ändå.

Ha det gott allihop!  //  Pelle

Dela:

Vasco da Gama, en nästan okänd stad i Goa

Att resa är mitt livselixir! Därför har jag nyligen besökt Indien i några veckor och bland annat upplevt den lilla men charmiga staden Vasco da Gama som sjuder av liv. Att jag därutöver kunde byta ut mörker och kyla mot sol och värme var naturligtvis något som inte var av ondo. Efter att flyget förflyttat mig till den före detta portugisiska kolonin Goa så tog jag mig till den från flygplatsen närbelägna nämnda staden som påpassligt bjöd mig på lördagsmarknad och stor Bollywood inspelning.

Den pulserande stadsmiljön till trots bjuds på mycket mänsklig värme. Däremot kanske inte så många exklusiva byggnader, de flesta är i stället ganska utslitna och bara ett par våningar höga. Men det finns undantag, inte minst närmast järnvägsstationen, där de obetydligt mindre slitna byggnaderna är något högre.

Som överallt i Indien domineras stadsmiljön av damer i saronger som stillsamt sneddar gatorna medan allt motoriserat tutar frenetiskt och cyklarna plingar konstant. Men det ändrar inte damernas promenadtakt. Det tutas som bekant alltid i den indiska trafiken oavsett om det behövs eller inte. Förutom tutan har nästan allt motoriserat en skylt med "please horn" för det fall någon skulle glömma att tuta. Men det verkar vara mycket osannolikt.

Trafiken är minst sagt kaotisk och oftast är det vänstertrafik. Det är meningen att det skall vara det hela tiden men det är inte alltid så lätt så därför upplevs tutan som nödvändig.

Men visst ser det avkopplande ut när de tu möts och tillbringar en bra stund mitt i vägbanan. Varför ens bry sig? Det finns ju plats att svänga runt de två, kan inte vara värre än att runda en ko.

Och korna beter sig som om omvärlden inte fanns. Eftersom de anses heliga gör ingen något som skulle kunna störa deras liv, än värre skulle vara att skada en ko. Och de lämnar naturliga spår efter sig, oftast där man tänkt sig att placera fötterna.

Hotellen är både billiga och acceptabla så för 75 svenska per natt blev rummet mitt.  Från det centralt belägna hotellet hade jag bara någon minuts vandring både till lördagsmarknaden och järnvägsstationen.

Om Vasco da Gama normalt sjuder av liv var det verkligen lite extra när jag kom fram till järnvägsstationen, kaotiskt skulle kunna vara ett passande ord. Här fanns nämligen förutom otaliga poliser, livvakter och åskådare ett antal Bollywood-stjärnor för att spela in någon för mig okänd film. Och är det något som fångar indiers hjärtan så är det Bollywoodstjärnor.

I trängseln är det en blandning av kaotisk kamp för att få en skymt av de stora och en vilja att hjälpa en åldrig kameraman som jag. Så plötsligt ordnade åskådarna så att jag stod längst fram. Nu gjorde det inte så stor skillnad då livvakterna inte visade samma vilja att låta stjärnorna fotograferas. Så jag nöjde mig snabbt med de få bilder jag hann få.

Den som alla tålmodigt stod för att få se en skymt av var ingen mindre än Ronaldinho. Nej, inte den riktiga men denne skådespelare rönte minst samma intresse som originalet. Däremot var han knappast i samma fysiska form.

Nu hade jag tänkt mig att köpa en tågbiljett men den orimligt långa kön fick mig att omedelbart vända mot lördagsmarknadens hägrande folkliv. Tågresan fick helt enkelt anstå någon dag.

Marknaden var dock väl så intressant. Stora gatan kantas med stånd, fyllda med allehanda frukt och grönsaker. En del är naturligtvis välkända medan andra kräver utforskning. Men eftersom det här inte är en turistmarknad så finns inget krimskrams som annars lätt får mig på dåligt humör.

Men innan jag gick in på själva marknadsgatan stannade jag till för att titta på denne pojke som gick på lina.

Det är inte helt ovanligt men inte desto mindre imponerande att se.

Men det drog inte lika stora folkskaror som Bollywoodstjärnorna gjorde även om de äldre sittande åskådarna verkade väl så imponerade.

Jag har bara så svårt att förstå att någon kan klara av att ha en tallrik mellan linan och foten. Jag kan garantera att jag inte skulle komma många centimeter innan mitt balanssinne hade gett upp.

Till det mer välkända hör vattenmeloner. I den här mängden känns det däremot genast exotiskt nog, alltmedan försäljaren svalkar sig med en chai i den trettiofemgradiga värmen.

De cermoniella blommorna säljs uppträdda på snören och köps i stor mängd, oftast av de sarongförsedda damerna. Ett välkänt fenomen för alla som besökt Asien.

Mitt i folkmyllret kommer varuleveranserna så ibland blir det riktigt trångt och kaotiskt. För hur folk ska bete sig när kärran inte tutar verkar vara helt okänt.

De som har lite mindre att sälja har inte råd med ett stånd. Gatan går lika bra.

Några har lite mer och bygger då upp ett lågt bord.

Men de som har kommit upp sig i hierarkin kan till och med kosta på sig lite hyllpapper. Dessutom hade han vänligheten att bjuda på några underbart goda tomater. Tomater säljs normalt bara i storpack och jag ville ju bara ha ett par stycken.

Trots att Vasco da Gama är en kuststad är utbudet av fisk begränsat men i Goa finns det i varje fall både det och kött. I andra delstater är det oftast bara vegetariskt. Goa har ju en helt annan historia än övriga Indien eftersom Goa var en portugisisk koloni i 451 år och blev självständigt först 1961 då övriga Indien redan varit självständigt i tretton år.

Och medan jag gick runt och tittade på folk, ivrigt ätandes mina tomater, så iakttog folk mig med vänlighet och nyfikenhet. För det här är en lokal marknad dit inte många turister letar sig.

Så drog jag mig tillbaks mot huvudgatan, köpte lite mer frukt men fick samma problem som med tomaterna när jag bara ville ha ett par bananer. Här var det tydligen ganska svårt att göra av med pengar trots att inte ens kilopriserna var höga. Det enda som var lite dyrare var mandarinerna.

Jag passade på att köpa en grön knölig frukt som var som ett kärnrikt äpple, smakade underbart, men inte gav särskilt mycket fruktkött. Och som överallt i Indien kastas överblivet på gatan. Jag kunde ju inte vara sämre än indierna, korna måste få något att äta de med.

Efter den trånga marknadsgatan kändes det som att komma ut på en boulevard och kärran hade gott om plats.

På stora gatan stod bagaren och sålde färskt bröd vilket fick bli en bra avslutning på den kulinariska rundvandringen.

Och visst måste platsen hållas ren. Efter att ha iakttagit gatusopningen så kände jag mig lika nöjd som den här ynglingen så

jag tog en motoriserad rickshaw för att se omgivningarna. I rika Goa såg jag inga cykel-rickshaws.

Jag fick en timmes rundtur för femton spänn och hann ut till stadens utsiktspunkt.

Egentligen så var det inte särskilt intressant förutom att jag fick bra tips om vad jag skulle inrikta mig på nästkommande dag.

Som du kanske lagt märke till så har jag inte hunnit till sandstranden än. Det är i och för sig inte det jag prioriterar högst men visst kan det vara skönt med ett dopp i det drygt trettiogradiga vattnet. I stället ska du få följa med till ställen dit de flesta inte tar sig. Som till taxichaufförens hemby dit det inte går någon väg och Gokarna, en hinduisk pilgrimsstad och andra lite mer udda platser.

För jag har kommit överens med en taxichaufför att bege mig ut på landsbygden under morgondagen. Har du lust att följa med?

Bloggen ingår i en serie som startar i Vaso da Gama och sedan tar dig ut på landsbygden.

Ha det gott! / Pelle

Dela:

Visst är det skönt med sol och värme

Nu är ju detta bristvara i vårt land så det blev till att åka söderut för att fixa till det hela. Målet den här gången blev Indien dit jag hittade en oförskämt billig resa. Det blev India light vilket betyder Goa.

Till denna före detta portugisiska koloni anlände jag med min hittills lättaste packning som utan problem fick plats i en mindre ryggsäck. Vågen på Arlanda visade på måttliga 4,4 kilo så att åka runt med denna packning medförde inga oöverstigliga problem.

Så det blev mycket tåg och mindre Goa. Stranden är för de som följer mig som bekant mindre intressant för mig än kultur och folk så något solande hanns nästan inte med.

Jag ska inte trötta ut någon redan nu så den här gången delar jag upp bloggen i flera delar. Och vill du kan du följa med till udda platser som Gokarna där det hölls festival i sann hinduisk anda och andra lite ovanliga platser som en by dit ingen väg nådde.

Så jag hoppas du följer med efterhand för att se vilka underbara människor och miljöer jag upplevt!

Jodå, jag missade snökaoset i onsdags. Då var det i stället sol och 35 graders värme. Gissa vilket jag föredrog!

Ha det gott så länge!

Bloggen är en del i en serie. Den startar i Vasco da Gama för att sedan fortsätta ut på landsbygden.

//Pelle

Dela:

Dagen idag är en märklig dag. Den är din!

Så kan jag känna det när jag går omkring och fotograferar. Tiden verkar upphöra att existera. För koncentrationen ligger helt på att hitta det jag bestämt mig för att fota. Men hitta det jag aldrig tänkte mig.

Känslan av avkoppling är total och man behöver inte fundera på världsliga problem. I dessa stunder njuter jag till fullo av hobbyns självständighet. Känns som att vara på en flygande matta och njuter förhoppningsvis av resultatet när jag numer sätter mig ner framför datorn. Tidigare i karriären tog det ju några dagar innan man visste hur det blev. Och ville jag då reparera något misstag så kändes det som omöjligt. Kanske till och med var det när jag som oftast är på resande fot.

Även om det här med att fota folk gör att det mesta inte går i repris.

Men att lära gamla hundar sitta skall enligt vedertagen praxis inte vara möjligt.

Kanske är det så. Men skam den som ger sig. Har man väl tagit första steget så blir det så mycket lättare sedan.

För när man byter motivgrupp känns det lite som att bege sig ut i okänd terräng. Vad klarar jag av? Kommer bilderna att kunna bli uppskattade?

Eller blir det en tillbakagång i utvecklingen?

Nej, jag har egentligen aldrig tagit några makrobilder. Några tafatta försök utan att röna någon direkt uppmärksamhet. Men nu med den nya blixten i antågande känns det som en ny utmaning. Skall bli spännande att se vad den öppnar för möjligheter. Utmaningar. Besvikelser. Och om ett längre makro ger andra möjligheter än tidigare.

Än så länge vet jag inte. Men jag hoppas på att ni som tittar in på min blogg har vänligheten att kommentera. För det är det som gör det möjligt att utvecklas. Få andras syn på vad som är bra eller dåligt. Och jag imponeras av många här på FS. Som tycks kunna hitta det där motivet som bara tillför så mycket. Kanske det speciella ljuset i det lilla. För det är skillnad på att hitta ljuset i makrovärlden och i de för mig mer välbekanta motivgrupperna.

Men att ha självförtroende i det nya känns vare sig lätt eller självklart. Inte heller vill jag bara blicka bakåt och köra på i invanda spår.

Jag hoppas det kan bli något av intresse. Framtiden får utvisa sånt.

Men spänningen för mig blir desto större. Och kanske blir min dag än mer innehållsrik.

Ha det gott! / Pelle

Dela:

Danmark er dejligt

Att åka till Danmark är som att åka till en annan värld. Visserligen inte så långt bort så få uppfattar det som exotiskt. Men man behöver inte mer än besöka Christiania för att förstå att det nog ändå är det. De av er som ännu inte hunnit se fristaden ska kanske tänka till och ta er dit medan den fortfarande finns kvar. För diskussionerna om dess existens och försöken att vräka invånarna verkar aldrig ta slut. Trots att den funnits i 40 år nu.

Och det är en exotisk, främmande, spännande och varm miljö man kommer till. Men Christiania har jag skrivit en egen blogg om.

Nu har jag varit i Danmark mer än ett par gånger tidigare så den här gången blev det inget mer av Köpenhamn. Annars finns här mycket annat intressant att se. Som exempelvis Glyptoteket som många missar att kolla in.

Jag tog i stället och styrde kosan mot Stora Bält. Nuförtiden kan man ju utan färjeköer åka hela vägen till Tyskland och varför skulle jag inte prova den här möjligheten? För oss som kör är som sagts broar en välsignelse. Då jag även har åkt här långt innan broarna byggdes kan jag bara konstatera hur mycket lättare livet numer är.

Så hux flux hamnat jag då hamnat på Fyn och stannar till i Nyborg. Det är en av många pitoreska små städer som även bjuder på ett litet slott, eller om man möjligen ska kalla det en borg. Stadsnamnet och utförandet antyder ju det även om det står slott på skyltarna.

Här finns mysiga små hus med kanonerna inom synhåll. Och bron över vattengraven pryds med prydligt skötta blommor.

På något sätt känns det som sådana här miljöer inte bevarats i Sverige. Bitvis kanske. Ett och annat slott. En och annan välbevarad stadskärna. Men som helhet?

Nej, så kloka har vi inte varit. Vi rev ju till och med Stockholm finaste stadsdel Klara på 60-talet. Sånt borde det varit dödsstraff på. Men det bestämmande Partiet tyckte det skulle bli modernt och bra. Idag bygger vi om de gråa betongkomplex-parkeringshusen, som är stora som elefanter, till bostäder. För i de förr så storslagna planerna för Stockholm fanns inte plats för boende i city. En viss skillnad i attityd kan skönjas även här. Möjligen tycker danskarna det är exotiskt. Eller att vi hade osedvanligt dumma politiker redan på 60-talet.

Härifrån fors det norrut för att komma till Odense. Ute på den danska landsbygden passeras små gårdar i typisk stil. Inte så väsensskilda från de skånska men så har ju Skåne tillhört Danmark. Ränderna går aldrig ur som det sägs.

Samma sak gäller för kyrkorna med sina speciellt utformade torn.

I Odense måste H.C. Andersens anläggning beses. Här har danskarna skapat ett litet paradis för barn, utöver att man kan titta på författarens barndomshem.

Spännande i sig men det här är barnens paradis.

Miljön i stan går inte heller av för hackor och det finns nog en anledning till att danskarna ligger högt eller till och med högst i ranking för livskvalité.

En viss skillnad mot våra nyskapade sterila miljöer i alla småstäder med Domus mitt på Stortorget.

I närheten av Odense finns också Den Fynske landsby som är ett utomhusmuseum av samma typ som Skansen men betydligt mindre.

Uppenbarligen fanns en viss förkärlek för stora halmtak förr i världen.

Här går statister runt i tidstypiska kläder

och man kan även åka hästkärra runt anläggningen.

Och kommer det en regnskur hindrar inte det verksamheten. Det finns ju regnkläder nuförtiden.

Men att vårt grannland har barnarbetare var en överraskning. Tänk vilket rabalder sådant skulle föra med sig i Sverige.

Danska gårdar är inte bara vita, emellanåt har de målats röda. Gemensamt är dock att de har sina typiska tak.

En annan sak som nog de flesta förknippar med Danmark är deras kroer. Det går att köra snapseruten. Samma här. Tänk om svenska hotell skulle skapa en dryckestur. För bilister. Är jag fel ute om även detta skulle skapa rabalder?

Det är nog så att Danmark är lite exotiskt trots allt.

Den tilsandede kirken uppe vid Skagen övergavs då det inte var möjligt att hålla den fri från flygsanden. Så den revs till viss del, exotiskt igen, och är idag en turistattraktion som naturligtvis måste ses när man är i de här trakterna.

Det är svårt att överraska med platser i vårt grannland. Men trots det så har långt ifrån alla varit i Skagen. Berömt för sitt ljus och sina kostnärer.

Och längre norrut än så här kommer man inte i Danmark.

Lite vindpinat kanske.

Och för sjöfartens skull måste det vara gott om fyrar på en sådan här plats.

På den västra kustvägen söderut ser jag korna gå och beta i godan ro och njuta av den härliga grönskan liksom jag. Fast jag betar förstås inte.

Trots att jag bara var på en kort tur genom landet hittade jag massor av skäl att hävda att Danmark skiljer sig från Sverige. Det är nog ganska exotiskt där trots allt. För så är det ju med det man inte är van vid. Och trots sina konstiga räkneord och grötiga språk så menar de ju att det är godt att vaere dansk! Irriterande nog så verkar de dessutom ha rätt, om man nu ska tro på de här livskvalité-undersökningarna. Men vi kan ju välja att slå oss för bröstet i stället och säga något annat.

Men målet för resan är längre bort. Tyskland närmar sig och avståndet till Flensburg minskar i rask takt.

Den här bloggen ingår i en serie som startar i Skåne med Jakriborg, fortsätter till Köpenhamn och dess fristad Christiania, Danmark i övrigt, Tyskland, Polen, Litauen, Lettland och Estland.

Ha det gott! / Pelle

Dela: