I hjärnan hos en upptäcksresande

Hojåkning är en lisa för själen!

Det finns inget mer avkopplande. Finns inget som ger mig sådan sinnesfrid som en hojtur. Nu i tiden mellan hägg och syrén är det på allvar dags igen. Ett par dagar i sadeln på små kurviga vägar är en lisa för själen. Som jag kommer ihåg att man åkte bil på femtiotalet. Med den packade kaffekorgen som fick dela utsikten med ägaren och den otvungna glädjen att bara vara. Nu när lövsprickningen nästan är avklarad och rapsfälten står i sin fullaste blom är det dessutom som allra bäst. Då slipper jag att leva på minnena från i fjol.

För till skillnad från bilturen så bjuder hojturen även på dofterna och temperaturskillnaderna. Finns inget som doftar så ljuvligt som rapsfält om våren.

Nästan så att man kan säga att rapsfälten symboliserar våren på motorcykel. Att sitta i bilen blir att betrakta naturen på avstånd, inte att vara i den. Vindrutan skulle till och med kunna vara en skärm där synintrycken spelas upp. Ger inte helheten som hojåkningen gör. För på hojen dödar inte radion upplevelsen. Inte heller telefonen stör upplevelsen. Inte ens vanliga samtal med passagerarna under färden. Jodå, det finns möjlighet till allt det där. Sådant kallas intercom. Men jag åker oftast själv och har avstått från det. Känns inte som det tillför något för min naturupplevelse. Det är jag som äger min tid. Helt själv.

Nästan alla av oss som kör hoj lovordar det på ett sätt som jag tror ni som inte gjort det knappt förstår. Att köra hoj är en lisa för själen, man kopplar av och tänker inte på något annat än naturen och körningen och många jämför det med frihetskänslan av att segla. Man får en stunds avkoppling från livets normala stress. Från den invanda storstadsmiljön. Något som måste upplevas. Och alltför få ser till att det händer. Alldeles för många stressar.

Så får man inte glömma det sociala. Hojåkare hälsar på varandra. På vägen när man passerar varandra. När man stannar till och råkar träffas.

Som det borde vara överallt i samhället men sällan är. Man tar sig inte tid. Hinner inte stanna till och byta några ord med den obekante. Man är ju på väg till något viktigare. Eller så törs man inte. Blir kanske betraktad som konstig om man pratar med en främling. Hojåkare törs. Och hojåkare har sällan så bråttom att man måste avstå umgänget. För oftast så handlar det om nöjesåkning. Något sådant verkar inte längre finnas inom bilåkningen. Då har man alltid bråttom till ett mål. Men livet är det som pågår medan du gör något viktigare än att leva.

Jag for iväg ett par dagar till Göteborg och tillbaks till Stockholm. Inte någon lång tur för mig. Det blev 150 avkopplande mil. Småvägar ger ju lite fler mil men jag slipper motorvägens trista monotoni. Utan att jag uppfattar att köra småvägar som en omväg.

På fantastiska vägar som bilisten ratar. För bilisten är det ju besvärligt med mötesomöjliga vägar även om upplevelsen är aldrig så fin. För du vet väl att det går att åka till Göteborg utan att åka motorväg? Det går till och med utmärkt att åka riktigt små vägar. Där det luktar koskit från hagen och man ser en och annan ko stå och idissla friskt gräs. Ser det mysiga huset.

Men det kostar en timme extra. En väl använd timme. För vad behöver du den bättre till än att plussa på upplevelsekontot?

Råkade på ett gäng hojåkare som jag kört ikapp. Det var event. Flera hundra hade  bestämt sig för att åka Vättern runt. Bara för att njuta. Stannade och fikade och umgicks här och där. Klubbarna hade gjort i ordning lite mat. Sålde till självkostnadspris vid sina klubbkåkar. Folk satt och åt i det gröna. En del pratade hoj. Böt erfarenheter. Pratade mysiga vägar. 

Jag hakade på. Blev en omväg på säkert tio mil. Men omväg är nog fel ord. Extra upplevelse på hojturen låter mer rätt. För med en hoj finns ingen omväg. Bara mer upplevelse.

Så nu har jag gjort min andra längre tur för året, den förra var till Växjö men det var innan lövsprickningen. Jag tog en fika, åkte tillbaks dagen därpå. Då var det premiäröppnande för ett välkänt hojfik. Härligt väder och nästan vårlika temperaturer. Men inte som nu i helgen.

Just nu har jag bara hunnit komma hem och sitter och njuter av vad jag har upplevt.

Det kan jag leva länge på. Kanske även ett sätt att kunna leva sina dagar lite lyckligare. Minnen varar ju lite längre än statusprylar som man har stressat för att köpa. För nog går väl livet ut på livskvalitét. Minnen av dofter. Minnen av upplevelser mer än minnet av att man köpt en viss pryl. Jag har fått upplevelser. Känsla. Och känner mig helt tillfreds. Trots att det är en jobbresa på helgen.

Ha det gott och ta vara på våren! / Pelle

Dela:

Följ med mig i mitt Afrika! (Södra Tanzania)

Vi kommer in i Tanzania söderifrån och ska diagonalt nordost mot kusten. Målet just nu är Dar-es-Salaam, inte huvudstad men i varje fall största stad och ekonomiskt centrum. Det är Dodoma som är huvudstad även om den är betydligt mindre känd och i princip ligger mitt i landet. Dodoma är dessutom betydligt mindre med sina ungefär 200.000 invånare mot Dar-es-Salaams nära tre miljoner.

Det bergiga landskapet från Malawi fortsätter men samhällena blir påtagligt större och hyddorna ersätts allt mer av hus.

Även här myllrar det av liv så snart det finns ett samhälle.

Men det ser ändå prydligt ut på de flesta håll.

Landskapet är storslaget och finns i den södra delen av Tanzania som inte så många besöker.

Även här levs livet enligt afrikansk tradition och jordbruket bedrivs med de storslagna bergen som fond.

Traditionen påbjuder att bära bördorna på huvudet. Här härskar framför allt naturreligioner som ungefär en tredjedel av Tanzanias befolkning bekänner sig till. Ytterligare en tredjedel är kristna medan östkusten framför allt bekänner sig till islam. Det ska också komma att visa sig att Tanzania är ett väldigt delat land med inom sig vitt skilda kulturer. I synnerhet östkusten med starka muslimska inslag som kvinnor i niqab avviker kraftigt från det Afrika vi dittills sett.

Hyddorna börjar alltmer att ha skepnaden av hus, även om de har traditionellt afrikanska tak, och ligger oftast extremt naturskönt.

Vi åker bitvis efter den vackra Rufijifloden. Den känns väl bekant, eller hur? Den slutar i varje fall strax söder om Dar-es-Salaam i ett stort och bördigt delta. Till Rufijifloden hör två större bifloder och ett antal vattenflöden

som används till både tvätt och vattentäkter.

I de icke-muslimska delarna av landet ser man pubar efter vägen. Några större investeringar i lokaler verkar inte behövas.

De gigantisk beobabträden har i stor utsträckning använts till kanoter då träet är mjukt och lätt att forma. Sedan är det naturligtvis en fördel att trädet har det omfång det har när kanoterna skall göras i ett stycke. När vi kommit ner från bergslandskapet växer de tätt och bildar nästan en skog. Här ser vi de första masaierna som annars är mer kända från området i Norra Tanzania och södra Kenya.

Tyvärr så varar beobabträdens vackra blommor bara en enda dag innan de bruna faller av.

Den sparsamma växtligheten och typiskt östafrikanska naturen återkommer när vi kommer ner från bergsområdet

och ju närmare Dar-es-Salaam vi kommer desto tätare ligger byarna och trafiken blir också tätare.

I takt med det så ökar också kommersen

och grönsakerna staplas så prydligt så man undrar om man kan störa ordningen genom att köpa något.

Men långt ifrån alla fordon fungerar klanderfritt. Synen på när fordon bör tas ur trafik är något annorlunda än här och långt bort från turistbussarnas komfortkrav. 

Men några mil innan Dar-es-Salaam stöter vi på vår första motorvägslika väg. Trafiken är tät och långsam på vägen som kantas av byarna som numer har växt ihop till ett alltmer sammanhängande stadsområde. Det ser ut som en gigantisk marknad utan vare sig början eller slut och den tidigare ganska prydliga bykaraktären blir alltmer skräpig.

Ibland känns röran extrem

och överallt transporteras de mest märkliga saker på cyklarna.

Men de vackert röda träden fortsätter att göra byarna vackrare än de nog egentligen är.

Bananer odlas överallt i området och säljs tillsammans med annan frukt

Men efter ett tag har vi ändå kommit fram till en pulserande storstad. Dar-es-Salaam är ett arv efter kolonialtiden och Tanzanias ekonomiska centrum.

Namnet dar-es-Salaam kommer från arabiskan och betyder fridens hus. I slutet av 1800-talet så förde staden en tynande tillvaro men i samband med att Tyskarna började med sina kolonier och Tyska östafrikanska kompaniet hade en stor del av sin verksamhet här ökade stadens betydelse. När tyskarna etablerade Tyska Östafrika blev Dar-es-Salaam ett viktigt ekonomiskt centrum, en position som staden fortfarande behåller. Trots att Dodoma är huvudstad så finns flera myndigheter just här. 

Stadens centrum ger ett ganska modernt intryck och står inte de fåtaliga andra afrikanska storstäderna efter.

Men Dar-es-Salaam är inget mål utan en nödvändighet för att kunna komma till Zanzibar med färja. Eftersom trafiksituationen i staden är kaotisk så tar vi en lokal färja inom staden så vi slipper sitta i oändliga köer.

Vi kommer till ett hektiskt färjeläger men är nu betydligt närmare vår camping som ligger strax utanför centrum.

Det känns skönt att slippa storstadslivet när vi åker på den byliknande gatan.

Här går barnen på stranden och livet är betydligt lugnare

och vi får återigen betrakta en underbar solnedgång med Dar-es-Salaams stadsljus på avstånd tvärs över bukten.

På morgonen kan vi iakta både kräftdjur de lokala båtarna innan vi beger oss mot nästa färja som ska ta oss till Zanzibar.

Vid färjeläget är det återigen kaosartat

och försäljarna av frukt är inte sena att utnyttja att många människor passerar.

På något sätt blev den här sträckan lite av bara transport. Visst var det intressant att se bergsområdena i gränstrakterna mot Malawi. Inte minst att få se baobabträden blomma. Men sedan har det bara blivit mer urbant. Vi har inte stannat lika ofta och njutit av natur och kultur. Det blev lite av repris på det som vi redan har sett. Hittills har vi ju varit bortskämda med ett Afrika som har visat sig vara mer omväxlande än vad jag hade kunnat föreställa mig. Det ska det också visa sig vara så fortsättningsvis och alla ser fram emot att se Zanzibar.

Vill du kan du följa min resa som går från Sydafrika via Namibia, Botswana, Zimbabwe, Zambia, Malawi, Tanzania, Zanzibar, tillbaks till Tanzania med djurparkerna, Kenya och så Uganda med bergsgorillorna.

Extra glad blir jag om du lämnar ett avtryck i form av en kommentar!

Ha det gott! / Pelle

Dela: