I hjärnan hos en upptäcksresande

Tack för att du följt med mig i mitt Afrika! (Bergsgorillorna)

Vi kom åkande i små bilar på vindlande små vägar i södra Uganda på väg till de dimhöljda bergens gorillor.

Naturen är svindlande vacker.

Vi rör oss i gränstrakterna vid  Rwanda och Kongo även om bergsgorillorna struntar i gränser. Att få se bergsgorillorna har varit en dröm för mig liksom det är för många andra. Men det finns absolut inga garantier att  de visar sig just när jag kommer. Trots allt är de vilda djur. Någon andra chans ges inte och bergsgorillor trivs inte i djurparker.

Men inte ens alla som vill får möjlighet att se dem. Både antalet turister och tiden för varje turist är begränsad. Det finns fler som vill se dem än som får möjlighet att göra det. Avgiften är trots det rimlig och mer än väl värd att betalas av många skäl. Förbokningar krävs så det är inte bara att komma inklampandes.

 

Det syns var människan håller till och var de vilda djuren har sin hemvist. Gränsen är tydlig. Där människan håller till ser man att marken uppodlad och utan djungel.

Där bergsgorillorna håller till är djungeln orörd. För äntligen har bergsgorillorna fått sin miljö fredad. I Bwindi inpenetrable national park bor det visserligen människor men efter lång kamp av vissa eldsjälar så har de ca 700 kvarvarande bergsgorillorna i världen äntligen fått ett värde. De har blivit turistvaluta. Lokalbefolkningen kan leva gott av intäkterna, bättre än genom att odla grödor. Om det dessutom hjälper till att parken fått status som världsarv återstår att se men populationen växer sakta vilket man kan se som ett gott tecken. Det finns ytterligare en population i näraliggande Virungabergen men de är inräknade i de ca 700.

Det kan låta hårt att uttrycka det som att bergsgorillorna har blivit turistvaluta men man får inte glömma bort intressekonflikten mellan bergsgorillorna och lokalbefolkningen. Vi kan ju möjligen jämföra med vargdebatten här. Skillnaden är att varg finns det på fler ställen i världen och naturligtvis att vargen är ett rovdjur. Men båda inkräktar på människans revir. 

Bergsgorillorna finns bara i det här området. Tjuvskyttet har varit omfattande och dessutom är gorillan och människan så pass nära besläktade att vi kan drabbas av varandras sjukdomar, kanske främst att bergsgorillorna kan bli sjuka av människors närvaro. Ytterligare ett problem är krigen i området. Det har omöjliggjort både observationer och skydd under vissa perioder utöver att det ökar antalet vapen och tjuvskyttet.

Dian Fossey ägnade två årtionden av sitt liv åt att uppmärksamma bergsgorillorna och det har skildrats i filmen De dimhöljda bergens gorillor som är väl värd att ses. Än idag fortsätter hennes forskning genom Dian Fossey Gorilla Fund.

Bergsgorillor lever i familjer på mellan femton och tjugo individer. De leds av en silverrygg som har stor pondus. En silverrygg är en äldre hane och med åren blir ryggen silvergrå, därav namnet. Hanarna väger runt 180 kg medan honorna är mindre och väger runt 90 kg. Bergsgorillor är ungefär lika långa som människor, honorna något kortare.

I och med att bergsgorillorna ger lokalbefolkningen intäkter så har det uppstått en helt annan förståelse för dem och det finns också ett intresse att bevara deras miljö och levnadsförutsättningar. Lever man av något blir ju dumt att inte se till att förutsättningen för inkomsten finns kvar. Det är inte bara vakter och bärare vi pratar om, de lokala affärerna får sälja souvernirer och andra vandringar i bergen tillkommer också.

Vår guide kommer i oklanderlig khakifärgad uniform och ger oss instruktioner. Ingen får vara förkyld eller ha någon annan sjukdom. Ingen får mata dem med frukt eller något annat heller för den delen. Ingen får gå närmare än fem meter. Ingen får använda kamera med blixt. De som vill ha bärare får det. Det ger ytterligare inkomster till byn och ger turisten en enklare djungelstrapats. För trots bärare är det inte enkelt att ta sig fram genom den täta djungeln. Att djungeln kallas just ogenomtränglig är för att den verkligen är det. Dessutom är det blött och halt hela tiden och stigningen oftast kraftig. Para det med hög temperatur och luftfuktighet så du har förutsättningen för en promenad som blir ganska krävande och där ingen har en aning om hur lång tid den varar. Sällan mindre än en timme men inte ofta längre än fyra.

Så beger vi oss iväg. Min bärare får släpa på mitt tunga zoomtele medan jag låter det lättare objektivet sitta på kameran. Inne i djungelegetationen verkar det dessutom som onödigt med ett tele. Allt extra vatten ligger också i hans ryggsäck och så någon macka och frukt ifall upptäcksfärden blir lång. Vi slår oss fram med machete och därför blir takten måttlig. Trots det är flera på gränsen till att ge upp. Det är fruktansvärt jobbigt att ta sig fram.

I djungeln lever inte bara bergsgorillorna. Marken kryllar av insekter, inte minst ettriga myror. Ska man komma undan dem gäller att man har täta byxben. Att bara stoppa ner byxbenen i kraftiga kängor fungerar inte, man måste ha någon form av damasker. De ökar värmen ytterligare. När man är i närheten av bergsgorillorna även flygande insekter, därav alla prickar på bilderna.

Gorillorna delar 98,5 procent av sitt DNA med oss. Det låter lite mer än det i verkligheten är för vi delar ungefär hälften av vårt DNA även med betdligt lägre stående varelser som maskar. Men vi är mycket nära släktingar och det märks i deras beteende. Mycket är slående likt hur människor uppför sig.

Händerna ser ungefär likadana ut som våra och kan användas på ungefär samma sätt. Gorillorna delar pincettgreppet med människan vilket ger en finmotorik som alla andra djur saknar.

Här fås det hjälp med tandvården eftersom det är ont om speglar. Just att hjälpa varandra stärker sociala band och skapar samhörighet i gruppen.

Honorna diar sina ungar i tre-fyra år efter en 260 dagar lång dräktighet. Annars lever bergsgorillorna av blad. Däremot äter bergsgorillor till skillnad mot andra gorillaarter inte särskilt ofta frukt trots att det finns exempelvis bananodlingar i omedelbar anslutning till bestånden och en hel del viltväxande arter.

Ungarna blir vuxna vid åtta till tio års ålder och kan då själva få barn även om det ofta dröjer lite till innan det händer. Även bergsgorillor har sociala koder. Som äldst blir bergsgorillorna ungefär femtio år men det långt ifrån alltid.

Det är uppenbart att de sociala banden mellan mor och barn är starkt.

Det syns tydligt i det social samspelet i flocken där speciellt en unge ofta är framme vid sin mamma och diar medan vi stillsamt iakttar.

Flockens övriga medlemmar sysselsätter sig med att äta och på det sättet har jag lite extra tur. Det är inte ovanligt att bergsgorillorna bara lojt ligger still när man väl ser dem.

Men många i flocken sitter gärna och njuter och de verkar inte störda av vår närvaro. Varje besök hos bergsgorillafamiljen är begränsat till en timme och det håller vakten strikt koll på. Inte heller får flera turistgrupper besöka en och samma bergsgorillafamilj per dag. Lokalbefolkningen vill inte störa bergsgorillornas liv mer än nödvändigt så det är inte jämförbart med besök i exempelvis Serengeti där turister åker runt hela tiden.

Vid flera tillfällen får vi backa lite eftersom bergsgorillorna kommer lite för nära oss. Det var inte ovanligt att de fem metrarna i stället bara var kanske två. Inget som störde vakten då det inte var vi som närmade oss dem utan tvärtom.

Ändå tycks vissa uppskatta att sitta i skuggan inne bland buskarna.

Vila är vanligt även om bergsgorillorna är dagaktiva djur. När kvällen kommer så bygger de ett bo av grenar, de har inte ett fast näste som de återvänder till varje kväll.

Vår timme i sällskap med bergsgorillorna börjar lida mot sitt slut.

Det verkar som om bergsgorillorna är medvetna om det. Så lagom tills dess bryter även de upp och börjar vandra iväg.

På vägen plockar de lite mer löv

och verkar njuta lika mycket av sin fortsatta vandring som av matpausen vi fick bevittna.

Även om bergsgorillor sägs vara ovilliga att klättra i träd utan helst håller sig på marken så ger de oss en uppvisning i konsten att klättra

Terrängen stupar brant nedåt

medan de svingar sig ohejdat fram och tillbaks.

Fortsätter att plocka blad

och utnyttja klykorna till att lojt betrakta omgivningen.

Tiden har runnit ut och vi börjar bege oss tillbaks till våran lodge för här får vi inte campa.

Det har varit en mycket spännande timme och tiden har verkligen rusat iväg. Hade vi fått kunde vi utan problem ha stannat mycket, mycket längre. Det är svårt att inte känna det som om bergsgorillorna är människan mycket närstående. Det är svårt att inte bli berörd. Att se bergsgorillorna är något mycket speciellt och går inte att jämföra med att se lejon eller något av de andra djuren ens i the big five.

Det har varit en mäktig och svårslagen upplevelse för mig som djurintresserad.

Så blir det dags att börja ge sig tillbaks till Dusty som står flera timmars bilresa bort. Vi ska vidare mot Nairobi där flyget hem väntar. Det har varit en omvälvande resa som bjudit på afrikas olika typer av natur. Jag har fått se öken, sumpområden, stäpp och fantastisk grönska. Till och med barrskog som liknar den hos oss. Jag har fått se helt olika sätt att leva, allt ifrån västerländskt stadsliv till bushmen och andra naturfolk i sin dagliga tillvaro. Och jag har fått se afrikas fantastiska djurliv, alla big five och dessutom som avslutning bergsgorillorna. Afrika är inte ett land, det är en kontinent som bjuder på större variation än du kan hitta i Europa. Och det har varit storslaget att få uppleva. Gått långt utöver de strapatser som krävts genom enkla övernattningar. Att somna medan lejonen ryter straxt utanför tältduken är trots allt något sopeciellt.

Den här resan startade i Kapstaden för ungefär nio veckor sedan och du kan följa hela resan i min serie av bloggar från Sydafrika via Namibia, Botswana, Zimbabwe, Zambia, Malawi, Tanzania, Zanzibar, tillbaks till Tanzania med Ngoro-goro och Serengeti, Kenya och sedan  Uganda.

Som alltid blir jag extra glad om du lämnar ett avtryck i form av en kommentar! Den här gången vore det extra roligt eftersom det är sista avsnittet i den här serien.

Ni som har följt hela resan hoppas jag har haft glädje av bilder och text trots att bloggarna har varit längre än vad som är brukligt.

Ha det gott! / Pelle

Följ med mig i mitt Afrika! (Uganda)

Uganda överraskar med sin skira grönska. Bland det första vi möter är dessa underbart ljusgröna risfält. Vi åker mot Viktoriasjön som är afrikas till ytan största och världens näst största sötvattensjö. Här börjar vita Nilen vars vatten behöver tre månader på sig för att nå Medelhavet. Det finns en blå Nilen också och de rinner efter ett tag ihop.

Vi befinner oss på en högplatå och klimatet är behagligt för europeer. Här härjade Idi Amin på 1970-talet och ställde till med ett alltför bekant blodbad. Området är även känt för sin skönhet och kallades under britternas kolonialvälde för the pearl of Africa. Det finns alla skäl att kalla det så. Det var en total överraskning för mig att möta denna frodiga grönska.

Vad som än sätts i marken här ger rikliga skördar och utbudet på marknaderna det största jag sett i Afrika.

Vi åker längs stranden av Viktoriasjön i riktning mot Kampala, huvudstaden, som ligger mycket vackert i ett bergigt område kallat Buganda. Det traditionella afrikanska livet fortgår, den avvikande naturen till trots, på samma sätt som i afrikas torrare områden.

Landet blev svårt åderlåtet av Idi Amins utrensningar och gränsstrider med inte minst Kongo har satt djupa spår.

Men av det man kan se lever befolkningen med en för Afrika skälig levnadsstandard.

Även om det här inte är typiskt för Uganda så finns här berg av sopor att ta hand om. Inte sällan eldas dessa upp på plats och till och från ser man rökpelare stiga mot skyn.

Marknaderna blir fler och fler ju närmare kvällen och Kampala vi kommer och innan vi är framme vid campingen får vi njuta av ytterligare en fin solnedgång.

Morgonen börjar med regn men det gör bara grönskan än frodigare. Jag går runt lite i staden och tittar på människorna och miljön. Husen klättrar efter kullarna och i de små affärerna samlas folk för att undgå att bli blöta

medan den lille grabben står och undrar hur han ska göra.

Det är väldigt vackert med alla blommorna som växer sig större här än på de flesta andra ställen.

Hibiskusen frodas som buskar i stället för våra tynande krukväxter, den röda blommans namn ligger utanför min referensram.

Men tyvärr innebär klimatet även lite dis. När vi skulle till schimpanserna började det dessutom ösa ner och tyvärr valde jag att inte sätta mig i en öppen båt för att få se den berömda ön. För bekvämligheten sätter sina gränser och jag ville inte bli genomblöt ytterligare en gång.

Inne i staden kommer lastbilar med bananer och andra frukter som vi betraktar som något mer exotiska. Här finns afrikas hela utbud av frukt och grönsaker.

För ovanlighetens skull finns även ett rikt utbud av kött som säljs på ett för Afrika traditionellt sätt.

Uganda är väldigt tätbefolkat och det märks inte minst på marknaderna.

Men Kampala bjuder även på en förvånansvärt modern men liten stadskärna trots att man inte på något sätt kan jämföra staden med stora Nairobi. Det känns definitivt som att Nairobi är mer än dubbelt så stort som Kampala som har ca 1,5 miljoner invånare för här bor folk enkelt i omgivningarna dolda i grönskan. Hela Uganda har trots sin lilla yta 33 miljoner invånare vilket gör att det är ungefär tio gånger så tätbefolkat som Sverige och ungefär fyra gånger så tätbefolkat som Tanzania. En språklig lustighet är att en av Ugandas tidigare kungar, Buganda, dessutom talar Luganda. Namnet Kampala härstammar från engelsmännens ord impala som ihop med lugandiska har bildat ordet Kampala.

De fåtaliga höghusen reser sig mot skyn och i omgivningen finns ett stort shoppingcenter som tilldrar sig vårt intresse. Vi behöver komplettera vår utrustning inför mötet med bergsgorillorna som kommer att avsluta vår resa. Det kommer inte heller att bli någon mer stad att besöka på den här turen. Näst största stad i Uganda är dessutom bara tiondelen så stor som Kampala.

Vi njuter ett kort tag av det begränsade storstadslivet innan vi far vidare med Dusty.

Det traditionella Afrika börjar egentligen återigen så fort vi lämnat centrum och där kan vi på nytt se bönderna valla sin boskap

i den bedårande naturen.

De små vägarna vi valt ringlar sig mellan de små byarna.

Men här och där finns något större orter där även lokalbefolkningen kan klä upp sig. I skräddarsytt dessutom.

Större ort betyder här att torget är omgärdat av ett litet antal hus som oftast rymmer en livsmedelsaffär. Trots det säljs mycket av frukt och grönsaker ute i det fria. Uganda känns som ett utpräglat jordbrukssamhälle där städer är undantag.

De oroliga försäljarna tittar nogsamt om det kan vara möjligt att sälja lite frukt till oss

och blir överväldigande glada när vi tömmer deras lager.

Ute på vägen igen ser vi de oförtröttliga cyklisterna.

Folk som bär på de mest oväntade godsaker

medan vi förvånas över våghalsigheten hos bilverkstaden

och den undersköna naturen.

Vi skall ta oss upp mot Lake Queen Elizabeth och den tillhörande djurparken.

 

Vi åker på lite mindre vägar som i stället för komfort bjuder på nya överraskningar från naturen

Den här typen av natur hade jag innan jag såg den aldrig gissat skulle vara från Afrika. Den är mer att jämföra med en gammal ängsmark från Sverige.

Emellanåt avbruten av någon mindre ort

som bara för att den är mindre inte kan avhålla sig från storstadsfasoner som rondeller. Må vara lite enklare byggda än de vi vanligtvis ser men ändå.

Det är svårt att hävda att Dusty gör landskapet rättvisa. Vi tvingas bitvis stå i bussen och säkrar bagaget så gott det går. Den tvättbräda vi åker på gör allt för att vi ska köra långsamt utan att kunna njuta av naturen.

Så kommer vi då till korsningen med den större vägen som vi kunde åkt men det hade givit oss en lång omväg. Och en utebliven naturupplevelse.

De ständigt närvarande bananerna finns även här transporterade på traditionellt sätt.

Men vi närmar oss Queen Elizabeth som samtidigt hyser en nationalpark. Här är inte djurlivet lika intensivt som det i Serengeti och Masai Mara men nog så gott. Dessutom finns det en stort antal fåglar att beskåda.

Utsikten över sjön går inte av för hackor även om vi koncentrerar oss på parken. Den här gången via båt.

I strandkanten ser vi elefanter

både ensamma och familjevis

Vattenbufflarna gör här skäl för sitt namn och den lilla fågeln hittar en trevlig plats på vattenbuffelns horn.

Krokodilerna lurar såväl på stranden som i vattnet

men det är inget som oroar lokalbefolkningen.

Flodhästarna hyser fåglar som inte verkar bry sig om var de gör sina behov

och vi kommer dessutom extremt nära

och får bevittna en storslagen show.

där vi kom riktigt nära.

Här finns kolorerade fågelarter som är helt okända för mig

men inte desto mindre intressanta att se.

Örnarna håller ihop hela livet och ser ovanligt kära ut.

Så småningom så beger vi oss tillbaks till campingen och njuter av de allt färre kvarvarande kvällarna. Här skulle den dessutom förgyllas av lejonens rytanden och ett otal djur som strök förbi alldeles utanför tältduken. Det var många som inte vågade sova.

Morgonen var tidig när vi bagav oss söderut för att titta på bergsgorillorna. På vägen ut från parken passade den här ynglingen på att posera.

Men vägarna vi valde nu var något större om än kanske inte med högsta standard.

Vi mötte överlastade fordon som den här motorcykeln

innan vi kommer tillbaks till Nilens källa vid Viktoriasjön. Här skulle vi ägna oss åt rafting

och hur det går för turisterna tycks även vara av intresse för lokalbefolkningen.

Det här räknas som bland de bästa raftingställena som finns

och glädjen blir stor när alla klarar sig igenom.

Solnedgången bjuder på lite extra show innan vi beger oss ännu längre söderut.

Vi ska avsluta besöketet i Uganda med ett besök hos bergsgorillorna men bilderna därifrån kommer i nästa blogg.

De små vägar vi åker på mot Bwindi inpenetrable national park bjuder utöver en spektakulär naturupplevelse  även på folkliv och marknader

möten

och vandringar.

förutom det dagliga slitet med odlingarna på bergssluttningarna.

Även om Uganda i sin helhet är mycket vackert tar det här nästan andan ur mig.

Det är helt enkelt svårslaget.

Det är nog ett av de vackraste områden som överhuvudtaget existerar.

Lokalbefolkningen bär naturligtvis även här det mesta på huvudet.

när de vandrar fram på den lilla grusvägen.

Så kommer vi efter en lång dags färd fram till den lilla by som ordnar besöket hos bergsgorillorna. Eftersom grupperna som besöker dem inte får vara på mer än tio personer blir vi tvugna att dela upp oss. Dessutom får bara ett besök per dag förekomma så det blir två hela dagar i denna charmiga lilla by.

Barnen deltar i det dagliga livet

där både glädje och sorg blandas. Den glade pojken hittade jag i ett hem för föräldralösa barn, Aids är även här ett stort problem, där de hade en lektion i sång och dans. Jag frågade om jag fick titta på och det var otroligt att se vad intäkterna från gorillorna kunde ge dessa drabbade barn.

Vi gick med guide från byn runt i omgivningarna

och passerade teodlingar, kaffeodlingar och bananplantager.

Här ser befolkningen ut att leva ett ovanligt gott liv.

I detta vackra landsskap bor även pygméer som vi kunde besöka. Det ville vi förstås men det var innan vi visste att himlen bokstavligen skulle öppna sig. Vi fick fly in i ett hus dit pygméerna också tog sig. Ingen blixt med och inga bilder men i vart fall en spännande upplevelse.

Vi hann i varje fall få se en livs levande medicinman som på swahili förklarade för oss vilka av naturens växter som hade läkande verkan.

Utanför leker barnen med vad som finns tillgängligt,

klättrar i träd eller hjälper till med de dagliga sysslorna.

Skolor är inte självklara alternativ.

Vi börjar bege oss tillbaks till byn för att höra vad den första gruppen hade att berätta om sitt möte med bergsgorillorna. Jag fick ge mig till tåls till morgondagen.

Men det finns några växter som jag absolut inte hade förväntat mig att få se här. Vad sägs om vanlig hushållskrasse?

Fågelarterna förekommer i varje fall inte hemmavid.

Nu återstår bara ett avsnitt av resan och förväntningarna är höga på att få se bergsgorillorna. Jag hoppas du vill följa med även på den upplevelsen!

Den här resan startade i Sydafrika och går sedan vidare via Namibia, Botswana, Zimbabwe, Zambia, Malawi, Tanzania, Zanzibar, Tanzania med Serengeti och Ngoro-goro, Kenya och Uganda med bergsgorillorna.

Vill du lämna ett avtryck i form av en kommentar blir jag extra glad!

Ha det gott! / Pelle

 

Följ med mig i mitt Afrika! (Kenya)

Kenya börjar med storstad. Nairobi som grundades av engelsmännen 1899 är idag en pulserande och kriminell tremiljonersstad som vuxit till tredubbel storlek på bara trettio år. Staden ligger mycket vackert och dessutom på hög höjd, 1800 möh, vilket gör att klimatet är mycket behagligt för europeer. Här finns Nairobi national park där man kan se de traditionella djuren med stadssiluetten som bakgrund men också Bomas of Kenya som som ungefär motsvarar Skansen i Stockholm. Men här passerar vi bara. Vi är på väg till djurlivet och Kenya har mycket att erbjuda. De folkslag och byggnader som finns att se på Bomas of Kenya har vi ändå till stor del sett i deras naturliga miljö.

Vi koncentrerar oss hellre på Rift Valley, mänsklighetens vagga mer än någon annan plats på jorden. Det är här som Lucy hittades, en ungefär tre miljoner år gammal förmänniska. Sänkan som håller på att dela Afrika går två vägar och här hittar man flera av världens djupare sjöar i ett band från Ugandas  Queen Elizabeth ända ner till Lake Malawi. Även Lake Nakuru som vi ska komma att besöka ingår i systemet. Vägen från Nairobi går efter kanten med en vidunderlig utsikt då sprickan är som bredast och djupast här vid Nairobi.

Här finns en berömd utsiktspunkt där även försäljarna samlas och grillade majskolvar erbjuds hungriga magar.

Men vi ska inte stanna här heller särskilt länge. Vi njuter av den bedårande utsikten en liten stund innan vi är på väg igen.

Vi svänger av stora vägen och landsbygden ger sig till känna

där livet levs betydligt mer traditionellt än i Nairobi.

Här kan du ta taxi på två hjul

för att ta dig runt i byarna och dess omgivningar

kanske stilla hungern med några ägg

och iaktta de mest fantastiska fordon

eller kanske unna dig en natt på hotell, varför inte på The Sunshine Hotel?

De små vägar vi valt ser sällan något underhåll, inte skyltarna heller, men vägarna ger å andra sidan fina upplevelser.

Naturen är karg men absolut inte utan charm och måste avnjutas i lugnt tempo när vi kryssar fram mellan groparna.

Masaierna är synliga ganska ofta och här i mer traditionella roller än i det turisttäta Ngoro-goro.

Vi ska stanna i en masaiby som driver en liten camping och vi möter en helt annan stämning än den i turistbyn. De masaier som lever här är inte beroende av turisternas pengar men tar hand om oss på ett mycket bra sätt eftersom även de vill ha motsvarande intäkter det geografiska läget till trots.

Tidigt på morgonen åker vi med en Jeep redan en timme innan solen gått upp. Vi ska se soluppgången ur fågelperspektiv och avsluta ballongfärden med champagnefrukost i det gröna.

Vi kommer fram till ballongen med osedvanlig precision, just när solen är på väg upp i en ovanligt spektakulär soluppgång.

Varmluftballongen reser sig sakta under mullret från brännaren

och snart lyfter vi. Att se djurlivet från det här perspektivet är otroligt vackert men tyvärr kommer man inte djurlivet särskilt nära och vill man se djuren som sådana är ballongflygningen inget bra alternativ. Men det ger en överblick som är mycket intressant att ha varit med om.

Antiloperna bråkar om något och en av dem faller omkull. Annars ser vi det traditionella afrikanska djurlivet innan vi går in för landning och far vidare i Jeep för ett traditionellt safari innan frukosten.

Turen till frukostbordet skulle bli det mest givande safarit under hela resan. Vi hade en fantastisk tur med djurlivet den här gången men jag ska inte upprepa bilder från djurlivet i det oändliga. Titta i så fall på bloggen från Ngoro-goro och Serengeti eftersom området hänger ihop och egentligen bara är en enda park nationsgränsen till trots.

Geparden spanar efter något att äta

men blir intresserad av oss en stund

innan det är dags att resa på sig och vandra vidare.

Guiderna vill gärna visa lejon även om vi sett sådana mängder av gånger redan nu

men lite pälsvård skadar aldrig.

Hanen tittar lite extra ilsket på oss eftersom han just ätit sig mätt på en fälld zebra och inte vill bli störd i middagsvilan. Och så vill han säkert förvissa sig om att ingen tänker ta resterna som mer än väl räcker till ytterligare ett mål ifrån honom.

Gamarna sitter alltid på vakt efter kadaver. Man vet ju aldrig, det kanske vankas rester.

Giraffer äter däremot vare sig kött eller as. Av något skäl som inte ens guiden kunde förklara så stod de här girafferna vid ett skelett och sög på det ett tag.

Enligt guiden hade inte ens han sett det tidigare.

Men det var spännande att se beteendet.

Så var det återigen det där med fågelarter. Lite speciell tyckte jag nog ändå att den här var.

Men vi far vidare mot byn och stannar där vi tycker det finns något speciellt.

Även om de otaliga antiloperna finns överallt finns det hela tiden nya arter att upptäcka.

Vi stötte på en sköldpadda vilket jag definitivt inte hade väntat mig här.

Elefanter är inte heller något ovanligt djur men tyckte nog ändå det var lite speciellt med den lille som diade. Lite närgångna blev även vi.

Men elefanterna gillade definitivt inte det närgångna lejonet. Lejon kan nämligen fälla en ung elefant men de vuxna jagade lejonet på flykten.

Vi lämnar Masai Mara som i stort liknar Serengeti och beger oss mot den närbelägna sjön Naivasha via Rift Valley. De ganska röriga byarna är fulla av hotell. Däremot är nog hotellen av sådan art att väldigt få turister skulle kunna tänka sig att ta in där. De här hotellen besöks nog mest av lastbilschaufförer som söker något billigt boende.

Väl framme vid sjön Naivasha beger vi oss ut för att beskåda fågellivet.

Vi åker i små båtar och

ser bland annat flamingo

Att se dessa starta är en syn som får en att tänka på Bernard och Bianca.

Men överträffas nästan av pelikanernas klumpiga startförsök

där vingarna ofta slår i vattnet

och inte minst landningarna

som innebär ytterligare vattenstänk.

De lokala fiskarna njuter också av den riktliga tillgången på fisk

och självklart finns här flodhästar i mängd. Det trista är dock att sjön snabbt håller på att förlora vatten. De gigantiska blomsterodlingarna som ger oss fina rosor vintertid i västvärlden och arbetstillfällen för lokalbefolkningen har på bara ett par årtionden dränerat sjön på en tredjedel av dess vattenvolym. Vattennivån har i och för sig varierat mycket de senaste hundra åren men uppenbarligen håller inte vattenbehovet och tillgången jämna steg.

Men vi skulle byta sjö från Lake Naivasha mot Lake Nakuru som är mer än bara sjön även om den är mest känd för sina många flamingo. Vi vadade genom träcket från alla fåglar och lukten var inte särskilt angenäm. Men så långt som till fåglarna var det inte möjligt att ta sig.

Men parken rymmer förutom ytterligare arter av antiloper även ett stort bestånd av vit noshörning, den sista av the big five för oss. Vit innebär inte att noshörningen är vit, inte att den svarta är svart heller för den delen, utan kommer troligen av en felöversättning från holländskan. Deras ord för vid har med tiden blivit white och därmed vit. Käkpartiet är nämligen bredare på den vita.

Ungen blev lite nyfiken ett tag

vilket även fick de äldre djuren att visa intresse.

Dammolnet yr när de går fram genom den torra naturen.

Apor är ingen ovanlig syn men den här lillen tilldrog sig lite extra uppmärksamhet med sitt beteende som man skulle kunna beskriva som -Titta här mamma!

Men kolla då!

Nähä, så skulle man tydligen inte göra. Bäst att söka lite tröst när man har varit dum.

Mitt i parken ligger en höjd med fantastisk utsikt men också en rad små djur.

Vi iakttog deras sociala samspel som var minst sagt kärvänligt.

Här fanns även en rad fågelarter om än oftast betydligt mindre än de som syntes nedanför berget.

När vi åkte tillbaks så stötte vi återigen på lejon men den här gången i en långdragen kärleksprocess.

Det var spännande att se i Ngoro-goro men det här paret bjöd på en betydligt bättre show.

Det var uppenbart att tycke hade uppstått.

En stund senare så var det full fart.

Och vad passar bättre än att ta igen sig efter avslutad gärning. Honan lägger sig alltid på rygg efteråt av fertilitetsskäl.

Vi kunde inte drömma om en bättre avslutning på besöket och ger oss iväg mot Uganda på de ganska dammiga vägarna. Här lite extra eftersom man har tänkt sig en bättre vägstandard någon gång i framtiden.

Alla fordon är tungt lastade men ibland undrar man hur det är möjligt att få upp allt.

När vi passerar ekvatorn är vi högt upp och svalkan är påtaglig. Här går guiderna återigen med mössa och jacka. Klimatet varierar mer än de flesta tror.

Men vi når snart mer behagliga afrikanska temperaturer igen och i byarna så sker det mesta av handeln i utomhusmiljö.

och transporterna för lokalbefolkningen sker med cykel.

Gränsstaden till Uganda sjuder av liv eftersom alla passerar här på huvudvägen mellan Kampala och Nairobi.

Vi vandrar runt ett tag innan vi åker igenom gränsstationen

och blir till och med avvinkade av ett gäng barn.

Nu återstår bara ett land av resan och förväntningarna är höga på att få se bergsgorillorna. Jag hoppas du vill följa med på sista etappen!

Den här resan startade i Sydafrika och går sedan vidare via Namibia, Botswana, Zimbabwe, Zambia, Malawi, Tanzania, Zanzibar, Tanzania med Serengeti och Ngoro-goro, Kenya och Uganda med bergsgorillorna.

Vill du lämna ett avtryck i form av en kommentar blir jag extra glad!

Ha det gott! / Pelle

Följ med mig i mitt Afrika! (Serengeti och Ngoro-goro)

Tillbaks från Zanzibar så far vi genast i riktning mot djurparkerna Serengeti och Ngoro-goro. Jag ser det som en höjdpunkt trots att jag varit i Kenya och sett deras del av samma park som då heter Masai Mara.

Det är ett myllrande folkliv efter vägen och när vi stannar till vid en korsning som även fungerar som busstation är antalet försäljare återigen överväldigande. Här bjuds på all upptänklig frukt men även pirogliknande bröd med allt tänkbart och otänkbart innehåll.

Men ju längre bort från kusten vi kommer desto mer Afrika ser vi igen. Borta är de höljda damerna och Dar-es-Salaams biltrafik. Byarna är visserligen lite större än tidigare och landskapet plattar till sig.

även om det finns en hel del berg i bakgrunden.

Det märks att det är ett vidsträckt land som till ytan är drygt dubbla Sverige, inte bara på skillnaden i natur och folk utan också på den tid det tar att komma någonstans. Trots att vägarna är bättre än på länge så behöver man bara komma bort från huvudvägarna innan det känns tryggt afrikanskt igen. Här bor knappt femtio miljoner människor så det är lite mer än dubbelt så tätbefolkat som Sverige. Förvånande nog för många så är Europa mer tätbefolkat än Afrika generellt bedömt.

De gigantiska baobabträden används även till att hänga upp bon för bin i, ett enkelt  men effektivt sätt för befolkningen att skaffa sig honung på.

Det finns även kaktusträd i gigantiskt format.

Som tidigare så kan det se folktomt ut när vi stannar till för att äta eller bara rasta men det tar inte många minuter innan barnen kommer rusande. Det känns som en gåta var de kommer ifrån men de har säkert lärt sig att turister betyder gåvor och här där turistströmmen är tätare växer också barnens förväntningar. 

Det är inte alltid vi vill infria dessa förväntningar då det skapar problem för skolgången. En annan faktor är också att föräldrarna vet att turister hellre ger gåvor till barn än vuxna och därför hellre skickar ut sina barn att tigga eller sälja. Något som egentligen är helt bakvänt eftersom man så lätt förstör barnens framtida möjligheter. Men det får ses som den koncentrerade turismens baksida.

Vi närmar oss Kilimanjaro och byarna blir än större.

Vi har haft lite otur med vädret och det har regnat till och från men framför allt har det varit mulet. Det vill vi absolut inte när vi ska passera afrikas högsta berg men faktiskt också världens högsta fristående berg. Även om den snöiga toppen förlorar alltmer av den varan så har det 6000 meter höga berget lite grand kvar att visa upp. Och som genom ett under så öppnar sig himlen en liten stund när vi passerar så att vi får se bergstoppen.

Men det är inte långt kvar till Serengeti. Här är vägarna extra påkostade

men trafikrytmen störs av befolkningens dagliga liv. Här har vi kommit till övergångsstället för kor, prydligt skyltat och jag har varken förr eller senare sett en herr gårman skylt med en ko på. Men det är bara att vänta på att de ska ha passerat.

Även om vi inte har kommit in i Ngoro-goro kratern än så börjar allt fler vilda djur dyka upp. Den här giraffen hade funnit sitt paradis bredvid vägen och tyckte nog också att han hade företräde trots att det inte fanns någon skylt just där.

Även masaierna börjar dyka upp lite mer frekvent. En och annan har vi sett ända sedan vi kom in i Tanzania men här är de ett mer vardagligt inslag i miljön.

Så kommer vi då till sista samhället innan gaten till Ngoro-goro och vi som alla andra stannar till. Kommersen är livlig och försäljarna förväntansfulla.

Det natursköna Ngoro-goro är världens största caldera och ligger på 2300 meters höjd. Här finns en unik koncentration av djur och det är en plats som nog de flesta har hört talas om. Calderan gränsar till den stora parken Serengeti som fortsätter in i Kenya men då byter namn till Masai Mara eftersom Mara river flyter fram där. Här sker de stora årliga vandringarna i jakt på det saftiga gräset men just Ngoro-goro är en ganska stängd värld omgivet av resterna av berget. Det här sammanhängande området av parker är förmodligen det mest intressanta området för alla som är intresserade av afrikanskt djurliv och då Ngoro-goro och Mara River i synnerhet. Här kan du se "the big five", lejon, afrikansk elefant, vit noshörning, afrikansk buffel och leopard. Förr var det varje jägares dröm att kunna fälla alla dessa men numer nöjer sig de flesta med att fånga dem på bild.

Den afrikanska buffeln är ett oberäknerligt djur. På engelska är namnet Mean beast vilket bättre speglar djurets humör och beteende. De är beräknande nog att kunna se ut att ge upp, runda sitt offer och angripa bakifrån. Oftast ser man dem i stora hjordar och inte som vi gjorde här alldeles vid vägkanten. I så fall är det oftast en tjur medan honor och ungdjur nästan uteslutande befinner sig i hjorden. Buffeln är ett av afrikas vanligaste djur och kan ses i stort sett över hela kontinenten men då får man dela in den i underarter. Att den ingår i the big five beror inte på hur vanlig den är utan på hur svår den är att fälla.

De enda människor som får bo permanent i Ngoro-goro är masaierna. De livnär sig traditionellt på tamdjurshållning och skyddar sina byar med staket av ett flätverk av tunna stammar. Byarna är enkla men i takt med turismen har de gjort sig beroende av turistintäkterna. Idag kan man nog med fog hävda att det har blivit lite av ett geschäft och det är inte något genuint liv man får se. För alla turister måste ju besöka en "äkta" masaiby. Några sådana finns inte längre kvar i det här området i varje fall. Inte om man med äkta menar att de inte är beroende av turisternas pengar.

Så vi som alla andra turister blev "inbjudna" för att se dans och olika uppvisningar mot en rundlig summa pengar. Sedan antas man vilja köpa en lejontand, oftast tillslipad av horn, för dyra pengar efter att ha hört att alla masaimän måste ha dödat ett lejon utan vapen för att få kallas en äkta masaiman. Då ska en av de fyra stora tänderna bäras i ett band runt halsen. Det är tur att tänderna är fejk, annars skulle det nog inte finnas några lejon kvar att beskåda. Så får man inte glömma att sitta en stund i deras hydda som består av jord utblandad med urin som stöpts runt kraftiga pinnar. Men hyddorna skiljer sig lite mellan olika regioner beroende på de naturliga förutsättningarna.

Kläderna, som ursprungligen var djurhudar samt sköldar av läder, ersattes för ungefär femtio år sedan av röda och blå tyger men i övrigt lever masaierna utan det mesta av det som vi förknippar med utvecklade samhällen. Undantaget är mobiltelefoner var nu dessa laddas i den elbefriade byn. Danserna är ändå traditionella och går ut på att männen ska hoppas så högt som möjligt

medan kvinnorna slänger sina halsar så att smyckena av plast gungar ut.

Traditionen påbjuder stora örhängen och örsnibbarna tänjs ut så att det bildas ett stort hål. Där ska det hänga överdådiga örhängen i bjärta färger. Jag undrar vad de var gjorda av innan plasten uppfanns. De finns till salu på den marknad som avslutar varje besök i en masaiby.

Det är männen som bestämmer och med åldern kommer status i hierarkin.

medan kvinnorna utför just traditionellt kvinnliga arbetsuppgifter som skötsel av husdjur hemmavid, hämta ved och laga mat. Ja, och så ta hand om barnen förstås.

Inte för att masaier normalt gör upp eld genom att snurra pinnar mot trä längre men för intäkternas skull så visar de gärna upp hur det går till.

Nej, masaierna lever inte längre traditionellt även om de har bevarat ovanligt mycket av sina traditioner, inte minst sin klädstil som ändå inte är så gammal. Inte ens bosättningarna är mer än ett par tre hundra år gamla för det var då masaierna migrerade hit. Och ser man bilder på masaier från fotografins barndom för hundra år sedan så är det framför allt de långa slanka kropparna och hyddorna man känner igen. Men nuförtiden så överger allt oftare de unga den traditionella livsstilen och flyttar in till städerna. Turisternas påverkan har intäkterna till trots blivit ett starkt hot mot deras livsstil. Så som i de flesta kulturer så urvattnas det gamla invanda. Det är ändå värt att se en masaiby men det känns absolut inte lika genuint som vårt besök hos Himba-befolkningen i Namibia.

Efter en natt på en fantastik camping med utsikt över calderan så är det tidig morgon. Det är synd att kalla klimatet på den här höjden som milt. Alla har sovit med allt som kan värma men ändå frusit. Vi har lämnat både våra afrikanska guider och Dusty nedanför calderakanten och förlitar oss på de lokala guiderna och deras jeepar. Det är säkert med avsikt som planeringen ser ut så. De tycker säkert att det räcker med Luwawa forrest.

Vägen ner från campingplatsen på toppen av bergskammen är spektakulär. Till och från ser man den bedårande utsikten över calderan från den smala serpentinvägen och grönskan är tät. Snart nog når vi botten på calderan så att vi kan börja iaktta djurlivet.

Väl nere i Ngoro-goro calderan börjar värmen så sakteliga återgå till mer normala afrikanska nivåer. Här är riktigt vackert med den lågt stående morgonsolen som lyser upp calderakanten. Vi ser fåglarna börja vakna till liv och geparden sträcka ut sig i morgonsolen och spana efter frukost.

Gnuer måste vara det glömda djuret när Gud skapade världen. Elaka tungor menar att Gud skapade det av de delar som blev över och det är i varje fall inget vackert djur. De utgör dock ett skrovmål för rovdjuren som inte bryr sig om utseende. Här har två fått för sig att det är bättre att slåss mot varandra. Gnuer är en form av antilop och finns i två huvudarter och ett antal underarter. De blir inte så stora som man kan förledas att tro men väger i vanliga fall upp till ca 250 kg med en mankhöjd på som allra högst runt 120 cm. De, som alla andra gräsätare, anpassar sig till rovdjurens beteende för att få bäst överlevnadschanser. Nittio procent av kalvarna föds inom en treveckorsperiod vilket underlättar vandringarna för dem. Men det är värt att notera att även gnuer i grupp kan orsaka lejon skador och vissa mindre antiloper som thomson söker skydd i gruppen av gnuer.

Fåglar av otaliga arter sitter i trädtopparna och spanar. Här ska finnas 365 arter.

Både stora och små.

Masaier kommer gående på sitt traditionella sätt med käppen bakom ryggen.

Tyvärr skrev jag inte upp artnamnen så är det någon som vet vilka det är blir jag glad för sådan hjälp.

Men fåglar i all ära. På marken är lejonen kungarna. I Ngoro-goro så har de börjat få lite problem med inavel. Eftersom calderan är så pass sluten och revirtänkandet så strikt då ytan är begränsad så har detta börjat bli ett verkligt problem för beståndet. Ingen vill ju frivilligt resa sig från restaurangbordet.

Här kommer man riktigt nära lejonen eftersom de inte uppfattar bilarna som ett hot. Men man bör absolut inte lämna bilen.

Den här honan startade en ganska meningslös jakt på en buffel. Den övriga flocken låg lugnt och avvaktade i bakgrunden. Tyvärr för lejonet så var buffeln med på noterna och sprang ifrån lejonhonan. Det är förvånande få jakter som leder till ett fällt djur för lejonen, bara vart femte försök lyckas.

Men lejonen är afrikas största rovdjur med en vikt av ungefär 200 kilo för hanarna medan honorna är ungefär femtio kilo lättare.

Antiloper finns i otaliga varianter och är spridda över hela Afrika.

De är vaksamma djur som står högt på matlistan hos i princip alla rovdjur.

Vårtsvinen är kanske inte lika vackra men är också en del av djurlivet.

Likaså kan man med fog hävda att hyenorna inte heller tillhör de mer bildsköna djuren.

Hyenor äter inte bara as, de jagar också vilket ryktet till trots är allra vanligast. Även om lejon benämns djurens konung så kan en flock hyenor mycket väl få lejonen på flykt och tvingas lämna ett fällt byte. En sak som gör att hyenor avviker från de flesta andra djurarter är att honan är större än hanen.

Zebror, den otämjbara hästen, dricker lugnt av vattnet även om även de är på sin vakt för rovdjuren.

Tidigt på  morgonen så lever naturen upp och det är fascinerande att se hur djuren ändå tar det lugnt trots alla faror som lurar för växtätarna.

Fåglarna däremot sitter och spanar på jakt efter framför allt insekter.

Gnuerna heter på engelska wildebeest. När de flyr  kan de kasta sig nästan ohejdat åt olika håll. Om det har någon effekt för överlevnadschansen vet jag inte men det ser i varje fall helt galet ut.

Gruppen ger i varje fall trygghet för individen och det vanligaste bytet för lejonen är svaga och sjuka gnuer. En gnu blir vanligtvis ungefär tjugo år men kan överleva ända upp mot fyrtio år.

De här fåglarna vandrar obekymrat omkring i sin lustiga plym.

Några lejon har tagit en klippa i besittning och därifrån har de bra utsikt över jaktmarkerna i bästa Simba-stil

Inne i klippskrevan har det dessutom samlats lite vatten vilket gjorde att lejonen poserade för oss

Och som avslutning så kunde ju inte matbordet lämnas osett.

Det skulle ju kunna finnas något lättfångat byte

medan antilopen nedanför gjorde vad den kunde för att inte synas i onödan. För just den här antilopen hade av något skäl kommit ifrån hjorden och blir då genast väldigt utsatt.

Den här dräktiga geparden går lojt omkring och har svårt att ta upp jakten på gnuerna i bakgrunden.

Vi kom riktigt nära även här medan geparden iakttog oss

för att sedan lugnt strosa iväg från både oss och maten.

Glansstarens intensivt blå fjäderdräkt skimrar fint i solljuset

medan schakalen också är på jakt efter något ätbart

Babianerna lever i flock och lever sitt familjeliv

medan hanen sitter i trädet och vaktar reviret.

Girafferna är ståtliga och plockar akaciebladen längst upp med sin fyrtofem centimeter långa tunga och är dessutom förvånande snabba. En giraff kan komma upp i över femtio kilometer i timmen och springer därför om en tävlingshäst.

Giraffer är större än de flesta föreställer sig och väger ofta runt ett ton även om en hane kan komma upp i imponerande knappa två. Då får man i och för sig ta i beaktande att en hane kan bli upp till tre meter hög vid skuldrorna och till det ska läggas halsen på modiga två och en halv meter.

Giraffer blir runt tjugofem år och ungarna anses fullvuxna i ungefär sexårsåldern.

Sen fick vi då syn på den mest svårfångade av the big five. Leoparden. Den låg som oftast i ett träd dit den brukar dra sitt byte men sån tur hade vi inte att vi fick se det.

Leoparder är starka och kan dra upp ett byte på runt tvåhundra kilo i trädet trots att leoparden inte väger mer än ca tredjedelen själv.

Vi hade turen att komma mycket nära leoparden, närmare än de flesta får se den.

Även om den inte var särskilt aktiv. Trots allt är leoparden huvudsakligen nattaktiv.

Däremot så dröjde det inte länge innan vi fick syn på lejon som parade sig. Inte så ovanligt att få se som man kan tro men spännande att få tillfälle att se det på riktigt

och inte bara på naturfilmer.

Så efter showen började dagen lida mot sitt slut och vi beger oss tillbaks utan att ha mer bråttom än att vi fortsätter spana. Vi får syn på en flock apor

som vi iakttar en stund

medan den lille får sitt di

innan solen gör att vi motvilligt måste lämna Ngoro-goro.

Men det är svårt att säga att vi inte njöt av vistelsen trots att vi redan nu vet att det ska bli mer när vi kommer in i Kenya.

Men så fort vi lämnat Ngoro-goro så väcks vi till medvetande om turismen som här med konsten utställd i den störtskur som vi så påpassligt missade när vi spanade på djuren.

Så vi beger oss den ganska korta biten mot gränsen

och njuter återigen av det typiska afrika

på vägar som inte är alltför stora och vältrafikerade.

Ändå var det många av oss som hajade till inför vyn med bergstoppen som stack upp ovanför molnen.

De frekventa vägarbetena ställde till lite trassel men vi var på semester och det enda som blev lidande var mattiderna.

Så vi fick avvakta med ölen tills vi stannat för kvällen.

Inte alla byar är välhållna men ändå typiskt för området.

och här finns naturligtvis allt att köpa.

Morgondagen ska bjuda på storstad, nämligen Nairobi. Ingen längtar just dit men däremot till djurparkerna i Kenya. Jag hoppas du följer med dit! Och så hoppas jag att du stod ut med det här ganska långa blogginlägget.

Den här resan startade i Sydafrika och går sedan vidare via Namibia, Botswana, Zimbabwe, Zambia, Malawi, Tanzania, Zanzibar, Tanzania med Serengeti och Ngoro-goro, Kenya och Uganda med bergsgorillorna.

Vill du lämna ett avtryck i form av en kommentar blir jag extra glad!

Ha det gott! / Pelle

Följ med mig i mitt Afrika! (Botswana)

Vi åker genom ett allt grönare landskap. Det börjar till och med dyka upp en och annan vilsen blomma vid vägkanten. Men framför allt välta träd. Elefanterna sätter sin prägel på landskapet och konkurrerar med människans försök till odlingar. Därför är inte elefanter så populära hos lokalbefolkningen.

Vår chaufför tvärnitar nästan. Han ser nämligen den första elefanten vid vägkanten och alla vill att vi stannar och beundrar .

Här finns världens tätaste elefantpopulation. Till och med så många att vi snart bara förstrött skulle notera att vi sett ytterligare en. Det här är resultatet av elefanternas härjningar. Hur odlingarna ser ut är inte så svårt att förstå.

Vi tar oss tid, är på upptäcksresa snarare än genomresa. Snart stannar vi igen. Det finns apor att se. Sådana är också spännande.

Vi stannar på nytt. Den  här gången skriker bussen, som vi numer kallar Dusty, ut sin protest och vill ha en paus. Vår chaufför får jobba desto mer för att få Dusty på gott humör igen. Vägdammet har tärt hårt på Dustys robusta men enkla teknik. Även om vi just nu för ovanlighetens skull åker på asfalt av bästa kvalité. Det kommer att bli en oplanerat sen kväll.

Vi står långt från närmsta ställe som har reservdelar. Då får man improvisera. Inga andra än folk i tredje världen kan det bättre. Vi kunde så småningom fortsätta men morgonen därpå fanns en servicebil vid Dustys sida. Den sena kvällen ackompanjerades av en sen morgon. Även Dusty behövde tydligen lite sällskap. Vi som följde med Dusty fick i stället ägna oss åt att studera märkliga växter som det här trädet.

Mobila telefoner är en utmärkt uppfinning som sällan kommer till så stor nytta som vid sådana här tillfällen. Och vi råkade inte ut för någon plats där det inte fanns täckning trots att vi åkte långt utanför turiststråken. I min generation upplever jag det som fascinerande. Mobiltelefoner har faktiskt bara varit i allmänt bruk i Sverige i ungefär 25 år. Det känns som de alltid har funnits. På nåt sätt känns det också som att sådana moderniteter inte borde vara lika självklara i Afrika, man skall bara inte kunna stå och prata i mobiltelefon när man är i himbastammens by.

Botswana är idag ett ganska välmående land som, liksom alla länderna i regionen, ändå har stora sociala skillnader. Men det är inte bara de vita som lever gott längre. Det märks när vi passerar små samhällen snarare än städer efter vägen. Det underlättar att vi ibland kan gå in i en modern livsmedelsaffär med kyldiskar och air condition. Det vi behöver finns alltid att finna.

Det ser ut som i de flesta västerländska småorter.

Så en och annan mindre stad finns det. Huvudstaden Gaborne, som du förmodlingen inte hört talas om, ligger precis på gränsen till Sydafrika. Men Botswana har tidigare aldrig varit lika rikt som sina grannar. Fram till självständigheten 1966 var det regionens fattigaste land. Men förändringarna sker snabbt. I dag bor klart mer än hälften av Botswanas knappt två miljoner invånare i städer. Så kort tillbaks som vid åttiotalets början var det ungefär var sjunde. Dessutom tillhör Botswana Afrikas tigerekonomier med en tillväxt på knappt tio procent per år hela tiden sedan sextiotalet. Botswana utmärker sig på ytterligare ett sätt och det gäller kolonialtiden. På 1800-talet så bad man Storbritannien om beskydd och blev därmed en "frivillig" koloni. Smolken i bägaren är att här är HIV ett stort problem, för ungefär tio år sedan beräknades knappt varannan vuxen vara smittad och situationen är inte direkt annorlunda idag.

En kul anekdot är att det nedsättande ordet Hottentotter, som få vet vad det egentligen kommer ifrån eller betyder, är beteckningen på en folkgrupp just här, khoe-folken.

Framför oss ligger Okavangodeltat. Världens största inlandsdelta. Från luften liknar deltat en stekpanna med skaftet norrut där floden rinner in i deltat. Söderut ligger den obarmhärtiga Kalahariöknen men här sjuder naturen av liv. Här hämtar Botswana sitt dricksvatten. Men det mesta vattnet i deltat dunstar bort, bara ca tre procent av vattnet rinner ut ur deltat som hela tiden omskapas. Vattnet är extremt rent men ganska järnhaltigt och har en lätt rödaktig färg.

Medan vi fascineras av termitstackarna är vi framme i en gudsförgäten stad som heter Maun. Det är förmodligen världens fulaste stad. Men okej. Afrika har aldrig haft någon stadskultur. De städer som finns är oftast resultatet av kolonialmakternas tid. Vi stannar mest för att proviantera och kunna gå på banken. Annars bor förvånansvärt många i vad vi skulle kalla hyddor. Om de är runda eller fyrkantiga beror på vilket land vi befinner oss i. För visst känns det spännande att arkitekturen skiljer sig åt mellan platser.

Men här finns även ett flygfält och det vore ju dumt att inte passa på att få se deltat från ovan. Vi samlade även ihop till våra guider så att även de kunde följa med upp i luften. Det var första gången de flög och det kom att bli en oförglömlig upplevelse för dem likväl som för oss andra. 

Naturen är fascinerande på ett nytt sätt. Den sumpiga terrängen är svårforcerad. Vattnet är bara någon meter djupt sånär som på några enstaka ställen. Djurlivet är rikt men inte överdådigt. Vi ser ändå omedelbart både elefanter och giraffer strosa runt i det gröna.

Hela deltalandskapet varierar från dag till dag. Öar uppstår och försvinner. Det här ett eldorado för de vilda djuren och mycket svåråtkomligt för människor.

Vi tar oss med jeepar till en liten hamn. Till och med Dusty får ge upp på de här vägarna.

Hamn låter mer än vad det är. Det är ett antal mokorokanoter, ett finare ord för urholkad trädstam, som ska ta oss två och två till en någorlunda fast ö. Tälten får en egen kanot liksom provianten. Kanoterna behöver inte några större anläggningar för att kunna ta ombord folk. Blir det kinkigt får man blöta ner fötterna eftersom vattendjupet är litet. Men här sjuder ändå av liv trots att inga försäljare letar sig ut till sådana här platser. Det är lokalbefolkningen som sköter transporten och då är hela familjen engagerad.

Lokalbefolkningen iakttog intresserat våra förehavanden.

Mokorokanoterna stöts fram med långa träpinnar genom vassen och vi njuter i fulla drag av stillheten och den lugna färden. Ingen stress här inte. Efter ett par tre avkopplande timmar har vi nått vår ö där vi ska idka naturcamping. Även det ett finare ord för ett ställe som inte har någonting. Latringrop grävs efter det att tälten satts upp och en liten glänta i vassen blir bra att bada i. Just där skulle vi inte behöva oroa oss för krokodilerna som annars inte är ovanliga i området.

Var ska djuren gömma sig om inte i vassen? Den här pyttelilla grodan har tagit sin tillflykt till ett vasstrå.

Vatten är viktigt. Trots allt sötvatten runt omkring oss så tog vi med vårt eget. Bara för att. Man vet ju aldrig.

Så fort som vi kommit fram så startade vi spisen. Kaffe kändes viktigt så det prioriterades högt.

Vi bor strandnära och har funnit en riktigt trevlig plats som ändå ger oss utrymme till lägereld och stockar att sitta på.

Naturen är oerhört vacker men eftersom vi är i deltat så är markerna vattensjuka överallt. Det märks när man går omkring. Skor är inte att tänka på.

Vi beger oss nästan omedelbart ut på promenad. Men det kom inte att innebära mycket mer än en fantastisk naturupplevelse. Djuren höll sig på avstånd. Men enbart växtligheten och omgivningen var mer än väl värd strapatsen. Ingen lyckades komma tillbaks torrskodd. Så när vi så småningom har kommit tillbaks njuter vi av kvällen, tittar på stjärnorna, elden och att bara sitta och prata med varandra. Den medhavda whiskyn smakar extra gott och plötsligt känns tältmadrassen som oerhört bekväm.

 

Morgonen var extra tidig. Inget krävde det. Vi skulle inte åka tillbaks förrän dagen därpå. Men de flesta ville se naturen i gryningen. Här, liksom på de flesta ställen, är det som vackrast då. Dofterna som mest mättade. Möjligheten att se djur som störst.

Vi kom att se giraffer och zebror på håll. Lite av en besvikelse eftersom vi trott så mycket mer om deltats  djurliv. Men naturen i sig var desto mer fascinerande. 

Mokorokanoterna fick disponeras fritt så länge som minst en fanns vid campen. Och så länge som vi höll oss i närheten och inte villade bort oss var allt okey. För det är åtskilliga timmars mokorofärd till civilisationen och deltat är enormt stort.

När dagen hade passerat i lojhetens tecken, stress måste vara ett okänt begrepp även för lokalbefolkningen, så hade vi tänkt oss en kvällstur i kanoterna. Tid existerar inte för oss längre på det sätt som den styr oss här. Jag hade redan i början av resan lagt undan klockan. Att leva utan klocka är oerhört avkopplande särskilt när vi pratar om nio veckor. Kväll är det när solen närmar sig horisonten och vi far iväg till en närbelägen större öppning i vattenlandskapet. Där hade nämligen flodhästarna skapat ett revir och njöt även de av det härliga klimatet.

Vi satt och njöt av deras aktivitet som inskränkte sig till att gapa stort och stänka vatten runt omkring sig. Trots att flodhästar sägs vara det djur i Afrika som dödar flest människor så skulle vi enligt lokalguiderna vara säkra på de kanske femtio meter som skilde oss åt. Men det var mäktigt att sitta och se flodhästarna på så nära håll, dessutom sittandes i en urholkad trädstam.

Regnet ville inte riktigt ge sig och skurarna kom och gick. Regnbågen visade sig och själva solnedgången blev magisk. Fråga  mig inte varför men solnedgångar i Afrika verkar alltid vara spektakulära. Fantastiska färger parat med magiska ljud. Inte minst den här kvällen med flodhästarna frustande så nära. Så när solen nästan gått ner så lystes regnmolnen upp i en magisk orange färgskala. Vi bara satt stilla helt hänförda men tyvärr så är det inte lämpligt att vara i deltat efter solnedgången. Så vi paddlade tillbaks till vår naturcamping och fortsatte att dricka whisky och njuta av vår lägereld.

Det blev en oförglömlig kväll.

Vår lokale guide hade nog sett skådespelet förr.

Så var det då dags att bryta upp igen. Vi åkte vidare mot Chobe där vi skulle komma att få se betydligt fler djur.

Det som inte Okavangodeltat hade bjudit oss på fick vi se i överflöd här. Dels åkte vi på floden och på flodbankarna njöt djuren till fullo av närheten till vattnet. Men vid vatten i Afrika lurar en fara och det är krokodilerna. Nilkrokodilen är oerhört snabb trots sitt normalt loja beteende. Dessutom är de starka om än förvånansvärt lite uthålliga. Men de kan bita med kraft. En fullvuxen krokodil har ett käktryck på ungefär tretton ton. En människa 225 kilo...

 Flodhästar hade vi sett i Okavango men här kom vi ytterligare närmare. Den i sammanhanget större båten gav oss mod på ett annat sätt.

Medan örnarna kretsade ovanför oss så strosade obekymrade elefanter på stranden.

Här kom de inte ensamma utan i hela familjer för att släcka sin törst efter en varm dag

 

bara för att återigen vandra upp i vegetationen

Några ystra tonåringar kunde inte hålla sig utan gav oss ett skådespel i form av ett bråk. Bråk mellan elefanter är en segsliten historia. De slogs i vattnet med bara huvudena ovanför vattenytan. De drog sig upp mot stranden och fortsatte med vattnet stänkande runt benen. Till slut tröttnade de och anslöt till den ointresserade övriga flocken.

Aporna vandrade lugnt omkring i samma miljö och verkade njuta lika mycket som vi.

Solen började dra sig mot horisonten och bjöd på fint släpljus.

Det var inte mer att göra än att dra sig mot tälten igen. Ytterligare en dag led mot sitt slut och morgondagen skulle ta oss till Viktoriafallen. Dusty hade blivit på gott humör igen, han kunde ju inte vara sämre än vi.

Hoppas att även du vill följa med vidare och se Viktoriafallen från Zimbabwesidan. Har du lust att lämna ett avtryck efter dig i form av en kommentar tas det mer än tacksamt emot.

Jag hoppas att du vill följa med på hela resan som startar i Sydafrika och går vidare genom Namibia, Botswana, Zimbabwe, Zambia, Malawi, Tanzania, Zanzibar, åter till Tanzania med djurparkerna, Kenya och Uganda med bergsgorillorna.