I hjärnan hos en upptäcksresande

Sommaren som inte kom är redan till ända och så även säsongens speedway

Nyligen var jag på säsongens sista speedway i Stockholm. Känns som redan. Det känns som vi blev lurade på sommaren i år. Att sommaren var över innan den egentligen hade börjat. För när sista tävlingen har gått är det höst. Märks tydligt eftersom solen gått ner innan tävlingarna har körts klart. Och chansen till mer sol och riktig värme är över för den här gången. Även om hösten kan bli fin med sin krispiga klara luft och fantastiska färger på lövverken.

Visst fanns här glada miner. Publiken var månghövdad eftersom speedway är den största motorsporten publikmässigt. Ändå hängde på något sätt sorgsenheten som ett stort svart moln på himlen. Det är liksom mer spännande när sommaren och säsongen börjar för då har ju inte förväntningarna hunnit slås i spillror. Nu vet man att allt är till ända.

För i år har det mesta regnat bort även om den senaste tiden faktiskt varit riktigt hygglig. I synnerhet denna tisdag. Och på ytan såg det ut som vanligt denna speedwaykväll.

Till och med knattarna tyckte det var roligt.

Men kanske ändå inte lika mycket som farsan. Klubban till trots.

Det verkade vara svårt att hålla humöret på topp hela tiden trots att de spännande förberedelserna i depån pågick som vanligt. Inte minst inför knattarnas uppvisning.

Och även här fanns en stolt far, den här gången till den enda flickan som körde.

Och när det blir dags för uppvisningen kommer peppande ord

och naturligtvis ingår att ställa upp när fotograferna kommer.

I depån var det fullt sjå. Maskinerna förbereddes minutiöst. Inget får ju falera just denna sluttampskväll.

Ingen annan tävlingskväll heller i och för sig

men så här i sommarens slutfas vill man ju visa upp sitt allra bästa

Stöden används flitigt eftersom motorerna skall testas.

och ljudnivån kräver hörselskydd mest hela tiden. Men ibland räcker inte ens de till.

Nu är de hektiska sista minuter som gör vilken luttrad mekaniker som helst nervös.

Det hela avslutas med teknisk inspektion.

Besluten kan ibland behöva förklaras.

Råd delades ut

Och karaktärerna som tittade på lika var spännade som alltid

Till och med vår statliga radio hade skickat en reporter till detta evenemang. Det var ju gentilt och inget man alltid kan räkna med när det är motorsport. Annat är det om det handlar om fotboll på elitnivå.

Men sånt får klaras av innan förarna klätt om.

För förarna återstår bara väntan på starten.

Medan de sista förberedelserna i depån pågår vattnas banan

under tiden som speakern håller låda för publiken

Maskinerna ska fram till grinden

Så är det då äntligen dags för start

Förarna rullar ut och ställer upp sig

En och annan tjuvstart blev det även denna kväll

men för det mesta skötte sig förarna

Loppen körs i fyra varv och kräver mycket av förarna

Kampen om poängen är hård

det är en intensiv och spännande sport

och glädjen när man kan defilera med flaggan går inte att ta miste på. Men här finns inga bengaliska eldar eller annat bus.

Solen sänker sig sakta över Gubbängen och solljuset ersätts av strålkastarnas gula ljus medan resultaten från tävlingarna diskuteras.

Kanske under avnjutande av korv med bröd

Och vem kan låta bli att ha åsikter om det som hänt

I natriumlampans sken känns det nästan som en solnedgång

Men skenet bedrar. Det är dags för hemgång. För den här säsongen. Men det kommer en sommar igen. Förhoppningsvis en med mindre regn och mer sommarkänsla.

Ha det gott! / Pelle

Dela:

Det går en dag i taget, ibland går det två

Så har det då semestrats. Så till den grad att jag inte publicerat några bilder eller bloggar under nämnda tid. Mest för att det inte finns något bildredigeringsprogram på den nyligen införskaffade datorn som släpats Europa runt och då går ju bilderna liksom inte att ladda upp. För stora säger FS. Opraktiskt som bara den säger jag. Och en fotoblogg utan bilder? Nej, det vill jag nog ändå inte. Men nu kan jag inte vänta längre så jag lägger ut bilderna som kameran tagit dem.

Och det har åkts själv men utan att jag för den skull känt mig ensam. Men nu har jag kommit tillbaks efter drygt 800 mil i sadeln och jag kan bara konstatera att allt inte blev vad som tänkts. Intentionerna om att fånga det där speciella på bild kom på skam. Motorcyklandet har trots allt sina begränsningar och man kan ju inte stanna till hela tiden. Och vill man promenera när det är över 30 grader känns hojutrustningen som oönskad. Någonstans får man välja om det ska åkas eller fotas. Till slut hamnade kameran på axeln även när jag körde och då blev det ju lite lättare. I varje fall som det åkts mer än det promenerats och storstädernas larm ersatts av vägarnas larmande trafik. Även kameran har säkert uppskattat frånvaron av regn vid ett sånt agerande. I varje fall frånvaro av regn för det mesta. Annars har den fått bo i en skakig packficka. Säkert inte optimalt det heller.

Nu var det här inte bara semester. Egentligen var det bara jobb, om än ett trevligt sådant, och då blir bildandet ett tvång. Men det känns ändå inte som allt föll riktigt på plats. Men vädret var i varje fall inte oävet, faktiskt bara några få enstaka snuttar med regn men desto mer av högsommarvarma 30+ dagar. Och eftersom man alltid måste klaga på något så är det då att det nästan är för mycket av det goda. Hade känts bättre om man kunnat portionera ut det i desto fler 25 graders dagar. Gärna nu i augusti i Stockholm när nu livet ska levas här igen. Dessutom så hade de fåtaliga regnskurarna en förmåga att komma just då det passade som sämst. Den där Murpy ni vet...

En fördel med semestrande är att även TV-tittandet tar semester. Jag har sluppit att ständigt påminnas om penningspektaklet i London även om jag noterat att många vanliga turister flytt fältet och tagit semester på annat håll. Så till den grad att det har blivit rea på Londons hotellrum.

Jag har i stället tagit mig till det mer okända östra Europa, dit inte så många reser. Åtminstone som jag trodde. Egentligen var jag i centraleuropa, men inte det vi menar med det uttrycket. Och det blev en intressant upplevelse trots att Europa kanske inte känns så exotiskt. Främmande kan det i varje fall vara. Visste du förresten om att Europas geografiska medelpunkt ligger straxt utanför Vilnius? Kom som en överraskning för mig, jag hade nog spontant gissat både längre söder och västerut. Åtminstone om jag inte hade tänkt till lite innan jag i så fall svarat. Det finns uppenbarligen ytterligare att upptäcka öster om det hittills utforskade.

Nu har jag tänkt dela upp storyn lite så vi börjar i Skåne. Elaka tungor gör ju gällande att det är exotiskt nog. De har ju sin dialekt, en som inte alla har lätt att hänga med i. Till och med en egen flagga.

Skåne är inte heller så platt som det sägs. Här finns Söderåsen, Brösarps backar och inte minst Forsakar. Skånes eget vattenfall. Det var där som delar av filmen Äppelkriget spelades in. De av er som uppnått min aktningsvärda ålder kanske kommer ihåg den filmen.

Men skåningarna har också byggt sig en hansastad utanför Lund, Jakriborg, som i vart fall inte jag hade full koll på tidigare. Nu är den besedd och provsmakad och jag måste säga att den var till belåtenhet.

Här leker barnen i storbilsfri miljö men intresset hos grabbarna verkar ändå vara småbilar

medan flickorna vattnar normalstora blommor

Så var det kanske även vid den tiden som stadsdelen utanför Lund ska efterlikna. Om någon nu avser blommorna det vill säga. Bilar var nog science fiction vid den tiden. För Jakriborg byggdes 1999.

Nu är inte den här sista bilden från Jakriborg om nu något mot förmodan skulle tro det. Den traditionella skånelängan har ju funnits några år, denna kanske längre än vad marken kunnat stå emot.

Att komma längre söderut än så här i Sverige är inte möjligt. Så Smygehamn avnjuts med äppelkaka och vaniljsås på skånes sydligaste café innan färden går vidare.

För säkerhets skull skyltades det dubbelt. Så att ingen skulle missa att gå till butiken. För om ingen går dit kanske samma öde drabbar den som den lite tveksamma bensinmacken. Men den var i varje fall fullt synlig från vägen.

Även om macken får anses gammal kommer den inte i närheten av Ales stenar som anses vara uppfört runt år 600 e.kr. Det är spännande att ingen har kunnat fastställa vad syftet med stensättningen är. Dessutom har det hanterats omilt så sent som på 50-talet då en bulldozer togs till hjälp under renoveringen. Ingen idag vet om stenarna ens står på ursprungligt sätt så teorierna om syftet har sina begränsningar.

Men Skåne har även sina slott och herrgårdar. Idag så finns även vintillverkning i anrik miljö och det är självklart att även sånt måste kontrolleras.

och som en del i rapporterandet om Skåne måste även sådant politiskt inkorrekt få framgå.

Ingen har ju påstått att skåningar alltid är politiskt korrekta.

Och ingen har heller sagt att skåningar inte njuter av annat som livet har att erbjuda. Och skåningarna verkar inte bara äta inhemskt som luad ål och svartsoppa.

Men spettekakorna lyste med sin frånvaro. För den noga skyltade fabriken visade sig vara ganska söndagsövergiven när jag kom fram efter att ha passerat diverse åkrar.

Men fint hus var det i varje fall. Och gåsen gjorde sig bra i fönstret.

Men Skåne får nu ge vika för Öresundsbro och Det dejlige Danmark. Och sånt får man återkomma till i nästa blogg.

Den här bloggen ingår i en serie som startar i Skåne med Jakriborg, fortsätter till Köpenhamn och dess fristad Christiania, Danmark i övrigt, Tyskland, Polen, Litauen, Lettland och Estland.

Ha det gott! / Skånepelle

Dela:

Isle of Mans TT, något utöver det vanliga!

Hur jag än försöker få dig att förstå hur det är att se Isle of Mans TT kommer du inte att förstå det. Det går bara inte att ta in på det sättet, det måste upplevas på plats. För det finns nog ingen annan så legendarisk motorcykeltävling. Kördes första gången 1907 och firade sitt hundrade race 2011. Det blev nämligen ovälkomna avbrott under både första och andra världskriget och dessutom 2001 när boskapen riskerades att smittas av galna ko sjukan, vilket kanske en och annan kommer ihåg. Även årets tävling kom att gå till historien, det var nämligen första gången som det klassiska veteranloppet, Best of British parade, inte kördes. Vädret satte stopp för fredagens avslutande tävlingar när dimman rullade in över bergen och då flyttades hela schemat till lördagen som inte bjöd på så särskilt mycket bättre väder. Det kändes nog ändå inte så illa som på torsdagen då den lokala befolkningen uppmanades att ta hand om de stackare som campade, eller hur man nu beskriver boende i en lervälling.

Och bara ett av de tre racen kunde köras och detta dessutom med reducerat antal varv. Här körs det snabbt genom byarna, på de smala landsvägarna och nära husknutarna.

För dig som inte är så bekant med motorcykeltävlingarna på Isle of Man så körs dessa till skillnad mot andra tävlingar på avstängda vanliga vägar kantade av stenmurar och ovanligt nära hus. Här är det ingen som ifrågasätter begreppet real road racing. Vi pratar om smala vägar som går genom små samhällen och hela befolkningen är engagerad i evenemanget. Under de här två veckorna ökar öns befolkning på 80.000 med ytterligare 40.000 personer som kör 15.000 motorcyklar. Vi pratar om ett gigantiskt evenemang med svårslagen känsla. Det är fest. Det är en fantastisk upplevelse. Det är långt ifrån bara en tävling. Det är motorcykellivet när det är som allra bäst. Och i år kom dessutom endurovärldsmästaren David Knight med den olympiska elden för att ytterligare förgylla evenemanget.

Huvudorten i evenemanget är huvudstaden Douglas som ligger på öns östkust. Det är öns största ort med ungefär 26.000 invånare och ligger vackert i ett kulligt landskap där floderna Dhoo och Glass flyter ihop. Därför blev stadens namn fyndiga Douglas. Hela Isle of Man är förresten en otroligt vacker plats med sin prunkande växtlighet men med den nackdelen att det regnar mest hela tiden. Och regnar det inte så är det dimmigt. Åtminstone kändes det så när jag var där. Sånt blir man snabbt varse om man inte känner till det i förväg. Men när solen skiner så är det desto vackrare.

Isle of Man ligger för dig som inte vet det mellan Irland och England, bara drygt två timmars färjefärd från engelska fastlandet. Trots sin litenhet har man både egen regering, valuta och toppdomän. Här är man stolta Manxare med egen flagga som vajar överallt. Man har till och med sitt eget språk. Inte heller har man släppt arvet efter vikingarna som finns med i alla historiebeskrivningar. Och så är man stolta över att kunna blicka ut mot sju kungariken från sin ö.

Manxarna är mycket intresserade av traditioner. Det åks bakom ånglok (inte bara som turistattraktion), åks hästspårvagn och gammalt elektriskt tåg. Och färjebolaget heter Steam-packet. Ska det va så ska det. Och så får man inte glömma den engelska traditionen med sina typiska hus med rören på utsidan. Bara ifall att. Fryser rören så blir det ju lättare att reparera dem även om de kanske fryser där inbyggda rör aldrig skulle ha gjort det. Trots att Isle of Man knappast har någon vinter värd namnet.

I Douglas finns Grand Stand, depåområdet där start och mål är beläget. Det är stora läktaren och så finns naturligtvis även alla säljare av T-shirts, kepsar och annat som hör arrangemanget till.

Publiken får vandra relativt fritt i området och har möjlighet att se förarna och deras team förbereda maskinerna.

För innan loppet ska maskinerna besiktigas för att se att alla följer regelverket.

Glädjen är stor när allt är godkänt även om det sällan händer att någon får göra om och göra rätt. Ska det köras med toppar över 300 hundra och ett snitt på 210 så vill det till att inget falerar.

Här kan man dessutom få sin autograf av sin idol. Särskilt Michael Dunlop får chans att finslipa sin namnteckning. Det är många som vill ta chansen. Och många som har innovativa idéer om var den ska skrivas.

Så även de marshals som ser till att säkerheten runt banan följs. Även dessa motorcyklister har sina idoler och vad passar bättre än en autograf på västen?

Även vuxna män kan bli löjligt glada av att få en namnteckning för det går inte att ta miste på glädjen hos dem som fått sin autograf.

Loppet är drygt 37 miles långt, drygt sex mil, vilket gör banan mycket krävande. Ett varv tar drygt sjutton minuter och snitthastigheten är runt 210 km/tim. Det är nästan sextio meter i sekunden. Eller nittio där det går som snabbast. Så det blev knepigare än beräknat att panorera. Inte minst därför avståndet till hojarna är litet, bilden här är taget med ett 17-40 objektiv. Beroende på  vilket lopp så är det upp till 6 varv men det finns även lopp som bara är ett varv som exempelvis loppet för de nya eldrivna hojarna. Sedan är det nämligen dags för laddning och det vill ingen vänta på eftersom depåstopp ska vara så korta som möjligt. Bensin har trots allt sina fördelar.

Här är det William Dunlop som far fram men även resten av familjen har bensin i blodet. I samma TT tävlar brodern Michael och deras far tävlade mycket framgångsrikt på sin tid. 

John McGuinness roar publiken inför starten tillsammans med en kille från hans team

 och av minerna att döma

så är det idel munter stämning innan loppet drar igång.

Och samvaron är viktig. Alla pratar med alla även om just det här är i depån.

För att värma upp bakdäcket görs en burnout eftersom väggreppet är väsentligt. Kalla däck ger ju inte samma grepp. De flesta värmer sina däck mer miljövänligt med en speciell anordning innan racet.

När starten går vid Grand stand startas det i etapper. Tio sekunder mellan varje för att undvika trängsel och därmed olycksrisker. Så det är sällan det kommer mer än en hoj åt gången och det går heller inte att avgöra placeringen där man står efter banan som åskådare. För startade den föraren tjugo eller sjuttio sekunder efter nr 20 som är högsta numret som startar i nummerordning? Resten av de ca åttio förarna i ett race startar nämligen efter sin kvalifikationstid.

Vid starten så läggs handen på axeln och när handen lyfts körs det iväg så snabbt som möjligt. Eftersom banan är så kuperad så blir det framhjulslyft med jämna mellanrum, inte minst vid Ballaugh bridge som är chikan med mittpartiet över en bro. Här är det däremot vid Bray hill, strax efter Grand Stand.

Eftersom det inte går att avgöra placeringen under loppet är racets egen radiokanal mycket viktig. Var och en kan då följa med i racet på ett effektivt sätt och den kanalen sänder numer dygnet runt och fungerar utmärkt som samlande kraft. Lite som när det bara fanns en tevekanal i Sverige. Alla har sett och hört precis samma sak vilket underlättar val av samtalsämne med främlingar.

Det är imponerande och spännande att se hur förarna kan hantera maskinerna

och det är inte långt från de vanliga publikplatserna till själva banan. Inte sällan bara några meter men i någon av de 266 kurvorna samlas publiken i större klungor.

Till fest hör öl. Det serveras i ett stort tält vid Grand Stand eller på någon av de otaliga pubar som finns i varje by.

Nöjer man sig inte med öl finns även starkare drycker och naturligtvis mat i alla upptänkliga varianter. Manxarna uppskattar att man äter närproducerat och djuren går utomhus med till synes utsökta villkor. Kanske därför det smakar extra gott.

ARAI, som tillverkar hjälmar, har service till tävlingsförarna då de kan få visir utbytta, inredningen justerad eller något annat som behövs. I mån av tid gäller det även publiken.

I depåområdet står folk på kö för autografer mest hela tiden. Tiden fördrivs med samtal med likasinnade.

En av de bättre utkiksposterna är från en kyrkogård. Här en ur publiken som lutar sig mot en gravsten. En nära döden-upplevelse kan tyckas.

Polisen kan oftast ta det lugnt. Det här är inget som liknar en hulliganmatch. Men de som inte hinner korsa gatan innan den stängs av får snällt vänta tills racet är över. Det blir ingen upphetsad situation för det.

Hela arrangemanget präglas av värme och glädje mellan människorna. 

Efter loppet blir det naturligtvis gratulationer av teamet och för vissa gäller också prispokaler.

Det hela är något som måste upplevas och är man det minsta intresserad av motorsport är det en av de saker som definitivt måste hinna prickas av på livets att göra lista.

Hemresan kommer närmare men innan dess går ett annat race på en sydligare bana, Southern 100. Jag ska inte berätta mer om det annat än att racet är mer koncentrerat, banan kortare och fighterna hårdare.

Flygplanet som tog mig till Dublin höll däremot på att krascha efter en punktering men det har jag redan berättat om i en tidigare blogg Thank you for booking.

Vill du se fler bilder går du in bland mina album och väljer Isle of Man TT. Det hoppas jag att du gör!

Som alltid är jag löjligt intresserad av kommentarer så lämna gärna ett avtryck så blir jag extra glad! Eller gå in på någon bild och lägg en kommentar på den enskilda bilden.

Ha det gott! / Pelle

Dela:

Nu bär det av!

Jag ska ut och resa! Nej sådant är inget att hetsa upp sig över. Inte nuförtiden i varje fall.

Annat var det när jag växte upp. Då skulle mormor åka utanför landets gränser för första gången vid nästan 70-års ålder. Hon skulle utrikes. Hon skulle till Åland. Undrar vad hon skulle säga om dagens resande.

Jag ska åka och se på de legendariska motorcykeltävlingarna på Isle of Man. Tävlingar som går i stadsmiljö. Som sägs vara en folkfest utan like. Sådant som är lite speciellt. Som är kul att bevista. Så det blir nog några nya bilder, lika mycket på folket som hojarna. Kommer i mitten av juni.

De här tävlingarna, TT-lopp, Tourist Trophy körs varje år. Sedan 1907. Så de har hållit på ett tag. Det kommer nog ytterligare sådär 40.000 personer för att kolla på loppen. På ungefär 15.000 motorcyklar. Isle of Man är stort som Gotland. Och har ca 80.000 invånare. Så den här gången blir resmålet turisttätt. Men för ovanlighetens skull inte mindre intressant för mig.

Och jag ska inte ha den här packningen med mig.

Ha det gott så länge! / Pelle

Dela:

Hojåkning är en lisa för själen!

Det finns inget mer avkopplande. Finns inget som ger mig sådan sinnesfrid som en hojtur. Nu i tiden mellan hägg och syrén är det på allvar dags igen. Ett par dagar i sadeln på små kurviga vägar är en lisa för själen. Som jag kommer ihåg att man åkte bil på femtiotalet. Med den packade kaffekorgen som fick dela utsikten med ägaren och den otvungna glädjen att bara vara. Nu när lövsprickningen nästan är avklarad och rapsfälten står i sin fullaste blom är det dessutom som allra bäst. Då slipper jag att leva på minnena från i fjol.

För till skillnad från bilturen så bjuder hojturen även på dofterna och temperaturskillnaderna. Finns inget som doftar så ljuvligt som rapsfält om våren.

Nästan så att man kan säga att rapsfälten symboliserar våren på motorcykel. Att sitta i bilen blir att betrakta naturen på avstånd, inte att vara i den. Vindrutan skulle till och med kunna vara en skärm där synintrycken spelas upp. Ger inte helheten som hojåkningen gör. För på hojen dödar inte radion upplevelsen. Inte heller telefonen stör upplevelsen. Inte ens vanliga samtal med passagerarna under färden. Jodå, det finns möjlighet till allt det där. Sådant kallas intercom. Men jag åker oftast själv och har avstått från det. Känns inte som det tillför något för min naturupplevelse. Det är jag som äger min tid. Helt själv.

Nästan alla av oss som kör hoj lovordar det på ett sätt som jag tror ni som inte gjort det knappt förstår. Att köra hoj är en lisa för själen, man kopplar av och tänker inte på något annat än naturen och körningen och många jämför det med frihetskänslan av att segla. Man får en stunds avkoppling från livets normala stress. Från den invanda storstadsmiljön. Något som måste upplevas. Och alltför få ser till att det händer. Alldeles för många stressar.

Så får man inte glömma det sociala. Hojåkare hälsar på varandra. På vägen när man passerar varandra. När man stannar till och råkar träffas.

Som det borde vara överallt i samhället men sällan är. Man tar sig inte tid. Hinner inte stanna till och byta några ord med den obekante. Man är ju på väg till något viktigare. Eller så törs man inte. Blir kanske betraktad som konstig om man pratar med en främling. Hojåkare törs. Och hojåkare har sällan så bråttom att man måste avstå umgänget. För oftast så handlar det om nöjesåkning. Något sådant verkar inte längre finnas inom bilåkningen. Då har man alltid bråttom till ett mål. Men livet är det som pågår medan du gör något viktigare än att leva.

Jag for iväg ett par dagar till Göteborg och tillbaks till Stockholm. Inte någon lång tur för mig. Det blev 150 avkopplande mil. Småvägar ger ju lite fler mil men jag slipper motorvägens trista monotoni. Utan att jag uppfattar att köra småvägar som en omväg.

På fantastiska vägar som bilisten ratar. För bilisten är det ju besvärligt med mötesomöjliga vägar även om upplevelsen är aldrig så fin. För du vet väl att det går att åka till Göteborg utan att åka motorväg? Det går till och med utmärkt att åka riktigt små vägar. Där det luktar koskit från hagen och man ser en och annan ko stå och idissla friskt gräs. Ser det mysiga huset.

Men det kostar en timme extra. En väl använd timme. För vad behöver du den bättre till än att plussa på upplevelsekontot?

Råkade på ett gäng hojåkare som jag kört ikapp. Det var event. Flera hundra hade  bestämt sig för att åka Vättern runt. Bara för att njuta. Stannade och fikade och umgicks här och där. Klubbarna hade gjort i ordning lite mat. Sålde till självkostnadspris vid sina klubbkåkar. Folk satt och åt i det gröna. En del pratade hoj. Böt erfarenheter. Pratade mysiga vägar. 

Jag hakade på. Blev en omväg på säkert tio mil. Men omväg är nog fel ord. Extra upplevelse på hojturen låter mer rätt. För med en hoj finns ingen omväg. Bara mer upplevelse.

Så nu har jag gjort min andra längre tur för året, den förra var till Växjö men det var innan lövsprickningen. Jag tog en fika, åkte tillbaks dagen därpå. Då var det premiäröppnande för ett välkänt hojfik. Härligt väder och nästan vårlika temperaturer. Men inte som nu i helgen.

Just nu har jag bara hunnit komma hem och sitter och njuter av vad jag har upplevt.

Det kan jag leva länge på. Kanske även ett sätt att kunna leva sina dagar lite lyckligare. Minnen varar ju lite längre än statusprylar som man har stressat för att köpa. För nog går väl livet ut på livskvalitét. Minnen av dofter. Minnen av upplevelser mer än minnet av att man köpt en viss pryl. Jag har fått upplevelser. Känsla. Och känner mig helt tillfreds. Trots att det är en jobbresa på helgen.

Ha det gott och ta vara på våren! / Pelle

Dela: