I hjärnan hos en upptäcksresande

Den saknade våren finns i Grekland

Long time no seen skulle man kunna säga, men idag har jag tid för lite bloggande. För jag har varit ute och rest i stort sett hela vintern för att söka nya upplevelser. Den här gången blev det en rundtur i Grekland på helt fantastiska vägar. Hur jag åkte? På motorcykel förstås!

Den mer än 20-gradiga värmen slog omedelbart emot mig och jag skulle kalla det högsommar. Sista dagen i Aten hade värmen nått 30 grader. Men först handlade det om att till fots utforska Plaka, den gamla stadsdelen i Aten runt Parthenontemplet. Magnifikt beläget och dessutom i blickfånget från den lika magnifikt belägna hotellrumsterassen. Plaka är som vanligt fullt av turister och tingel tangel men även av grekisk musik och den speciella grekiska kulturen.

Att jag befinner mig i en annan kultur är inte svårt att upptäcka. För hur ofta ser du ortodoxa präster i traditionella kläder och sådant här skägg hemmavid?

Men visst finns det mer än så. Tragiskt nog med barn inblandade eftersom dumma turister ger barn mer pengar än de ger till vuxna tiggare. Sedan klagar samma dumma turister på att barnen inte "får" någon skolgång.

En del skulle säkert kalla det här för en turistfälla.

Jag körde söderut till Peleponesos och passerade först den mäktiga Korinterkanalen. Den började byggas redan på Kejsar Neros tid men stod inte färdig förrän 1893. Imponerande byggtid kan man tillägga.

Det fantastiska landskapet vid Saroniska bukten är svårslaget. Vägarna likaså. Här är det kurvigt så det förslår och jag antar att grekerna satsat mer än de hade råd till på varningsskyltar för nästa kurva. Jag följde kusten runt och hamnade då i underbara Messenien som får anses ännu vackrare.

 

Just nu är det obeskrivligt vackert. Körsbärsträden blommar och i bakgrunden syns de snöklädda bergen. Runt Sparta är det rent förföriskt.

Dessutom blommar syréner och schersmin men inte minst apelsinträden som bara doftar så underbart. Är det någon som känt doften av blommande apelsinträd? Om inte har du missat något!

Vägarna jag valde var inte alltid de största. Att trixa mellan stenvallar och vägnära hus var fascinerande. Inte sällan såg jag dessutom fårhjordar, kor och annat spännande.

Att bara sitta ner och ta det lugnt i det perfekta klimatet ingår i konceptet.

Och att få nyfikna blickar när jag far fram där inga andra turister syns till hör också till. Jo, den här husknutssvängen är förresten min valda huvudväg och direkt olämplig för turistbussar. Men vägen är extra rik på upplevelser i stället.

Man får inte bli överraskad av udda ekipage mitt på vägen, här råder lugnet.

Fantastiska gamla broar spänner över vattendragen.

Mitt i alltihop stannar jag till vid en taverna och pratar med en grek som bott i Sverige.

De berömda klostren vid Meteora fick också ett besök. Det är helt enkelt otroligt hur dessa kan ha byggts.

Inte blev det sämre när jag satt på balkongen och tittade mot de belysta klipporna på kvällen heller.

Jag får avsluta med en vägbild, för så här såg vägarna oftast ut i fyra hundra mil... Ett eldorado för en motorcyklist!

Men kanske även för en man på väg från Frankrike till Betlehem. Till fots. Med sin åsna.

Så nu är jag som sagt var hemma ett par veckor igen. Men jag längtar redan tillbaks till sommarvärmen även om snön försvann medan jag körde motorcykel i ett oerhört vackert och intressant Grekland

där det finns härliga karaktärer överallt.

Ha det gott och trevlig Valborg på er alla!

Pelle

 

 

 

Mälaren Runt på motorcykel 2012

Mälaren Runt. Ett begrepp för alla motorcyklister. Det är folkfest. Det är massor av motorcyklar. Ryktena säger att det i år deltog drygt 25.000. Det betyder att nästan var tionde svensk hojåkare deltog. I år hölls arrangemanget för imponerande 27:e gången och det anordnas av MCM i samarbete med SMC och MCE. Och som sig bör så avhölls årets Mälaren Runt i härligt sensommarväder. Det är nämligen tradition att det ska vara fint väder när Mälaren Runt körs. Vi hojåkare tycker inte om regn, åtminstone inte när vi kör och sällan annars heller.

Här möts alla kategorier hojåkare. Vi delar nämligen annars in oss i kategorier. Här finns HD-folket, vanliga customåkare, sporthojsåkarna, de som kör riktigt stora touringmaskiner och de som kör Jeepar fast på två hjul som kallas adventure. Säkert några fler än så dessutom. Det är ovanligt med en så stor blandning av hojåkare eftersom vi annars anser att lika barn leka bäst.

Det börjar med en samling vid Pampas Marina i Solna. Här är inte kaos men näst intill.

För trots att vi pratar om motorcyklar så blir det trångt när så många skall samlas. Dessutom finns en massa åskådare och en och annan vilsen bilist som inte förstått arrangemangets omfattning.

Här träffas många som kanske inte sett varann så ofta under året. Så klart det måste hälsas. Så kan du väl inte göra i bilen ändå?

Här kan byggen dryftas om man gillar sånt.

De här s.k. ratbikes väcker berättigad uppmärksamhet, precis som de mest påkostade motorcyklarna.

Stämningen är på topp. Detta trots att det räknas som säsongsavslutning för många. Vi är ju trots allt snart i september och kan knappast räkna med någon sommar på ett tag.

I år fick vi dessutom besök av tomten. Måhända ville han förvissa sig om att vi varit snälla så han vet vilka som ska få julklappar. För säkerhets skull står det tomten på tröjan och ur högtalarna skvalar julmusik. Ifall nu någon skulle tvivla på äktheten.

Flanörerna njuter också av både hojar och stämning och självklart är det intressant för barnen som storögt ser på alla maskinerna.

Strömmen av motorcyklar är enorm och nästan alla har kameran med sig.  Många har dessutom monterat videokamera på hjälmen.

Men ingentig går upp mot att uppleva denna folkfest live.

För strömmen av hojåkare verkar aldrig ta slut.

Stilen på motorcyklisterna skiljer sig markant åt men här räknas bara att det är två hjul och motor. Och så en och annan sidvagnsmaskin förstås.

På kvällen avslutas evenemanget med fest hos hojklubben Strul i Enköping. Det kunde knappast undgå någon.

Men innan dess skall varvet köras.

Visst finns det poliser runt omkring men det mesta av ordningen sköts med egna funktionärer. Det här är ingen huliganmatch och det behövs ingen större bevakning.

Starten sker klockan elva och tar i allmänhet en halvtimme bara för att komma ut på Essingeleden.

Även på Gamla Södertäljevägen är det makligt tempo och många stannar till på olika platser för att kunna få en överblick. För det är tätt med motorcyklar även om man inte kan kalla det kö.

Efter vägkanten har lokalbefolkningen slagit sig ner för att njuta av mängden motorcyklar. Frågan är om det finns någon plats med mer koncentration av hojar.

Vid Södertälje stockar det till sig igen. Här blir det att tampas med bilister och rödljus.

En udda hoj som körde var denna sidvagns H-D från 1931. Hjälmen är målad så att den liknar trä.

Vid fattigstugan på vägen mot Mariefred är det pausplats. Kändes lagom med lite kaffe och något att stoppa i magen. Även här flockas de som vill få en glimt av evenemanget. Man måste inte åka motorcykel för att njuta av ett sådant här evenemang. Lite som att gå och titta på fotboll eller någon annan sport.

Även här köar det till sig.

Då blir det tillfälle och se allt som är ombyggt och lite extra.

Det är så klart att humöret får sig en kick av sådant.

Att sälja varmkorv här är säkert lukrativt.

Överallt fotas det.

men på sådana här ställen lite extra.

Även om tjejerna inte är i majoritet så körs en försvarlig andel av hojarna av tjejer.

Och varför ska inte hunden få följa med? På hoj går det dessutom utmärkt att klappa den lite då och då.

Nästa stora stopp är vid Strängnäs. Även här ges möjlighet till umgänge och mat.

Prickarna på hjälmarna är märket som visar att man åkt runt. Många dekaler betyder många års deltagande och sådant måste visas tydligt.

Efter långsam kökörning kan det vara skönt att köra stående ett tag. Faktiskt riktigt bekvämt på en adventurehoj.

En trotjänare har gått ur tiden efter femton Mälaren Runt. Hunden Harley dog förra vintern men har nu blivit ersatt av en valp som ska skolas in. Han har fått överta Harleys kläder och glasögon. För att åka hoj utan rätt utrustning är dumt.

Många bilister hör sig för om komforten på hojarna. Men det finns inget att klaga på sådant. Och så slipper man dyra AC-anläggningar dessutom.

De mindre tittar storögt på medan de stora maskinerna passerar.

För i Enköping går det lite långsammare igen. De flesta stannar till vid Strul.

Även här är det välorganiserat för trafiken och trots mängden med motorcyklar och åskådare blir det inga problem.

De struliga vakterna tar väl hand om alla.

Vad de försöker mäta är däremot höljt i dunkel.

Det här paret firade sin ettåriga samvaro med champagne i vägkanten. Vad skulle kunna vara trevligare?

Efterhand troppar folk av till MCE:s klubbkåk i Jakobsberg. Den ägs av klubben och ligger magnifikt till i närheten av Gjörvälns slott.

Här dryftas dagens arrangemang. Råder det någon tvivel om att de diskuterar motorcykelåkning?

Och den här damen fick dessutom möjlighet att provsitta sin drömhoj. Sånt är inte hojåkare så knussliga med. Tvärtom brukar de flesta vara rätt stolta över sina val och delar gärna med sig av sina erfarenheter.

Umgänget hojåkare emellan brukar präglas av värme och gemenskap. Så även här i målgången.

Och någon brist på personer att umgås med är det inte.

Även här finns förplägnad om dock från en något rökig variant på kök.

Men vad gör det. Även då man hamnar mitt i röken är glädjen som utstrålas påtaglig. För här är årets Mälaren Runt till ända.

Det blev en riktigt lång blogg. Jag hoppas ändå du tycker den varit intressant. Nästa år vid samma tid kommer nästa chans. Det är klart du ska ta den! Ettdera på hoj eller som åskådare. Det är en folkfest du sent kommer att glömma!

 

Ha det gott! / Pelle

Isle of Mans TT, något utöver det vanliga!

Hur jag än försöker få dig att förstå hur det är att se Isle of Mans TT kommer du inte att förstå det. Det går bara inte att ta in på det sättet, det måste upplevas på plats. För det finns nog ingen annan så legendarisk motorcykeltävling. Kördes första gången 1907 och firade sitt hundrade race 2011. Det blev nämligen ovälkomna avbrott under både första och andra världskriget och dessutom 2001 när boskapen riskerades att smittas av galna ko sjukan, vilket kanske en och annan kommer ihåg. Även årets tävling kom att gå till historien, det var nämligen första gången som det klassiska veteranloppet, Best of British parade, inte kördes. Vädret satte stopp för fredagens avslutande tävlingar när dimman rullade in över bergen och då flyttades hela schemat till lördagen som inte bjöd på så särskilt mycket bättre väder. Det kändes nog ändå inte så illa som på torsdagen då den lokala befolkningen uppmanades att ta hand om de stackare som campade, eller hur man nu beskriver boende i en lervälling.

Och bara ett av de tre racen kunde köras och detta dessutom med reducerat antal varv. Här körs det snabbt genom byarna, på de smala landsvägarna och nära husknutarna.

 

För dig som inte är så bekant med motorcykeltävlingarna på Isle of Man så körs dessa till skillnad mot andra tävlingar på avstängda vanliga vägar kantade av stenmurar och ovanligt nära hus. Här är det ingen som ifrågasätter begreppet real road racing. Vi pratar om smala vägar som går genom små samhällen och hela befolkningen är engagerad i evenemanget. Under de här två veckorna ökar öns befolkning på 80.000 med ytterligare 40.000 personer som kör 15.000 motorcyklar. Vi pratar om ett gigantiskt evenemang med svårslagen känsla. Det är fest. Det är en fantastisk upplevelse. Det är långt ifrån bara en tävling. Det är motorcykellivet när det är som allra bäst. Och i år kom dessutom endurovärldsmästaren David Knight med den olympiska elden för att ytterligare förgylla evenemanget.

Huvudorten i evenemanget är huvudstaden Douglas som ligger på öns östkust. Det är öns största ort med ungefär 26.000 invånare och ligger vackert i ett kulligt landskap där floderna Dhoo och Glass flyter ihop. Därför blev stadens namn fyndiga Douglas. Hela Isle of Man är förresten en otroligt vacker plats med sin prunkande växtlighet men med den nackdelen att det regnar mest hela tiden. Och regnar det inte så är det dimmigt. Åtminstone kändes det så när jag var där. Sånt blir man snabbt varse om man inte känner till det i förväg. Men när solen skiner så är det desto vackrare.

Isle of Man ligger för dig som inte vet det mellan Irland och England, bara drygt två timmars färjefärd från engelska fastlandet. Trots sin litenhet har man både egen regering, valuta och toppdomän. Här är man stolta Manxare med egen flagga som vajar överallt. Man har till och med sitt eget språk. Inte heller har man släppt arvet efter vikingarna som finns med i alla historiebeskrivningar. Och så är man stolta över att kunna blicka ut mot sju kungariken från sin ö.

Manxarna är mycket intresserade av traditioner. Det åks bakom ånglok (inte bara som turistattraktion), åks hästspårvagn och gammalt elektriskt tåg. Och färjebolaget heter Steam-packet. Ska det va så ska det. Och så får man inte glömma den engelska traditionen med sina typiska hus med rören på utsidan. Bara ifall att. Fryser rören så blir det ju lättare att reparera dem även om de kanske fryser där inbyggda rör aldrig skulle ha gjort det. Trots att Isle of Man knappast har någon vinter värd namnet.

I Douglas finns Grand Stand, depåområdet där start och mål är beläget. Det är stora läktaren och så finns naturligtvis även alla säljare av T-shirts, kepsar och annat som hör arrangemanget till.

Publiken får vandra relativt fritt i området och har möjlighet att se förarna och deras team förbereda maskinerna.

För innan loppet ska maskinerna besiktigas för att se att alla följer regelverket.

 

Glädjen är stor när allt är godkänt även om det sällan händer att någon får göra om och göra rätt. Ska det köras med toppar över 300 hundra och ett snitt på 210 så vill det till att inget falerar.

 

Här kan man dessutom få sin autograf av sin idol. Särskilt Michael Dunlop får chans att finslipa sin namnteckning. Det är många som vill ta chansen. Och många som har innovativa idéer om var den ska skrivas.

 

Så även de marshals som ser till att säkerheten runt banan följs. Även dessa motorcyklister har sina idoler och vad passar bättre än en autograf på västen?

 

Även vuxna män kan bli löjligt glada av att få en namnteckning för det går inte att ta miste på glädjen hos dem som fått sin autograf.

Loppet är drygt 37 miles långt, drygt sex mil, vilket gör banan mycket krävande. Ett varv tar drygt sjutton minuter och snitthastigheten är runt 210 km/tim. Det är nästan sextio meter i sekunden. Eller nittio där det går som snabbast. Så det blev knepigare än beräknat att panorera. Inte minst därför avståndet till hojarna är litet, bilden här är taget med ett 17-40 objektiv. Beroende på  vilket lopp så är det upp till 6 varv men det finns även lopp som bara är ett varv som exempelvis loppet för de nya eldrivna hojarna. Sedan är det nämligen dags för laddning och det vill ingen vänta på eftersom depåstopp ska vara så korta som möjligt. Bensin har trots allt sina fördelar.

 

Här är det William Dunlop som far fram men även resten av familjen har bensin i blodet. I samma TT tävlar brodern Michael och deras far tävlade mycket framgångsrikt på sin tid. 

John McGuinness roar publiken inför starten tillsammans med en kille från hans team

 och av minerna att döma

så är det idel munter stämning innan loppet drar igång.

Och samvaron är viktig. Alla pratar med alla även om just det här är i depån.

För att värma upp bakdäcket görs en burnout eftersom väggreppet är väsentligt. Kalla däck ger ju inte samma grepp. De flesta värmer sina däck mer miljövänligt med en speciell anordning innan racet.

När starten går vid Grand stand startas det i etapper. Tio sekunder mellan varje för att undvika trängsel och därmed olycksrisker. Så det är sällan det kommer mer än en hoj åt gången och det går heller inte att avgöra placeringen där man står efter banan som åskådare. För startade den föraren tjugo eller sjuttio sekunder efter nr 20 som är högsta numret som startar i nummerordning? Resten av de ca åttio förarna i ett race startar nämligen efter sin kvalifikationstid.

Vid starten så läggs handen på axeln och när handen lyfts körs det iväg så snabbt som möjligt. Eftersom banan är så kuperad så blir det framhjulslyft med jämna mellanrum, inte minst vid Ballaugh bridge som är chikan med mittpartiet över en bro. Här är det däremot vid Bray hill, strax efter Grand Stand.

Eftersom det inte går att avgöra placeringen under loppet är racets egen radiokanal mycket viktig. Var och en kan då följa med i racet på ett effektivt sätt och den kanalen sänder numer dygnet runt och fungerar utmärkt som samlande kraft. Lite som när det bara fanns en tevekanal i Sverige. Alla har sett och hört precis samma sak vilket underlättar val av samtalsämne med främlingar.

 

Det är imponerande och spännande att se hur förarna kan hantera maskinerna

och det är inte långt från de vanliga publikplatserna till själva banan. Inte sällan bara några meter men i någon av de 266 kurvorna samlas publiken i större klungor.

Till fest hör öl. Det serveras i ett stort tält vid Grand Stand eller på någon av de otaliga pubar som finns i varje by.

Nöjer man sig inte med öl finns även starkare drycker och naturligtvis mat i alla upptänkliga varianter. Manxarna uppskattar att man äter närproducerat och djuren går utomhus med till synes utsökta villkor. Kanske därför det smakar extra gott.

ARAI, som tillverkar hjälmar, har service till tävlingsförarna då de kan få visir utbytta, inredningen justerad eller något annat som behövs. I mån av tid gäller det även publiken.

 

I depåområdet står folk på kö för autografer mest hela tiden. Tiden fördrivs med samtal med likasinnade.

En av de bättre utkiksposterna är från en kyrkogård. Här en ur publiken som lutar sig mot en gravsten. En nära döden-upplevelse kan tyckas.

Polisen kan oftast ta det lugnt. Det här är inget som liknar en hulliganmatch. Men de som inte hinner korsa gatan innan den stängs av får snällt vänta tills racet är över. Det blir ingen upphetsad situation för det.

Hela arrangemanget präglas av värme och glädje mellan människorna. 

Efter loppet blir det naturligtvis gratulationer av teamet och för vissa gäller också prispokaler.

Det hela är något som måste upplevas och är man det minsta intresserad av motorsport är det en av de saker som definitivt måste hinna prickas av på livets att göra lista.

Hemresan kommer närmare men innan dess går ett annat race på en sydligare bana, Southern 100. Jag ska inte berätta mer om det annat än att racet är mer koncentrerat, banan kortare och fighterna hårdare.

Flygplanet som tog mig till Dublin höll däremot på att krascha efter en punktering men det har jag redan berättat om i en tidigare blogg Thank you for booking.

Vill du se fler bilder går du in bland mina album och väljer Isle of Man TT. Det hoppas jag att du gör!

Som alltid är jag löjligt intresserad av kommentarer så lämna gärna ett avtryck så blir jag extra glad! Eller gå in på någon bild och lägg en kommentar på den enskilda bilden.

Ha det gott! / Pelle

Thank you for booking!

Efter en händelserik resa till Isle of Man är jag nu äntligen på hemmaplan igen. Det är nämligen inte så lätt som det låter att flyga till och från Isle of Man. I varje fall inte alltid.

Det började redan vid beställningen av biljetterna. Först blev biljetten bekräftad. Sedan var den inte längre det. Det gällde sträckan tillbaks från Isle of Man till Dublin. Oturligt nog var biljetten från Dublin inte med samma flygbolag. Så det blev en femhundring extra för att boka om flyget från Dublin till Sverige. Det gick ju inte att åka från Dublin innan jag hade hunnit dit.

Men åter till flyget till Isle of Man. Det gick väl an till Dublin. Nästan i varje fall. För i Dublin var flyget mer än fullbokat. Så det blev att vandra tillbaks till en nu väntande transfer till ett hotell.

Det var inte så lätt att hitta muntra miner. Förutom hos chauffören som nu fick sin kvällstjänst tryggad.

Vi tyckte att vi gjort allt rätt. Ätit på flygplatsen till hutlösa priser, bara för att spara tid. Nu hamnade vi återigen på restaurang. Den här gången på hotellet. Nej, vi var inte ett dugg hungriga. Men vem säger nej till en trerätters meny? Och så blev det även en kväll på Dublins pubar innan vi kunde äntra planet dagen därpå.

Vi blev mötta av en väntande chaufför som dock inte hade stått där sedan dagen innan. Sådan tur att han hade tid även denna dag. För nu var vi i tidsnöd. Det nya flyget, det vi blev ombokade till, var nämligen försenat och vi missade starten i den första tävlingen. När tävlingarna pågår så stängs nämligen vägarna runt den av. Det är tur att vår chaufför bor på Isle of Man så att han vet de få genvägar som finns. För Marshalls gör inga undantag av förståeliga skäl.

Tävlingarna avlöpte inte heller utan problem men jag ska skriva lite om dessa i en kommande blogg så jag hoppar nästan över att nämna dessa.

Men jag kan inte låta bli att åtminstone visa en bild.

Så blev det dock dags för hemfärd. Flyget gick i tid och det mesta verkade ok ända tills vi landade. Då fick planet punktering och vi blev stående ute på landningsbanan oförmögna att ta oss därifrån på egen hand.

Vi omringades i princip omedelbart av ett helt kompani med räddningsfordon. Och eftersom det kan vara känsligt med bilder på sådant kom genast flygpersonalen och sa att bilder, de var nog inte tillåtna ändå. Så det blev att plocka undan kameran och snällt sitta och vänta på att de skulle staga upp planet som numer lutade betänkligt. Så småningom hamnade vi i ett speciellt område på flygplatsen efter en busstur bakom flygplatspolisens blåljus.

I vänthallen skulle det göras utredning. Så det gick inte för sig att gå vidare till gaten som snart stängde för flyget till Sverige. Ny hotellnatt i Dublin erbjöds men som genom ett under får vi lämna området precis i tid för mitt flyg. Med eskort till gaten, förbi alla köer vid säkerhetskontrollen, kom jag som sista passagerare ändå med det bokade flyget.

Nej det är inte lätt att flyga. Inte till Isle of Man i varje fall.

Ha det gott! / Pelle