I hjärnan hos en upptäcksresande

Jag har sett solen!

Nej, inte på det vanliga viset utan med månen i vägen. Och det är en upplevelse som jag kommer att minnas för livet!

Som oftast så kommer mitt resande plötsligt. Jag fick för mig att åka till Kina där det fanns utmärkta förutsättningar för att se seklets längsta solförmörkelse. En sådan hade jag bara nästan sett tidigare, och det är absolut inte samma sak. Så varför inte? Tre dagar innan resan gick av stapeln stövlade jag in till resebyrån för att se om det inte gick att följa med. Och se, det gjorde det. Så jag ordnar med visum och packar resväskan kvällen innan avresan. Jag har hunnit lära mig att det där som kallas planering nog inte är så väsentligt för upplevelsen. Ett gott humör, lite varierade kläder, pass, pengar och biljett räcker oftast, resten går att ordna på plats. Övrig s.k. planering brukar i varje fall inte fungera och det är inte hela världen om något skulle saknas. Och dittills hade jag inte varit i Kina, det närmaste jag kommit var Taiwan som i och för sig är nog så spännande.

Så plötsligt var jag på flygplatsen i Shanghai. En inte oäven flygplats som inte nämnvärt skiljer sig från andra storstäders. Men de har en sak som väldigt få kan skryta med och det är ett maglev-tåg som tar dig in till Shanghai på osedvanligt kort tid.

431 km i timmen. Så fort hade jag aldrig tidigare färdats på marken. Maglev tåg är en märklig upplevelse. Det skakar lite grand när det startar sen förnimms inget av rörelsen. Dessutom åker man tyst. Jag häpnar inför teknikens landvinningar. Det vore ju glädjande om SJ åtminstone kunde ta till sig så mycket att man kunde lita på att tågen över huvud taget kom fram. Kunde det dessutom ske i tid så skulle i varje fall jag uppleva det som ett mirakel.

Så var vi då i hjärtat av Shanghai och installerade oss på ett utmärkt hotell. Här vajar de röda fanorna lika stolt som de amerikanska hos dem. Det är svårt att tänka sig att just Shanghai har varit en sluten stad. Och att turism till Kina inte alltid varit en självklar möjlighet. Men det är ju ingen mening med att vara där utan att börja utforska staden. Då hotellet låg så centralt så befanns apostlahästarna vara det självklara valet.

Det som först slår en är att staden, åtminstone den centrala delen, är påfallande modern. Det råder ingen brist på höghus, i finanskvarteren i Pudong finns dessutom en av världens högsta byggnader

Med sina 492 meter är det idag världens tredje högsta byggnad. Nåväl, det här känner många till eftersom Shanghai inte direkt är något exotiskt resmål längre. Vill man åt det som de flesta av oss ändå mer traditionellt förknippar med Kina får man bege sig utanför staden med sin otroliga mängd lyxbilar. Men med sina ungefär tjugo miljoner invånare är Shanghai ett ekonomiskt viktigt centrum i Kina, faktiskt ett av världens viktigaste. Och lite grand av Kinas skyltfönster. Här visas allt man förmår och det är ganska mycket.

Utsikten från 101a våningen är fantastisk, man ser verkligen hur smogen ligger som ett lock över staden. Dit upp kommer man i en trycksatt hiss som känns som den färdas lika snabbt och mjukt som maglev-tåget. Men att besöka Kina och bara titta på skyskrapor och storstadsliv kanske ändå inte är min grej. Jag vandrade runt och hittade några pärlor. På vägen passerades Bund som när jag var där precis höll på att återställas i mer ursprungligt skick.

Det är stranden mot floden Pu där alla byggnader från kolonialtiden finns. Under tiden tar lokalbefolkningen vara på resurserna som här med en vattenkran på det grova vattenröret.

Även om rivningsraseriet inte står Stockholms efter, vi fick ju för oss att vi inte kunde vara sämre under sextiotalet än det sönderbombade Europa och förstörde därför själva en stor del av vårt kulturarv, så finns många mer kinesiska miljöer kvar än vad som förknippas med en modernare variant av Manhattan. Skyskrapan i bakgrunden, populärt kallad kapsylöppnaren, är samma som du såg några bilder tidigare men då fotograferad underifrån.

Tyvärr kommer jag inte ihåg namnet på den här byggnaden som inneslöt en fantastisk trädgård med såväl små sjöar som små berg och en mängd vindlande gångar.

Men vackert, det var det.

Men storstaden tränger sig på och det gamla försvinner i rask takt.

Även cyklarna försvinner snabbt och kinas försäljning av bilar slår alla rekord. Inte minst försäljningen av lyxbilar för ingen ska förledas att tro att det här är ett samhälle som präglas av jämlikhet, ideologin till trots. Men fortfarande sker mycket av transporterna med cyklar och kärror och vad passar bättre då än en paus med lite spel och dobbel.

Eller kanske att stanna upp och läsa nyheterna som fortfarande anslås på informationstavlor.

Och blir det tungt att trampa finns tydligen hjälp att tillgå.

Men var annars skulle man kunna se ett ekipage som detta?

Eller det här för den delen.

I det lilla som återstår av det gamla Shanghai hittar man betydligt mer kinesiska miljöer. Åtminstone det som jag förknippar med Kina. Men det kanske beror på att jag är uppväxt med en syn på Kina som ett underutvecklat land. Det är nog dags att uppdatera den versionen. För även om denna rika region bara är en bråkdel av Kina så berör den i storleksordningen hundra miljoner människor. Och övriga Kina lär följa efter, det kan nog gå snabbare än vi anar.

Men att det är kinesisk mat råder det nog ingen tvivel om.

Så kommer då kvällningen och efter en drink på någon balkong högt över marken med utsikt över Pu så är det då dags för en flodtur eftersom alla turister förväntas göra en sådan. Här visas då prakten upp igen men eftersom det är mörkt lyser våra kinesiska värdar upp skyskraporna så att inget undgår ett mänskligt öga. Vackert så det förslår och absolut ingen tanke på energibesparing. Stockholms försök att spara energi genom att inte belysa vårat slott framstår som ganska meningslöst. Dessutom har man varje kväll ett fyrverkeri som inte heller går av för hackor.

Nu hoppar vi plötsligt fram till Hangzhou, en stad knappa tjugo mil från Shanghai. Med någonstans runt åtta till tio miljoner invånare är denna lilla stad inte lika känd som Shanghai men också mycket modern. Hit kom vi via betalmotorväg. Nej, alla vägar är inte ens i Kina skattefinansierade. Men husen vi såg på vägen är alla välbyggda och ger sken av en skälig boendestandard även med europeiska mått mätt.

Här bjöds på dels en fantastisk fontänanläggning som bjöd på såväl fantastiska färger som vattenspel men även en musical i det fria med en av de mest suggestiva upplevelser jag varit med om.

I den lilla viken hade man ordnat så att skådespelarna kunde gå på vatten. Tillsammans med musik och ljus visade man även vad som kan åstakommas kulturellt. Huset i bakgrunden är äkta, bara litet bättre belyst än många andra.

Det hela var en oförglömlig show.

Men trots allt var inte heller detta syftet med resan. Så vi beger oss upp i de frodigt gröna bambubeväxta bergen i riktning mot Anji där vi skulle bjudas på solförkelse.

Väl uppe på toppen var plats reserverad på bästa sätt. Vi hade till och med en alldeles egen terass förutom ett teveteam som skulle föreviga skådespelet till fromma för de som inte kunde vara just här.

Poliserna stod och pekade på solen, och där var den. Trots löften om bra väder var det ganska molnigt och alla undrade oroligt om vi skulle få se någon solförmörkelse. Den blir betydligt svårare att uppleva på rätt sätt om den skyms.

Folklivet runt den stora dammen var intensivt och många ägnade lång tid för att förbereda utrustningen för de dryga sex minuter som skådespelet varar denna gång. Många hade dessutom med sig mat som avnjöts under spänd förväntan.

men även enkla medel fungerar.

Så började då månen att äta upp solskivan. Det är anmärkningsvärt att man knappt upplever det som mörkare medan solen fortfarande har en skärva kvar. Men när det bara är ett uns kvar av solen händer det saker. Först och främst hade vi turen att molnen skingrade sig. Sedan mojnar som vid alla solförmörkelser vinden, fåglarna slutar att sjunga och vi ser skuggan rusa fram med 1600 km/tim över marken. Det är först då man inser hur snabbt vi egentligen färdas genom universum.

I någon enstaka sekund så lyser de sista solstrålarna genom måndalarna och skapar då en märklig effekt som kallas the diamond ring.

Även om det klarnat betydligt så var det inte helt molnfritt. Om det hade varit helt klart hade himlen blivit stjärnklar som på natten förutom att koronan hade synts med sina protuberanser. Nu såg vi förvisso några stjärnor och naturligtvis protuberanserna men upplevelsen räckte för att jag skulle kunna utropa ett Wow!

För det är något alldeles speciellt att se en solförmörkelse. Det finns de som blir så fångade att de tar varje möjlighet att få se en igen.

Men även om det här var seklets längsta så kommer solstrålarna tillbaks i en ny diamond ring. Och på nästan ingen tid alls så är solljuset tillbaks. Skådespelet är över även om den partiella förmörkelsen kan iakttas under ytterligare en ganska lång stund.

Folk börjar troppa av och stannar till för att stoppa något i magen innan bussarna tar dem ner mot dalen igen.

Men nu tätnar återigen molnen och i någon form av vrede så vräker de ur sig ett regn som får de flesta platser att hamna under vatten. Men vad gör det? Vi fick se vår solförmörkelse utan moln i vägen och vi far förnöjda tillbaks till hotellet.

Och jag kan bara säga en sak. Får du någon gång chans att se en solförmörkelse live så ska du ta den. Du kommer aldrig att ångra det.

Ha det gott! / Pelle

Dela:

Jag har fotat ett tag nu. Och jag vet fortfarande inte hur man visar något på rätt sätt.

Ibland undrar jag vad jag egentligen har pysslat med under alla år. Tittar avundsjukt på de som lärt sig ta bra bilder inom andra mindre kontroversiella motivområden än de som jag prioriterat. För att fotografera är till viss del att visa andra vem man själv är. Vad man lägger märke till. För någon objektiv sanning finns sällan.

Jag var i Uzbekistan. Ett udda land som långt ifrån alla ens vet var det ligger. Men nämner man i stället Samarkand så klarnar det för många. För Samarkand är Sidenvägens gamla "huvudstad" . Här finns underbara byggnader från storhetstiden i turkos mosaik, men även djupt slitna miljöer som på de flesta håll i forna sovjetväldet. Tyvärr får man väl säga att spåren förskräcker. Åtminstone på de ställen som jag har besökt. Men det kanske ändå inte är representativt även om bilderna på något magiskt sätt skulle vara helt rättvisande. Inte ens det är särskilt troligt. För så vitt jag vet var jag den ende på hotellet som tog en taxi till det här området. De andra känner helt enkelt inte ens till det trots att de var på samma plats som jag var.

Från att ha sett tiggardamen som säkert har ett tufft liv till de fina kvarterens monumentalbyggnader, som till sovjetsystemets favör ändå måste anses väl underhållna enligt deras standard hyrde jag en taxi för att ta mig till de "moderna" kvarteren. Det är ett område som väl kan liknas vid något stort område typ Rosengård eller Rinkeby. Skillnaden är att här har absolut inget underhåll skett sedan området byggdes.

Livet för de boende är hårt. Och infarten till området Saratepo visar på ett nästan ironiskt sätt hur snett det kan gå. För vem kan känna sig välkomnad i en sådan här miljö där hålen i såväl husen som gatorna gapar stora. På ett ställe hade någon stoppat ner en stor gren i ett avgrundsdjupt gathål så att ingen vilsen bilist skulle köra ner i det eftersom gatubelyning i stort sett saknas.

Hyreshusen har ett monumentalt förfall. Fönsterluckorna hänger på snedden, om de ens finns kvar, och hyresgästerna har byggt till där ingen annan gör något.

Utanför går korna och betar. Man kan gissa sig till att de bidrar på något sätt till försörjningen i området. Affärerna har ett magert utbud och håglösheten verkar väldigt utbredd. För att understryka misären ytterligare regnade det när jag var där.

Vägarna har inte underhållits på länge men i vissa fall undrar man om de någonsin haft beläggning.

På den stängda bensinmacken stod denna övergivna bil vid en bensinpump som gav sken av att inte ha fungerat på länge.

Tiggare finns överallt i landet även om jag inte är språkkunnig nog att förstå vad skylten säger. Däremot talar situationen för sig. Det här är det som kallas den moderna staden. Av förståeliga skäl är den inte särskilt populär om jag skall tro taxichauffören. Men utifrån sett är jag benägen att hålla med.

Vi for vidare till den gamla stadens orenoverade delar. Förfallet är även här stort men byggnaderna är i varje fall inte lika höga. Groparna i vägen är däremot lika djupa och dikena gör att det är oerhört svårt att ta sig fram med bil. På ett ställe höll vi på att fastna och det gäller att veta var hjulen är. Kör man ner i något hål eller någon ränna lär man få lyfta den bilen. Men det gällde inte just den här gatan så hur skall du veta att mina ord ens stämmer för någon gata? Eller att det såldes begagnade benproteser på en marknad?

Livet levs med enkla medel och sådant som vi finner självklart kan nog betecknas som en utopi för lokalbefolkningen.

Ändå hittar man glädjeämnen och ibland ganska välklädda personer. Och visst renoveras det en del. Men uppgiften är gigantisk och det är inte fråga om någon demokrati i vår mening. En guide uttalade sig motvilligt med orden att det är en kontrollerad demokrati. Ett diplomatiskt uttryck kan tyckas.

Men det finns också en annan sida av landet. De monumentala byggnader som storhetstiden lämnade efter sig.

Här sparades det inte på prakten.

Och antalet byggnader i den här stilen är stort. Även i gamla stan finns det ett stort kulturarv som börjat skötas om.

Men jag skulle nog ändå säga att det här inte är representativt för det jag såg när jag åkte runt i landet.

Men det finns och är också en del av den forna sovjetrepublikens vardag.

Skolflickorna här är inte unika. Man ser dem överallt och i alla åldrar. Skoluniform verkar vara ett krav, åtminstone för de yngre. Fina klänningar med vita stärkta spetskragar.

Men nog skiner det igenom att alla inte har råd med allt. Den lilla flickans fina rosa tofflor kanske är ett par nummer för stora.

På marknaden hittar man det mesta som behövs. Och här finns varor i överflöd.

Och när man lämnar marknaden finns vackra väggar och en och annan ny byggnad i betong i sedvanlig östeuropeisk stil. Det skulle vara monumentala byggnader, om än inte jämförbara med den forna efter paradgatorna. För här hölls stora parader för att hylla systemet.

Och glada människor hittar man hela tiden. Dessutom med guldtänder. Det var uppenbarligen något som måste anses som mycket viktigt.

Kulturen har också fått sin beskärda del och folkdräkterna var mycket påkostade.

I de kvarteren verkade klädproblematiken inte vara akut.

Så hur skall man då skildra ett land som detta utan att komma med en falsk bild. Det skulle inte vara svårt att bara ta bilder på de gamla monumentala flerhundraåriga byggnaderna. Inte heller att bara visa misären. Avvägningen här emellan kommer att prägla läsarens uppfattning.

Vad som är rättvist vet inte ens jag som varit där. Ännu mindre den som bara tar del av berättelsen. Det är det som gör propaganda så väsentlig för att påverka folk. Att visa på det som stöder ens egen uppfattning. Visa vissa monumentala, om en ännu inte gamla, byggnader. Men bakom kanske det finns ett kulturellt liv som är nog så viktigt. Det kanske bara är så att vanligt folk inte prioriterar sin miljö som vi gör här när vi målar om och piffar till. Man behöver inte komma så långt bort innan man inser att det utöver ekonomi även finns en kulturskillnad.

Så hur man ska spegla detta i sitt urval av bilder blir en delikat avvägning. Kanske visar mer vem fotografen är än det man försöker beskriva.

Jag har inte kommit på hur man gör det på ett rättvist sätt trots att jag varit på många ställen.

Ha det gott! / Pelle

Dela:

Vi går mot mörkare tider! Låt oss fira ljuset!

Visst är det märkligt. Nu när det ska bli mörkare igen sätter vi svenskar igång och firar. Det vore väl rimligare att vi firade stort midvinterblot när ljuset börjar komma åter? Men visst är det enklare att fira när det är varmt ute.

Den allra vackraste tiden har just tagit slut, den mellan hägg och syrén. Det är en svårslagen period med all sin blomsterprakt.

En tid av hänryckning och ljus. Ljus som hela tiden blir längre. Naturens återuppvaknande. Visserligen ligger fortfarande semestrarna framför de flesta av oss, men inte går väl julis mogna grönska upp mot majs fräschör? Och tyvärr blir ju dagarna lite kortare för var dag som går.

För att ändå hålla traditionerna vid liv så begav jag mig till Skansen. Vi får ju inte glömma att storstaden har sina begränsningar vad gäller det typiskt svenska röda torpet.

Det närmaste vi kommer sånt här i Stockholm är att bege oss upp på söders höjder. Inte för att det är lika snett och vint som det här huset där men vi har i varje fall utsikten mot Gamla stan därifrån. Och så kan vi njuta av våfflor samtidigt som vi ser djurgårdsfärjan passera halvvägs mellan.

Väl kommen till Skansen var det redan fullt med folk. Alla ville ju se när majstången restes och trängseln var stor. Att foto detta blev svårare än jag tänkt. Men jag hittade ett podium där det bara stod en man med professionell videokamera och där man nästan såg över huvudet på publiken. Men någon optimal plats var det inte. Lite omotiverad den här gången kanske. Ville inte tränga mig förbi och skapa irritation. Sånt ger inte samma typ av bilder som det skulle kunna gått att få.

Så jag återvände till nästa uppvisning som var några timmar senare. Då visade Skansens folkdansgrupp upp sig på dansbanan i stället och de flesta besökare hade begett sig hemåt för att fira med sina familjer. Skam den som ger sig.

I år kläddes majstången med blåklint och prästkragar. Hela folkdanslaget hjälptes åt.

När det var klart ryckte grabbarna in och reste stången. Det skulle som vanligt ske under publikens hej och håande.

Gammeldags stöttor användes och en del av dekorationerna fick ge vika för dessa.

Blickarna riktades uppåt så att inte taget tappades.

Ibland såg folkdanslagets herrar lite oroliga ut

och svetten började lacka på vissa

Men majstången kom allt högre upp.

Till slut så var allt klart och Skansen kan skryta med ytterligare ett år i midsommarfirandekalendern.

De blommor som ramlade ner under arbetet med att resa stången fick platsen längst ner som avslutning på arbetet.

och stången gjorde sig bra mot den klarblåa himlen.

Så nu kunde avspärrningarna tas bort och dansandet börja även om det var trångt.

Men jag återkom mot kvällningen för att se reprisen på folkdansuppvisningen som då hölls på Tingvallascenen. Den lilla tösen hade bestämt sig för att vara uppe på scenen där hon storögt såg på de äldre som dansade förbi.

Folkdanslaget här är som sig bör bland de bättre

och bjöd på en halvtimmes underhållning.

Den lilla tösen kunde inte slita sig och stod nog minst halva föreställningen på första parkett.

Av minspelen att döma hade nog folkdanslaget lika stor behållning av tillställningen som vi som var publik.

Så nu har även en storstadsbo som jag fått uppleva midsommar som det som en gång var, hjälpt till att hålla traditionen vid liv.

 Så jag önskar alla en riktigt trevlig fortsättning på sommaren! / Pelle

Dela:

Det ska va´ ånglok!

Jag var på ön Isle of Man. Jo, jag såg TT-loppet, som jag hoppas du läst om, men faktiskt lite mer än så. Jag tog nämligen lokaltåget som går mellan Port Erin och Douglas. Vad skulle nu vara så speciellt med det då? Jo, det drivs av ett ånglok!

Inget museiföremål alltså. En livs levande relik som går i regelbunden trafik flera gånger om dagen och som vanligt folk tar till jobbet på morgonen och hem på kvällen. Om nu spårsträckan passar för det vill säga.

Och kan man starta dagen på ett mer avkopplande sätt?

Jag stod på perrongen och iakttog. Tåget anlände utan större frustanden. Det är tydligen så att eldandet upphör en stund innan tåget kommer till sin slutstation. Det är ju onödigt att slösa på bränslet.

Förresten. Det här är inte ett tåg. Det är många, även om jag inte är klar över det exakta antalet.

Lokföraren vågade inte säga något när jag satte igång att fotografera. Dessutom har han nog fastnat på en och annan sensor tidigare även om turisterna när just jag var där lyste med sin frånvaro.

När passagerarna lämnat vagnarna så inleds ett spännande underhållsarbete. Först så kopplas loket loss och ställs upp på ett sidospår. Det skall nämligen vara i andra ändan av vagnarna när tåget på nytt lämnar Port Erin. Naturligtvis i samma utmärkta skick som det var när det lämnade fabriken för sådär hundra år sedan och tågsträckan har trafikerats kontinuerligt sedan 1874! 

Det märks inte minst på logotypen. Här har inte lagts ut onödiga pengar på uppdateringar av sådant vilket märks på biljettpriserna som var mycket beskedliga. När en manxare uppnår den aktningsvärda pensionsåldern så åker de dessutom helt gratis, inte bara på det här tåget utan med alla kollektiva färdmedel på ön.

Sedan skyfflas det sista kolet ut på banvallen. Då glöder det fortfarande och försvinner under ett gnistregn ner på banvallen.

Att det är hett behöver man inte tvivla på. När skyfflandet är klart hängs skyffeln ut och då glöder den fortfarande.

Därefter ska det fyllas på vatten så att pannan inte kokar torr. Sådana misstag får bara inte hända.

På Isle of man har man varit noga med att bevara sina traditioner. Isle of Man har sin egen regering, sin egen valuta, sin stolta flagga med tre ben och inte minst sitt eget språk. Purt Chiarn står med stor text och den engelska varianten med mindre text under. Här vårdas kulturarvet inte bara genom det utan även med detta ånglok och dessutom med hästspårvagn i reguljär drift i huvudstaden Douglas där man även kan åka antikt elektriskt drivet tåg norrut på den lilla ön som är ungefär en tredjedel av Gotland.

Så inleds så översynen. Att det är ett ånglok går knappast att missa. Eftersom loket varit med ett tag är det viktigt att allt underhålls på rätt sätt. De ska ju fungera i daglig trafik, även efter 150 år. Visserligen med ordentliga renoveringar då och då men inget lämnas åt slumpen.

 Längst fram på loket finns lämpliga attrialjer som plockas fram allt eftersom.

Alla rörliga detaljer ska oljas och den lilla kannan fylls på från det större kärlet som försluts med en vanlig kork.

 Inga plastdunkar så långt ögat kan se.

 Jag passar på att njuta av lokets alla vackra detaljer.

 Det råder ingen brist på såna

Instrumentering och reglage är ett konstverk i sig

Så går då lokföraren runt hela loket lugnt och metodiskt

Inget får lämnas åt slumpen

Ingen smörjkopp får glömmas bort.

Kolet förvaras inne i hytten och fylls på vid ändstationerna.

Och det ska smörjas även i förarhytten.

Loken hålls i exemplariskt skick och det skulle aldrig komma på fråga att ställa tillbaka ett oljigt kärl.

Så blir det då dags för några minuters paus i väntan på att loket ska kopplas ihop med vagnarna igen. 

Det är väl ingen som missat att det handlar om ett ånglok?

Loket backas till andra ändan av raden av vagnarna.

Även om det inte är någon tättrafikerad station hålls det koll på omgivningen.

Den obevakade övergången passeras och loket kopplas ihop med vagnarna åt fel håll. Ånglok går nämligen lika bra att backa.

jkjklkj

Plötsligt hoppar någon arbetare ombord av något för mig outgrundligt skäl.

Så stannar loket och kör fram mot vagnarna.

Det vill till att hålla koll på avståndet.

Nu kan de nya  passagerarna kliva ombord i sina kupéer som var och en har en egen ytterdörr.

Lokföraren hälsar adjö

medan passagerarna lutar sig ut och njuter av den lugna stilla färden.

och vinkar även de adjö av Port Erin

medan nästa tåg anländer till stationen för sin översyn.

Det kändes fantastiskt att få ha varit med om att idag kunna se ånglok i reguljär trafik. Visserligen sägs linjen vara till mest för turister, men jag skulle vilja resa vissa frågetecken kring det. Till skillnad från många andra motsvarande tåg så används den här regelbundet av lokalbefolkningen. Det är kanske det som gör det så unikt.

Som vanligt är jag intresserad av feedback via kommentarer. Vill du läsa om motorcykeltävlingen hittar du den här.

Ha det gott! / Pelle

Dela:

Isle of Mans TT, något utöver det vanliga!

Hur jag än försöker få dig att förstå hur det är att se Isle of Mans TT kommer du inte att förstå det. Det går bara inte att ta in på det sättet, det måste upplevas på plats. För det finns nog ingen annan så legendarisk motorcykeltävling. Kördes första gången 1907 och firade sitt hundrade race 2011. Det blev nämligen ovälkomna avbrott under både första och andra världskriget och dessutom 2001 när boskapen riskerades att smittas av galna ko sjukan, vilket kanske en och annan kommer ihåg. Även årets tävling kom att gå till historien, det var nämligen första gången som det klassiska veteranloppet, Best of British parade, inte kördes. Vädret satte stopp för fredagens avslutande tävlingar när dimman rullade in över bergen och då flyttades hela schemat till lördagen som inte bjöd på så särskilt mycket bättre väder. Det kändes nog ändå inte så illa som på torsdagen då den lokala befolkningen uppmanades att ta hand om de stackare som campade, eller hur man nu beskriver boende i en lervälling.

Och bara ett av de tre racen kunde köras och detta dessutom med reducerat antal varv. Här körs det snabbt genom byarna, på de smala landsvägarna och nära husknutarna.

För dig som inte är så bekant med motorcykeltävlingarna på Isle of Man så körs dessa till skillnad mot andra tävlingar på avstängda vanliga vägar kantade av stenmurar och ovanligt nära hus. Här är det ingen som ifrågasätter begreppet real road racing. Vi pratar om smala vägar som går genom små samhällen och hela befolkningen är engagerad i evenemanget. Under de här två veckorna ökar öns befolkning på 80.000 med ytterligare 40.000 personer som kör 15.000 motorcyklar. Vi pratar om ett gigantiskt evenemang med svårslagen känsla. Det är fest. Det är en fantastisk upplevelse. Det är långt ifrån bara en tävling. Det är motorcykellivet när det är som allra bäst. Och i år kom dessutom endurovärldsmästaren David Knight med den olympiska elden för att ytterligare förgylla evenemanget.

Huvudorten i evenemanget är huvudstaden Douglas som ligger på öns östkust. Det är öns största ort med ungefär 26.000 invånare och ligger vackert i ett kulligt landskap där floderna Dhoo och Glass flyter ihop. Därför blev stadens namn fyndiga Douglas. Hela Isle of Man är förresten en otroligt vacker plats med sin prunkande växtlighet men med den nackdelen att det regnar mest hela tiden. Och regnar det inte så är det dimmigt. Åtminstone kändes det så när jag var där. Sånt blir man snabbt varse om man inte känner till det i förväg. Men när solen skiner så är det desto vackrare.

Isle of Man ligger för dig som inte vet det mellan Irland och England, bara drygt två timmars färjefärd från engelska fastlandet. Trots sin litenhet har man både egen regering, valuta och toppdomän. Här är man stolta Manxare med egen flagga som vajar överallt. Man har till och med sitt eget språk. Inte heller har man släppt arvet efter vikingarna som finns med i alla historiebeskrivningar. Och så är man stolta över att kunna blicka ut mot sju kungariken från sin ö.

Manxarna är mycket intresserade av traditioner. Det åks bakom ånglok (inte bara som turistattraktion), åks hästspårvagn och gammalt elektriskt tåg. Och färjebolaget heter Steam-packet. Ska det va så ska det. Och så får man inte glömma den engelska traditionen med sina typiska hus med rören på utsidan. Bara ifall att. Fryser rören så blir det ju lättare att reparera dem även om de kanske fryser där inbyggda rör aldrig skulle ha gjort det. Trots att Isle of Man knappast har någon vinter värd namnet.

I Douglas finns Grand Stand, depåområdet där start och mål är beläget. Det är stora läktaren och så finns naturligtvis även alla säljare av T-shirts, kepsar och annat som hör arrangemanget till.

Publiken får vandra relativt fritt i området och har möjlighet att se förarna och deras team förbereda maskinerna.

För innan loppet ska maskinerna besiktigas för att se att alla följer regelverket.

Glädjen är stor när allt är godkänt även om det sällan händer att någon får göra om och göra rätt. Ska det köras med toppar över 300 hundra och ett snitt på 210 så vill det till att inget falerar.

Här kan man dessutom få sin autograf av sin idol. Särskilt Michael Dunlop får chans att finslipa sin namnteckning. Det är många som vill ta chansen. Och många som har innovativa idéer om var den ska skrivas.

Så även de marshals som ser till att säkerheten runt banan följs. Även dessa motorcyklister har sina idoler och vad passar bättre än en autograf på västen?

Även vuxna män kan bli löjligt glada av att få en namnteckning för det går inte att ta miste på glädjen hos dem som fått sin autograf.

Loppet är drygt 37 miles långt, drygt sex mil, vilket gör banan mycket krävande. Ett varv tar drygt sjutton minuter och snitthastigheten är runt 210 km/tim. Det är nästan sextio meter i sekunden. Eller nittio där det går som snabbast. Så det blev knepigare än beräknat att panorera. Inte minst därför avståndet till hojarna är litet, bilden här är taget med ett 17-40 objektiv. Beroende på  vilket lopp så är det upp till 6 varv men det finns även lopp som bara är ett varv som exempelvis loppet för de nya eldrivna hojarna. Sedan är det nämligen dags för laddning och det vill ingen vänta på eftersom depåstopp ska vara så korta som möjligt. Bensin har trots allt sina fördelar.

Här är det William Dunlop som far fram men även resten av familjen har bensin i blodet. I samma TT tävlar brodern Michael och deras far tävlade mycket framgångsrikt på sin tid. 

John McGuinness roar publiken inför starten tillsammans med en kille från hans team

 och av minerna att döma

så är det idel munter stämning innan loppet drar igång.

Och samvaron är viktig. Alla pratar med alla även om just det här är i depån.

För att värma upp bakdäcket görs en burnout eftersom väggreppet är väsentligt. Kalla däck ger ju inte samma grepp. De flesta värmer sina däck mer miljövänligt med en speciell anordning innan racet.

När starten går vid Grand stand startas det i etapper. Tio sekunder mellan varje för att undvika trängsel och därmed olycksrisker. Så det är sällan det kommer mer än en hoj åt gången och det går heller inte att avgöra placeringen där man står efter banan som åskådare. För startade den föraren tjugo eller sjuttio sekunder efter nr 20 som är högsta numret som startar i nummerordning? Resten av de ca åttio förarna i ett race startar nämligen efter sin kvalifikationstid.

Vid starten så läggs handen på axeln och när handen lyfts körs det iväg så snabbt som möjligt. Eftersom banan är så kuperad så blir det framhjulslyft med jämna mellanrum, inte minst vid Ballaugh bridge som är chikan med mittpartiet över en bro. Här är det däremot vid Bray hill, strax efter Grand Stand.

Eftersom det inte går att avgöra placeringen under loppet är racets egen radiokanal mycket viktig. Var och en kan då följa med i racet på ett effektivt sätt och den kanalen sänder numer dygnet runt och fungerar utmärkt som samlande kraft. Lite som när det bara fanns en tevekanal i Sverige. Alla har sett och hört precis samma sak vilket underlättar val av samtalsämne med främlingar.

Det är imponerande och spännande att se hur förarna kan hantera maskinerna

och det är inte långt från de vanliga publikplatserna till själva banan. Inte sällan bara några meter men i någon av de 266 kurvorna samlas publiken i större klungor.

Till fest hör öl. Det serveras i ett stort tält vid Grand Stand eller på någon av de otaliga pubar som finns i varje by.

Nöjer man sig inte med öl finns även starkare drycker och naturligtvis mat i alla upptänkliga varianter. Manxarna uppskattar att man äter närproducerat och djuren går utomhus med till synes utsökta villkor. Kanske därför det smakar extra gott.

ARAI, som tillverkar hjälmar, har service till tävlingsförarna då de kan få visir utbytta, inredningen justerad eller något annat som behövs. I mån av tid gäller det även publiken.

I depåområdet står folk på kö för autografer mest hela tiden. Tiden fördrivs med samtal med likasinnade.

En av de bättre utkiksposterna är från en kyrkogård. Här en ur publiken som lutar sig mot en gravsten. En nära döden-upplevelse kan tyckas.

Polisen kan oftast ta det lugnt. Det här är inget som liknar en hulliganmatch. Men de som inte hinner korsa gatan innan den stängs av får snällt vänta tills racet är över. Det blir ingen upphetsad situation för det.

Hela arrangemanget präglas av värme och glädje mellan människorna. 

Efter loppet blir det naturligtvis gratulationer av teamet och för vissa gäller också prispokaler.

Det hela är något som måste upplevas och är man det minsta intresserad av motorsport är det en av de saker som definitivt måste hinna prickas av på livets att göra lista.

Hemresan kommer närmare men innan dess går ett annat race på en sydligare bana, Southern 100. Jag ska inte berätta mer om det annat än att racet är mer koncentrerat, banan kortare och fighterna hårdare.

Flygplanet som tog mig till Dublin höll däremot på att krascha efter en punktering men det har jag redan berättat om i en tidigare blogg Thank you for booking.

Vill du se fler bilder går du in bland mina album och väljer Isle of Man TT. Det hoppas jag att du gör!

Som alltid är jag löjligt intresserad av kommentarer så lämna gärna ett avtryck så blir jag extra glad! Eller gå in på någon bild och lägg en kommentar på den enskilda bilden.

Ha det gott! / Pelle

Dela: