I hjärnan hos en upptäcksresande

Jag vill se, inte bara titta, när jag reser

Och nu bär det av på en tur igen. Jag ska söderut för att se om solen möjligen har gömt sig där. Inte så långt men i varje fall till Skåne och bo på lantgård. Sånt ska vara mysigt påstås det här i stockholmsområdet. Så blir Danmark en naturlig fortsättning och Tyskland ska visst ha mycket att bjuda på. Polen har jag faktiskt aldrig varit i och där finns ett av europas största orörda vildmarksområden.

Det ska bli intressant att se hur Baltikum utvecklats. Kanske har en stor del av så här nedgångna bebodda hus piffats till. Man kan ju hoppas men det kan även vara tvärtom med hänsyn till Europas kris. Jag ska åka på egen hand och se om jag inte kan få lite kontakt med lokalbefolkningen.

Kanske har kulturen utvecklats ytterligare lite så jag kan se lite mer av den. Hinner jag blir hemfärden via Finland och Åland. Jag hoppas i varje fall på det. Och så hoppas jag att solen finns där jag är för det är så mycket roligare att köra motorcykel då. Tältet är nerpackat tillsammans med sovsäcken och jag hoppas kunna använda de så mycket som möjligt. Sånt är också roligare om inte regnet vräker ner. Eller om jag får nytta av min minimala regnjacka. På förpackningen i miniformat står det emergency raincoat. Jag fick den i Kina men där behövdes den inte. Man får ju tänka på utrymmet när man åker motorcykel.

Har jag tur kanske det även blir någon öl i sommarvärmen.

Så det blir bara något sporadiskt besök på FS under tiden. Desto fler bilder hoppas jag. Med lite tur blir det någon blogg om det i början av augusti.

Så fram tills dess så får jag väl önska alla andra en fortsatt trevlig sommar, om man nu kan säga så när regnet just nu vräker ner. Igen.

Ha det gott! / Pelle

Dela:

Ska man ha förnuft eller känsla när man fotar?

Som så många skrivit om på senare tid så fokuserar allt fler mycket på de tekniska prylarna. Tror att den nyaste kameran kommer att skapa bilder som är i toppklass. Kanske inte helt utan fotograf eftersom det måste tryckas på någon knapp, men i varje fall ge betydligt bättre bilder än med den kamera som innehas för tillfället oavsett vad det råkar vara. Varför det skulle vara så blir aldrig klargjort. Det verkar som hjulet ständigt uppfinns på nytt och det som var utmärkt igår ska bedömas som uselt idag. Jag som trodde det hade betydelse när och var den där knappen trycktes ned. Och vad den som fotograferar kan förmedla med sin bild.

Visst finns det tekniksprång som har stor betydelse. Idag kanske det viktigaste för mig är förbättrade brusvärden som gör att det blir möjligt att fota i svagare ljus. Och visst, då kunde säkert de här bilderna ha blivit mycket bättre. Men för att bilden kan bli bättre måste det inte vara så.

Den här bilden tog jag med min idag ganska gamla kamera. Den är ju två generationer gammal. Men jag nöjer mig med det brus som uppstår eftersom jag inte fotar professionellt. Och jag tog den i ljuset från en lägereld och tycker själv jag kunde behålla känslan bättre än om jag använt blixt. Då blev det lite suddigt och pixligt i stället. Så förnuftet säger att jag borde plockat fram blixten.

Men förnuftet får ge vika och jag fortsätter att ta mina bilder på fri hand. Oftast utan blixt.

Om resultaten är godtagbara får andra bedöma men vad jag vill peka på är att utrustningen sällan är det som gör bilden. Men de här bilderna har inte fått särskilt många kommentarer och då får man väl tolka det som att bilderna inte är bra eller i varje fall inte tillräckligt bra eller inspirerande. Då menar jag att det är viktigare att utveckla bildkänslan för att skapa bättre alster. Även om just situationsporträtt får anses vara en smal genre.

För mig är känslan i bilden det viktiga. Oavsett vad man råkar vara intresserad av för motivgrupp. Det skiljer mycket mellan olika fotografers syn på frågan. Vissa tycks alltid kunna hitta det där speciella. Andra sällan eller aldrig. Ibland blir jag riktigt avundsjuk. Men jag tror inte att jag hade hittat detta underbara motiv jag hittar hos någon annan fotograf bara för att jag hade lagt ut otroligt mer pengar på en teknisk utrustning. Det är snarare min egen fantasi och skaparförmåga som brustit.

Nej, jag tror att fotosidans inspiration är det viktiga. Få nya infallsvinklar på motivval och inställningar. Om förnuftet nu menar att den nyaste kameran skulle göra den stora skillnaden, vilket jag tror är fel. Lära sig mer om bildspråk och känsla än om tekniska specifikationer på än det ena och en det andra. Och att lära sig vad som skulle kunna vara intressant för andra.

Därför är bildkritik så viktigt för mig. Tilltalar bilden någon annan så är det roligt att få veta det men minst lika viktigt vad som är fel när bilden inte tilltalar. Utan att det behöver vara i oförskämd ton bara för det. För kritik får inte ses som något som ska trycka ner, mer ge inspiration till en bättre utveckling hos var och en av oss som fotograferar. Kanske ibland ge en tankeställare innan man lägger ut sin bild. Vad vill jag egentligen förmedla?

Och tycker du något om det här blir jag glad för din kommentar.

Ha det gott! / Pelle

Dela:

Någon gång ska alla le

Och just idag är det min tur! Jag har nämligen efter ungefär tre månaders väntan fått äran att vara med i gruppen porträtt. Jag har inte ens kvar något som visar exakt när jag ansökte. Men det var mycket, mycket länge sedan. Och jag tror det var samtidigt med ett annat mail daterat den 3e april...

Men skämt åsido. Ska det verkligen behöva ta så lång tid? Det kanske till och med dödar intresset för just den typen av bilder man känner sig sugen på att utveckla eller få bedömda av andra fotografer med samma intresseinriktning?

Att det inte blir en massa medlemmar i grupper som inte passar med dess inriktning kan jag ha förståelse för, men det ska väl ändå inte behövas hanteringstider som får sommarens ankomst att blekna i jämförelse? Är den som bedömer inte nöjd med den typ av bilder som finns utlagda eller tycker att kvalitén inte duger. Fine. Skicka ett mail och tala om det så slipper man i varje fall gå i ovisshet och kasta iväg nya mail till FS kontakt för att få reda på vad som händer.

Det går ju utmärkt att skaffa sig en uppfattning om vad fotografen vill genom att titta på det utbud av bilder som ligger utlagt. Oavsett vilka det nu är som gör urvalet, helt säker på det är jag inte. Men någon urvalsprocess måste det väl vara eftersom det tar sådan evig tid. Finns det inga bilder utlagda kanske det skulle rendera en eftertanke. Kanske till och med ett svarsmail om det.

För en annan sak jag har reagerat över är att det verkar vara ganska vanligt att medlemmar vare sig har bilder eller profilbild och dessutom inte bloggar. Om det nu är en fotosida kanske man kan tycka att det efter ett tag åtminstone kunnat producerats någon enstaka bild eller inlägg. Det är ju dubbelbottnat om det ska vara ett krav men det borde i varje fall vara ett starkt önskemål från FS sida att det inte går år utan att man lägger in något. För gjorde alla så blev inte sidan det som tänkts.

Sedan jag skrev bloggen har Affe lagt upp en intressant aspekt på vad fotosidan egentligen är till för. Den är värd att läsa och hittar du här.

Ha det gott! / Pelle

Dela:

Varför i hela världen reser någon till Pakistan?

Det där med att resa till udda ställen kan ha sina poänger. Man vidgar definitivt sina vyer när man konfronteras med något okänt. Att uppleva något så främmande som Pakistan gav dessutom lite extra krydda i min resandemeny. För Pakistan är ett land som både fascinerar och skrämmer. Kan du t.ex. tänka dig en svensk polis med en keps där pistoler och patroner finns på emblemet?

Här hittar du mycket av Indien men parat med en stark muslimsk tro. Skismen mellan de olika muslimska grupperna är lika stark som skismen mellan indier och pakistanier. Skismen mellan Indien och Pakistan har säkert många hört om på nyheterna, inte minst när man talar om Kashmir. Och att det förekommer mycket vapen är ingen hemlighet. Man ser dem hos vakter på gatan och geväret hänger ofta synligt bakom bensinmacksdisken. Och om du går på Kentucky Fried Chicken så finns skylten om vapenförbud i lokalen på dörren samtidigt som den beväpnade vakten står utanför. För här finns inga McDonalds av förklarliga skäl. 

Vi är i ett segregerat land med ettdera djup fattigdom eller extrem rikedom. Medellivslängden är måttliga 48 år samtidigt som de rika lever lika länge som vi i väst, bor bättre än vi och dessutom har de tillgång till obegränsad nästan kostnadsfri service. Här har de hemundervisning för barnen, hemhjälp till frun, chaufför till bilen och trädgårdsmästare. Lite som i forna apartheid-länderna.

Vakterna som finns här behövs säkert även om de flesta verkar ta de sociala skillnaderna med ro.

Och du hittar dem överallt, såväl på gatorna där de står öppet med vapen eller utanför och i butiker och hotell.

Många menar att de sociala klyftorna är Guds mening och sådant skall människor inte sätta sig upp emot.

Trafikmiljön skiljer sig inte nämnvärt från Indiens men känns ändå så olik då färggranna saronger och kor (oftast) lyser med sin frånvaro.

De rikt utsmyckade lastbilarna är alltid närvarande och konkurrerar med alla möjliga övriga fordon som kan och har kunnat förflytta sig.

Så man träffar hela tiden på vad vi skulle kalla udda fordon och transporter

som ibland skapar en riktigt rörig miljö.

För nöden är uppfinningarnas moder sägs det och det gäller att få med sig så mycket som möjligt vid varje enskilt tillfälle

och det är svårt att säga att det verkar finnas några begränsningar. Jodå, jag såg en åsnekärra välta baklänges och ta med sig åsnan upp i luften men var inte snabb nog med kameran.

Vad västerländsk polis skulle säga om sådana här ekipage är nog inte svårt att räkna ut. Men det finns även talande vägskyltar som säger att man inte får grensla filer vid körning på de få vägar som har filmarkeringar. Kanske behövs eftersom många som kör bil saknar körkort, det är ju inget krav, och vägarna dessutom kryllar av fordon som aldrig kommer att kräva något. Åsnekärror utan vare sig ljus eller trafikvett är bra exempel på sådant.

Och man kan ju undra var lamporna på detta ekipage skulle placerats. Dessutom är det enkla vägar som gäller i detta stora land som hyser ungefär en tredjedel av europas befolkningsmängd på en betydligt mindre yta.

Samtidigt finns en otrolig värme människor emellan

och en oerhörd stolthet över den kultur som landet har.

Här är det ingen som skäms att vara nationalistisk och i stort sett alla män bär de traditionella kläderna även om ungdomar här, som på de flesta andra håll, gärna går i jeans och t-shirt.

På marknaden hittar man allt som går att köpa och där är ett otroligt folkliv.

Men det är många män som syns, kvinnorna är inte helt frånvarande men ändå klart underrepresenterade.

Visst ser man barn som arbetar, så var det även i Sverige för inte alltför länge sedan. Vi brukar omedelbart förfasa oss över sådant men vi behöver inte gå längre tillbaks i tiden än min egen barndom för att hitta otaliga exempel på samma sak och ytterligare några tiotal år bakåt för att kalla det regelmässigt. I Sverige alltså. Och i valet mellan svält i familjen och barnarbete ska vi nog inte moralisera alltför mycket. Man ska kanske sätta sådana saker i ett större sammanhang och inte alltid tro att det lilla Sverige vi lever i utgör någon världsnorm. Trots allt utgör sveriges befolkning bara ungefär en promille av världens befolkning.

Men flertalet barn går i skola och barnarbete i industrin minskar alltmer enligt samstämmiga bedömningar. Men vem vet.

Men jag ville se lite mer än storstadsmiljöer så jag letade upp några fattiga byar. Sådant brukar kunna ge lite perspektiv.

Ute på landsbygden levs inget lyxliv. Här är man glad om det finns lättillgängligt rent vatten. Ibland är det stora översvämningar och i norr härskar samma kalla klimat som i Norrland för då befinner vi oss högt upp i Himalaya.

Och det är inte alltid några fascionabla bostäder man hittar. Men trots miljön så visade en man stolt upp att de hade tv.

Barnen var både lite nyfikna och blyga för min närvaro. Så många turister kommer det inte till Pakistan och den här byn hade förmodligen aldrig haft besök av någon tidigare. Inte så många skulle kanske våga kan man tro

Trots religionen kunde jag gå runt och fotografera i stort sett som jag ville här.

Mathållningen är lika enkel som köksutrustningen.

Ändå så ser man mycket sällan svältande eller ovårdade människor.

Misären visar sig på annat sätt. Opiater förekommer rikligt trots att det strider både mot religion och lag. Traditioner kan vara dubbelbottnade.

I huvudstaden Islamabad ligger en av de vackraste moskéer som jag sett. Kanske inte den mest monumentala men som modern byggnad mot bergen i bakgrunden slår den mig med en skönhet som är betagande.

Den pryder dessutom en av Pakistans sedlar.

Här är landsbygden grön men dock ganska platt. I de västra delarnas dalar är naturen bedårande vacker men dit är det i dagsläget alltför osäkert att bege sig så länge kriget i Afganistan pågår. Men norr om Afganistan ligger Uzbekistan som du kan läsa om i en tidigare blogg.

Skillnaden är extrem trots att avstånden är måttliga.

Pakistan är ett fascinerande land som knappast lockar sina turister med sockersöta erbjudanden eller ens badstränder. Däremot med en gammal och intressant kultur som är väl värd att se och dessutom både Indus och världens näst högsta berg, K2. Jag ångrar absolut inte att jag varit där. Saknade ibland mitt borttappade bagage. Kunde ibland ha önskat mig en mer lättillgänglig miljö. Kanske skulle berättat om den stora byfesten. För det finns mer att berätta än vad som är lämpligt i ett sådant här forum. Mycket mer. Men jag hoppas ändå att beskrivningen väcker nyfikenhet. Som avslutning ska jag visa en udda bild på en kristen sånguppvisning på hotellet i Lahore. Dessutom släpades en julgran i megaformat in i lobbyn. Att se den välklädde dörrvakten hålla upp dörren när granen trycktes igenom var en syn jag sent ska glömma.

Har du lust får du gärna lämna ett avtryck i form av en kommentar oavsett om den är positiv eller negativ.

Ha det gott! / Pelle

Dela:

Nu har jag fotat mitt första bröllop!

Jag har länge närt en önskan om att fota bröllop. Egentligen skulle jag vilja göra det ofta men någonstans ska man börja så jag vandrade iväg till närmaste kyrka och frågade om det var möjligt att få erbjuda mina tjänster, den här gången utan kostnad. För det är svårt att få uppdrag om man inte har några referensbilder. Nu har jag i varje fall några och skulle bli glad att få fotografera fler bröllop framöver. Får nog dessutom se till att få ytterligare referensbilder. Så frågan är om det här är bra nog.

Paret hade inte anlitat någon fotograf så jag hade lite tur på den punkten.

Jag tyckte ändå det var svårt att vara närgången, det är ju en högtidsdag för paret och jag kom som en överraskning så jag tycker att man måste visa vederbörlig respekt.

Ändå hoppas jag att jag förgyllt deras dag lite extra och hoppas på att du som läser det här kan komma med lite konstruktiv kritik om vad jag skulle kunna gjort bättre.

Här visar jag naturligtvis bara ett smalt urval av de bilder jag tog, om jag valt rätt bilder för att visa dig står skrivet i stjärnorna.

Lite fler bilder har jag i mitt nya album som överraskande nog heter bröllop.

Brudparet ansåg sig i vart fall nöjda och det är ju en bra början.

Så till slut var cermonin över och brudparet åkte iväg för att äta middag och jag vandrade hem och började kolla in bilderna.

Men som sagt, kom gärna med kritik och råd. Sånt är bra om man vill utveckla det hela till att bli mer proffsigt. Men jag hoppas att bilderna förmedlar parets glädje i varje fall. Så en kommentar här eller på de enskilda bilderna sitter aldrig fel.

Ha det gott! / Pelle

Dela: