I hjärnan hos en upptäcksresande

Tänkte inte på det...

Att bankerna tjänar så mycket pengar nuförtiden stämmer nog ändå inte. Inte tycker då jag att bankpalatsen är överdådiga. Inte alltid i varje fall.

Men det är kanske kostar på att vidga vyerna.

Ha det gott! / Pelle

Dela:

Att våga ta steget

Att resande är min passion kan väl knappast ha undgått någon som följer min blogg. Det är lite som att ta klivet ut i det okända, man vet inte riktigt var man landar.

Det enda som är säkert är att man förr eller senare står med fötterna på jorden igen. För jag vill gärna se det jag inte tidigare har sett. Har aldrig förstått varför repris-knappen behöver utnyttjas just på semestern. Den används ju i stort sett varje arbetsdag. Och jag blir nog inte tillräckligt gammal för att hinna se allt. Inte ens om man begränsar sig till det man i förväg tror är det mest intressanta.

Den här trippen runt Vänern bjöd på små vägar, sådana som bilister ratar. Även jag ska sägas när jag sätter mig i bilen. För av något skäl åker man inte på det sättet med bil. Kanske därför som många missar den här märkliga stenbumlingen. Sägs vara den största rullstenen i Europa. Har följt med inlandsisen men blivit kvar när isen drog sig tillbaks. Man kan till och med klättra upp på den. Någon fantast har lagt dit en stam och ett rep för att underlätta det hela.

Ser faktiskt lite vådligt ut. Men någon annan har vågat och tyckt det varit värt att göra det här. Till och med bjuda sina medmänniskor på möjligheten. Men jag vågade inte. Eller tyckte inte det var värt besväret. Vad bekvämligheten satte stopp för vet jag inte. Kommer inte att få reda på. Men jag vågar att resa. Där känner jag mig mer hemtam. För någon annan kanske det är tvärtom.

Men vem vågar ta den här vägen? Ser ut som det är ett tag sedan skylten sattes dit. Ingen slit och släng mentalitet där inte.

Men frågan är om jag skulle våga använda eldstaden till den här skorstenen. Ser ut som ingen har vågat på ett tag.

Men mellan träder skymtar sjön

Till och med rapsfälten blommar. I mitten av augusti. Det trodde jag inte i förväg. Tänk vad man kan missta sig. Men det kanske är för att jag är storstadsbo.

Kanske därför korna tittar så märkligt på mig.

Men jag tog mig till Håverud. Där vågade jag mig ut på järnvägsbron. Gick ju inga tåg just den här dagen.

Egentligen är inte bron så här sned. Intrycket beror på att jag då och då fått för mig att hålla kameran snett. Och utan redigeringsprogram så får den förbli så. För härifrån har man en sällsynt fin vy över akvedukten. Ett ingenjörsmässigt mästerverk. Här vågades det.

För det här var både nytt och utmanande när den byggdes. Men bilder härifrån finns i överflöd. Mindre vanligt är bilderna på Fröskogs träkyrka. Att bygga socknens kyrka i trä var ett fattigdomsbevis. Men kyrkor har funnits på den här platsen länge. Omnäms redan omkring 1530 och här var dessutom en kultplats dessförinnan till guden Frö. Det här är bara den senaste kyrkan i raden. Den förra hade torn. Men efter det åskan slog ner i det och kyrkan brann byggde socknen en ny. Utan torn. Eller rättare sagt med tornet bredvid. Bäst att ta det säkra före det osäkra.

Så resonerar nog många av oss här på FS också. Men ibland måste man våga ta steget. Prova något nytt. Ta bilder i genrer man inte provat på tidigare. Skulle fler våga göra det skulle vi säkert få se många talanger blomma upp.

Men oftast är vi för rädda för det okända. Oavsett om det handlar om semestermål eller bilder.

Men ibland är det klokt att våga ta steget.

Ha det gott! / Pelle

Dela:

En stund på jorden

Efter en ny upplevelse, kanske i ett annat land, får man lite nya perspektiv. Nu behöver det inte vara så långt bort innan man känner sig pånyttfödd. I ett par dagar har jag på nytt rullat runt på motorcykel, den här gången runt Vänern. Inte så exotiskt kanske men väldigt spännande ändå. Och eftersom jag åker själv träffar jag alltid spännande människor som bjuder på sig själva.

Jag besökte bland annat Borgvik. Något som de flesta nog inte har en aning om vad det är för plats. Men det här järnbruket i närheten av Karlstad levererade järn till ett företag i Göteborg som i sin tur skickade det vidare till Paris. Där användes det till att bygga Eifeltornet. Så värmlänningarna har en del av äran till denna turistattraktion.

Närmare bestämt så var det just här som järnet framställdes. Enligt uppgift så ska järnet ha använts vid framställningen av nitarna som håller ihop tornet, så man kan väl säga att det var ganska väsentligt att det kom fram.

Men en del av utrustningen hade stora proportioner.

Utsikten mot ugnen och vattenfallet är spektakulär.

Och det är många som beundrar.

Nu är det inte bara järnbruket som finns här. Det här är ett komplett brukssamhälle där det även finns wärdshus, herrgård, sliperi som numer är konstmuseum, hamncafé med båtplatser och hembygdsmuseum. Och konstmuséet var bara det värt ett besök. Mycket häftig miljö med fantastiska glaskonstverk, underbelysta i en mörk lokal. Mycket effektfullt men totalt omöjligt att återge i bildform.

Wärdshuset ligger vackert vid vattendraget och har utsikt både mot ugnen och vattenfallet samt nedströms.

Här kan livet levas utan stress, åtminstone om man är ledig.

Byggnaden i bakgrunden är hembygdsföreningens museum. Alla byggnader hålls i exemplariskt skick och ägs av Grums kommun.

Men alla upplevelser får en att bli hungrig, så jag begav mig ner till caféet vid sjön. Här ligger det inhyst i en trevlig träbyggnad precis vid vattnet.

Här serveras det skaldjursmacka.

Någon skulle säkert säga räkmacka men den här är spetsad med kräftstjärtar. Kraftigt gott skulle jag vilja säga.

Och medan vuxna njuter av en dylik

leker barnen i vattenbrynet.

Men hela dan kan inte spenderas här så det blir dags att fara vidare på så små vägar som möjligt.

Tydligen är jag inte ensam ensam hojåkare på vägarna. Fler har valt dessa underbara kurviga vägar efter vattnet som de flesta bilister ratar. Det är ju smalt och kurvigt. Nej, bilar ska köras på de stora raka vägarna. Och då kanske man missar sånt här. För mig är en sådan här stund svårslagen. Men i morgon ska akvedukten beses, den i Håverud. Ska bli spännande att se vad som går att upptäcka där.

Jo, just det. Jag missade OS idag igen. Attans också! ;-) ...

Jag får nöja mig med utsikten över sjön i stället...

Ber om ursäkt för att bilderna är oredigerade och direkt som kameran har levererat dem.

Ha det gott! / Pelle

Dela:

Det är en konst att ha med sig kameran när den ska vara med!

Visst är det underligt. Jag tycker att jag alltid har min kamera till hands. Så ser jag något speciellt och famlar efter den. Men se, den finns inte att finna. För den ligger hemma och väntar på bättre motiv. Det verkar vara uppgjort. Men vem som står bakom sånt är inte lätt att veta.

Men! Just den här gången inträffade undret! När damen kröp ner under bordet för att regnet började hade jag den med!

Jo, jag är på resande fot igen. Ska se Vänerns omgivningar den här gången tänkte jag mig.

Ha det gott! / Pelle

Dela:

Christiania! Finns det någon annan plats som väcker lika starka känslor?

Nu ska du inte sluta att läsa redan här. Följ i stället med in i en fascinerande stadsdel i Köpenhamn. För på väg till Baltikum kom det sig att jag tog bron till Danmark. Och eftersom jag redan sett så mycket annat trevligt i Köpenhamn vid tidigare besök beslöt jag mig för att den här gången titta lite närmare på "staden" som christianiterna själva kallar sin stadsdel.

För när svenska medier rapporterar så finns bara en enda vinkling på hur denna stadsdel fungerar. Försäljning av knark och utslagna människor! Den svenska staten skickar svenska poliser dit men dessa har trots allt inte uppskattats av invånarna som helt sonika har kastat ut dem.

Nu är jag inte någon drogliberal flummare som vill måla Christiania i enbart ljusa färger men ändå skulle jag vilja bjuda på en plats som alltför många har åsikter om utan att ha sett.

Bilder av den här typen är de som mest florerar och så en och annan bild från Pusher Street, den centrala plats där i stort sett all hasch-handel sker och där christianiterna inte gillar att det tas bilder. Den handeln sker helt öppet. I total avsaknad av politisk korrekthet vill jag stillsamt påpeka att övriga Europa inte ser denna hasch-handel som världens undergång. Den är till och med laglig i många länder, de svenska myndigheternas protester till trots.

För det tål att sägas att det är hasch som är tillåtet, andra droger motarbetas så till den grad att de som försökt sälja sånt blivit utkastade av invånarna. Christiania är mer en stadsdel för människor med en alternativ livsstil, snällt uttryckt livsnjutare, men inte ett gäng knarkare så avvikande som de flesta som inte varit där tror. Huset vid gatan på föregående bild hyser till och med en respekterad restaurang dit övriga köpenhamnsbor gärna går. Och kritik har riktats från Köpenhamns politiker för att det byggs lyxbostäder i området. Verkar vara en bit bort från den sterotypa svenska mediabilden.

Här säljs det champagneglas samtidigt som barnen leker. Champagne i Christiania? Ja, varför inte?

Väggmålningar finns på många ställen och livar upp gatumiljön en hel del. Somliga kanske inte direkt konstverk men i varje fall mycket färggranna.

Och på lite närmare håll

Konstverken smyckar även denna stadsdel

men avviker en hel del i stil från det vi är vana vid

Stadsdelen präglas av lugn och harmoni. Här känns stressen långt borta och cykeln är det naturliga fordonet. Bilar förekommer i princip inte.

Mitt i Christiania har man vattnet. För att komma dit behöver man passera vallen och gå över bron. Då lämnar man det gamla kasernområdet som ursprungligen kallades Christanshavn bakom sig och kommer till en annan miljö. Borta är de stora husen, här härskar småskalighet.

Husen är låga och färgsprakande. Promenadstråket som kan utnyttjas av alla går efter vattnet och erbjuder många spännande upplevelser.

Christianias egen röda flagga med tre gula cirklar syns på de flesta platser medan danebrogden lyser med sin frånvaro.

Här finns mötesplatser där man kan sitta på kvällarna och grilla en korv och säkerligen även ta en öl.

Låta barnen leka en stund i gungan

Eller varför inte bara klättra lite bland de långt ifrån vinkelräta husen.

Frånvaron av statliga regelverk har skapat märkliga byggnader där någon form av snickarglädje flödar fritt.

Variationen mycket stor

och skillnaden i standard påtaglig.

Även på den här sidan vattnet finns en och annan gammal kasernbyggnad.

Men här finns även många nybyggda hus med utsökta lägen.

Och fantasin när det gäller färgsättningar är nästan obegränsad

Även räddningsutrustningen har sina prydnader

Men mitt i den här idyllen finns utslagna människor som här inte behöver känna sig särskilt utslagna

Samvaron mellan stadens invånare är stark

Karaktärerna många

likväl som glädjestunderna både för invånare och besökare.

Så lämnar jag då staden mitt i centrala Köpenhamn med bestående intryck av gemenskap och värme. Utan att förringa att även här finns problem. Kanske inte lika dolda som i många svenska förorter men de finns.

Ta nu inte det här som en glorifiering av Christiania. Men även det här är en del av dess verklighet. Man kan faktiskt förstå christianiternas kamp för att få behålla stadsdelen.

Den här bloggen ingår i en serie som startar i Skåne med Jakriborg, fortsätter till Köpenhamn och dess fristad Christiania, Danmark i övrigt, Tyskland, Polen, Litauen, Lettland och Estland.

Ha det gott! / Pelle

Dela: