I hjärnan hos en upptäcksresande

Isle of Mans TT, något utöver det vanliga!

Hur jag än försöker få dig att förstå hur det är att se Isle of Mans TT kommer du inte att förstå det. Det går bara inte att ta in på det sättet, det måste upplevas på plats. För det finns nog ingen annan så legendarisk motorcykeltävling. Kördes första gången 1907 och firade sitt hundrade race 2011. Det blev nämligen ovälkomna avbrott under både första och andra världskriget och dessutom 2001 när boskapen riskerades att smittas av galna ko sjukan, vilket kanske en och annan kommer ihåg. Även årets tävling kom att gå till historien, det var nämligen första gången som det klassiska veteranloppet, Best of British parade, inte kördes. Vädret satte stopp för fredagens avslutande tävlingar när dimman rullade in över bergen och då flyttades hela schemat till lördagen som inte bjöd på så särskilt mycket bättre väder. Det kändes nog ändå inte så illa som på torsdagen då den lokala befolkningen uppmanades att ta hand om de stackare som campade, eller hur man nu beskriver boende i en lervälling.

Och bara ett av de tre racen kunde köras och detta dessutom med reducerat antal varv. Här körs det snabbt genom byarna, på de smala landsvägarna och nära husknutarna.

För dig som inte är så bekant med motorcykeltävlingarna på Isle of Man så körs dessa till skillnad mot andra tävlingar på avstängda vanliga vägar kantade av stenmurar och ovanligt nära hus. Här är det ingen som ifrågasätter begreppet real road racing. Vi pratar om smala vägar som går genom små samhällen och hela befolkningen är engagerad i evenemanget. Under de här två veckorna ökar öns befolkning på 80.000 med ytterligare 40.000 personer som kör 15.000 motorcyklar. Vi pratar om ett gigantiskt evenemang med svårslagen känsla. Det är fest. Det är en fantastisk upplevelse. Det är långt ifrån bara en tävling. Det är motorcykellivet när det är som allra bäst. Och i år kom dessutom endurovärldsmästaren David Knight med den olympiska elden för att ytterligare förgylla evenemanget.

Huvudorten i evenemanget är huvudstaden Douglas som ligger på öns östkust. Det är öns största ort med ungefär 26.000 invånare och ligger vackert i ett kulligt landskap där floderna Dhoo och Glass flyter ihop. Därför blev stadens namn fyndiga Douglas. Hela Isle of Man är förresten en otroligt vacker plats med sin prunkande växtlighet men med den nackdelen att det regnar mest hela tiden. Och regnar det inte så är det dimmigt. Åtminstone kändes det så när jag var där. Sånt blir man snabbt varse om man inte känner till det i förväg. Men när solen skiner så är det desto vackrare.

Isle of Man ligger för dig som inte vet det mellan Irland och England, bara drygt två timmars färjefärd från engelska fastlandet. Trots sin litenhet har man både egen regering, valuta och toppdomän. Här är man stolta Manxare med egen flagga som vajar överallt. Man har till och med sitt eget språk. Inte heller har man släppt arvet efter vikingarna som finns med i alla historiebeskrivningar. Och så är man stolta över att kunna blicka ut mot sju kungariken från sin ö.

Manxarna är mycket intresserade av traditioner. Det åks bakom ånglok (inte bara som turistattraktion), åks hästspårvagn och gammalt elektriskt tåg. Och färjebolaget heter Steam-packet. Ska det va så ska det. Och så får man inte glömma den engelska traditionen med sina typiska hus med rören på utsidan. Bara ifall att. Fryser rören så blir det ju lättare att reparera dem även om de kanske fryser där inbyggda rör aldrig skulle ha gjort det. Trots att Isle of Man knappast har någon vinter värd namnet.

I Douglas finns Grand Stand, depåområdet där start och mål är beläget. Det är stora läktaren och så finns naturligtvis även alla säljare av T-shirts, kepsar och annat som hör arrangemanget till.

Publiken får vandra relativt fritt i området och har möjlighet att se förarna och deras team förbereda maskinerna.

För innan loppet ska maskinerna besiktigas för att se att alla följer regelverket.

Glädjen är stor när allt är godkänt även om det sällan händer att någon får göra om och göra rätt. Ska det köras med toppar över 300 hundra och ett snitt på 210 så vill det till att inget falerar.

Här kan man dessutom få sin autograf av sin idol. Särskilt Michael Dunlop får chans att finslipa sin namnteckning. Det är många som vill ta chansen. Och många som har innovativa idéer om var den ska skrivas.

Så även de marshals som ser till att säkerheten runt banan följs. Även dessa motorcyklister har sina idoler och vad passar bättre än en autograf på västen?

Även vuxna män kan bli löjligt glada av att få en namnteckning för det går inte att ta miste på glädjen hos dem som fått sin autograf.

Loppet är drygt 37 miles långt, drygt sex mil, vilket gör banan mycket krävande. Ett varv tar drygt sjutton minuter och snitthastigheten är runt 210 km/tim. Det är nästan sextio meter i sekunden. Eller nittio där det går som snabbast. Så det blev knepigare än beräknat att panorera. Inte minst därför avståndet till hojarna är litet, bilden här är taget med ett 17-40 objektiv. Beroende på  vilket lopp så är det upp till 6 varv men det finns även lopp som bara är ett varv som exempelvis loppet för de nya eldrivna hojarna. Sedan är det nämligen dags för laddning och det vill ingen vänta på eftersom depåstopp ska vara så korta som möjligt. Bensin har trots allt sina fördelar.

Här är det William Dunlop som far fram men även resten av familjen har bensin i blodet. I samma TT tävlar brodern Michael och deras far tävlade mycket framgångsrikt på sin tid. 

John McGuinness roar publiken inför starten tillsammans med en kille från hans team

 och av minerna att döma

så är det idel munter stämning innan loppet drar igång.

Och samvaron är viktig. Alla pratar med alla även om just det här är i depån.

För att värma upp bakdäcket görs en burnout eftersom väggreppet är väsentligt. Kalla däck ger ju inte samma grepp. De flesta värmer sina däck mer miljövänligt med en speciell anordning innan racet.

När starten går vid Grand stand startas det i etapper. Tio sekunder mellan varje för att undvika trängsel och därmed olycksrisker. Så det är sällan det kommer mer än en hoj åt gången och det går heller inte att avgöra placeringen där man står efter banan som åskådare. För startade den föraren tjugo eller sjuttio sekunder efter nr 20 som är högsta numret som startar i nummerordning? Resten av de ca åttio förarna i ett race startar nämligen efter sin kvalifikationstid.

Vid starten så läggs handen på axeln och när handen lyfts körs det iväg så snabbt som möjligt. Eftersom banan är så kuperad så blir det framhjulslyft med jämna mellanrum, inte minst vid Ballaugh bridge som är chikan med mittpartiet över en bro. Här är det däremot vid Bray hill, strax efter Grand Stand.

Eftersom det inte går att avgöra placeringen under loppet är racets egen radiokanal mycket viktig. Var och en kan då följa med i racet på ett effektivt sätt och den kanalen sänder numer dygnet runt och fungerar utmärkt som samlande kraft. Lite som när det bara fanns en tevekanal i Sverige. Alla har sett och hört precis samma sak vilket underlättar val av samtalsämne med främlingar.

Det är imponerande och spännande att se hur förarna kan hantera maskinerna

och det är inte långt från de vanliga publikplatserna till själva banan. Inte sällan bara några meter men i någon av de 266 kurvorna samlas publiken i större klungor.

Till fest hör öl. Det serveras i ett stort tält vid Grand Stand eller på någon av de otaliga pubar som finns i varje by.

Nöjer man sig inte med öl finns även starkare drycker och naturligtvis mat i alla upptänkliga varianter. Manxarna uppskattar att man äter närproducerat och djuren går utomhus med till synes utsökta villkor. Kanske därför det smakar extra gott.

ARAI, som tillverkar hjälmar, har service till tävlingsförarna då de kan få visir utbytta, inredningen justerad eller något annat som behövs. I mån av tid gäller det även publiken.

I depåområdet står folk på kö för autografer mest hela tiden. Tiden fördrivs med samtal med likasinnade.

En av de bättre utkiksposterna är från en kyrkogård. Här en ur publiken som lutar sig mot en gravsten. En nära döden-upplevelse kan tyckas.

Polisen kan oftast ta det lugnt. Det här är inget som liknar en hulliganmatch. Men de som inte hinner korsa gatan innan den stängs av får snällt vänta tills racet är över. Det blir ingen upphetsad situation för det.

Hela arrangemanget präglas av värme och glädje mellan människorna. 

Efter loppet blir det naturligtvis gratulationer av teamet och för vissa gäller också prispokaler.

Det hela är något som måste upplevas och är man det minsta intresserad av motorsport är det en av de saker som definitivt måste hinna prickas av på livets att göra lista.

Hemresan kommer närmare men innan dess går ett annat race på en sydligare bana, Southern 100. Jag ska inte berätta mer om det annat än att racet är mer koncentrerat, banan kortare och fighterna hårdare.

Flygplanet som tog mig till Dublin höll däremot på att krascha efter en punktering men det har jag redan berättat om i en tidigare blogg Thank you for booking.

Vill du se fler bilder går du in bland mina album och väljer Isle of Man TT. Det hoppas jag att du gör!

Som alltid är jag löjligt intresserad av kommentarer så lämna gärna ett avtryck så blir jag extra glad! Eller gå in på någon bild och lägg en kommentar på den enskilda bilden.

Ha det gott! / Pelle

Dela:

Thank you for booking!

Efter en händelserik resa till Isle of Man är jag nu äntligen på hemmaplan igen. Det är nämligen inte så lätt som det låter att flyga till och från Isle of Man. I varje fall inte alltid.

Det började redan vid beställningen av biljetterna. Först blev biljetten bekräftad. Sedan var den inte längre det. Det gällde sträckan tillbaks från Isle of Man till Dublin. Oturligt nog var biljetten från Dublin inte med samma flygbolag. Så det blev en femhundring extra för att boka om flyget från Dublin till Sverige. Det gick ju inte att åka från Dublin innan jag hade hunnit dit.

Men åter till flyget till Isle of Man. Det gick väl an till Dublin. Nästan i varje fall. För i Dublin var flyget mer än fullbokat. Så det blev att vandra tillbaks till en nu väntande transfer till ett hotell.

Det var inte så lätt att hitta muntra miner. Förutom hos chauffören som nu fick sin kvällstjänst tryggad.

Vi tyckte att vi gjort allt rätt. Ätit på flygplatsen till hutlösa priser, bara för att spara tid. Nu hamnade vi återigen på restaurang. Den här gången på hotellet. Nej, vi var inte ett dugg hungriga. Men vem säger nej till en trerätters meny? Och så blev det även en kväll på Dublins pubar innan vi kunde äntra planet dagen därpå.

Vi blev mötta av en väntande chaufför som dock inte hade stått där sedan dagen innan. Sådan tur att han hade tid även denna dag. För nu var vi i tidsnöd. Det nya flyget, det vi blev ombokade till, var nämligen försenat och vi missade starten i den första tävlingen. När tävlingarna pågår så stängs nämligen vägarna runt den av. Det är tur att vår chaufför bor på Isle of Man så att han vet de få genvägar som finns. För Marshalls gör inga undantag av förståeliga skäl.

Tävlingarna avlöpte inte heller utan problem men jag ska skriva lite om dessa i en kommande blogg så jag hoppar nästan över att nämna dessa.

Men jag kan inte låta bli att åtminstone visa en bild.

Så blev det dock dags för hemfärd. Flyget gick i tid och det mesta verkade ok ända tills vi landade. Då fick planet punktering och vi blev stående ute på landningsbanan oförmögna att ta oss därifrån på egen hand.

Vi omringades i princip omedelbart av ett helt kompani med räddningsfordon. Och eftersom det kan vara känsligt med bilder på sådant kom genast flygpersonalen och sa att bilder, de var nog inte tillåtna ändå. Så det blev att plocka undan kameran och snällt sitta och vänta på att de skulle staga upp planet som numer lutade betänkligt. Så småningom hamnade vi i ett speciellt område på flygplatsen efter en busstur bakom flygplatspolisens blåljus.

I vänthallen skulle det göras utredning. Så det gick inte för sig att gå vidare till gaten som snart stängde för flyget till Sverige. Ny hotellnatt i Dublin erbjöds men som genom ett under får vi lämna området precis i tid för mitt flyg. Med eskort till gaten, förbi alla köer vid säkerhetskontrollen, kom jag som sista passagerare ändå med det bokade flyget.

Nej det är inte lätt att flyga. Inte till Isle of Man i varje fall.

Ha det gott! / Pelle

Dela: