I hjärnan hos en upptäcksresande

Följ med mig i mitt Afrika! (Uganda)

Uganda överraskar med sin skira grönska. Bland det första vi möter är dessa underbart ljusgröna risfält. Vi åker mot Viktoriasjön som är afrikas till ytan största och världens näst största sötvattensjö. Här börjar vita Nilen vars vatten behöver tre månader på sig för att nå Medelhavet. Det finns en blå Nilen också och de rinner efter ett tag ihop.

Vi befinner oss på en högplatå och klimatet är behagligt för europeer. Här härjade Idi Amin på 1970-talet och ställde till med ett alltför bekant blodbad. Området är även känt för sin skönhet och kallades under britternas kolonialvälde för the pearl of Africa. Det finns alla skäl att kalla det så. Det var en total överraskning för mig att möta denna frodiga grönska.

Vad som än sätts i marken här ger rikliga skördar och utbudet på marknaderna det största jag sett i Afrika.

Vi åker längs stranden av Viktoriasjön i riktning mot Kampala, huvudstaden, som ligger mycket vackert i ett bergigt område kallat Buganda. Det traditionella afrikanska livet fortgår, den avvikande naturen till trots, på samma sätt som i afrikas torrare områden.

Landet blev svårt åderlåtet av Idi Amins utrensningar och gränsstrider med inte minst Kongo har satt djupa spår.

Men av det man kan se lever befolkningen med en för Afrika skälig levnadsstandard.

Även om det här inte är typiskt för Uganda så finns här berg av sopor att ta hand om. Inte sällan eldas dessa upp på plats och till och från ser man rökpelare stiga mot skyn.

Marknaderna blir fler och fler ju närmare kvällen och Kampala vi kommer och innan vi är framme vid campingen får vi njuta av ytterligare en fin solnedgång.

Morgonen börjar med regn men det gör bara grönskan än frodigare. Jag går runt lite i staden och tittar på människorna och miljön. Husen klättrar efter kullarna och i de små affärerna samlas folk för att undgå att bli blöta

medan den lille grabben står och undrar hur han ska göra.

Det är väldigt vackert med alla blommorna som växer sig större här än på de flesta andra ställen.

Hibiskusen frodas som buskar i stället för våra tynande krukväxter, den röda blommans namn ligger utanför min referensram.

Men tyvärr innebär klimatet även lite dis. När vi skulle till schimpanserna började det dessutom ösa ner och tyvärr valde jag att inte sätta mig i en öppen båt för att få se den berömda ön. För bekvämligheten sätter sina gränser och jag ville inte bli genomblöt ytterligare en gång.

Inne i staden kommer lastbilar med bananer och andra frukter som vi betraktar som något mer exotiska. Här finns afrikas hela utbud av frukt och grönsaker.

För ovanlighetens skull finns även ett rikt utbud av kött som säljs på ett för Afrika traditionellt sätt.

Uganda är väldigt tätbefolkat och det märks inte minst på marknaderna.

Men Kampala bjuder även på en förvånansvärt modern men liten stadskärna trots att man inte på något sätt kan jämföra staden med stora Nairobi. Det känns definitivt som att Nairobi är mer än dubbelt så stort som Kampala som har ca 1,5 miljoner invånare för här bor folk enkelt i omgivningarna dolda i grönskan. Hela Uganda har trots sin lilla yta 33 miljoner invånare vilket gör att det är ungefär tio gånger så tätbefolkat som Sverige och ungefär fyra gånger så tätbefolkat som Tanzania. En språklig lustighet är att en av Ugandas tidigare kungar, Buganda, dessutom talar Luganda. Namnet Kampala härstammar från engelsmännens ord impala som ihop med lugandiska har bildat ordet Kampala.

De fåtaliga höghusen reser sig mot skyn och i omgivningen finns ett stort shoppingcenter som tilldrar sig vårt intresse. Vi behöver komplettera vår utrustning inför mötet med bergsgorillorna som kommer att avsluta vår resa. Det kommer inte heller att bli någon mer stad att besöka på den här turen. Näst största stad i Uganda är dessutom bara tiondelen så stor som Kampala.

Vi njuter ett kort tag av det begränsade storstadslivet innan vi far vidare med Dusty.

Det traditionella Afrika börjar egentligen återigen så fort vi lämnat centrum och där kan vi på nytt se bönderna valla sin boskap

i den bedårande naturen.

De små vägarna vi valt ringlar sig mellan de små byarna.

Men här och där finns något större orter där även lokalbefolkningen kan klä upp sig. I skräddarsytt dessutom.

Större ort betyder här att torget är omgärdat av ett litet antal hus som oftast rymmer en livsmedelsaffär. Trots det säljs mycket av frukt och grönsaker ute i det fria. Uganda känns som ett utpräglat jordbrukssamhälle där städer är undantag.

De oroliga försäljarna tittar nogsamt om det kan vara möjligt att sälja lite frukt till oss

och blir överväldigande glada när vi tömmer deras lager.

Ute på vägen igen ser vi de oförtröttliga cyklisterna.

Folk som bär på de mest oväntade godsaker

medan vi förvånas över våghalsigheten hos bilverkstaden

och den undersköna naturen.

Vi skall ta oss upp mot Lake Queen Elizabeth och den tillhörande djurparken.

 

Vi åker på lite mindre vägar som i stället för komfort bjuder på nya överraskningar från naturen

Den här typen av natur hade jag innan jag såg den aldrig gissat skulle vara från Afrika. Den är mer att jämföra med en gammal ängsmark från Sverige.

Emellanåt avbruten av någon mindre ort

som bara för att den är mindre inte kan avhålla sig från storstadsfasoner som rondeller. Må vara lite enklare byggda än de vi vanligtvis ser men ändå.

Det är svårt att hävda att Dusty gör landskapet rättvisa. Vi tvingas bitvis stå i bussen och säkrar bagaget så gott det går. Den tvättbräda vi åker på gör allt för att vi ska köra långsamt utan att kunna njuta av naturen.

Så kommer vi då till korsningen med den större vägen som vi kunde åkt men det hade givit oss en lång omväg. Och en utebliven naturupplevelse.

De ständigt närvarande bananerna finns även här transporterade på traditionellt sätt.

Men vi närmar oss Queen Elizabeth som samtidigt hyser en nationalpark. Här är inte djurlivet lika intensivt som det i Serengeti och Masai Mara men nog så gott. Dessutom finns det en stort antal fåglar att beskåda.

Utsikten över sjön går inte av för hackor även om vi koncentrerar oss på parken. Den här gången via båt.

I strandkanten ser vi elefanter

både ensamma och familjevis

Vattenbufflarna gör här skäl för sitt namn och den lilla fågeln hittar en trevlig plats på vattenbuffelns horn.

Krokodilerna lurar såväl på stranden som i vattnet

men det är inget som oroar lokalbefolkningen.

Flodhästarna hyser fåglar som inte verkar bry sig om var de gör sina behov

och vi kommer dessutom extremt nära

och får bevittna en storslagen show.

där vi kom riktigt nära.

Här finns kolorerade fågelarter som är helt okända för mig

men inte desto mindre intressanta att se.

Örnarna håller ihop hela livet och ser ovanligt kära ut.

Så småningom så beger vi oss tillbaks till campingen och njuter av de allt färre kvarvarande kvällarna. Här skulle den dessutom förgyllas av lejonens rytanden och ett otal djur som strök förbi alldeles utanför tältduken. Det var många som inte vågade sova.

Morgonen var tidig när vi bagav oss söderut för att titta på bergsgorillorna. På vägen ut från parken passade den här ynglingen på att posera.

Men vägarna vi valde nu var något större om än kanske inte med högsta standard.

Vi mötte överlastade fordon som den här motorcykeln

innan vi kommer tillbaks till Nilens källa vid Viktoriasjön. Här skulle vi ägna oss åt rafting

och hur det går för turisterna tycks även vara av intresse för lokalbefolkningen.

Det här räknas som bland de bästa raftingställena som finns

och glädjen blir stor när alla klarar sig igenom.

Solnedgången bjuder på lite extra show innan vi beger oss ännu längre söderut.

Vi ska avsluta besöketet i Uganda med ett besök hos bergsgorillorna men bilderna därifrån kommer i nästa blogg.

De små vägar vi åker på mot Bwindi inpenetrable national park bjuder utöver en spektakulär naturupplevelse  även på folkliv och marknader

möten

och vandringar.

förutom det dagliga slitet med odlingarna på bergssluttningarna.

Även om Uganda i sin helhet är mycket vackert tar det här nästan andan ur mig.

Det är helt enkelt svårslaget.

Det är nog ett av de vackraste områden som överhuvudtaget existerar.

Lokalbefolkningen bär naturligtvis även här det mesta på huvudet.

när de vandrar fram på den lilla grusvägen.

Så kommer vi efter en lång dags färd fram till den lilla by som ordnar besöket hos bergsgorillorna. Eftersom grupperna som besöker dem inte får vara på mer än tio personer blir vi tvugna att dela upp oss. Dessutom får bara ett besök per dag förekomma så det blir två hela dagar i denna charmiga lilla by.

Barnen deltar i det dagliga livet

där både glädje och sorg blandas. Den glade pojken hittade jag i ett hem för föräldralösa barn, Aids är även här ett stort problem, där de hade en lektion i sång och dans. Jag frågade om jag fick titta på och det var otroligt att se vad intäkterna från gorillorna kunde ge dessa drabbade barn.

Vi gick med guide från byn runt i omgivningarna

och passerade teodlingar, kaffeodlingar och bananplantager.

Här ser befolkningen ut att leva ett ovanligt gott liv.

I detta vackra landsskap bor även pygméer som vi kunde besöka. Det ville vi förstås men det var innan vi visste att himlen bokstavligen skulle öppna sig. Vi fick fly in i ett hus dit pygméerna också tog sig. Ingen blixt med och inga bilder men i vart fall en spännande upplevelse.

Vi hann i varje fall få se en livs levande medicinman som på swahili förklarade för oss vilka av naturens växter som hade läkande verkan.

Utanför leker barnen med vad som finns tillgängligt,

klättrar i träd eller hjälper till med de dagliga sysslorna.

Skolor är inte självklara alternativ.

Vi börjar bege oss tillbaks till byn för att höra vad den första gruppen hade att berätta om sitt möte med bergsgorillorna. Jag fick ge mig till tåls till morgondagen.

Men det finns några växter som jag absolut inte hade förväntat mig att få se här. Vad sägs om vanlig hushållskrasse?

Fågelarterna förekommer i varje fall inte hemmavid.

Nu återstår bara ett avsnitt av resan och förväntningarna är höga på att få se bergsgorillorna. Jag hoppas du vill följa med även på den upplevelsen!

Den här resan startade i Sydafrika och går sedan vidare via Namibia, Botswana, Zimbabwe, Zambia, Malawi, Tanzania, Zanzibar, Tanzania med Serengeti och Ngoro-goro, Kenya och Uganda med bergsgorillorna.

Vill du lämna ett avtryck i form av en kommentar blir jag extra glad!

Ha det gott! / Pelle

 

Följ med mig i mitt Afrika! (Kenya)

Kenya börjar med storstad. Nairobi som grundades av engelsmännen 1899 är idag en pulserande och kriminell tremiljonersstad som vuxit till tredubbel storlek på bara trettio år. Staden ligger mycket vackert och dessutom på hög höjd, 1800 möh, vilket gör att klimatet är mycket behagligt för europeer. Här finns Nairobi national park där man kan se de traditionella djuren med stadssiluetten som bakgrund men också Bomas of Kenya som som ungefär motsvarar Skansen i Stockholm. Men här passerar vi bara. Vi är på väg till djurlivet och Kenya har mycket att erbjuda. De folkslag och byggnader som finns att se på Bomas of Kenya har vi ändå till stor del sett i deras naturliga miljö.

Vi koncentrerar oss hellre på Rift Valley, mänsklighetens vagga mer än någon annan plats på jorden. Det är här som Lucy hittades, en ungefär tre miljoner år gammal förmänniska. Sänkan som håller på att dela Afrika går två vägar och här hittar man flera av världens djupare sjöar i ett band från Ugandas  Queen Elizabeth ända ner till Lake Malawi. Även Lake Nakuru som vi ska komma att besöka ingår i systemet. Vägen från Nairobi går efter kanten med en vidunderlig utsikt då sprickan är som bredast och djupast här vid Nairobi.

Här finns en berömd utsiktspunkt där även försäljarna samlas och grillade majskolvar erbjuds hungriga magar.

Men vi ska inte stanna här heller särskilt länge. Vi njuter av den bedårande utsikten en liten stund innan vi är på väg igen.

Vi svänger av stora vägen och landsbygden ger sig till känna

där livet levs betydligt mer traditionellt än i Nairobi.

Här kan du ta taxi på två hjul

för att ta dig runt i byarna och dess omgivningar

kanske stilla hungern med några ägg

och iaktta de mest fantastiska fordon

eller kanske unna dig en natt på hotell, varför inte på The Sunshine Hotel?

De små vägar vi valt ser sällan något underhåll, inte skyltarna heller, men vägarna ger å andra sidan fina upplevelser.

Naturen är karg men absolut inte utan charm och måste avnjutas i lugnt tempo när vi kryssar fram mellan groparna.

Masaierna är synliga ganska ofta och här i mer traditionella roller än i det turisttäta Ngoro-goro.

Vi ska stanna i en masaiby som driver en liten camping och vi möter en helt annan stämning än den i turistbyn. De masaier som lever här är inte beroende av turisternas pengar men tar hand om oss på ett mycket bra sätt eftersom även de vill ha motsvarande intäkter det geografiska läget till trots.

Tidigt på morgonen åker vi med en Jeep redan en timme innan solen gått upp. Vi ska se soluppgången ur fågelperspektiv och avsluta ballongfärden med champagnefrukost i det gröna.

Vi kommer fram till ballongen med osedvanlig precision, just när solen är på väg upp i en ovanligt spektakulär soluppgång.

Varmluftballongen reser sig sakta under mullret från brännaren

och snart lyfter vi. Att se djurlivet från det här perspektivet är otroligt vackert men tyvärr kommer man inte djurlivet särskilt nära och vill man se djuren som sådana är ballongflygningen inget bra alternativ. Men det ger en överblick som är mycket intressant att ha varit med om.

Antiloperna bråkar om något och en av dem faller omkull. Annars ser vi det traditionella afrikanska djurlivet innan vi går in för landning och far vidare i Jeep för ett traditionellt safari innan frukosten.

Turen till frukostbordet skulle bli det mest givande safarit under hela resan. Vi hade en fantastisk tur med djurlivet den här gången men jag ska inte upprepa bilder från djurlivet i det oändliga. Titta i så fall på bloggen från Ngoro-goro och Serengeti eftersom området hänger ihop och egentligen bara är en enda park nationsgränsen till trots.

Geparden spanar efter något att äta

men blir intresserad av oss en stund

innan det är dags att resa på sig och vandra vidare.

Guiderna vill gärna visa lejon även om vi sett sådana mängder av gånger redan nu

men lite pälsvård skadar aldrig.

Hanen tittar lite extra ilsket på oss eftersom han just ätit sig mätt på en fälld zebra och inte vill bli störd i middagsvilan. Och så vill han säkert förvissa sig om att ingen tänker ta resterna som mer än väl räcker till ytterligare ett mål ifrån honom.

Gamarna sitter alltid på vakt efter kadaver. Man vet ju aldrig, det kanske vankas rester.

Giraffer äter däremot vare sig kött eller as. Av något skäl som inte ens guiden kunde förklara så stod de här girafferna vid ett skelett och sög på det ett tag.

Enligt guiden hade inte ens han sett det tidigare.

Men det var spännande att se beteendet.

Så var det återigen det där med fågelarter. Lite speciell tyckte jag nog ändå att den här var.

Men vi far vidare mot byn och stannar där vi tycker det finns något speciellt.

Även om de otaliga antiloperna finns överallt finns det hela tiden nya arter att upptäcka.

Vi stötte på en sköldpadda vilket jag definitivt inte hade väntat mig här.

Elefanter är inte heller något ovanligt djur men tyckte nog ändå det var lite speciellt med den lille som diade. Lite närgångna blev även vi.

Men elefanterna gillade definitivt inte det närgångna lejonet. Lejon kan nämligen fälla en ung elefant men de vuxna jagade lejonet på flykten.

Vi lämnar Masai Mara som i stort liknar Serengeti och beger oss mot den närbelägna sjön Naivasha via Rift Valley. De ganska röriga byarna är fulla av hotell. Däremot är nog hotellen av sådan art att väldigt få turister skulle kunna tänka sig att ta in där. De här hotellen besöks nog mest av lastbilschaufförer som söker något billigt boende.

Väl framme vid sjön Naivasha beger vi oss ut för att beskåda fågellivet.

Vi åker i små båtar och

ser bland annat flamingo

Att se dessa starta är en syn som får en att tänka på Bernard och Bianca.

Men överträffas nästan av pelikanernas klumpiga startförsök

där vingarna ofta slår i vattnet

och inte minst landningarna

som innebär ytterligare vattenstänk.

De lokala fiskarna njuter också av den riktliga tillgången på fisk

och självklart finns här flodhästar i mängd. Det trista är dock att sjön snabbt håller på att förlora vatten. De gigantiska blomsterodlingarna som ger oss fina rosor vintertid i västvärlden och arbetstillfällen för lokalbefolkningen har på bara ett par årtionden dränerat sjön på en tredjedel av dess vattenvolym. Vattennivån har i och för sig varierat mycket de senaste hundra åren men uppenbarligen håller inte vattenbehovet och tillgången jämna steg.

Men vi skulle byta sjö från Lake Naivasha mot Lake Nakuru som är mer än bara sjön även om den är mest känd för sina många flamingo. Vi vadade genom träcket från alla fåglar och lukten var inte särskilt angenäm. Men så långt som till fåglarna var det inte möjligt att ta sig.

Men parken rymmer förutom ytterligare arter av antiloper även ett stort bestånd av vit noshörning, den sista av the big five för oss. Vit innebär inte att noshörningen är vit, inte att den svarta är svart heller för den delen, utan kommer troligen av en felöversättning från holländskan. Deras ord för vid har med tiden blivit white och därmed vit. Käkpartiet är nämligen bredare på den vita.

Ungen blev lite nyfiken ett tag

vilket även fick de äldre djuren att visa intresse.

Dammolnet yr när de går fram genom den torra naturen.

Apor är ingen ovanlig syn men den här lillen tilldrog sig lite extra uppmärksamhet med sitt beteende som man skulle kunna beskriva som -Titta här mamma!

Men kolla då!

Nähä, så skulle man tydligen inte göra. Bäst att söka lite tröst när man har varit dum.

Mitt i parken ligger en höjd med fantastisk utsikt men också en rad små djur.

Vi iakttog deras sociala samspel som var minst sagt kärvänligt.

Här fanns även en rad fågelarter om än oftast betydligt mindre än de som syntes nedanför berget.

När vi åkte tillbaks så stötte vi återigen på lejon men den här gången i en långdragen kärleksprocess.

Det var spännande att se i Ngoro-goro men det här paret bjöd på en betydligt bättre show.

Det var uppenbart att tycke hade uppstått.

En stund senare så var det full fart.

Och vad passar bättre än att ta igen sig efter avslutad gärning. Honan lägger sig alltid på rygg efteråt av fertilitetsskäl.

Vi kunde inte drömma om en bättre avslutning på besöket och ger oss iväg mot Uganda på de ganska dammiga vägarna. Här lite extra eftersom man har tänkt sig en bättre vägstandard någon gång i framtiden.

Alla fordon är tungt lastade men ibland undrar man hur det är möjligt att få upp allt.

När vi passerar ekvatorn är vi högt upp och svalkan är påtaglig. Här går guiderna återigen med mössa och jacka. Klimatet varierar mer än de flesta tror.

Men vi når snart mer behagliga afrikanska temperaturer igen och i byarna så sker det mesta av handeln i utomhusmiljö.

och transporterna för lokalbefolkningen sker med cykel.

Gränsstaden till Uganda sjuder av liv eftersom alla passerar här på huvudvägen mellan Kampala och Nairobi.

Vi vandrar runt ett tag innan vi åker igenom gränsstationen

och blir till och med avvinkade av ett gäng barn.

Nu återstår bara ett land av resan och förväntningarna är höga på att få se bergsgorillorna. Jag hoppas du vill följa med på sista etappen!

Den här resan startade i Sydafrika och går sedan vidare via Namibia, Botswana, Zimbabwe, Zambia, Malawi, Tanzania, Zanzibar, Tanzania med Serengeti och Ngoro-goro, Kenya och Uganda med bergsgorillorna.

Vill du lämna ett avtryck i form av en kommentar blir jag extra glad!

Ha det gott! / Pelle

Följ med mig i mitt Afrika! (Zambia)

Vi åker långsamt över gränsbron som går över Zambezifloden. Utsikten är hänförande. Vi är på väg in i det genuina Afrika och lämnar det "traditionellt" koloniala efter oss. Det ska ta ett tag innan vi kommer tillbaks till det. Här kallas sådana som jag för mzungu, ungefär vit främling.

Samtidigt känns det som en befrielse att komma bort från Zimbabwe. Ingenting kan få oss att tro att det skulle kunna vara värre någon annanstans på vår resa.

Det märks redan i gränsstationen. Här kommer säljarna springande till Dusty och erbjuder allt tänkbart men framför allt mat. Skillnaden från hundratalet meter österut kan inte bli tydligare. Men en stackars återvändande zimbabwier blir rånad medan vi tittar på. En apa tar snabbt hennes väska och försvinner in i bushen. Förtvivlan är nära och ett stort räddningspådrag inleds. Väskan återbördas och hon skulle knappast ha kunnat utstråla mer lycka. Det var säkert stora besparingar som annars hade gått till spillo.

Att vi hamnat i det mer genuina Afrika märks också snabbt. Grusvägar är vi förvisso vana vid men inte jordvägar som dessa.

Kolonialmakternas stadsbyggen ersätts av samhällen med mer bykaraktär där husen är lägre och enklare byggda. Det innebär inte att folk lever sämre, det syns att folk har det bättre än i Zimbabwe i den meningen att de är bättre klädda och det finns mat att köpa överallt. Mest grönsaker, kött anses som lyx, och så Afrikas otroliga utbud av frukt. Frukt som smakar, solmogen och riktigt färsk. Som man kan köpa för nästan inga pengar alls.

Vi åker i riktning mot Lusaka som är Zambias huvudstad och ligger ganska långt söderut i landet. Drygt var tionde zambian bor i denna vackert belägna stad. Överallt där vi åker går människor efter vägen och de tar naturligtvis med sig sina saker på traditionellt afrikanskt sätt.

Zambia blev självständigt på 60-talet ungefär samtidigt med angränsande stater. Trots att befolkningen ytligt sett har det relativt bra så är medellivslängden bara knappt 40 år och även Zambia är hårt drabbat av Aids. Knappt 20 procent av den vuxna befolkningen bedöms vara smittade vilket ändå är "måttligt" jämfört med de hårdast drabbade länderna. Knappt en miljon barn lever idag föräldralösa på grund av denna katastrof i ett land med ungefär tretton miljoner invånare. Och medelåldern bedöms bara vara drygt sexton år.

Landet lever i stort sett på en enda exportvara, koppar. Därför så har priset på koppar stor betydelse för statens budget och ekonomin varierar i takt med världsmarknadspriset. Men det är inget rikt land och även Aids sätter sina spår i en decimerad arbetsstyrka. Visserligen finns även här städer som arv efter engelsmännen men Zambia är det land som hittills under resan präglas mest av landsbygd. Merparten av varorna säljs på små marknader men många svenskar skulle nog inte köpa något i de här stånden, särskilt inte köttet. Men det som erbjuds är extremt färskt och fräscht och våra egna grönsaksdiskar är inte bättre. För mig känns det helt naturligt att välja ett frukt eller grönsaksstånd.

Men avsaknaden av moderna maskiner märks ändå tydligt och djuren används i stor utsträckning som här i Sverige för kanske hundra år sedan.

Naturen är vacker och helt annorlunda än det vi tidigare sett. Överhuvudtaget så varierar naturen i Afrika på ett sätt som jag inte föreställt mig. Jag har hunnit se öknar och deltan, bördig jord i Zimbabwe och nu denna högplatå. Nu kommer jag att hålla mig i de östra delarna i Zambia men gruvdistrikten i sydväst har ytterligare en annan natur. Här är inte orimligt varmt och Lusaka, namngiven efter en ursprunglig liten by Lusaaka, ligger högt som nästan alla kolonialhuvudstäder. Därigenom fick kolonialherrarna behålla sitt behagliga europeiska sommarväder.

Floderna används även till bad även om pengarna sällan räcker till badkläder. Men vem måste ha sådana?

Träden skiftar i de mest fantastiska färger och bergen skymtar allt som oftast genom lövverket. Och träden är många i den här delen av Zambia. Ändå kan jag inte förknippa dem med det vi betraktar som skog, de står glesare än så.

Trots den allmänna avsaknaden av maskiner så ser man då och då en traktor men vägarna är glest trafikerade trots att vägnätet är begränsat och oftast är vanliga grusvägar. Jordvägar gäller om man viker av från huvudvägen.

Det praktiska med Dusty är att vi har köket med oss hela tiden. Det består av en utfällbar rostfri bänk och ett tvålågigt gasolkök. Det finns även en färskvattentank och till och med en frys. Så vi kan bunkra upp på lämpliga ställen, inte sällan lokala marknader, och stanna på natursköna platser. Stolarna ligger i sitt utrymme och är enkla att ta fram så att vi kan sitta och äta. Vi hjälps åt med mathållningen vilket gör att det går snabbt att få allt färdigt och det blir dessutom ett trevligt avbrott i åkandet. Hur folktomt det än ser ut där vi stannar dröjer det inte många minuter förrän vi är omringade av framför allt barn. Det är spännande att iaktta oss som äter med bestick och oftast har de tur. Blir det mat över bär de överlyckliga barnen med sig famnen full hem till sina hus.

Barnen leker även här ganska anspråkslöst som här när de klättrar i trädet bredvid oss

och kurragömma tycks vara populärt överallt.

Många flickor utsträlar en naturlig skönhet

Även om ungefär ungefär fyrtio procent av befolkningen bor i städer så är det detta vi upplever som den vanliga bostadsstandarden. Vi håller oss på landsbygden som har så mycket mer att erbjuda.

Men de traditionella runda hyddorna ersätts idag allt oftare av hus byggda i lera eller i sin lyxigare tegelvariant.

Och överallt går folk och bär sina bördor på huvudet även om det oftast är kvinnorna som gör det med elegans.

Det finns traditionella hus överallt

Det vi kallar grillkol säljs i säckar efter vägkanten och vi stannar och köper så att vi kan ha lite mysigt på kvällarna och grilla något.

De få samhällen vi passerar är sällan särskilt stora men sjuder av liv.

Husen är sällan eller aldrig mer än två våningar men hyser ändå moderna butiker med ett stort varuutbud. Människorna bor oftast enkelt i omgivningarna och man upplever sällan samhället så stort som det i verkligheten är.

Så kommer vi då fram till South Luangwa National Park. Vi börjar med att bara koppla av och njuta av utsikten över den just nu inte alltför strida strömmen i Luangwa river. Det hindrar inte att det syns många djur i skymningen och området räknas som ett mycket djurrikt område. Så efter sedvanlig tältuppslagning och måltid sätter vi oss i jeeparna för ett safari.

Innan dess hinner vi titta på hur fiskandet hanteras här.

Vår guide berättar gärna om vad som finns att se

och så är vi iväg även om vi då och då får ta hänsyn till djur på vägen

Kommer vi för nära elefanterna så ställer de sig i anfallsposition med utfällda öron. Då bör man absolut inte gå närmare.

Mer normalt går de lugnt och betar av växtligheten och kan faktiskt ställa till stor skada eftersom aptiten inte är liten.

De små, även om de inte längre är så pytte, diar mamman. 

Giraffer finns i många underarter med skilda mönster. I Luangwa finns en särskild art och de som kan mycket om giraffer kan därför avgöra i vilken region de lever. Ungen har en mörkare päls än de vuxna.

Den blå tungan är extra tålig och dessutom extremt flexibel så att giraffer kan slita av bladen på akacieträden som är fulla med vassa taggar utan att skada sig. Den lilla oxhackaren håller oftast till på oxar men håller även andra djur fria från parasiter.

Flodhästarna gillar ju vatten och här i den lilla gölen som var full av växter hade en funnit sitt eget lilla paradis.

Vi kom riktigt nära lejonen. Den här honan njöt av närheten till floden men visade upp sig när vi kom närmre. Lejonen är försedda med sändare, därav det blå band som skymtar till höger i bilden.

Vi åkte tillbaks efter att ha sett massor av andra djur utöver de jag visar här. Det finns ett rikt fågelliv och antiloper av skilda slag finns i mängder. Det är en mycket sevärd park som dock få besöker eftersom den ligger lite vid sidan av allfartsvägarna. Ändå är den inte jämförbar med parkerna på stäppen. Den relativt täta växtligheten gör att man inte har samma överblick över mängden med djur.

Men det som är speciellt här är nattsafarit som jag dock inte har bilder från. I skymningen gav vi oss ut för att iakta djuren i mörkret. En mycket intressant och spännande upplevelse som vi ändå valde ett avbryta efter det att regnet blivit alltför intensivt. Som tur var hann vi ändå med det mesta. För att se djuren i strålkastarljus, som de uppenbarligen inte störs av, är något mycket spektakulärt. Att det sedan inte är så lätt att återge på bild då ljusförhållandena är svåra är en annan men ändå trist historia. Eftersom vi åkte i öppna jeepar kom vi tillbaks till tälten dyngsura och iskalla men inte modfällda. Men den kvällen var lägerelden extra mycket värd.

Natten bjöd inte på så mycket sömn för de med svagt sinne. Metrar utanför tältduken hördes frustanden och klampanden från flodhästarna som tyckte att campingen inkräktade på deras mark. Ingen kunde avgöra vilka andra djur som visat intresse för campingen. Regnet fortsatte att vräka ner och göra behovet av duntäcket akut. Lervällingen vi skulle forcera för att nå Dusty på morgonen gjorde oss ovanligt modfällda men väl i bussen så var samtalet vad vi upplevt av djurlivet. Regnet kunde vi överse med. Även om tälten var både leriga och blöta när de packades ihop.

Så fortsatte vi i riktning mot Malawi

och fick en sista hälsning från en pojke som vinkade när vi for förbi.

Zambia bjöd på det "riktiga" Afrika i en utsträckning jag inte hade trott varit möjligt. Jag visste inte än vad Malawi hade att ge och det är det som är så spännande. Varje land har sin prägel och jag börjar förstå att de skillnader som finns inom Afrika är enorma. Men jag lämnade Zambia med känslan av att jag hade sett Afrika samtidigt som tvivlet började infinna sig. Finns det verkligen en gemensam nämnare för alla länderna med sina skiftande folk, natur, kultur och historia. Jag kanske är ganska fördomsfull när jag pratar om att "i Afrika...". Afrika är inte ett land, det är en kontinent som är ungefär tre gånger så stor som Europa. 

Jag hoppas du vill följa med även till Malawi och uppskattar om du vill lämna en kommentar om min resa. Vill du läsa om hur jag kom till Zambia får du gärna titta på mina bloggar från Sydafrika, Namibia, Botswana och Zimbabwe. Fortsättningen går genom Malawi, Tanzania, Zanzibar, tillbaks till Tanzania med djurparkerna, Kenya och Uganda med bergsgorillorna.

Ha det gott! / Pelle

Följ med mig i mitt Afrika! (Botswana)

Vi åker genom ett allt grönare landskap. Det börjar till och med dyka upp en och annan vilsen blomma vid vägkanten. Men framför allt välta träd. Elefanterna sätter sin prägel på landskapet och konkurrerar med människans försök till odlingar. Därför är inte elefanter så populära hos lokalbefolkningen.

Vår chaufför tvärnitar nästan. Han ser nämligen den första elefanten vid vägkanten och alla vill att vi stannar och beundrar .

Här finns världens tätaste elefantpopulation. Till och med så många att vi snart bara förstrött skulle notera att vi sett ytterligare en. Det här är resultatet av elefanternas härjningar. Hur odlingarna ser ut är inte så svårt att förstå.

Vi tar oss tid, är på upptäcksresa snarare än genomresa. Snart stannar vi igen. Det finns apor att se. Sådana är också spännande.

Vi stannar på nytt. Den  här gången skriker bussen, som vi numer kallar Dusty, ut sin protest och vill ha en paus. Vår chaufför får jobba desto mer för att få Dusty på gott humör igen. Vägdammet har tärt hårt på Dustys robusta men enkla teknik. Även om vi just nu för ovanlighetens skull åker på asfalt av bästa kvalité. Det kommer att bli en oplanerat sen kväll.

Vi står långt från närmsta ställe som har reservdelar. Då får man improvisera. Inga andra än folk i tredje världen kan det bättre. Vi kunde så småningom fortsätta men morgonen därpå fanns en servicebil vid Dustys sida. Den sena kvällen ackompanjerades av en sen morgon. Även Dusty behövde tydligen lite sällskap. Vi som följde med Dusty fick i stället ägna oss åt att studera märkliga växter som det här trädet.

Mobila telefoner är en utmärkt uppfinning som sällan kommer till så stor nytta som vid sådana här tillfällen. Och vi råkade inte ut för någon plats där det inte fanns täckning trots att vi åkte långt utanför turiststråken. I min generation upplever jag det som fascinerande. Mobiltelefoner har faktiskt bara varit i allmänt bruk i Sverige i ungefär 25 år. Det känns som de alltid har funnits. På nåt sätt känns det också som att sådana moderniteter inte borde vara lika självklara i Afrika, man skall bara inte kunna stå och prata i mobiltelefon när man är i himbastammens by.

Botswana är idag ett ganska välmående land som, liksom alla länderna i regionen, ändå har stora sociala skillnader. Men det är inte bara de vita som lever gott längre. Det märks när vi passerar små samhällen snarare än städer efter vägen. Det underlättar att vi ibland kan gå in i en modern livsmedelsaffär med kyldiskar och air condition. Det vi behöver finns alltid att finna.

Det ser ut som i de flesta västerländska småorter.

Så en och annan mindre stad finns det. Huvudstaden Gaborne, som du förmodlingen inte hört talas om, ligger precis på gränsen till Sydafrika. Men Botswana har tidigare aldrig varit lika rikt som sina grannar. Fram till självständigheten 1966 var det regionens fattigaste land. Men förändringarna sker snabbt. I dag bor klart mer än hälften av Botswanas knappt två miljoner invånare i städer. Så kort tillbaks som vid åttiotalets början var det ungefär var sjunde. Dessutom tillhör Botswana Afrikas tigerekonomier med en tillväxt på knappt tio procent per år hela tiden sedan sextiotalet. Botswana utmärker sig på ytterligare ett sätt och det gäller kolonialtiden. På 1800-talet så bad man Storbritannien om beskydd och blev därmed en "frivillig" koloni. Smolken i bägaren är att här är HIV ett stort problem, för ungefär tio år sedan beräknades knappt varannan vuxen vara smittad och situationen är inte direkt annorlunda idag.

En kul anekdot är att det nedsättande ordet Hottentotter, som få vet vad det egentligen kommer ifrån eller betyder, är beteckningen på en folkgrupp just här, khoe-folken.

Framför oss ligger Okavangodeltat. Världens största inlandsdelta. Från luften liknar deltat en stekpanna med skaftet norrut där floden rinner in i deltat. Söderut ligger den obarmhärtiga Kalahariöknen men här sjuder naturen av liv. Här hämtar Botswana sitt dricksvatten. Men det mesta vattnet i deltat dunstar bort, bara ca tre procent av vattnet rinner ut ur deltat som hela tiden omskapas. Vattnet är extremt rent men ganska järnhaltigt och har en lätt rödaktig färg.

Medan vi fascineras av termitstackarna är vi framme i en gudsförgäten stad som heter Maun. Det är förmodligen världens fulaste stad. Men okej. Afrika har aldrig haft någon stadskultur. De städer som finns är oftast resultatet av kolonialmakternas tid. Vi stannar mest för att proviantera och kunna gå på banken. Annars bor förvånansvärt många i vad vi skulle kalla hyddor. Om de är runda eller fyrkantiga beror på vilket land vi befinner oss i. För visst känns det spännande att arkitekturen skiljer sig åt mellan platser.

Men här finns även ett flygfält och det vore ju dumt att inte passa på att få se deltat från ovan. Vi samlade även ihop till våra guider så att även de kunde följa med upp i luften. Det var första gången de flög och det kom att bli en oförglömlig upplevelse för dem likväl som för oss andra. 

Naturen är fascinerande på ett nytt sätt. Den sumpiga terrängen är svårforcerad. Vattnet är bara någon meter djupt sånär som på några enstaka ställen. Djurlivet är rikt men inte överdådigt. Vi ser ändå omedelbart både elefanter och giraffer strosa runt i det gröna.

Hela deltalandskapet varierar från dag till dag. Öar uppstår och försvinner. Det här ett eldorado för de vilda djuren och mycket svåråtkomligt för människor.

Vi tar oss med jeepar till en liten hamn. Till och med Dusty får ge upp på de här vägarna.

Hamn låter mer än vad det är. Det är ett antal mokorokanoter, ett finare ord för urholkad trädstam, som ska ta oss två och två till en någorlunda fast ö. Tälten får en egen kanot liksom provianten. Kanoterna behöver inte några större anläggningar för att kunna ta ombord folk. Blir det kinkigt får man blöta ner fötterna eftersom vattendjupet är litet. Men här sjuder ändå av liv trots att inga försäljare letar sig ut till sådana här platser. Det är lokalbefolkningen som sköter transporten och då är hela familjen engagerad.

Lokalbefolkningen iakttog intresserat våra förehavanden.

Mokorokanoterna stöts fram med långa träpinnar genom vassen och vi njuter i fulla drag av stillheten och den lugna färden. Ingen stress här inte. Efter ett par tre avkopplande timmar har vi nått vår ö där vi ska idka naturcamping. Även det ett finare ord för ett ställe som inte har någonting. Latringrop grävs efter det att tälten satts upp och en liten glänta i vassen blir bra att bada i. Just där skulle vi inte behöva oroa oss för krokodilerna som annars inte är ovanliga i området.

Var ska djuren gömma sig om inte i vassen? Den här pyttelilla grodan har tagit sin tillflykt till ett vasstrå.

Vatten är viktigt. Trots allt sötvatten runt omkring oss så tog vi med vårt eget. Bara för att. Man vet ju aldrig.

Så fort som vi kommit fram så startade vi spisen. Kaffe kändes viktigt så det prioriterades högt.

Vi bor strandnära och har funnit en riktigt trevlig plats som ändå ger oss utrymme till lägereld och stockar att sitta på.

Naturen är oerhört vacker men eftersom vi är i deltat så är markerna vattensjuka överallt. Det märks när man går omkring. Skor är inte att tänka på.

Vi beger oss nästan omedelbart ut på promenad. Men det kom inte att innebära mycket mer än en fantastisk naturupplevelse. Djuren höll sig på avstånd. Men enbart växtligheten och omgivningen var mer än väl värd strapatsen. Ingen lyckades komma tillbaks torrskodd. Så när vi så småningom har kommit tillbaks njuter vi av kvällen, tittar på stjärnorna, elden och att bara sitta och prata med varandra. Den medhavda whiskyn smakar extra gott och plötsligt känns tältmadrassen som oerhört bekväm.

 

Morgonen var extra tidig. Inget krävde det. Vi skulle inte åka tillbaks förrän dagen därpå. Men de flesta ville se naturen i gryningen. Här, liksom på de flesta ställen, är det som vackrast då. Dofterna som mest mättade. Möjligheten att se djur som störst.

Vi kom att se giraffer och zebror på håll. Lite av en besvikelse eftersom vi trott så mycket mer om deltats  djurliv. Men naturen i sig var desto mer fascinerande. 

Mokorokanoterna fick disponeras fritt så länge som minst en fanns vid campen. Och så länge som vi höll oss i närheten och inte villade bort oss var allt okey. För det är åtskilliga timmars mokorofärd till civilisationen och deltat är enormt stort.

När dagen hade passerat i lojhetens tecken, stress måste vara ett okänt begrepp även för lokalbefolkningen, så hade vi tänkt oss en kvällstur i kanoterna. Tid existerar inte för oss längre på det sätt som den styr oss här. Jag hade redan i början av resan lagt undan klockan. Att leva utan klocka är oerhört avkopplande särskilt när vi pratar om nio veckor. Kväll är det när solen närmar sig horisonten och vi far iväg till en närbelägen större öppning i vattenlandskapet. Där hade nämligen flodhästarna skapat ett revir och njöt även de av det härliga klimatet.

Vi satt och njöt av deras aktivitet som inskränkte sig till att gapa stort och stänka vatten runt omkring sig. Trots att flodhästar sägs vara det djur i Afrika som dödar flest människor så skulle vi enligt lokalguiderna vara säkra på de kanske femtio meter som skilde oss åt. Men det var mäktigt att sitta och se flodhästarna på så nära håll, dessutom sittandes i en urholkad trädstam.

Regnet ville inte riktigt ge sig och skurarna kom och gick. Regnbågen visade sig och själva solnedgången blev magisk. Fråga  mig inte varför men solnedgångar i Afrika verkar alltid vara spektakulära. Fantastiska färger parat med magiska ljud. Inte minst den här kvällen med flodhästarna frustande så nära. Så när solen nästan gått ner så lystes regnmolnen upp i en magisk orange färgskala. Vi bara satt stilla helt hänförda men tyvärr så är det inte lämpligt att vara i deltat efter solnedgången. Så vi paddlade tillbaks till vår naturcamping och fortsatte att dricka whisky och njuta av vår lägereld.

Det blev en oförglömlig kväll.

Vår lokale guide hade nog sett skådespelet förr.

Så var det då dags att bryta upp igen. Vi åkte vidare mot Chobe där vi skulle komma att få se betydligt fler djur.

Det som inte Okavangodeltat hade bjudit oss på fick vi se i överflöd här. Dels åkte vi på floden och på flodbankarna njöt djuren till fullo av närheten till vattnet. Men vid vatten i Afrika lurar en fara och det är krokodilerna. Nilkrokodilen är oerhört snabb trots sitt normalt loja beteende. Dessutom är de starka om än förvånansvärt lite uthålliga. Men de kan bita med kraft. En fullvuxen krokodil har ett käktryck på ungefär tretton ton. En människa 225 kilo...

 Flodhästar hade vi sett i Okavango men här kom vi ytterligare närmare. Den i sammanhanget större båten gav oss mod på ett annat sätt.

Medan örnarna kretsade ovanför oss så strosade obekymrade elefanter på stranden.

Här kom de inte ensamma utan i hela familjer för att släcka sin törst efter en varm dag

 

bara för att återigen vandra upp i vegetationen

Några ystra tonåringar kunde inte hålla sig utan gav oss ett skådespel i form av ett bråk. Bråk mellan elefanter är en segsliten historia. De slogs i vattnet med bara huvudena ovanför vattenytan. De drog sig upp mot stranden och fortsatte med vattnet stänkande runt benen. Till slut tröttnade de och anslöt till den ointresserade övriga flocken.

Aporna vandrade lugnt omkring i samma miljö och verkade njuta lika mycket som vi.

Solen började dra sig mot horisonten och bjöd på fint släpljus.

Det var inte mer att göra än att dra sig mot tälten igen. Ytterligare en dag led mot sitt slut och morgondagen skulle ta oss till Viktoriafallen. Dusty hade blivit på gott humör igen, han kunde ju inte vara sämre än vi.

Hoppas att även du vill följa med vidare och se Viktoriafallen från Zimbabwesidan. Har du lust att lämna ett avtryck efter dig i form av en kommentar tas det mer än tacksamt emot.

Jag hoppas att du vill följa med på hela resan som startar i Sydafrika och går vidare genom Namibia, Botswana, Zimbabwe, Zambia, Malawi, Tanzania, Zanzibar, åter till Tanzania med djurparkerna, Kenya och Uganda med bergsgorillorna.