I hjärnan hos en upptäcksresande

Följ med mig i mitt Afrika! (Kenya)

Kenya börjar med storstad. Nairobi som grundades av engelsmännen 1899 är idag en pulserande och kriminell tremiljonersstad som vuxit till tredubbel storlek på bara trettio år. Staden ligger mycket vackert och dessutom på hög höjd, 1800 möh, vilket gör att klimatet är mycket behagligt för europeer. Här finns Nairobi national park där man kan se de traditionella djuren med stadssiluetten som bakgrund men också Bomas of Kenya som som ungefär motsvarar Skansen i Stockholm. Men här passerar vi bara. Vi är på väg till djurlivet och Kenya har mycket att erbjuda. De folkslag och byggnader som finns att se på Bomas of Kenya har vi ändå till stor del sett i deras naturliga miljö.

Vi koncentrerar oss hellre på Rift Valley, mänsklighetens vagga mer än någon annan plats på jorden. Det är här som Lucy hittades, en ungefär tre miljoner år gammal förmänniska. Sänkan som håller på att dela Afrika går två vägar och här hittar man flera av världens djupare sjöar i ett band från Ugandas  Queen Elizabeth ända ner till Lake Malawi. Även Lake Nakuru som vi ska komma att besöka ingår i systemet. Vägen från Nairobi går efter kanten med en vidunderlig utsikt då sprickan är som bredast och djupast här vid Nairobi.

Här finns en berömd utsiktspunkt där även försäljarna samlas och grillade majskolvar erbjuds hungriga magar.

Men vi ska inte stanna här heller särskilt länge. Vi njuter av den bedårande utsikten en liten stund innan vi är på väg igen.

Vi svänger av stora vägen och landsbygden ger sig till känna

där livet levs betydligt mer traditionellt än i Nairobi.

Här kan du ta taxi på två hjul

för att ta dig runt i byarna och dess omgivningar

kanske stilla hungern med några ägg

och iaktta de mest fantastiska fordon

eller kanske unna dig en natt på hotell, varför inte på The Sunshine Hotel?

De små vägar vi valt ser sällan något underhåll, inte skyltarna heller, men vägarna ger å andra sidan fina upplevelser.

Naturen är karg men absolut inte utan charm och måste avnjutas i lugnt tempo när vi kryssar fram mellan groparna.

Masaierna är synliga ganska ofta och här i mer traditionella roller än i det turisttäta Ngoro-goro.

Vi ska stanna i en masaiby som driver en liten camping och vi möter en helt annan stämning än den i turistbyn. De masaier som lever här är inte beroende av turisternas pengar men tar hand om oss på ett mycket bra sätt eftersom även de vill ha motsvarande intäkter det geografiska läget till trots.

Tidigt på morgonen åker vi med en Jeep redan en timme innan solen gått upp. Vi ska se soluppgången ur fågelperspektiv och avsluta ballongfärden med champagnefrukost i det gröna.

Vi kommer fram till ballongen med osedvanlig precision, just när solen är på väg upp i en ovanligt spektakulär soluppgång.

Varmluftballongen reser sig sakta under mullret från brännaren

och snart lyfter vi. Att se djurlivet från det här perspektivet är otroligt vackert men tyvärr kommer man inte djurlivet särskilt nära och vill man se djuren som sådana är ballongflygningen inget bra alternativ. Men det ger en överblick som är mycket intressant att ha varit med om.

Antiloperna bråkar om något och en av dem faller omkull. Annars ser vi det traditionella afrikanska djurlivet innan vi går in för landning och far vidare i Jeep för ett traditionellt safari innan frukosten.

Turen till frukostbordet skulle bli det mest givande safarit under hela resan. Vi hade en fantastisk tur med djurlivet den här gången men jag ska inte upprepa bilder från djurlivet i det oändliga. Titta i så fall på bloggen från Ngoro-goro och Serengeti eftersom området hänger ihop och egentligen bara är en enda park nationsgränsen till trots.

Geparden spanar efter något att äta

men blir intresserad av oss en stund

innan det är dags att resa på sig och vandra vidare.

Guiderna vill gärna visa lejon även om vi sett sådana mängder av gånger redan nu

men lite pälsvård skadar aldrig.

Hanen tittar lite extra ilsket på oss eftersom han just ätit sig mätt på en fälld zebra och inte vill bli störd i middagsvilan. Och så vill han säkert förvissa sig om att ingen tänker ta resterna som mer än väl räcker till ytterligare ett mål ifrån honom.

Gamarna sitter alltid på vakt efter kadaver. Man vet ju aldrig, det kanske vankas rester.

Giraffer äter däremot vare sig kött eller as. Av något skäl som inte ens guiden kunde förklara så stod de här girafferna vid ett skelett och sög på det ett tag.

Enligt guiden hade inte ens han sett det tidigare.

Men det var spännande att se beteendet.

Så var det återigen det där med fågelarter. Lite speciell tyckte jag nog ändå att den här var.

Men vi far vidare mot byn och stannar där vi tycker det finns något speciellt.

Även om de otaliga antiloperna finns överallt finns det hela tiden nya arter att upptäcka.

Vi stötte på en sköldpadda vilket jag definitivt inte hade väntat mig här.

Elefanter är inte heller något ovanligt djur men tyckte nog ändå det var lite speciellt med den lille som diade. Lite närgångna blev även vi.

Men elefanterna gillade definitivt inte det närgångna lejonet. Lejon kan nämligen fälla en ung elefant men de vuxna jagade lejonet på flykten.

Vi lämnar Masai Mara som i stort liknar Serengeti och beger oss mot den närbelägna sjön Naivasha via Rift Valley. De ganska röriga byarna är fulla av hotell. Däremot är nog hotellen av sådan art att väldigt få turister skulle kunna tänka sig att ta in där. De här hotellen besöks nog mest av lastbilschaufförer som söker något billigt boende.

Väl framme vid sjön Naivasha beger vi oss ut för att beskåda fågellivet.

Vi åker i små båtar och

ser bland annat flamingo

Att se dessa starta är en syn som får en att tänka på Bernard och Bianca.

Men överträffas nästan av pelikanernas klumpiga startförsök

där vingarna ofta slår i vattnet

och inte minst landningarna

som innebär ytterligare vattenstänk.

De lokala fiskarna njuter också av den riktliga tillgången på fisk

och självklart finns här flodhästar i mängd. Det trista är dock att sjön snabbt håller på att förlora vatten. De gigantiska blomsterodlingarna som ger oss fina rosor vintertid i västvärlden och arbetstillfällen för lokalbefolkningen har på bara ett par årtionden dränerat sjön på en tredjedel av dess vattenvolym. Vattennivån har i och för sig varierat mycket de senaste hundra åren men uppenbarligen håller inte vattenbehovet och tillgången jämna steg.

Men vi skulle byta sjö från Lake Naivasha mot Lake Nakuru som är mer än bara sjön även om den är mest känd för sina många flamingo. Vi vadade genom träcket från alla fåglar och lukten var inte särskilt angenäm. Men så långt som till fåglarna var det inte möjligt att ta sig.

Men parken rymmer förutom ytterligare arter av antiloper även ett stort bestånd av vit noshörning, den sista av the big five för oss. Vit innebär inte att noshörningen är vit, inte att den svarta är svart heller för den delen, utan kommer troligen av en felöversättning från holländskan. Deras ord för vid har med tiden blivit white och därmed vit. Käkpartiet är nämligen bredare på den vita.

Ungen blev lite nyfiken ett tag

vilket även fick de äldre djuren att visa intresse.

Dammolnet yr när de går fram genom den torra naturen.

Apor är ingen ovanlig syn men den här lillen tilldrog sig lite extra uppmärksamhet med sitt beteende som man skulle kunna beskriva som -Titta här mamma!

Men kolla då!

Nähä, så skulle man tydligen inte göra. Bäst att söka lite tröst när man har varit dum.

Mitt i parken ligger en höjd med fantastisk utsikt men också en rad små djur.

Vi iakttog deras sociala samspel som var minst sagt kärvänligt.

Här fanns även en rad fågelarter om än oftast betydligt mindre än de som syntes nedanför berget.

När vi åkte tillbaks så stötte vi återigen på lejon men den här gången i en långdragen kärleksprocess.

Det var spännande att se i Ngoro-goro men det här paret bjöd på en betydligt bättre show.

Det var uppenbart att tycke hade uppstått.

En stund senare så var det full fart.

Och vad passar bättre än att ta igen sig efter avslutad gärning. Honan lägger sig alltid på rygg efteråt av fertilitetsskäl.

Vi kunde inte drömma om en bättre avslutning på besöket och ger oss iväg mot Uganda på de ganska dammiga vägarna. Här lite extra eftersom man har tänkt sig en bättre vägstandard någon gång i framtiden.

Alla fordon är tungt lastade men ibland undrar man hur det är möjligt att få upp allt.

När vi passerar ekvatorn är vi högt upp och svalkan är påtaglig. Här går guiderna återigen med mössa och jacka. Klimatet varierar mer än de flesta tror.

Men vi når snart mer behagliga afrikanska temperaturer igen och i byarna så sker det mesta av handeln i utomhusmiljö.

och transporterna för lokalbefolkningen sker med cykel.

Gränsstaden till Uganda sjuder av liv eftersom alla passerar här på huvudvägen mellan Kampala och Nairobi.

Vi vandrar runt ett tag innan vi åker igenom gränsstationen

och blir till och med avvinkade av ett gäng barn.

Nu återstår bara ett land av resan och förväntningarna är höga på att få se bergsgorillorna. Jag hoppas du vill följa med på sista etappen!

Den här resan startade i Sydafrika och går sedan vidare via Namibia, Botswana, Zimbabwe, Zambia, Malawi, Tanzania, Zanzibar, Tanzania med Serengeti och Ngoro-goro, Kenya och Uganda med bergsgorillorna.

Vill du lämna ett avtryck i form av en kommentar blir jag extra glad!

Ha det gott! / Pelle

Följ med mig i mitt Afrika! (Serengeti och Ngoro-goro)

Tillbaks från Zanzibar så far vi genast i riktning mot djurparkerna Serengeti och Ngoro-goro. Jag ser det som en höjdpunkt trots att jag varit i Kenya och sett deras del av samma park som då heter Masai Mara.

Det är ett myllrande folkliv efter vägen och när vi stannar till vid en korsning som även fungerar som busstation är antalet försäljare återigen överväldigande. Här bjuds på all upptänklig frukt men även pirogliknande bröd med allt tänkbart och otänkbart innehåll.

Men ju längre bort från kusten vi kommer desto mer Afrika ser vi igen. Borta är de höljda damerna och Dar-es-Salaams biltrafik. Byarna är visserligen lite större än tidigare och landskapet plattar till sig.

även om det finns en hel del berg i bakgrunden.

Det märks att det är ett vidsträckt land som till ytan är drygt dubbla Sverige, inte bara på skillnaden i natur och folk utan också på den tid det tar att komma någonstans. Trots att vägarna är bättre än på länge så behöver man bara komma bort från huvudvägarna innan det känns tryggt afrikanskt igen. Här bor knappt femtio miljoner människor så det är lite mer än dubbelt så tätbefolkat som Sverige. Förvånande nog för många så är Europa mer tätbefolkat än Afrika generellt bedömt.

De gigantiska baobabträden används även till att hänga upp bon för bin i, ett enkelt  men effektivt sätt för befolkningen att skaffa sig honung på.

Det finns även kaktusträd i gigantiskt format.

Som tidigare så kan det se folktomt ut när vi stannar till för att äta eller bara rasta men det tar inte många minuter innan barnen kommer rusande. Det känns som en gåta var de kommer ifrån men de har säkert lärt sig att turister betyder gåvor och här där turistströmmen är tätare växer också barnens förväntningar. 

Det är inte alltid vi vill infria dessa förväntningar då det skapar problem för skolgången. En annan faktor är också att föräldrarna vet att turister hellre ger gåvor till barn än vuxna och därför hellre skickar ut sina barn att tigga eller sälja. Något som egentligen är helt bakvänt eftersom man så lätt förstör barnens framtida möjligheter. Men det får ses som den koncentrerade turismens baksida.

Vi närmar oss Kilimanjaro och byarna blir än större.

Vi har haft lite otur med vädret och det har regnat till och från men framför allt har det varit mulet. Det vill vi absolut inte när vi ska passera afrikas högsta berg men faktiskt också världens högsta fristående berg. Även om den snöiga toppen förlorar alltmer av den varan så har det 6000 meter höga berget lite grand kvar att visa upp. Och som genom ett under så öppnar sig himlen en liten stund när vi passerar så att vi får se bergstoppen.

Men det är inte långt kvar till Serengeti. Här är vägarna extra påkostade

men trafikrytmen störs av befolkningens dagliga liv. Här har vi kommit till övergångsstället för kor, prydligt skyltat och jag har varken förr eller senare sett en herr gårman skylt med en ko på. Men det är bara att vänta på att de ska ha passerat.

Även om vi inte har kommit in i Ngoro-goro kratern än så börjar allt fler vilda djur dyka upp. Den här giraffen hade funnit sitt paradis bredvid vägen och tyckte nog också att han hade företräde trots att det inte fanns någon skylt just där.

Även masaierna börjar dyka upp lite mer frekvent. En och annan har vi sett ända sedan vi kom in i Tanzania men här är de ett mer vardagligt inslag i miljön.

Så kommer vi då till sista samhället innan gaten till Ngoro-goro och vi som alla andra stannar till. Kommersen är livlig och försäljarna förväntansfulla.

Det natursköna Ngoro-goro är världens största caldera och ligger på 2300 meters höjd. Här finns en unik koncentration av djur och det är en plats som nog de flesta har hört talas om. Calderan gränsar till den stora parken Serengeti som fortsätter in i Kenya men då byter namn till Masai Mara eftersom Mara river flyter fram där. Här sker de stora årliga vandringarna i jakt på det saftiga gräset men just Ngoro-goro är en ganska stängd värld omgivet av resterna av berget. Det här sammanhängande området av parker är förmodligen det mest intressanta området för alla som är intresserade av afrikanskt djurliv och då Ngoro-goro och Mara River i synnerhet. Här kan du se "the big five", lejon, afrikansk elefant, vit noshörning, afrikansk buffel och leopard. Förr var det varje jägares dröm att kunna fälla alla dessa men numer nöjer sig de flesta med att fånga dem på bild.

Den afrikanska buffeln är ett oberäknerligt djur. På engelska är namnet Mean beast vilket bättre speglar djurets humör och beteende. De är beräknande nog att kunna se ut att ge upp, runda sitt offer och angripa bakifrån. Oftast ser man dem i stora hjordar och inte som vi gjorde här alldeles vid vägkanten. I så fall är det oftast en tjur medan honor och ungdjur nästan uteslutande befinner sig i hjorden. Buffeln är ett av afrikas vanligaste djur och kan ses i stort sett över hela kontinenten men då får man dela in den i underarter. Att den ingår i the big five beror inte på hur vanlig den är utan på hur svår den är att fälla.

De enda människor som får bo permanent i Ngoro-goro är masaierna. De livnär sig traditionellt på tamdjurshållning och skyddar sina byar med staket av ett flätverk av tunna stammar. Byarna är enkla men i takt med turismen har de gjort sig beroende av turistintäkterna. Idag kan man nog med fog hävda att det har blivit lite av ett geschäft och det är inte något genuint liv man får se. För alla turister måste ju besöka en "äkta" masaiby. Några sådana finns inte längre kvar i det här området i varje fall. Inte om man med äkta menar att de inte är beroende av turisternas pengar.

Så vi som alla andra turister blev "inbjudna" för att se dans och olika uppvisningar mot en rundlig summa pengar. Sedan antas man vilja köpa en lejontand, oftast tillslipad av horn, för dyra pengar efter att ha hört att alla masaimän måste ha dödat ett lejon utan vapen för att få kallas en äkta masaiman. Då ska en av de fyra stora tänderna bäras i ett band runt halsen. Det är tur att tänderna är fejk, annars skulle det nog inte finnas några lejon kvar att beskåda. Så får man inte glömma att sitta en stund i deras hydda som består av jord utblandad med urin som stöpts runt kraftiga pinnar. Men hyddorna skiljer sig lite mellan olika regioner beroende på de naturliga förutsättningarna.

Kläderna, som ursprungligen var djurhudar samt sköldar av läder, ersattes för ungefär femtio år sedan av röda och blå tyger men i övrigt lever masaierna utan det mesta av det som vi förknippar med utvecklade samhällen. Undantaget är mobiltelefoner var nu dessa laddas i den elbefriade byn. Danserna är ändå traditionella och går ut på att männen ska hoppas så högt som möjligt

medan kvinnorna slänger sina halsar så att smyckena av plast gungar ut.

Traditionen påbjuder stora örhängen och örsnibbarna tänjs ut så att det bildas ett stort hål. Där ska det hänga överdådiga örhängen i bjärta färger. Jag undrar vad de var gjorda av innan plasten uppfanns. De finns till salu på den marknad som avslutar varje besök i en masaiby.

Det är männen som bestämmer och med åldern kommer status i hierarkin.

medan kvinnorna utför just traditionellt kvinnliga arbetsuppgifter som skötsel av husdjur hemmavid, hämta ved och laga mat. Ja, och så ta hand om barnen förstås.

Inte för att masaier normalt gör upp eld genom att snurra pinnar mot trä längre men för intäkternas skull så visar de gärna upp hur det går till.

Nej, masaierna lever inte längre traditionellt även om de har bevarat ovanligt mycket av sina traditioner, inte minst sin klädstil som ändå inte är så gammal. Inte ens bosättningarna är mer än ett par tre hundra år gamla för det var då masaierna migrerade hit. Och ser man bilder på masaier från fotografins barndom för hundra år sedan så är det framför allt de långa slanka kropparna och hyddorna man känner igen. Men nuförtiden så överger allt oftare de unga den traditionella livsstilen och flyttar in till städerna. Turisternas påverkan har intäkterna till trots blivit ett starkt hot mot deras livsstil. Så som i de flesta kulturer så urvattnas det gamla invanda. Det är ändå värt att se en masaiby men det känns absolut inte lika genuint som vårt besök hos Himba-befolkningen i Namibia.

Efter en natt på en fantastik camping med utsikt över calderan så är det tidig morgon. Det är synd att kalla klimatet på den här höjden som milt. Alla har sovit med allt som kan värma men ändå frusit. Vi har lämnat både våra afrikanska guider och Dusty nedanför calderakanten och förlitar oss på de lokala guiderna och deras jeepar. Det är säkert med avsikt som planeringen ser ut så. De tycker säkert att det räcker med Luwawa forrest.

Vägen ner från campingplatsen på toppen av bergskammen är spektakulär. Till och från ser man den bedårande utsikten över calderan från den smala serpentinvägen och grönskan är tät. Snart nog når vi botten på calderan så att vi kan börja iaktta djurlivet.

Väl nere i Ngoro-goro calderan börjar värmen så sakteliga återgå till mer normala afrikanska nivåer. Här är riktigt vackert med den lågt stående morgonsolen som lyser upp calderakanten. Vi ser fåglarna börja vakna till liv och geparden sträcka ut sig i morgonsolen och spana efter frukost.

Gnuer måste vara det glömda djuret när Gud skapade världen. Elaka tungor menar att Gud skapade det av de delar som blev över och det är i varje fall inget vackert djur. De utgör dock ett skrovmål för rovdjuren som inte bryr sig om utseende. Här har två fått för sig att det är bättre att slåss mot varandra. Gnuer är en form av antilop och finns i två huvudarter och ett antal underarter. De blir inte så stora som man kan förledas att tro men väger i vanliga fall upp till ca 250 kg med en mankhöjd på som allra högst runt 120 cm. De, som alla andra gräsätare, anpassar sig till rovdjurens beteende för att få bäst överlevnadschanser. Nittio procent av kalvarna föds inom en treveckorsperiod vilket underlättar vandringarna för dem. Men det är värt att notera att även gnuer i grupp kan orsaka lejon skador och vissa mindre antiloper som thomson söker skydd i gruppen av gnuer.

Fåglar av otaliga arter sitter i trädtopparna och spanar. Här ska finnas 365 arter.

Både stora och små.

Masaier kommer gående på sitt traditionella sätt med käppen bakom ryggen.

Tyvärr skrev jag inte upp artnamnen så är det någon som vet vilka det är blir jag glad för sådan hjälp.

Men fåglar i all ära. På marken är lejonen kungarna. I Ngoro-goro så har de börjat få lite problem med inavel. Eftersom calderan är så pass sluten och revirtänkandet så strikt då ytan är begränsad så har detta börjat bli ett verkligt problem för beståndet. Ingen vill ju frivilligt resa sig från restaurangbordet.

Här kommer man riktigt nära lejonen eftersom de inte uppfattar bilarna som ett hot. Men man bör absolut inte lämna bilen.

Den här honan startade en ganska meningslös jakt på en buffel. Den övriga flocken låg lugnt och avvaktade i bakgrunden. Tyvärr för lejonet så var buffeln med på noterna och sprang ifrån lejonhonan. Det är förvånande få jakter som leder till ett fällt djur för lejonen, bara vart femte försök lyckas.

Men lejonen är afrikas största rovdjur med en vikt av ungefär 200 kilo för hanarna medan honorna är ungefär femtio kilo lättare.

Antiloper finns i otaliga varianter och är spridda över hela Afrika.

De är vaksamma djur som står högt på matlistan hos i princip alla rovdjur.

Vårtsvinen är kanske inte lika vackra men är också en del av djurlivet.

Likaså kan man med fog hävda att hyenorna inte heller tillhör de mer bildsköna djuren.

Hyenor äter inte bara as, de jagar också vilket ryktet till trots är allra vanligast. Även om lejon benämns djurens konung så kan en flock hyenor mycket väl få lejonen på flykt och tvingas lämna ett fällt byte. En sak som gör att hyenor avviker från de flesta andra djurarter är att honan är större än hanen.

Zebror, den otämjbara hästen, dricker lugnt av vattnet även om även de är på sin vakt för rovdjuren.

Tidigt på  morgonen så lever naturen upp och det är fascinerande att se hur djuren ändå tar det lugnt trots alla faror som lurar för växtätarna.

Fåglarna däremot sitter och spanar på jakt efter framför allt insekter.

Gnuerna heter på engelska wildebeest. När de flyr  kan de kasta sig nästan ohejdat åt olika håll. Om det har någon effekt för överlevnadschansen vet jag inte men det ser i varje fall helt galet ut.

Gruppen ger i varje fall trygghet för individen och det vanligaste bytet för lejonen är svaga och sjuka gnuer. En gnu blir vanligtvis ungefär tjugo år men kan överleva ända upp mot fyrtio år.

De här fåglarna vandrar obekymrat omkring i sin lustiga plym.

Några lejon har tagit en klippa i besittning och därifrån har de bra utsikt över jaktmarkerna i bästa Simba-stil

Inne i klippskrevan har det dessutom samlats lite vatten vilket gjorde att lejonen poserade för oss

Och som avslutning så kunde ju inte matbordet lämnas osett.

Det skulle ju kunna finnas något lättfångat byte

medan antilopen nedanför gjorde vad den kunde för att inte synas i onödan. För just den här antilopen hade av något skäl kommit ifrån hjorden och blir då genast väldigt utsatt.

Den här dräktiga geparden går lojt omkring och har svårt att ta upp jakten på gnuerna i bakgrunden.

Vi kom riktigt nära även här medan geparden iakttog oss

för att sedan lugnt strosa iväg från både oss och maten.

Glansstarens intensivt blå fjäderdräkt skimrar fint i solljuset

medan schakalen också är på jakt efter något ätbart

Babianerna lever i flock och lever sitt familjeliv

medan hanen sitter i trädet och vaktar reviret.

Girafferna är ståtliga och plockar akaciebladen längst upp med sin fyrtofem centimeter långa tunga och är dessutom förvånande snabba. En giraff kan komma upp i över femtio kilometer i timmen och springer därför om en tävlingshäst.

Giraffer är större än de flesta föreställer sig och väger ofta runt ett ton även om en hane kan komma upp i imponerande knappa två. Då får man i och för sig ta i beaktande att en hane kan bli upp till tre meter hög vid skuldrorna och till det ska läggas halsen på modiga två och en halv meter.

Giraffer blir runt tjugofem år och ungarna anses fullvuxna i ungefär sexårsåldern.

Sen fick vi då syn på den mest svårfångade av the big five. Leoparden. Den låg som oftast i ett träd dit den brukar dra sitt byte men sån tur hade vi inte att vi fick se det.

Leoparder är starka och kan dra upp ett byte på runt tvåhundra kilo i trädet trots att leoparden inte väger mer än ca tredjedelen själv.

Vi hade turen att komma mycket nära leoparden, närmare än de flesta får se den.

Även om den inte var särskilt aktiv. Trots allt är leoparden huvudsakligen nattaktiv.

Däremot så dröjde det inte länge innan vi fick syn på lejon som parade sig. Inte så ovanligt att få se som man kan tro men spännande att få tillfälle att se det på riktigt

och inte bara på naturfilmer.

Så efter showen började dagen lida mot sitt slut och vi beger oss tillbaks utan att ha mer bråttom än att vi fortsätter spana. Vi får syn på en flock apor

som vi iakttar en stund

medan den lille får sitt di

innan solen gör att vi motvilligt måste lämna Ngoro-goro.

Men det är svårt att säga att vi inte njöt av vistelsen trots att vi redan nu vet att det ska bli mer när vi kommer in i Kenya.

Men så fort vi lämnat Ngoro-goro så väcks vi till medvetande om turismen som här med konsten utställd i den störtskur som vi så påpassligt missade när vi spanade på djuren.

Så vi beger oss den ganska korta biten mot gränsen

och njuter återigen av det typiska afrika

på vägar som inte är alltför stora och vältrafikerade.

Ändå var det många av oss som hajade till inför vyn med bergstoppen som stack upp ovanför molnen.

De frekventa vägarbetena ställde till lite trassel men vi var på semester och det enda som blev lidande var mattiderna.

Så vi fick avvakta med ölen tills vi stannat för kvällen.

Inte alla byar är välhållna men ändå typiskt för området.

och här finns naturligtvis allt att köpa.

Morgondagen ska bjuda på storstad, nämligen Nairobi. Ingen längtar just dit men däremot till djurparkerna i Kenya. Jag hoppas du följer med dit! Och så hoppas jag att du stod ut med det här ganska långa blogginlägget.

Den här resan startade i Sydafrika och går sedan vidare via Namibia, Botswana, Zimbabwe, Zambia, Malawi, Tanzania, Zanzibar, Tanzania med Serengeti och Ngoro-goro, Kenya och Uganda med bergsgorillorna.

Vill du lämna ett avtryck i form av en kommentar blir jag extra glad!

Ha det gott! / Pelle

Följ med mig i mitt Afrika! (Zambia)

Vi åker långsamt över gränsbron som går över Zambezifloden. Utsikten är hänförande. Vi är på väg in i det genuina Afrika och lämnar det "traditionellt" koloniala efter oss. Det ska ta ett tag innan vi kommer tillbaks till det. Här kallas sådana som jag för mzungu, ungefär vit främling.

Samtidigt känns det som en befrielse att komma bort från Zimbabwe. Ingenting kan få oss att tro att det skulle kunna vara värre någon annanstans på vår resa.

Det märks redan i gränsstationen. Här kommer säljarna springande till Dusty och erbjuder allt tänkbart men framför allt mat. Skillnaden från hundratalet meter österut kan inte bli tydligare. Men en stackars återvändande zimbabwier blir rånad medan vi tittar på. En apa tar snabbt hennes väska och försvinner in i bushen. Förtvivlan är nära och ett stort räddningspådrag inleds. Väskan återbördas och hon skulle knappast ha kunnat utstråla mer lycka. Det var säkert stora besparingar som annars hade gått till spillo.

Att vi hamnat i det mer genuina Afrika märks också snabbt. Grusvägar är vi förvisso vana vid men inte jordvägar som dessa.

Kolonialmakternas stadsbyggen ersätts av samhällen med mer bykaraktär där husen är lägre och enklare byggda. Det innebär inte att folk lever sämre, det syns att folk har det bättre än i Zimbabwe i den meningen att de är bättre klädda och det finns mat att köpa överallt. Mest grönsaker, kött anses som lyx, och så Afrikas otroliga utbud av frukt. Frukt som smakar, solmogen och riktigt färsk. Som man kan köpa för nästan inga pengar alls.

Vi åker i riktning mot Lusaka som är Zambias huvudstad och ligger ganska långt söderut i landet. Drygt var tionde zambian bor i denna vackert belägna stad. Överallt där vi åker går människor efter vägen och de tar naturligtvis med sig sina saker på traditionellt afrikanskt sätt.

Zambia blev självständigt på 60-talet ungefär samtidigt med angränsande stater. Trots att befolkningen ytligt sett har det relativt bra så är medellivslängden bara knappt 40 år och även Zambia är hårt drabbat av Aids. Knappt 20 procent av den vuxna befolkningen bedöms vara smittade vilket ändå är "måttligt" jämfört med de hårdast drabbade länderna. Knappt en miljon barn lever idag föräldralösa på grund av denna katastrof i ett land med ungefär tretton miljoner invånare. Och medelåldern bedöms bara vara drygt sexton år.

Landet lever i stort sett på en enda exportvara, koppar. Därför så har priset på koppar stor betydelse för statens budget och ekonomin varierar i takt med världsmarknadspriset. Men det är inget rikt land och även Aids sätter sina spår i en decimerad arbetsstyrka. Visserligen finns även här städer som arv efter engelsmännen men Zambia är det land som hittills under resan präglas mest av landsbygd. Merparten av varorna säljs på små marknader men många svenskar skulle nog inte köpa något i de här stånden, särskilt inte köttet. Men det som erbjuds är extremt färskt och fräscht och våra egna grönsaksdiskar är inte bättre. För mig känns det helt naturligt att välja ett frukt eller grönsaksstånd.

Men avsaknaden av moderna maskiner märks ändå tydligt och djuren används i stor utsträckning som här i Sverige för kanske hundra år sedan.

Naturen är vacker och helt annorlunda än det vi tidigare sett. Överhuvudtaget så varierar naturen i Afrika på ett sätt som jag inte föreställt mig. Jag har hunnit se öknar och deltan, bördig jord i Zimbabwe och nu denna högplatå. Nu kommer jag att hålla mig i de östra delarna i Zambia men gruvdistrikten i sydväst har ytterligare en annan natur. Här är inte orimligt varmt och Lusaka, namngiven efter en ursprunglig liten by Lusaaka, ligger högt som nästan alla kolonialhuvudstäder. Därigenom fick kolonialherrarna behålla sitt behagliga europeiska sommarväder.

Floderna används även till bad även om pengarna sällan räcker till badkläder. Men vem måste ha sådana?

Träden skiftar i de mest fantastiska färger och bergen skymtar allt som oftast genom lövverket. Och träden är många i den här delen av Zambia. Ändå kan jag inte förknippa dem med det vi betraktar som skog, de står glesare än så.

Trots den allmänna avsaknaden av maskiner så ser man då och då en traktor men vägarna är glest trafikerade trots att vägnätet är begränsat och oftast är vanliga grusvägar. Jordvägar gäller om man viker av från huvudvägen.

Det praktiska med Dusty är att vi har köket med oss hela tiden. Det består av en utfällbar rostfri bänk och ett tvålågigt gasolkök. Det finns även en färskvattentank och till och med en frys. Så vi kan bunkra upp på lämpliga ställen, inte sällan lokala marknader, och stanna på natursköna platser. Stolarna ligger i sitt utrymme och är enkla att ta fram så att vi kan sitta och äta. Vi hjälps åt med mathållningen vilket gör att det går snabbt att få allt färdigt och det blir dessutom ett trevligt avbrott i åkandet. Hur folktomt det än ser ut där vi stannar dröjer det inte många minuter förrän vi är omringade av framför allt barn. Det är spännande att iaktta oss som äter med bestick och oftast har de tur. Blir det mat över bär de överlyckliga barnen med sig famnen full hem till sina hus.

Barnen leker även här ganska anspråkslöst som här när de klättrar i trädet bredvid oss

och kurragömma tycks vara populärt överallt.

Många flickor utsträlar en naturlig skönhet

Även om ungefär ungefär fyrtio procent av befolkningen bor i städer så är det detta vi upplever som den vanliga bostadsstandarden. Vi håller oss på landsbygden som har så mycket mer att erbjuda.

Men de traditionella runda hyddorna ersätts idag allt oftare av hus byggda i lera eller i sin lyxigare tegelvariant.

Och överallt går folk och bär sina bördor på huvudet även om det oftast är kvinnorna som gör det med elegans.

Det finns traditionella hus överallt

Det vi kallar grillkol säljs i säckar efter vägkanten och vi stannar och köper så att vi kan ha lite mysigt på kvällarna och grilla något.

De få samhällen vi passerar är sällan särskilt stora men sjuder av liv.

Husen är sällan eller aldrig mer än två våningar men hyser ändå moderna butiker med ett stort varuutbud. Människorna bor oftast enkelt i omgivningarna och man upplever sällan samhället så stort som det i verkligheten är.

Så kommer vi då fram till South Luangwa National Park. Vi börjar med att bara koppla av och njuta av utsikten över den just nu inte alltför strida strömmen i Luangwa river. Det hindrar inte att det syns många djur i skymningen och området räknas som ett mycket djurrikt område. Så efter sedvanlig tältuppslagning och måltid sätter vi oss i jeeparna för ett safari.

Innan dess hinner vi titta på hur fiskandet hanteras här.

Vår guide berättar gärna om vad som finns att se

och så är vi iväg även om vi då och då får ta hänsyn till djur på vägen

Kommer vi för nära elefanterna så ställer de sig i anfallsposition med utfällda öron. Då bör man absolut inte gå närmare.

Mer normalt går de lugnt och betar av växtligheten och kan faktiskt ställa till stor skada eftersom aptiten inte är liten.

De små, även om de inte längre är så pytte, diar mamman. 

Giraffer finns i många underarter med skilda mönster. I Luangwa finns en särskild art och de som kan mycket om giraffer kan därför avgöra i vilken region de lever. Ungen har en mörkare päls än de vuxna.

Den blå tungan är extra tålig och dessutom extremt flexibel så att giraffer kan slita av bladen på akacieträden som är fulla med vassa taggar utan att skada sig. Den lilla oxhackaren håller oftast till på oxar men håller även andra djur fria från parasiter.

Flodhästarna gillar ju vatten och här i den lilla gölen som var full av växter hade en funnit sitt eget lilla paradis.

Vi kom riktigt nära lejonen. Den här honan njöt av närheten till floden men visade upp sig när vi kom närmre. Lejonen är försedda med sändare, därav det blå band som skymtar till höger i bilden.

Vi åkte tillbaks efter att ha sett massor av andra djur utöver de jag visar här. Det finns ett rikt fågelliv och antiloper av skilda slag finns i mängder. Det är en mycket sevärd park som dock få besöker eftersom den ligger lite vid sidan av allfartsvägarna. Ändå är den inte jämförbar med parkerna på stäppen. Den relativt täta växtligheten gör att man inte har samma överblick över mängden med djur.

Men det som är speciellt här är nattsafarit som jag dock inte har bilder från. I skymningen gav vi oss ut för att iakta djuren i mörkret. En mycket intressant och spännande upplevelse som vi ändå valde ett avbryta efter det att regnet blivit alltför intensivt. Som tur var hann vi ändå med det mesta. För att se djuren i strålkastarljus, som de uppenbarligen inte störs av, är något mycket spektakulärt. Att det sedan inte är så lätt att återge på bild då ljusförhållandena är svåra är en annan men ändå trist historia. Eftersom vi åkte i öppna jeepar kom vi tillbaks till tälten dyngsura och iskalla men inte modfällda. Men den kvällen var lägerelden extra mycket värd.

Natten bjöd inte på så mycket sömn för de med svagt sinne. Metrar utanför tältduken hördes frustanden och klampanden från flodhästarna som tyckte att campingen inkräktade på deras mark. Ingen kunde avgöra vilka andra djur som visat intresse för campingen. Regnet fortsatte att vräka ner och göra behovet av duntäcket akut. Lervällingen vi skulle forcera för att nå Dusty på morgonen gjorde oss ovanligt modfällda men väl i bussen så var samtalet vad vi upplevt av djurlivet. Regnet kunde vi överse med. Även om tälten var både leriga och blöta när de packades ihop.

Så fortsatte vi i riktning mot Malawi

och fick en sista hälsning från en pojke som vinkade när vi for förbi.

Zambia bjöd på det "riktiga" Afrika i en utsträckning jag inte hade trott varit möjligt. Jag visste inte än vad Malawi hade att ge och det är det som är så spännande. Varje land har sin prägel och jag börjar förstå att de skillnader som finns inom Afrika är enorma. Men jag lämnade Zambia med känslan av att jag hade sett Afrika samtidigt som tvivlet började infinna sig. Finns det verkligen en gemensam nämnare för alla länderna med sina skiftande folk, natur, kultur och historia. Jag kanske är ganska fördomsfull när jag pratar om att "i Afrika...". Afrika är inte ett land, det är en kontinent som är ungefär tre gånger så stor som Europa. 

Jag hoppas du vill följa med även till Malawi och uppskattar om du vill lämna en kommentar om min resa. Vill du läsa om hur jag kom till Zambia får du gärna titta på mina bloggar från Sydafrika, Namibia, Botswana och Zimbabwe. Fortsättningen går genom Malawi, Tanzania, Zanzibar, tillbaks till Tanzania med djurparkerna, Kenya och Uganda med bergsgorillorna.

Ha det gott! / Pelle