I hjärnan hos en upptäcksresande

Den saknade våren finns i Grekland

Long time no seen skulle man kunna säga, men idag har jag tid för lite bloggande. För jag har varit ute och rest i stort sett hela vintern för att söka nya upplevelser. Den här gången blev det en rundtur i Grekland på helt fantastiska vägar. Hur jag åkte? På motorcykel förstås!

Den mer än 20-gradiga värmen slog omedelbart emot mig och jag skulle kalla det högsommar. Sista dagen i Aten hade värmen nått 30 grader. Men först handlade det om att till fots utforska Plaka, den gamla stadsdelen i Aten runt Parthenontemplet. Magnifikt beläget och dessutom i blickfånget från den lika magnifikt belägna hotellrumsterassen. Plaka är som vanligt fullt av turister och tingel tangel men även av grekisk musik och den speciella grekiska kulturen.

Att jag befinner mig i en annan kultur är inte svårt att upptäcka. För hur ofta ser du ortodoxa präster i traditionella kläder och sådant här skägg hemmavid?

Men visst finns det mer än så. Tragiskt nog med barn inblandade eftersom dumma turister ger barn mer pengar än de ger till vuxna tiggare. Sedan klagar samma dumma turister på att barnen inte "får" någon skolgång.

En del skulle säkert kalla det här för en turistfälla.

Jag körde söderut till Peleponesos och passerade först den mäktiga Korinterkanalen. Den började byggas redan på Kejsar Neros tid men stod inte färdig förrän 1893. Imponerande byggtid kan man tillägga.

Det fantastiska landskapet vid Saroniska bukten är svårslaget. Vägarna likaså. Här är det kurvigt så det förslår och jag antar att grekerna satsat mer än de hade råd till på varningsskyltar för nästa kurva. Jag följde kusten runt och hamnade då i underbara Messenien som får anses ännu vackrare.

 

Just nu är det obeskrivligt vackert. Körsbärsträden blommar och i bakgrunden syns de snöklädda bergen. Runt Sparta är det rent förföriskt.

Dessutom blommar syréner och schersmin men inte minst apelsinträden som bara doftar så underbart. Är det någon som känt doften av blommande apelsinträd? Om inte har du missat något!

Vägarna jag valde var inte alltid de största. Att trixa mellan stenvallar och vägnära hus var fascinerande. Inte sällan såg jag dessutom fårhjordar, kor och annat spännande.

Att bara sitta ner och ta det lugnt i det perfekta klimatet ingår i konceptet.

Och att få nyfikna blickar när jag far fram där inga andra turister syns till hör också till. Jo, den här husknutssvängen är förresten min valda huvudväg och direkt olämplig för turistbussar. Men vägen är extra rik på upplevelser i stället.

Man får inte bli överraskad av udda ekipage mitt på vägen, här råder lugnet.

Fantastiska gamla broar spänner över vattendragen.

Mitt i alltihop stannar jag till vid en taverna och pratar med en grek som bott i Sverige.

De berömda klostren vid Meteora fick också ett besök. Det är helt enkelt otroligt hur dessa kan ha byggts.

Inte blev det sämre när jag satt på balkongen och tittade mot de belysta klipporna på kvällen heller.

Jag får avsluta med en vägbild, för så här såg vägarna oftast ut i fyra hundra mil... Ett eldorado för en motorcyklist!

Men kanske även för en man på väg från Frankrike till Betlehem. Till fots. Med sin åsna.

Så nu är jag som sagt var hemma ett par veckor igen. Men jag längtar redan tillbaks till sommarvärmen även om snön försvann medan jag körde motorcykel i ett oerhört vackert och intressant Grekland

där det finns härliga karaktärer överallt.

Ha det gott och trevlig Valborg på er alla!

Pelle

 

 

 

Kung Carl XVI Gustaf, barnen, en motorcykel och jag

Det bar sig inte bättre än att jag blev inbjuden till Kungen en gång. Eller för att vara mer precis tre gånger. Detta hände sig för länge sedan, nämligen 1984.

Kungen hade varit på statsbesök i Japan och eftersom Honda visste att vår Kung är en motorintresserad herre slogs kloka direktörshuvuden ihop. Så det bestämdes att ge honom en motorcykel!

Sagt och gjort. En glänsande Honda CBX 750 F ställdes fram på ett podium och närmare detaljer därom har jag dessvärre inte. Den var i varje fall röd och glänste i takt med direktörernas leenden.

Så småningom begav sig vår Kung tillbaks till Svedala utan motorcykel som var alltför opraktisk som handbagage. Nu blev goda råd dyra. Denna motorcykel skulle ju levereras till vår Kung. Lämpligen på Drottningholm. Som bekant är detta vår Kungs mantalsskrivningsadress och vad kan vara mer lämpligt än att skriva denna adress på postavin? 

Riktigt så enkelt var det nu inte. Det visade sig vara enklare att ta en befintlig maskin här i Sverige och låtsas som att det var den som Kungen sett i Japan. Men det var en liten detalj som inte stämde. Den var svart och diverse detaljer överensstämde inte som exempelvis strålkastaren. Detta kunde möjligen även Kungen notera som en avvikelse.

Nåja. Problem är till för att lösas och en mekaniker skickades till Sverige från Tyskland. Där har nämligen Hondas proffsmekaniker sitt högsäte i Europa.

Han anlände nästan inkognito till det företag jag då arbetade för och jag förmodades lotsa honom till rätta i vår världsmetropol Stockholm. Hur han upplevde detta vet jag inte men han betygade med asiatisk hövlighet att allt var tillfyllest.

Han arbetade idogt med att iordningsställa den ännu nyare svarta CBXen för att se ut som en äldre röd utan att för den skull ta bort några av de nya detaljer som fabriken ansett nödvändiga för att nämnda modell skulle kunna fungera tillfredsställande för vanliga kunder. Kungar har möjligen högre krav så ingenting fick ju gå fel.

Dagen för leverans infaller och maskinen lastas varsamt på en kärra för vidare transport till Drottningholm. Lyckligtvis anländer vi utan skador på fordonet, jo jag hade fått äran att tillsammans med en dåvarande svensk Honda-direktör leverera denna glänsande juvel, till Drottningholm.

Vi blev så småningom insläppta för på den tiden var ju säkerhetskontrollerna måttliga. Efter en viss väntan i ett stekhett gentilt väntrum blev det så dags att lasta av den numer röda juvelen.

På gårdsplanen uppenbarar sig först adjutanten. En bister yngre herre som inte var ett dugg imponerad av att Kungen skulle köra motorcykel.

Så uppenbarar sig Kungen, dock utan gemål men med tre barn. Han visar vederbörligt intresse för denna modesta gåva och vill genast prova åbäket. Dessutom visade det sig att även barnen hade ärvt denna motorådra av sin far och ville absolut följa med på premiärturen.

Det sista proffsmekanikern från Hondas Racingavdelning hade gjort var naturligtvis att starta maskineriet. Självklart då utan problem. Det var dock något vi fick.

Det visade sig att batteriet inte var direkt fulladdat. Närmare bestämt gick startmotorn runt ett helt varv innan strömreserven var tömd. Med något röda kinder, nästan i samma kulör som den fina maskinen, försökte vi avleda Kungens uppmärksamhet medan maskinen fick skjutas igång. Resultatet med vår avledning fungerade dock inte perfekt. Med Kungens förvånande blick och adjutantens ogillande fick vi dock igång den. Kungen kommenterade dock att en liknande händelse drabbat honom tidigare vid en billeverans. Som bekant är dessa ännu svårare att skjuta igång.

Obekymrat står en mycket ung Kronprinsessa och leker med ett pappersdragspel i väntan på premiärturen.

Efter det att adjutanten med barsk stämma meddelat att motorcykel ska köras med hjälm uppbringas en dylik, dock inte avsedd för ändamålet, så att barnen kunde åka motorcykel med sin far. Kungens krona var dock ett problem så någon passande för honom gick inte att hitta.

Så småningom kom Kungen att byta detta fordon mot ett med mer modest kubiktal varvid de andra två mötena uppstod. En av dessa på Stockholms slott, hans stadslya du vet.

Jo det hände en del i övrigt också men vi slutar berättelsen här och bekräftar det hela med en usel bild inskannad från en usel papperskopia från ett okey dia.

Jo, jag ångrar att dåtidens teknik inte går upp mot dagens. Men så är det. Och jag hoppas att historien får anses preskriberad då mer än 25 år gått sedan densamma.

 

Ha det gott! / Pelle

Mälaren Runt på motorcykel 2012

Mälaren Runt. Ett begrepp för alla motorcyklister. Det är folkfest. Det är massor av motorcyklar. Ryktena säger att det i år deltog drygt 25.000. Det betyder att nästan var tionde svensk hojåkare deltog. I år hölls arrangemanget för imponerande 27:e gången och det anordnas av MCM i samarbete med SMC och MCE. Och som sig bör så avhölls årets Mälaren Runt i härligt sensommarväder. Det är nämligen tradition att det ska vara fint väder när Mälaren Runt körs. Vi hojåkare tycker inte om regn, åtminstone inte när vi kör och sällan annars heller.

Här möts alla kategorier hojåkare. Vi delar nämligen annars in oss i kategorier. Här finns HD-folket, vanliga customåkare, sporthojsåkarna, de som kör riktigt stora touringmaskiner och de som kör Jeepar fast på två hjul som kallas adventure. Säkert några fler än så dessutom. Det är ovanligt med en så stor blandning av hojåkare eftersom vi annars anser att lika barn leka bäst.

Det börjar med en samling vid Pampas Marina i Solna. Här är inte kaos men näst intill.

För trots att vi pratar om motorcyklar så blir det trångt när så många skall samlas. Dessutom finns en massa åskådare och en och annan vilsen bilist som inte förstått arrangemangets omfattning.

Här träffas många som kanske inte sett varann så ofta under året. Så klart det måste hälsas. Så kan du väl inte göra i bilen ändå?

Här kan byggen dryftas om man gillar sånt.

De här s.k. ratbikes väcker berättigad uppmärksamhet, precis som de mest påkostade motorcyklarna.

Stämningen är på topp. Detta trots att det räknas som säsongsavslutning för många. Vi är ju trots allt snart i september och kan knappast räkna med någon sommar på ett tag.

I år fick vi dessutom besök av tomten. Måhända ville han förvissa sig om att vi varit snälla så han vet vilka som ska få julklappar. För säkerhets skull står det tomten på tröjan och ur högtalarna skvalar julmusik. Ifall nu någon skulle tvivla på äktheten.

Flanörerna njuter också av både hojar och stämning och självklart är det intressant för barnen som storögt ser på alla maskinerna.

Strömmen av motorcyklar är enorm och nästan alla har kameran med sig.  Många har dessutom monterat videokamera på hjälmen.

Men ingentig går upp mot att uppleva denna folkfest live.

För strömmen av hojåkare verkar aldrig ta slut.

Stilen på motorcyklisterna skiljer sig markant åt men här räknas bara att det är två hjul och motor. Och så en och annan sidvagnsmaskin förstås.

På kvällen avslutas evenemanget med fest hos hojklubben Strul i Enköping. Det kunde knappast undgå någon.

Men innan dess skall varvet köras.

Visst finns det poliser runt omkring men det mesta av ordningen sköts med egna funktionärer. Det här är ingen huliganmatch och det behövs ingen större bevakning.

Starten sker klockan elva och tar i allmänhet en halvtimme bara för att komma ut på Essingeleden.

Även på Gamla Södertäljevägen är det makligt tempo och många stannar till på olika platser för att kunna få en överblick. För det är tätt med motorcyklar även om man inte kan kalla det kö.

Efter vägkanten har lokalbefolkningen slagit sig ner för att njuta av mängden motorcyklar. Frågan är om det finns någon plats med mer koncentration av hojar.

Vid Södertälje stockar det till sig igen. Här blir det att tampas med bilister och rödljus.

En udda hoj som körde var denna sidvagns H-D från 1931. Hjälmen är målad så att den liknar trä.

Vid fattigstugan på vägen mot Mariefred är det pausplats. Kändes lagom med lite kaffe och något att stoppa i magen. Även här flockas de som vill få en glimt av evenemanget. Man måste inte åka motorcykel för att njuta av ett sådant här evenemang. Lite som att gå och titta på fotboll eller någon annan sport.

Även här köar det till sig.

Då blir det tillfälle och se allt som är ombyggt och lite extra.

Det är så klart att humöret får sig en kick av sådant.

Att sälja varmkorv här är säkert lukrativt.

Överallt fotas det.

men på sådana här ställen lite extra.

Även om tjejerna inte är i majoritet så körs en försvarlig andel av hojarna av tjejer.

Och varför ska inte hunden få följa med? På hoj går det dessutom utmärkt att klappa den lite då och då.

Nästa stora stopp är vid Strängnäs. Även här ges möjlighet till umgänge och mat.

Prickarna på hjälmarna är märket som visar att man åkt runt. Många dekaler betyder många års deltagande och sådant måste visas tydligt.

Efter långsam kökörning kan det vara skönt att köra stående ett tag. Faktiskt riktigt bekvämt på en adventurehoj.

En trotjänare har gått ur tiden efter femton Mälaren Runt. Hunden Harley dog förra vintern men har nu blivit ersatt av en valp som ska skolas in. Han har fått överta Harleys kläder och glasögon. För att åka hoj utan rätt utrustning är dumt.

Många bilister hör sig för om komforten på hojarna. Men det finns inget att klaga på sådant. Och så slipper man dyra AC-anläggningar dessutom.

De mindre tittar storögt på medan de stora maskinerna passerar.

För i Enköping går det lite långsammare igen. De flesta stannar till vid Strul.

Även här är det välorganiserat för trafiken och trots mängden med motorcyklar och åskådare blir det inga problem.

De struliga vakterna tar väl hand om alla.

Vad de försöker mäta är däremot höljt i dunkel.

Det här paret firade sin ettåriga samvaro med champagne i vägkanten. Vad skulle kunna vara trevligare?

Efterhand troppar folk av till MCE:s klubbkåk i Jakobsberg. Den ägs av klubben och ligger magnifikt till i närheten av Gjörvälns slott.

Här dryftas dagens arrangemang. Råder det någon tvivel om att de diskuterar motorcykelåkning?

Och den här damen fick dessutom möjlighet att provsitta sin drömhoj. Sånt är inte hojåkare så knussliga med. Tvärtom brukar de flesta vara rätt stolta över sina val och delar gärna med sig av sina erfarenheter.

Umgänget hojåkare emellan brukar präglas av värme och gemenskap. Så även här i målgången.

Och någon brist på personer att umgås med är det inte.

Även här finns förplägnad om dock från en något rökig variant på kök.

Men vad gör det. Även då man hamnar mitt i röken är glädjen som utstrålas påtaglig. För här är årets Mälaren Runt till ända.

Det blev en riktigt lång blogg. Jag hoppas ändå du tycker den varit intressant. Nästa år vid samma tid kommer nästa chans. Det är klart du ska ta den! Ettdera på hoj eller som åskådare. Det är en folkfest du sent kommer att glömma!

 

Ha det gott! / Pelle

Tomten är redan här!

Idag var det Mälaren Runt. Det är en stor händelse för alla som kör motorcykel och räknas som ett av europas största mc-arrangemang. Och eftersom alla motorcyklister varit extra snälla i år dök tomten upp för att kolla in oss lite närmare.

Så nu vet vi. Julen är i antågande och sommaren förmodligen slut. Men var tog hösten vägen?

Lägger troligen ut fler bilder i morgon.

 

Ha det gott! / Pelle

Varför har ingen talat om för mig att Jakriborg finns?

Jag har gått i total avsaknad av kunskap om en av våra märkligaste förstäder. Jag har helt enkelt missat denna hansastad. En total blunder av mig och jag har inte ens någon att skylla på. Jag som till och med har släktingar i Skåne. Så nu tänkte jag ge den här förorten utanför Lund lite reklam. Eller propagera lite för en mänskligare stadsbyggnad.

Här härskar lugnet. Ingen störande trafik. Inget klotter på väggarna trots att här finns hyresrätter. Här härskar en frid som jag sällan sett.

Jakriborg är helt enkelt en modern hansastad. Byggd av återvunnet material. I gammal stil. Mycket gammal till och med. men byggd 1999. Så förvisso är den från förra milleniumet.

Här pekar husen mot skyn. Inte på det där tjugovåningssättet utan med spetsiga tak. På hus som inte ser lika ut som nästa.

En del har dock inte så många våningar som fyra.

Och smågatorna har charm

Ibland öppnas en dörr till något oväntat

Här leker barnen även utanför lekparken

Pojkar på pojkars vis och flickor på sitt sätt.

Här finns miljöer som inbjuder till samvaro

Gemenskap på ett sätt som få ställen erbjuder

Som du ser finns här någon bil ibland. Med betoning på ibland.

Men parkeringen ligger utanför området. De små affärerna och caféerna utspridda bland bebyggelsen. Inte någon stormarknad så långt ögat når. De finns i Lund.

Kanske är sådant här en utopi.

Men ändå inte mer utopi än att det ändå finns. Tänk om fler sådana här förorter kunde finnas.

Någon gång ska undret ske, någon gång skall alla le som Ted Gärdestad sjöng. Kanske passar att lyssna på till dessa bilder.

Den här bloggen ingår i en serie som startar i Skåne med Jakriborg, fortsätter till Köpenhamn och dess fristad Christiania, Danmark i övrigt, Tyskland, Polen, Litauen, Lettland och Estland.

 

Ha det gott! / Pelle