I hjärnan hos en upptäcksresande

Följ med mig i mitt Afrika! (Botswana)

Vi åker genom ett allt grönare landskap. Det börjar till och med dyka upp en och annan vilsen blomma vid vägkanten. Men framför allt välta träd. Elefanterna sätter sin prägel på landskapet och konkurrerar med människans försök till odlingar. Därför är inte elefanter så populära hos lokalbefolkningen.

Vår chaufför tvärnitar nästan. Han ser nämligen den första elefanten vid vägkanten och alla vill att vi stannar och beundrar .

Här finns världens tätaste elefantpopulation. Till och med så många att vi snart bara förstrött skulle notera att vi sett ytterligare en. Det här är resultatet av elefanternas härjningar. Hur odlingarna ser ut är inte så svårt att förstå.

Vi tar oss tid, är på upptäcksresa snarare än genomresa. Snart stannar vi igen. Det finns apor att se. Sådana är också spännande.

Vi stannar på nytt. Den  här gången skriker bussen, som vi numer kallar Dusty, ut sin protest och vill ha en paus. Vår chaufför får jobba desto mer för att få Dusty på gott humör igen. Vägdammet har tärt hårt på Dustys robusta men enkla teknik. Även om vi just nu för ovanlighetens skull åker på asfalt av bästa kvalité. Det kommer att bli en oplanerat sen kväll.

Vi står långt från närmsta ställe som har reservdelar. Då får man improvisera. Inga andra än folk i tredje världen kan det bättre. Vi kunde så småningom fortsätta men morgonen därpå fanns en servicebil vid Dustys sida. Den sena kvällen ackompanjerades av en sen morgon. Även Dusty behövde tydligen lite sällskap. Vi som följde med Dusty fick i stället ägna oss åt att studera märkliga växter som det här trädet.

Mobila telefoner är en utmärkt uppfinning som sällan kommer till så stor nytta som vid sådana här tillfällen. Och vi råkade inte ut för någon plats där det inte fanns täckning trots att vi åkte långt utanför turiststråken. I min generation upplever jag det som fascinerande. Mobiltelefoner har faktiskt bara varit i allmänt bruk i Sverige i ungefär 25 år. Det känns som de alltid har funnits. På nåt sätt känns det också som att sådana moderniteter inte borde vara lika självklara i Afrika, man skall bara inte kunna stå och prata i mobiltelefon när man är i himbastammens by.

Botswana är idag ett ganska välmående land som, liksom alla länderna i regionen, ändå har stora sociala skillnader. Men det är inte bara de vita som lever gott längre. Det märks när vi passerar små samhällen snarare än städer efter vägen. Det underlättar att vi ibland kan gå in i en modern livsmedelsaffär med kyldiskar och air condition. Det vi behöver finns alltid att finna.

Det ser ut som i de flesta västerländska småorter.

Så en och annan mindre stad finns det. Huvudstaden Gaborne, som du förmodlingen inte hört talas om, ligger precis på gränsen till Sydafrika. Men Botswana har tidigare aldrig varit lika rikt som sina grannar. Fram till självständigheten 1966 var det regionens fattigaste land. Men förändringarna sker snabbt. I dag bor klart mer än hälften av Botswanas knappt två miljoner invånare i städer. Så kort tillbaks som vid åttiotalets början var det ungefär var sjunde. Dessutom tillhör Botswana Afrikas tigerekonomier med en tillväxt på knappt tio procent per år hela tiden sedan sextiotalet. Botswana utmärker sig på ytterligare ett sätt och det gäller kolonialtiden. På 1800-talet så bad man Storbritannien om beskydd och blev därmed en "frivillig" koloni. Smolken i bägaren är att här är HIV ett stort problem, för ungefär tio år sedan beräknades knappt varannan vuxen vara smittad och situationen är inte direkt annorlunda idag.

En kul anekdot är att det nedsättande ordet Hottentotter, som få vet vad det egentligen kommer ifrån eller betyder, är beteckningen på en folkgrupp just här, khoe-folken.

Framför oss ligger Okavangodeltat. Världens största inlandsdelta. Från luften liknar deltat en stekpanna med skaftet norrut där floden rinner in i deltat. Söderut ligger den obarmhärtiga Kalahariöknen men här sjuder naturen av liv. Här hämtar Botswana sitt dricksvatten. Men det mesta vattnet i deltat dunstar bort, bara ca tre procent av vattnet rinner ut ur deltat som hela tiden omskapas. Vattnet är extremt rent men ganska järnhaltigt och har en lätt rödaktig färg.

Medan vi fascineras av termitstackarna är vi framme i en gudsförgäten stad som heter Maun. Det är förmodligen världens fulaste stad. Men okej. Afrika har aldrig haft någon stadskultur. De städer som finns är oftast resultatet av kolonialmakternas tid. Vi stannar mest för att proviantera och kunna gå på banken. Annars bor förvånansvärt många i vad vi skulle kalla hyddor. Om de är runda eller fyrkantiga beror på vilket land vi befinner oss i. För visst känns det spännande att arkitekturen skiljer sig åt mellan platser.

Men här finns även ett flygfält och det vore ju dumt att inte passa på att få se deltat från ovan. Vi samlade även ihop till våra guider så att även de kunde följa med upp i luften. Det var första gången de flög och det kom att bli en oförglömlig upplevelse för dem likväl som för oss andra. 

Naturen är fascinerande på ett nytt sätt. Den sumpiga terrängen är svårforcerad. Vattnet är bara någon meter djupt sånär som på några enstaka ställen. Djurlivet är rikt men inte överdådigt. Vi ser ändå omedelbart både elefanter och giraffer strosa runt i det gröna.

Hela deltalandskapet varierar från dag till dag. Öar uppstår och försvinner. Det här ett eldorado för de vilda djuren och mycket svåråtkomligt för människor.

Vi tar oss med jeepar till en liten hamn. Till och med Dusty får ge upp på de här vägarna.

Hamn låter mer än vad det är. Det är ett antal mokorokanoter, ett finare ord för urholkad trädstam, som ska ta oss två och två till en någorlunda fast ö. Tälten får en egen kanot liksom provianten. Kanoterna behöver inte några större anläggningar för att kunna ta ombord folk. Blir det kinkigt får man blöta ner fötterna eftersom vattendjupet är litet. Men här sjuder ändå av liv trots att inga försäljare letar sig ut till sådana här platser. Det är lokalbefolkningen som sköter transporten och då är hela familjen engagerad.

Lokalbefolkningen iakttog intresserat våra förehavanden.

Mokorokanoterna stöts fram med långa träpinnar genom vassen och vi njuter i fulla drag av stillheten och den lugna färden. Ingen stress här inte. Efter ett par tre avkopplande timmar har vi nått vår ö där vi ska idka naturcamping. Även det ett finare ord för ett ställe som inte har någonting. Latringrop grävs efter det att tälten satts upp och en liten glänta i vassen blir bra att bada i. Just där skulle vi inte behöva oroa oss för krokodilerna som annars inte är ovanliga i området.

Var ska djuren gömma sig om inte i vassen? Den här pyttelilla grodan har tagit sin tillflykt till ett vasstrå.

Vatten är viktigt. Trots allt sötvatten runt omkring oss så tog vi med vårt eget. Bara för att. Man vet ju aldrig.

Så fort som vi kommit fram så startade vi spisen. Kaffe kändes viktigt så det prioriterades högt.

Vi bor strandnära och har funnit en riktigt trevlig plats som ändå ger oss utrymme till lägereld och stockar att sitta på.

Naturen är oerhört vacker men eftersom vi är i deltat så är markerna vattensjuka överallt. Det märks när man går omkring. Skor är inte att tänka på.

Vi beger oss nästan omedelbart ut på promenad. Men det kom inte att innebära mycket mer än en fantastisk naturupplevelse. Djuren höll sig på avstånd. Men enbart växtligheten och omgivningen var mer än väl värd strapatsen. Ingen lyckades komma tillbaks torrskodd. Så när vi så småningom har kommit tillbaks njuter vi av kvällen, tittar på stjärnorna, elden och att bara sitta och prata med varandra. Den medhavda whiskyn smakar extra gott och plötsligt känns tältmadrassen som oerhört bekväm.

Morgonen var extra tidig. Inget krävde det. Vi skulle inte åka tillbaks förrän dagen därpå. Men de flesta ville se naturen i gryningen. Här, liksom på de flesta ställen, är det som vackrast då. Dofterna som mest mättade. Möjligheten att se djur som störst.

Vi kom att se giraffer och zebror på håll. Lite av en besvikelse eftersom vi trott så mycket mer om deltats  djurliv. Men naturen i sig var desto mer fascinerande. 

Mokorokanoterna fick disponeras fritt så länge som minst en fanns vid campen. Och så länge som vi höll oss i närheten och inte villade bort oss var allt okey. För det är åtskilliga timmars mokorofärd till civilisationen och deltat är enormt stort.

När dagen hade passerat i lojhetens tecken, stress måste vara ett okänt begrepp även för lokalbefolkningen, så hade vi tänkt oss en kvällstur i kanoterna. Tid existerar inte för oss längre på det sätt som den styr oss här. Jag hade redan i början av resan lagt undan klockan. Att leva utan klocka är oerhört avkopplande särskilt när vi pratar om nio veckor. Kväll är det när solen närmar sig horisonten och vi far iväg till en närbelägen större öppning i vattenlandskapet. Där hade nämligen flodhästarna skapat ett revir och njöt även de av det härliga klimatet.

Vi satt och njöt av deras aktivitet som inskränkte sig till att gapa stort och stänka vatten runt omkring sig. Trots att flodhästar sägs vara det djur i Afrika som dödar flest människor så skulle vi enligt lokalguiderna vara säkra på de kanske femtio meter som skilde oss åt. Men det var mäktigt att sitta och se flodhästarna på så nära håll, dessutom sittandes i en urholkad trädstam.

Regnet ville inte riktigt ge sig och skurarna kom och gick. Regnbågen visade sig och själva solnedgången blev magisk. Fråga  mig inte varför men solnedgångar i Afrika verkar alltid vara spektakulära. Fantastiska färger parat med magiska ljud. Inte minst den här kvällen med flodhästarna frustande så nära. Så när solen nästan gått ner så lystes regnmolnen upp i en magisk orange färgskala. Vi bara satt stilla helt hänförda men tyvärr så är det inte lämpligt att vara i deltat efter solnedgången. Så vi paddlade tillbaks till vår naturcamping och fortsatte att dricka whisky och njuta av vår lägereld.

Det blev en oförglömlig kväll.

Vår lokale guide hade nog sett skådespelet förr.

Så var det då dags att bryta upp igen. Vi åkte vidare mot Chobe där vi skulle komma att få se betydligt fler djur.

Det som inte Okavangodeltat hade bjudit oss på fick vi se i överflöd här. Dels åkte vi på floden och på flodbankarna njöt djuren till fullo av närheten till vattnet. Men vid vatten i Afrika lurar en fara och det är krokodilerna. Nilkrokodilen är oerhört snabb trots sitt normalt loja beteende. Dessutom är de starka om än förvånansvärt lite uthålliga. Men de kan bita med kraft. En fullvuxen krokodil har ett käktryck på ungefär tretton ton. En människa 225 kilo...

 Flodhästar hade vi sett i Okavango men här kom vi ytterligare närmare. Den i sammanhanget större båten gav oss mod på ett annat sätt.

Medan örnarna kretsade ovanför oss så strosade obekymrade elefanter på stranden.

Här kom de inte ensamma utan i hela familjer för att släcka sin törst efter en varm dag

bara för att återigen vandra upp i vegetationen

Några ystra tonåringar kunde inte hålla sig utan gav oss ett skådespel i form av ett bråk. Bråk mellan elefanter är en segsliten historia. De slogs i vattnet med bara huvudena ovanför vattenytan. De drog sig upp mot stranden och fortsatte med vattnet stänkande runt benen. Till slut tröttnade de och anslöt till den ointresserade övriga flocken.

Aporna vandrade lugnt omkring i samma miljö och verkade njuta lika mycket som vi.

Solen började dra sig mot horisonten och bjöd på fint släpljus.

Det var inte mer att göra än att dra sig mot tälten igen. Ytterligare en dag led mot sitt slut och morgondagen skulle ta oss till Viktoriafallen. Dusty hade blivit på gott humör igen, han kunde ju inte vara sämre än vi.

Hoppas att även du vill följa med vidare och se Viktoriafallen från Zimbabwesidan. Har du lust att lämna ett avtryck efter dig i form av en kommentar tas det mer än tacksamt emot.

Jag hoppas att du vill följa med på hela resan som startar i Sydafrika och går vidare genom Namibia, Botswana, Zimbabwe, Zambia, Malawi, Tanzania, Zanzibar, åter till Tanzania med djurparkerna, Kenya och Uganda med bergsgorillorna.

Dela: