I hjärnan hos en upptäcksresande

Följ med mig i mitt Afrika! (Namibia)

Morgonen var tidig när vi stod i gränskontrollen mellan Sydafrika och Namibia efter en kort men besvärande tur på en nästan obefintlig väg. Här är solen skoningslös. Vi är på väg norrut och det kommer bara att bli varmare och varmare ju längre norrut och närmare ekvatorn vi kommer. Öster om oss har vi Kalahari-öknen och västerut Namiböknen. Jag skulle vilja påstå att det är öken även där vi åker. Så småningom ska vi komma till The scelleton coast, någon närmare förklaring hoppas jag inte behövs. Landet är inte tätbefolkat och ortsnamn som Solitaire understryker avstånd och ödslighet.

Namibia har en brokig historia och bebos av flera folkgrupper. Tyskarna höll Namibia som koloni fram till 1920. Det märks fortfarande för här gör man sig lätt förstådd på både tyska och afrikaans utöver engelskan. Ortsnamnen skvallrar också om det förflutna liksom det gamla namnet på landet, Tyska sydvästafrika. Inte förrän 1990 blev Namibia fritt från Sydafrika som annekterade Namibia efter första världskriget.  Tidpunkten när Namibia blev självständigt brukar räknas som slutet på kolonialperioden. Göring d.ä. hade sitt eget lilla krig här i början av 1900-talet, kanske som övning åt sin mer välbekante son. Då passade han på att nära nog utrota en folkgrupp, herero-befolkningen. Historien lär oss att 80 procent av dem försvann på några år. Dessutom 50 procent av Namaquafolket.

Ingen av kolononialmakterna tyckte dock att Herero klädde sig anständigt, det vill säga de klädde sig knappt alls. Därför påbjöds närmast viktoriansk klädedräkt och det är än idag Hererobefolkningens klädkod. Damernas hattar är inte att leka med. Vissa andra folkgrupper, som Himba, klär sig dock fortfarande mer sparsamt men dessa såg jag aldrig i tätorterna.

Den här traditionella klädseln används till vardags och här i snabbköpets kassakö är synen inte ovanlig.

Namibia är inget underutvecklat land. Här finns allt att köpa, precis som här hemma.

Huvudstaden som heter Windhoek ligger vackert bland bergen en bit in i landet inbäddad i grönska eftersom staden ligger högt och därmed har behagligt klimat. Staden känns inte helt fri från kriminalitet och en av oss resenärer fick erfara en skräckfärd i taxi, blev dumpad i ett dike utanför stan och vaknade på sjukhus. Men i köpcentrat bredvid de berömda meteoriterna finns tydliga skyltar om att vapen inte är tillåtna just där. Men som sagt, städerna känns inte som det primära under den här resan.

Vi åker i riktning mot Sossusvlei, Dödsdalen, i Namib-Naukluft national park. Det är ett mycket speciellt ökenområde där sanden är extra järnhaltig och därmed rödare än vanligt. Det här räknas som Namibias främsta sevärdhet och det är en oerhört fascinerande natur att se. Att det är extra varmt behöver kanske inte nämnas.

Det är tur att luftkonditioneringen i bussen är så effektiv. Med nerfällda rutor känns temperaturen acceptabel trots hettan.

Fåglarna bygger sina bon under trädets grenar med öppningen nedåt. Då får ormarna svårare att komma åt och det fungerar ända tills dess grenen ger vika.

Alldeles i närheten av Sossusvlei ligger en liten men mycket speciell canyon. Den syns knappt i markplan men om man tar sig ner för en stig kommer man till ett helt annan natur där floden har grävt sig ner.

Här hade floden grävt sig ner en bra bit och det fanns till och med ett och annat träd.

För att komma dit passerade vi ett märkligt område som heter Gaub Pass. Här kan man verkligen tala om att vägen slår knut på sig själv. Landskapet kan liknas vid någon som grävt i en åker. Berglager ligger välta på tvären och det är mycket spektakulärt om än inte med så branta stigningar. Ungefär här passerar vi södra vändkretsen.

Det finns även en större canyon i Namibia, Fish River Canyon. Den räknas att vara världens näst största och står inte Grand Canyon efter i scenerier men är betydligt kortare.

Det mest kända runt Sossusvlei är nog ändå Dune 45. Den har fått sitt namn för att det är 45 kilometer till Sesriem som är närmaste turistort. Dune 45 är ca 170 meter hög och sanden beräknas vara fem miljoner år. Självklart ska Dune 45 betraktas i soluppgången och landskapet gör sig bäst från toppen. Att ta sig upp är dock förenat med en viss fysisk ansträngning eftersom sanden beter sig ungefär som lös snö. Men det är väl värt besväret.

Utsikten från toppen är nämligen bedårande.

Ljuset och skuggorna förändras dessutom i snabb takt i och med att solen stiger.

Precis vid Dune 45 finns även uttorkade träd som ger en vink om miljön i övrigt.

Sedan hör det till att vandra några timmar i öknen. Ett par timmars promenad från Dune 45 finns en uttorkad saltsjö där träden har blivit fossil. Här är hettan påtaglig och miljön spektakulär. Sedan är det bara att börja gå tillbaks i den svårslagna ökenmiljön.

Efter den här spektakulära platsen begav vi oss till Swakopmund. Det är en turistort och här ordnas diverse ökensporter som sanddiving, drakflygning och inte minst fyrhjulsåkning. Klart det måste provas på och det är bara så häftigt. Naturen är spektakulär på ett nytt sätt, öken med Atlanten som bakgrund.

Dessutom fick jag och en annan svensk jag råkade träffa på bege oss ut på "egen" hand med guiden. Om gruppåkningen var spännande vet jag inte vad man ska kalla detta.

Eftersom alla av oss tre kunde köra rimligt fick jag en oförglömlig upplevelse.

Men även öknen har gränser.

Vi begav oss tillbaks efter flera timmars fantastisk körning.

Det finns inte så mycket mer än öken och berg att se efter kusten. Längst norrut ligger Etosha nationalpark som är betydligt grönare och med för västkusten ovanligt många djur, men vill man verkligen se Afrikas djurliv i koncentrerad form måste man bege sig till Afrikas östkust. Det tål ändå att nämnas att Etosha National Park är ungefär dubbelt så stort som Skåne och absolut inte saknar djur. Om några veckor ska vi ha nått östkusten och Afrikas rika djurliv och då ska jag återkomma med fler djurbilder. Visst såg vi djur i Etosha, till och med lejon på håll, men djuren finns inte lika lättillgängliga som i exempelvis Serengeti. Så i den här blogginlagan nöjer jag mig med bilden på den söta jordekorren som jag såg vid infarten och några antiloper.

Är det någon som blir förvånad över att dessa antiloper kallas springbock (hoppantilop)?

Att markera revir och slåss om honorna hör naturligtvis till.

Så bytte vi öknens sand och Etoshas stäpp mot Spitzkoppes granitberg. Namnet hänför sig till Tysklands tid och kan närmast översättas med höga bergstoppar. Så särskilt höga är de inte men mycket spektakulära. Vi vandrade runt i dessa mjukt rundade berg men överraskades av regn och kom dyblöta tillbaks till campingen. Där var vi helt själva, befriade från andra turister. Vi hade lämnat den sista utposten några kilometer tidigare där lokalbefolkningen levde under sparsamma betingelser. Vi njöt i stället av lugnet och den speciella och vackra naturen. 

Men vi brydde vi oss inte längre om regnet och våra blöta kläder. Molnen gav en reflektion av den nedåtgående solen som var helt osannolik. Det blev färger som jag aldrig tidigare har skådat. Det var betagande.

Åt andra hållet drunknade tälten i ett lika spektakulärt sken.

Kvällen avnjöts i eldens sken och de lokala guiderna, bushmen, erbjöd sig att visa traditionella danser i densamma.

Nu var det slutligen dags att bege oss österut. På vägen mot Botswana skulle vi besöka en by där folk ur Himba-stammen levde traditionellt. Vi gick omkring i flera timmar, lekte med barnen och tittade på deras sätt att leva sina liv. Det här var långt från turiststråken och livet såg ut att vara oberoende av turisters pengar.

Husdjuren går fritt omkring bland hyddorna och krånglar till livet på sitt eget speciella sätt. För visst måste det väl finnas något enklare sätt?

Himba-kvinnorna tycker de blir extra vackra gyllenbruna. Känns det igen? Frisyren är standardiserad och underlättar skötsel av håret eftersom håret aldrig behöver tvättas.

Barnen verkar leva ett lyckligt liv om än utan tekniska hjälpmedel.

Behovet av kläder är begränsat för man kan med fog hävda att klimatet är behagligt. Tyvärr är avståndet till badet onödigt långt men det bekymrar inte kvinnorna då det bara är männen och barnen som ägnar sig åt sådana övningar.

Man får kanske ändå förstå att det krävs lite för mycket jobb för att återskapa den kvinnliga frisyrens alla detaljer bara för nöjet att doppa sig i vatten. 

Det kanske är nog med den vanliga familjerollen.

För visst är väl frisyren speciell och klädseln sparsam?

Det blir allt grönare i naturen i takt med att Botswana närmar sig. Det syns fler djur efter vägen. Vi är på väg mot Okavangodeltat. Ett spektakulärt naturområde i Kalahariöknens norra gräns.

Jag hoppas att du vill läsa vidare om Botswana i nästa blogg. Har du lust får du gärna kommentera det du läst. I så fall blir jag extra glad!

Du kan följa resan via bloggarna Sydafrika, Namibia, Botswana, Zimbabwe, Zambia, Malawi, Tanzania, Zanzibar, åter till Tanzania med djurparkerna, Kenya och Uganda med bergsgorillorna. Jag hoppas du följer med på resan! 

Ha det gott! / Pelle

Dela: