I hjärnan hos en upptäcksresande

Körsbärsblomningen kom snabbt på

Snö och elände. Alldeles för länge i år. Vintern verkade aldrig ta slut men när den väl gjorde det så slog körsbärsträden i Kungsträdgården ut snabbare än jag kunde föreställa mig var möjligt. Så "redan" på Kristi himmelsfärdsdagen  var det dags för den årliga folkvandringen som få fotografer kan motstå. Förvånansvärt precist skedde det hela på en för de flesta ledig dag som dessutom bjöd på strålande sol och sommarvärme. Och om en vecka är det över. Tyvärr får jag nog säga.

I år möttes jag vid ingången i allén av en dam klädd i kimono. Själv hade jag lämnat motorcykeln på parkeringen men inte kläderna. Kontrasten kunde nog inte varit större. Där stod jag i min svarta tjocka motorcykelmundering och såg nog lika främmande ut i miljön bland T-shirtsklädda sommarsvenskar som hon. Fast på lite olika sätt förvisso.

Jag är helt övertygad om att fler muntra miner väcktes av hennes utstyrsel jämfört med min.

 De underbara körsbärsblommorna kontrasterade fint mot den klarblå himlen

 och de små som inte nådde själva fick lyftas upp till det underbara.

 Alla ville inte så högt upp men tycktes ändå njuta av stämningen

men en del lät sig inte nöjas med det utan plockade av härligheten. Det är trist när förldrar inte kan säga ifrån men vad man ska säga om de vuxna som inte förstår bättre vet jag inte. Men alla plockar ju inte var en kommentar jag hörde. Nej, då skulle det bara dröja en kort stund innan allt var borta. Det är skönt att veta att just denna dam tyckte att blommorna i varje fall räckte till henne.

Fotograferandet var som vanligt en stor sak

 och mobilerna användes flitigt.

Den här ställningen har jag dock inte sett tidigare och är faktiskt tveksam om jag ska prova på.

Resultaten kan ju beskådas direkt men Nikon-damen verkar inte helt nöjd. Sådant är ju lätt att förstå med hänsyn till fabrikatsvalet.

Men eftersom jag bloggade om det här förra året också så avslutar jag här och vill du kan du ju slå en blick även på den.

För körsbärsblomningen är något man inte får missa. Och jag tar mig friheten att återanvända en av förra årets bilder som avslutning.

Ha det gott! // Pelle

Dela:

Vi går mot mörkare tider! Låt oss fira ljuset!

Visst är det märkligt. Nu när det ska bli mörkare igen sätter vi svenskar igång och firar. Det vore väl rimligare att vi firade stort midvinterblot när ljuset börjar komma åter? Men visst är det enklare att fira när det är varmt ute.

Den allra vackraste tiden har just tagit slut, den mellan hägg och syrén. Det är en svårslagen period med all sin blomsterprakt.

En tid av hänryckning och ljus. Ljus som hela tiden blir längre. Naturens återuppvaknande. Visserligen ligger fortfarande semestrarna framför de flesta av oss, men inte går väl julis mogna grönska upp mot majs fräschör? Och tyvärr blir ju dagarna lite kortare för var dag som går.

För att ändå hålla traditionerna vid liv så begav jag mig till Skansen. Vi får ju inte glömma att storstaden har sina begränsningar vad gäller det typiskt svenska röda torpet.

Det närmaste vi kommer sånt här i Stockholm är att bege oss upp på söders höjder. Inte för att det är lika snett och vint som det här huset där men vi har i varje fall utsikten mot Gamla stan därifrån. Och så kan vi njuta av våfflor samtidigt som vi ser djurgårdsfärjan passera halvvägs mellan.

Väl kommen till Skansen var det redan fullt med folk. Alla ville ju se när majstången restes och trängseln var stor. Att foto detta blev svårare än jag tänkt. Men jag hittade ett podium där det bara stod en man med professionell videokamera och där man nästan såg över huvudet på publiken. Men någon optimal plats var det inte. Lite omotiverad den här gången kanske. Ville inte tränga mig förbi och skapa irritation. Sånt ger inte samma typ av bilder som det skulle kunna gått att få.

Så jag återvände till nästa uppvisning som var några timmar senare. Då visade Skansens folkdansgrupp upp sig på dansbanan i stället och de flesta besökare hade begett sig hemåt för att fira med sina familjer. Skam den som ger sig.

I år kläddes majstången med blåklint och prästkragar. Hela folkdanslaget hjälptes åt.

När det var klart ryckte grabbarna in och reste stången. Det skulle som vanligt ske under publikens hej och håande.

Gammeldags stöttor användes och en del av dekorationerna fick ge vika för dessa.

Blickarna riktades uppåt så att inte taget tappades.

Ibland såg folkdanslagets herrar lite oroliga ut

och svetten började lacka på vissa

Men majstången kom allt högre upp.

Till slut så var allt klart och Skansen kan skryta med ytterligare ett år i midsommarfirandekalendern.

De blommor som ramlade ner under arbetet med att resa stången fick platsen längst ner som avslutning på arbetet.

och stången gjorde sig bra mot den klarblåa himlen.

Så nu kunde avspärrningarna tas bort och dansandet börja även om det var trångt.

Men jag återkom mot kvällningen för att se reprisen på folkdansuppvisningen som då hölls på Tingvallascenen. Den lilla tösen hade bestämt sig för att vara uppe på scenen där hon storögt såg på de äldre som dansade förbi.

Folkdanslaget här är som sig bör bland de bättre

och bjöd på en halvtimmes underhållning.

Den lilla tösen kunde inte slita sig och stod nog minst halva föreställningen på första parkett.

Av minspelen att döma hade nog folkdanslaget lika stor behållning av tillställningen som vi som var publik.

Så nu har även en storstadsbo som jag fått uppleva midsommar som det som en gång var, hjälpt till att hålla traditionen vid liv.

 Så jag önskar alla en riktigt trevlig fortsättning på sommaren! / Pelle

Dela:

Kungsträdgården i full blom

Nu har jag äntligen fått ändan ur vagnen och skapat mig en blogg. Jag hoppas att du ska tycka att den tillför något och skulle uppskatta om du gav en kommentar.

Mest gillar jag att springa omkring och hitta folk som av olika skäl får släppa till sin nuna för att tillfredsställa mitt behov av att dokumentera. Ändå skulle jag inte i första hand vilja kalla det för gatufotografering, inte minst därför att gatufotografering utvecklat sig till en konstart i svart/vitt som jag inte riktigt behärskar. Däremot uppskattar jag den mycket och skall efterhand försöka mig på denna genre.

Under de allra sista dagarna i april for jag omkring i Kungsträdgården med kameran i högsta hugg. Några passade på att fråga vilken tidning jag kom ifrån eftersom jag hade mitt 100-400 på mesta tiden. Men fotande för någon tidning var inte aktuellt just då.

Men jag njöt i fulla drag av den vackra körsbärsblomningen. Nästan lika mycket som den här mannen som mitt i folkvimlet stod länge och begrundade det rosa skuggspelet.

Nu var det i och för sig fler som njöt. Det var långt mellan de sura minerna och solen sken så mycket den kunde. Glassarna hann ändå inte smälta innan de var uppätna och folk satt framför fontänen och sprattlade med benen i vattnet, åtminstone om man inte var för blyg. Det fanns gott om människor som inte var blyga.

Föräldrar lyfte sina barn till nya höjder så att också de kunde njuta av de ljuvliga blommorna. Tyvärr finns det föräldrar som inte förstår att om alla barn bryter av varsin kvist så finns snart inga blommor att beskåda. Vissa andra låter barnen njuta av det hela så att även nästa barn har något att se. Lyckan går inte att ta miste på.

Lyckan hos fotograferna var inte heller att ta miste på. De gladdes nog av de vackra unga damer som hela tiden poserade för sina respektive. Inte var de heller sura om någon annan råkade ta en bild på dem. Det skulle så att säga störa den stämning som gällde på platsen.

Men alla var nog inte helt nöjda med sina bilder. För visst var det trista fotoförhållanden i övrigt. Oroligt skuggspel som gjorde ansikten fläckiga. Det som såg så vackert ut att bara titta på blev inte lika bra på kamerans sensor. Det ville sig inte riktigt. Så när damerna kom in i allén och såg det underbara plockades kameran fram.

Det verkade för en stackars utomstående som att resultatet av fotograferandet inte motsvarade verkligheten.

De som var några veckor yngre tog sig friheten att stå och hoppa framför kompisens kamera. Kompisen försökte desperat att fånga de hoppande flickorna i luften. Det blev försök på försök och jag fattade aldrig om de fick sin bild. Men nu är ju jag ganska gammal och fattar lite trögt. Under tiden så passade jag på att försöka mig på motsvarande foto och det här blev mitt resultat. Utan att tjejerna förstod det till att börja med. Men jag visade i varje fall resultatet.

Nu doftar inte körsbärsblom men alla måste ändå pröva själva. Det speglar i varje fall känslan. Att försiktigt få dra ner en kvist och stoppa under näsan känns bara som ett måste. Allt medan respektive försöker att dokumentera på bästa sätt.

Denna tjej var fullt upptagen med att bli fotograferad av sin man. Jag passade ändå på att se om även jag kunde få till en bild. Jag har lovat att maila över resultatet. Sånt får inte glömmas bort.

Nej, nu är det nog så att blogginlägget blir för långt om jag fortsätter. Så om du vill se ytterligare bilder får du kolla in mitt album. Sätt på det som bildspel och följ med mig när jag gick runt och fotade i kungsan.

Eftersom det här är mitt första försök till bloggande så skulle det vara extra roligt att få en kommentar från dig som läst.

Gillar du den här typen av bilder finns det likartade bilder från här och där. Titta gärna in i mina album om du har lust!

Ha det gott! / Pelle

Dela: