I hjärnan hos en upptäcksresande

Följ med mig i mitt Afrika! (Zambia)

Vi åker långsamt över gränsbron som går över Zambezifloden. Utsikten är hänförande. Vi är på väg in i det genuina Afrika och lämnar det "traditionellt" koloniala efter oss. Det ska ta ett tag innan vi kommer tillbaks till det. Här kallas sådana som jag för mzungu, ungefär vit främling.

Samtidigt känns det som en befrielse att komma bort från Zimbabwe. Ingenting kan få oss att tro att det skulle kunna vara värre någon annanstans på vår resa.

Det märks redan i gränsstationen. Här kommer säljarna springande till Dusty och erbjuder allt tänkbart men framför allt mat. Skillnaden från hundratalet meter österut kan inte bli tydligare. Men en stackars återvändande zimbabwier blir rånad medan vi tittar på. En apa tar snabbt hennes väska och försvinner in i bushen. Förtvivlan är nära och ett stort räddningspådrag inleds. Väskan återbördas och hon skulle knappast ha kunnat utstråla mer lycka. Det var säkert stora besparingar som annars hade gått till spillo.

Att vi hamnat i det mer genuina Afrika märks också snabbt. Grusvägar är vi förvisso vana vid men inte jordvägar som dessa.

Kolonialmakternas stadsbyggen ersätts av samhällen med mer bykaraktär där husen är lägre och enklare byggda. Det innebär inte att folk lever sämre, det syns att folk har det bättre än i Zimbabwe i den meningen att de är bättre klädda och det finns mat att köpa överallt. Mest grönsaker, kött anses som lyx, och så Afrikas otroliga utbud av frukt. Frukt som smakar, solmogen och riktigt färsk. Som man kan köpa för nästan inga pengar alls.

Vi åker i riktning mot Lusaka som är Zambias huvudstad och ligger ganska långt söderut i landet. Drygt var tionde zambian bor i denna vackert belägna stad. Överallt där vi åker går människor efter vägen och de tar naturligtvis med sig sina saker på traditionellt afrikanskt sätt.

Zambia blev självständigt på 60-talet ungefär samtidigt med angränsande stater. Trots att befolkningen ytligt sett har det relativt bra så är medellivslängden bara knappt 40 år och även Zambia är hårt drabbat av Aids. Knappt 20 procent av den vuxna befolkningen bedöms vara smittade vilket ändå är "måttligt" jämfört med de hårdast drabbade länderna. Knappt en miljon barn lever idag föräldralösa på grund av denna katastrof i ett land med ungefär tretton miljoner invånare. Och medelåldern bedöms bara vara drygt sexton år.

Landet lever i stort sett på en enda exportvara, koppar. Därför så har priset på koppar stor betydelse för statens budget och ekonomin varierar i takt med världsmarknadspriset. Men det är inget rikt land och även Aids sätter sina spår i en decimerad arbetsstyrka. Visserligen finns även här städer som arv efter engelsmännen men Zambia är det land som hittills under resan präglas mest av landsbygd. Merparten av varorna säljs på små marknader men många svenskar skulle nog inte köpa något i de här stånden, särskilt inte köttet. Men det som erbjuds är extremt färskt och fräscht och våra egna grönsaksdiskar är inte bättre. För mig känns det helt naturligt att välja ett frukt eller grönsaksstånd.

Men avsaknaden av moderna maskiner märks ändå tydligt och djuren används i stor utsträckning som här i Sverige för kanske hundra år sedan.

Naturen är vacker och helt annorlunda än det vi tidigare sett. Överhuvudtaget så varierar naturen i Afrika på ett sätt som jag inte föreställt mig. Jag har hunnit se öknar och deltan, bördig jord i Zimbabwe och nu denna högplatå. Nu kommer jag att hålla mig i de östra delarna i Zambia men gruvdistrikten i sydväst har ytterligare en annan natur. Här är inte orimligt varmt och Lusaka, namngiven efter en ursprunglig liten by Lusaaka, ligger högt som nästan alla kolonialhuvudstäder. Därigenom fick kolonialherrarna behålla sitt behagliga europeiska sommarväder.

Floderna används även till bad även om pengarna sällan räcker till badkläder. Men vem måste ha sådana?

Träden skiftar i de mest fantastiska färger och bergen skymtar allt som oftast genom lövverket. Och träden är många i den här delen av Zambia. Ändå kan jag inte förknippa dem med det vi betraktar som skog, de står glesare än så.

Trots den allmänna avsaknaden av maskiner så ser man då och då en traktor men vägarna är glest trafikerade trots att vägnätet är begränsat och oftast är vanliga grusvägar. Jordvägar gäller om man viker av från huvudvägen.

Det praktiska med Dusty är att vi har köket med oss hela tiden. Det består av en utfällbar rostfri bänk och ett tvålågigt gasolkök. Det finns även en färskvattentank och till och med en frys. Så vi kan bunkra upp på lämpliga ställen, inte sällan lokala marknader, och stanna på natursköna platser. Stolarna ligger i sitt utrymme och är enkla att ta fram så att vi kan sitta och äta. Vi hjälps åt med mathållningen vilket gör att det går snabbt att få allt färdigt och det blir dessutom ett trevligt avbrott i åkandet. Hur folktomt det än ser ut där vi stannar dröjer det inte många minuter förrän vi är omringade av framför allt barn. Det är spännande att iaktta oss som äter med bestick och oftast har de tur. Blir det mat över bär de överlyckliga barnen med sig famnen full hem till sina hus.

Barnen leker även här ganska anspråkslöst som här när de klättrar i trädet bredvid oss

och kurragömma tycks vara populärt överallt.

Många flickor utsträlar en naturlig skönhet

Även om ungefär ungefär fyrtio procent av befolkningen bor i städer så är det detta vi upplever som den vanliga bostadsstandarden. Vi håller oss på landsbygden som har så mycket mer att erbjuda.

Men de traditionella runda hyddorna ersätts idag allt oftare av hus byggda i lera eller i sin lyxigare tegelvariant.

Och överallt går folk och bär sina bördor på huvudet även om det oftast är kvinnorna som gör det med elegans.

Det finns traditionella hus överallt

Det vi kallar grillkol säljs i säckar efter vägkanten och vi stannar och köper så att vi kan ha lite mysigt på kvällarna och grilla något.

De få samhällen vi passerar är sällan särskilt stora men sjuder av liv.

Husen är sällan eller aldrig mer än två våningar men hyser ändå moderna butiker med ett stort varuutbud. Människorna bor oftast enkelt i omgivningarna och man upplever sällan samhället så stort som det i verkligheten är.

Så kommer vi då fram till South Luangwa National Park. Vi börjar med att bara koppla av och njuta av utsikten över den just nu inte alltför strida strömmen i Luangwa river. Det hindrar inte att det syns många djur i skymningen och området räknas som ett mycket djurrikt område. Så efter sedvanlig tältuppslagning och måltid sätter vi oss i jeeparna för ett safari.

Innan dess hinner vi titta på hur fiskandet hanteras här.

Vår guide berättar gärna om vad som finns att se

och så är vi iväg även om vi då och då får ta hänsyn till djur på vägen

Kommer vi för nära elefanterna så ställer de sig i anfallsposition med utfällda öron. Då bör man absolut inte gå närmare.

Mer normalt går de lugnt och betar av växtligheten och kan faktiskt ställa till stor skada eftersom aptiten inte är liten.

De små, även om de inte längre är så pytte, diar mamman. 

Giraffer finns i många underarter med skilda mönster. I Luangwa finns en särskild art och de som kan mycket om giraffer kan därför avgöra i vilken region de lever. Ungen har en mörkare päls än de vuxna.

Den blå tungan är extra tålig och dessutom extremt flexibel så att giraffer kan slita av bladen på akacieträden som är fulla med vassa taggar utan att skada sig. Den lilla oxhackaren håller oftast till på oxar men håller även andra djur fria från parasiter.

Flodhästarna gillar ju vatten och här i den lilla gölen som var full av växter hade en funnit sitt eget lilla paradis.

Vi kom riktigt nära lejonen. Den här honan njöt av närheten till floden men visade upp sig när vi kom närmre. Lejonen är försedda med sändare, därav det blå band som skymtar till höger i bilden.

Vi åkte tillbaks efter att ha sett massor av andra djur utöver de jag visar här. Det finns ett rikt fågelliv och antiloper av skilda slag finns i mängder. Det är en mycket sevärd park som dock få besöker eftersom den ligger lite vid sidan av allfartsvägarna. Ändå är den inte jämförbar med parkerna på stäppen. Den relativt täta växtligheten gör att man inte har samma överblick över mängden med djur.

Men det som är speciellt här är nattsafarit som jag dock inte har bilder från. I skymningen gav vi oss ut för att iakta djuren i mörkret. En mycket intressant och spännande upplevelse som vi ändå valde ett avbryta efter det att regnet blivit alltför intensivt. Som tur var hann vi ändå med det mesta. För att se djuren i strålkastarljus, som de uppenbarligen inte störs av, är något mycket spektakulärt. Att det sedan inte är så lätt att återge på bild då ljusförhållandena är svåra är en annan men ändå trist historia. Eftersom vi åkte i öppna jeepar kom vi tillbaks till tälten dyngsura och iskalla men inte modfällda. Men den kvällen var lägerelden extra mycket värd.

Natten bjöd inte på så mycket sömn för de med svagt sinne. Metrar utanför tältduken hördes frustanden och klampanden från flodhästarna som tyckte att campingen inkräktade på deras mark. Ingen kunde avgöra vilka andra djur som visat intresse för campingen. Regnet fortsatte att vräka ner och göra behovet av duntäcket akut. Lervällingen vi skulle forcera för att nå Dusty på morgonen gjorde oss ovanligt modfällda men väl i bussen så var samtalet vad vi upplevt av djurlivet. Regnet kunde vi överse med. Även om tälten var både leriga och blöta när de packades ihop.

Så fortsatte vi i riktning mot Malawi

och fick en sista hälsning från en pojke som vinkade när vi for förbi.

Zambia bjöd på det "riktiga" Afrika i en utsträckning jag inte hade trott varit möjligt. Jag visste inte än vad Malawi hade att ge och det är det som är så spännande. Varje land har sin prägel och jag börjar förstå att de skillnader som finns inom Afrika är enorma. Men jag lämnade Zambia med känslan av att jag hade sett Afrika samtidigt som tvivlet började infinna sig. Finns det verkligen en gemensam nämnare för alla länderna med sina skiftande folk, natur, kultur och historia. Jag kanske är ganska fördomsfull när jag pratar om att "i Afrika...". Afrika är inte ett land, det är en kontinent som är ungefär tre gånger så stor som Europa. 

Jag hoppas du vill följa med även till Malawi och uppskattar om du vill lämna en kommentar om min resa. Vill du läsa om hur jag kom till Zambia får du gärna titta på mina bloggar från Sydafrika, Namibia, Botswana och Zimbabwe. Fortsättningen går genom Malawi, Tanzania, Zanzibar, tillbaks till Tanzania med djurparkerna, Kenya och Uganda med bergsgorillorna.

Ha det gott! / Pelle

Dela: