Camera Obscura

Det blev en "krubbild" i år igen - straight out of Fujifilm X-Pro1 :-)

Fujifilm X-pro1 med 60/2,4 - JPG straight out of camera @6400 ISO 1/60 sekund och f:4.

Fick till slut både tid och inspiration till att uppdatera min Fujifilm X-Pro1 och samtliga gluggar till senaste firmware-versionen  2.01. Och sedan blev det några numera traditionsenliga "krubb-shots" ;-)

Fujifilm X-pro1 med 60/2,4 - obeskuren men något behandlad (vinjetterad) i PS, @6400 ISO 1/80 sekund och f:2,4.

En stor skillnad är att autofokusen nu blivit snabbare och objektiven betydligt tystare. Att fånga dotterns julklapp till mig - en radiostyrd "fotohelikopter" - i flykten hade varit närmast omöjligt före uppdateringen. Fujin är fortfarande ingen "action-kamera" men efter uppdateringen betydligt mera lättanvänd!
 

Dela:

På tal om analogt - så här laddar man en 82 år gammal kamera med film!

Fujifilm X-pro1 med 60/2,4 samtliga bilder. Kameran på bilden är min Leica II från 1930, dvs den började sitt liv som en Leica I - läs mer om den här ;-)

Som jag berättade i förra blogginlägget så laddade jag min Leica II - ursprungligen från 1930 - med film. Och för er som undrar så är det precis samma film som används än idag - 135mm film om 36 exponeringar, i en ljustät filmkassett (se bilden ovan). Leica var med och skapade den standarden, när Oskar Barnack konstruerade "Ur-Leican" 1913 så anpassade han den helt enkelt för en "armslängd" film - ca 1,5m - vilket blev 36 bildrutor.  Filmen var egentligen avsedd för rörlig bild, därav perforeringen, dåtidens stillbildsfilm höll betydligt större format. De flesta långfilmer spelas fortfarande in och visas på 135mm film - även om digitala biografen blir allt vanligare.



Leica II - precis som alla Leicor tom M3 (som kom 1954) - laddas enbart via botten och saknar den "baklucka" som alla moderna kameror har. Nyare Leicor har en "hjälp-lucka" men tekniken är i stort sett densamma - även Leica M8 och M9 laddas med batteri och minneskort via en likadan avtagbar botten.



Detta kräver att en löstagbar filmspole tas ut och att filmens "flärp" träs upp på den innan den laddas i kameran.


Sedan skjuter man in spole och filmrulle i kameran och filmen måste vara "spänd" annars blir de fel. Därefter måste man dra fram filmen försiktigt samtidigt som man håller mot på återspolningsvredet - så att filmen spänns ytterligare och frammatningsmekanismen tar tag i perforeringen. 



För att kontrollera att filmen kommer rätt - inte minst över tryckplattan - är det bäst att ta av objektivet och öppna slutaren. Skulle filmen fastna kan man även putta på den via slutaröppningen så att den kommer i rätt läge. Ingen perforering får synas i öppningen och filmen måste röra sig jämt när man drar fram den.

Sedan är det bara att sätta på bottenlocket, montera tillbaks objektivet, göra minst två blindavfyrningar (för att mata förbi den ljusskadade delen av filmen) och nollställa räkneverket. 

Nu är man redo att börja fotografera. 

Och inte helt fel med en handhållen exponeringsmätare samt en modern optisk extra-sökare i tillbehörsskon - den inbyggda visar bara 50mm och är ganska liten. Men mätsökaren är lättanvänd och mycket exakt. Så med modern optik på kameran så blir bildresultatet som från vilken analog Leica som helst ;-)

Du kan läsa mer om min Leica II i ett tidigare blogginlägg.

Dela:

Svartvit vs färg - ibland är det svårt... Och några tankar om efterbearbetning från en DOGMA-tiker ;-)

Leica M9 + 50/2 

I förra blogginlägget la jag ut bilden ovan i s/v, och den är nog bäst i s/v. Men jag tvekade länge, jag är lite svag för färgbilder (vilket syns i bloggen ;-)
Hur som helst - nedan ser ni bilden i färg - döm själva. Vad är bäst? 

 

Och så måste jag erkänna - bilden är något litet beskuren i vänster och överkant :-) Samt färgkorrigerad. Helt normalt förfarande för de flesta - mera sällan för mig. Men nu är detta ingen "DOGMA" bild och ibland är det bara så att en bild blir bättre av beskärning och/eller efterbearbetning. 

Manipulation av bilden är någt helt annat. Och nu det är inget fel med det heller - bara man är tydlig med att bilden är manipulerad.

Det blir lätt pinsamt när etablerade fotografer påstår att deras alldeles uppenbart bearbetade bilder inte är det. Då finns det bara en sak att göra om man vill rädda hedern: visa upp originalfilen!  

Dela:

Back on the streets of Malmö - a rainy day with Leica and Ricoh

Leica M9 + 50/2 

Jag är tillbaks i Malmö och efter jobbet gav jag mig ut för att ta lite gatufoto med Ricoh GXR med Leica-M modul och Leica M9. (Just det - jag jobbar numera i Malmö - mer om det i en kommande bloggpost.) Det regnade lite för mycket för att det skulle vara roligt - men bilder blev det... 


Leica M9 + 50/2 
 
Pratar vi klassikt gatufoto så är Leica M-kameran kung. En Leica-sökare är en Leica-sökare. Punkt. Ingen skärmsökare i världen kan ersätta den. Och jag menar fortfarande att just sökaren har en av kamerans viktigaste funktioner. Det är i den - och genom den - som du upplever och komponerar bilden.

 
Ricoh GXR med Leica-M modul och 35/2 

Men så finns det motiv där mätsökaren kommer till korta, som bilden ovan. Att lägga skärpan på dropparna är närmast omöjligt med Leica M9 men busenkelt med Ricoh GXR. Den senares "kontrast indikering" av skärpan i skärmsökaren är genial och otroligt lättanvänd. Aldrig tidigare har jag upplevt en skärmsökare som är så extremt lättfokuserad med manuella gluggar!
(Mer om den i ett kommande blogginlägg ;-) 

Dela:

En katt bland hermeliner? Eller.... Ricoh GXR vs Leica M8 och M9 (och Panasonic GF1 och Canon 7D :-)

Ricoh GXR med Leica-M modul + 35/2 i förgrunden, därefter Leica M8 + 35/2,5 och Leica M9 + 50/2 :-)

Jag ställer mig just nu frågan: vilket är det bästa (och/eller mest prisvärda) digitala alternativet för Leica M-fotografen. Det tillverkas i skrivande stund bara två digitala kameror med Leica-M bajonett: Leica M9 och Ricoh GXR (med M-modulen).

Nu kanske någon vän av ordningen påpekar att det går utmärkt att fotografera med M-gluggar på både Micro Fourthirds och Sony NEX kameror. Sant - men det kräver adaptrar och det mesta av kamerans funktionalitet går förlorad, det är med andra ord ganska opraktiska lösningar.

Men både Leicas egen M9 och Ricohs GXR-modul med M-bajonett är kameror helt anpassade till M-optikens speciella förutsättningar. Båda kamerornas sensorer saknar antialias-filter men är utrustade med mikro-prismor för att hantera optiken. Båda har unika fokussystem: M9:an Leicas klassiska mätsökare och Ricoh:n har en helt unik skärpeindikering på skärmsökaren som gör manuell fokusering mycket enkel och exakt. Faktum är att Ricoh GXR ofta är lättare (snabbare) att fokusera än Leica M9!

Sedan är Leica M9 en fullformatare för över 50.000 kr medans Ricoh GXR med M-modulen har en APS-C sesnsor och kommer att kosta kring 10.000 kr. Vilket gör jämförelsen desto intressantare ;-)

Så de närmaste dagarna "plåtar jag loss" för att finna ett svar. Leica M8 och M9, Panasonic Lumix GF1 och Canon EOS 7D ställs mot Ricoh GXR med A12 modulerna: Leica-M bajonett, 28/2,5 och 50/2,5. (Canon 7D kan inte som bekant inte ta Leica-M gluggar men är med som en referens för just APS-C formatet. Och så kastar jag in Panasonicen och M8:an samt övriga Ricoh moduler som "budget" alternativ, eller vad man nu vill kalla det...  )

Och allt landar bla här i bloggen under de närmaste veckorna...

Dela: