Camera Obscura

Eftertanke - efter en vecka med extrem lyx...

 Fujifilm X-pro1 med Fujinon 60/2,4, kamerans JPG via PS - obeskuren osv i vanlig ordning - ovan Chopards "Happy Sport" helt inklädd i diamanter :-)

Efter en vecka uppslukad av Baselworlds extrema lyx och yta så upplevde jag något som satte allt i perspektiv. Det är lätt att tappa fokus i livet och det är lätt att drabbas av vanföreställningar angående vad som gör oss lyckliga och skänker äkta tillfredsställelse...


Fujifilm X-pro1 med Fujinon 18/2, kamerans JPG via PS - obeskuren osv... (mannen på bilden är inte han jag skriver om i inlägget).

På väg hem från Basel stannade jag i Frankfurt, och under en kvällspromenad, minuterna efter jag tagit bilden ovan passerade jag en man utanför ingången till Domen. Han hade ett vackert långt grått hår och ett välansat skägg.  Klädseln var proper med en lång svart yllerock. Jag lade märke till hans ödmjuka klara blå blick. När jag passerade sade han mycket tyst, nästan skamset - "en euro?"
Jag svarade reflexmässigt - "jag talar inte tyska". Och gick vidare.
Men något i mannens uppsyn och ödmjuka utstrålning bet sig fast i mitt sinne, jag var bara tvungen att  gå tillbaka till honom.
"Till mat?" - frågade jag.
"Ja, till mat svarade han" med stadig blick. Han fick mer än en euro. 

Verkligheten. Och vi definieras inte av de kläder, klockor eller smycken vi bär, inte heller av storleken på våra bankkonton - utan av våra personligheter och våra handlingar. Rika som fattiga. 

Dela:

Nej Joakim - jag vill INTE ha bekräftelse, men du och Annelie har lika rätt...

 Fujifilm X-pro1 med Fujinon 35/1,4 - obeskuren osv...

Jag har precis läst Joakim KE Johanssons bloggpost: "Fotosidan urholkar den fotografiska kvalitén" och sedan Annelie Hallbergs reaktion: "Min reflektion på inlägget..." och jag blir trött, så trött...

För ni båda har både rätt och fel - på samma gång! 

Det handlar om äpplen och päron, eller om skillnaden på ett privat och offentligt samtal, eller om mitt semesteralbum kontra din fotografiska portfölj. Din ambition kontra mitt bekräftelsebehov, och där har Annelie en poäng - vi behöver alla uppmuntran för att våga...

Även Joakim har flera poänger i sitt resonemang, men jag tycket att det hade gjort sig bättre på papper, i någon tidning riktad till en tydlig målgrupp. På ett mycket brett community som Fotosidan blir poängerna lätt till pekpinnar...
 

Dela:

SJ snabbtåg 504 Malmö-Stockholm 06.11

Ricoh GR-D III @800 ISO 1/48 sekund och f:1,9 - kamerans JPG direkt från minneskortet - Malmö Station och mitt tåg ;-)

Min vardag just nu: SJ snabbtåg (?) från Malmö till Stockholm med avgång 06.11.
Frukosten avklarad, ostört arbete vid datorn till ca 09.00 sedan ett antal telefonsamtal. 11.00 är första mötet inbokat på vårt kontor i Stockholm...
... med lite flyt så är jag hemma hos familjen i Malmö igen före midnatt!

Sedan är det helg, men på måndag sitter jag på samma tåg igen...

Och - ja - jag trivs med både mitt arbete och livet i stort! 

Ps.
Men om någon har tips på ett bra och billigt övernattnings / andrahands boende i Stockholm så får ni gärna kontakta mig :-)

Dela:

En skamfläck för vår värld - 1,8 miljoner barn säljs varje år som slavar!

Mina egna bilder på barn från olika reportageresor hänger på väggen hemma - för att påminna om att alla inte har det lika bra eller lätt som vi :-(

Jag läste med bestörtning en artikel i New York Times om en liten flicka i Indien som riskerar att säljas av sina fattiga föräldrar - totalt hjärtskärande och frustrerande. Vi får inte blunda för den verkligeht som finns runt omkring oss. 
Läs den du med - och tänk efter vad du kan göra, om än aldrig så lite!

Ett positivt exempel är Plan Sveriges kampanj för flickors rätt till utbildning.
Det finns många organisationer som arbetar mot barnslaveri, trafficking och barnprostitution, tex i Canada, USA och här hemma i Sverige.

1,8 miljoner barn säljs varje år in i främst sexindustrin - i vår tid - det är ofattbart.
Allas vårt engagemang behövs!

Ps.
11 oktober är internationella flickdagen 

Dela:

När tiden är viktig blir klockorna viktigare!

Mitt eget dykarur från MWC, mekaniskt, stål i svart PVD, självlysande tritium visare och markörer samt med ett sk "Real James Bond" Nato-arband :-)

Jag skriver just nu på ett par artiklar om klockor, men jag tänkte blogga lite om min personliga favorit - det militära dykaruret. Det representerar på många sätt det verkliga "bruksuret" - gjort för att användas och inte för att synas. Det definieras inte utifrån varumärkets tyngd utan ifrån sin förmåga att möta olika beställares krav och specifikationer - till bästa pris. Även om tillverkare som Rolex, Omega, Officine Panerai, Blancpain, Breitling, IWC och Tudor banade väg och dominerade de militära kontrakten in på 80-talet så är det klockor från CWC, MWC, Marathon, Seiko och Luminox mfl som syns på handleden på de flesta attack, min och röj-dykare idag - oavsett nationalitet. 

Militära klockor skiljer sig på ett par avgörande punkter från sina civila syskon, mest iögonfallande är kanske de fasta bandstiften som begränsar vilka armband som kan användas. Vanligast är utan tvekan NATO G10 bandet, utvecklat för fungera lika bra i vatten som på land. Det kan lätt anpassas för att bäras utanpå tex en våtdräkt eller en flygdräkt, men är minst lika bekvämt till vardags. Och faktiskt riktigt snyggt.



En annan viktig egenskap för ett dykarur är att vara fullt läsbart i totalt mörker. Detta innebär att visare och markörer måste vara självlysande, och då ganska starkt lysande. För att uppnå det så använde man i början radium, vars lyskraft beror på dess radioaktivitet, vilket gjorde klockorna ganska ohälsosamma för sina bärare. Ett alternativ är det icke radioaktiva ämnet luminova, som "laddas upp" av att exponeras för ljus och sedan lyser - med avtagande kraft - under några timmar. Lämpar sig bra för civila dykarur där man ofta går från starkt ljus till mörker snabbt och sedan inte befinner sig i mörker allt för länge. Men vill man ha en klocka som är fullt avläsbar tex en hel natt eller under ett längre dyk så måste man förlita sig på radioaktiva substanser. Därför har radium ersatts av tritium i moderna klockor. Tritium avger bara den mindre farliga beta-strålningen som effektiv stoppas av klockans boett och glas.



Det allra senaste är att använda små tritium-gas fyllda glastuber istället för tritium-färg. Fördelen är att dess lyskraft är större och att klockans interna miljö inte blir radioaktiv (vilket kan vara farligt för den urmakare som utför service på klockan). De små gastuberna fästs på visarna och vid tim-markörerna (se bilden ovan). Tritum har en halveringstid på 12.3 år så klockans lyskraft avtar inom 10-20 år. Gastuberna kan innehålla olika mycket tritium, mängden anges på urtavlan, som ovan: "T25" (vid kl 6) anger strålningsstyrkan till max 25 mCi (millicurie).



Och slutligen en bild som ger en uppfattning hur MWC uret med tritium-tuberna ser ut i mörker. Lägg märke till att kl 12 markeras med en orange färg - så att man kan tolka urtavlan rätt i totalt mörker även om man inte har klockan på handleden.
Militära ur som använder tritium anger ofta det med ett T i en cirkel, eller ett L i cirkel för luminova.



Så långt "avdelningen för onödigt vetande" - om ni uppskattar ämnet så skriv gärna en rad, jag är mycket tacksam för all feedback!

Ps.
Alla bilder tagna hemma i vardagsrummet i naturligt ljus med antingen Fuji X-Pro1 och 60/2,5 eller Ricoh Gr-D III.

--- Edit ---
Nedan en "actionbild" på ett civilt dykarur på ringa djup - taget med iPhone och Instagram ;-)


 

Dela: