Pistolens Photomojo

Det vackra i det fula...

Det coola med hamnen i Norrköping är att den är under ständig förändring. Det gör att man kan återvända vecka efter vecka och ständigt finna nya motiv att rikta kameran emot. Denna kväll var jag nere med min kompis Elin och tränade mig på att se hamnen med nya ögon. Bl.a. tog jag den här bilden:

För mig är den ovanlig iom att jag gått på mönster och detalj... lite åt det abstrakta. Det är spännande att försöka skapa något konstnärligt och vackert i all skit därnere. Gillar även den lilla gnutta organiskt liv som kämpar för sitt liv i stålets käftar. 

Under ständig förändring ja... det är helt sjukt att se mängden massivt skräp som hanteras härnere. Konsumtionssamhället gestaltas visuellt på något vis när man skopar upp lik av bilar i ett berg på det här viset:

Vi hittade en tågvagn också...

Jag gillar att vandra runt därnere. Tycker alltid jag kommer hem med en och annan intressant bild. Gör man det dessutom kvällstid kan man ju få uppleva en smäktande solnedgång... snacka om motsatsförhållande. Men ändå vackert... eller?

God natt!

Dela:

För mycket av det goda?

Har med visst intresse följt olika bloggares tankar om motivval och huruvida man ska nischa sig eller inte. I Tobbes blogg kunde man läsa om huvudfåror och biflöden. Det lät klokt att se på sina motivval på det sättet. Jag försöker fotografera vad jag har lust med... punkt! Därför skulle jag aldrig, aldrig kunna jobba med foto. Vill jag fota skäjt så fotar jag skäjt, vill jag åka till en nerlagd fabriksruin så frågar jag snällt min fru om jag får göra det. Emellan så tränar jag på det mesta... barnen t.ex.

DÄREMOT... så diggar jag det där med att utmana sig. Att kanske köra på ett visst tema eller testa en ny genre. Så länge lusten finns där och man har möjligheten att göra det på sitt sätt... då är jag med! I början av min fotografiska bana så siktade man på ALLT. Då kunde t.o.m fåglar och blommor hamna framför linsen. Nu har jag kommit såpass långt att jag hittat vad jag tycker är roligt på riktigt, och inte bara lockas till för att lära mig... det märks också tydligt i sitt bildbetraktande. 

Likt när man var liten och gick in i en roll... jag vill VARA Marco van Basten, så skulle jag i skrivandets stund vilja vara Thomas Sweertvaegher. Han prickar många av mina intresseområden... street, skäjt, musik... ja, jag säger då det. Han är rå!

Hörs

Dela:

Portfolio i A3

Hade lite strul med Artistica, de skickade hem en defekt Art Portfolio i A3. Hursomhaver ska de ha cred, de skickade en ny utan prut och snabbt gick det också. En bifogad returlapp till den tasiga... Företag med servicetänk gillar jag! 

Nu ska det bli roligt att välja ut fotografier till min första fysiska Portfolio. Iom min utställning på Kulturnatten har jag hört mig för med lite andra ställen och faktiskt fått napp! Ska man ändå printa för åtskilliga tusenlappar så är det ju skoj om bilderna får hänga mer än en kväll. I samband med detta ska man ju faktiskt ha en stilren portfolio, dessutom är det så roligt varje gång det kommer ett paket från Crimson.

Målet 2012, att hitta sätt att visa upp bilder utanför datorn, det går fett bra! Kanske mycket bättre än jag kunde ana när jag satte upp det målet. Dagens bilder... ibland fotograferar även jag detalj, med kortare skärpedjup ;-)

Höres!

Dela:

En väldigt annorlunda fabrik (aldrig sett något liknande)

Efter ett antal småvägar i skogen tonade den upp sig. En fabrik i trä! Att inte detta stället brunnit ner är för mig en gåta, också är anmärkningsvärt är att det fått stå såpass orört som det har gjort. Jag hänger ju vanligtvis runt i frostsprängda tegelbyggnader och fotograferar när väggarna rasar ihop i princip. Här kändes det mer som jag borde ta av mig skorna innan jag gick in. 

Man fick tänka lite annorlunda, sätta på sig ett par andra glasögon. Vet inte heller om jag påverkats av att de fantastiska bilder jag sett härifrån tidigare varit i sv/v. När jag är i tegel/betongbyggnader kan man lira rätt bra med orange och grå, färger som jag gillar att sätta samman. Industrilokaler brukar ju också ha klara färger som i sitt förfall blir till fantastiska strukturer. I denna byggnad snackar vi mer fyra nyanser av brunt. 

Detaljer brukar inte vara min grej... men här blev man lite lockad!

Det kommer bli mestadels sv/v helt enkelt. Vad som också är annorlunda är att jag ofta lägger mycket krut på själva lokalen, eller byggnaden i sitt förfall. Här inne fanns det så mycket attiraljer att man nästan kunde skjuta från höften och fånga något intressant. Det blev mer till att återge dem i någon form av komposition än att återge själva lokalerna. Har redigerat en del bilder nu, och jag tycker jag har ganska mycket att ta av. Man är alltid lite nervös när man har rest, man vet ju inte riktigt förrän bilderna är i datorn... och man vill ju gärna ha ett gäng keepers. 

Lite thrashat var det... men detta är ju inte i närheten av vad det brukar vara. 

Ni som känner igen er här... jag undanber gärna namnet på detta ställe i eventuella kommentarer. Det vore jävligt trist med ett paintballkrig eller sprayburksinferno härinne. Än värre att någon får för sig att flärta in en tändsticka i byggnaden. Tänker inte ens berätta för min fru... hon gillar möbler av gammal karaktär, nå't i stil med vad som kan skönjas härinne. 

Prylar...

Gillar hur en sånhär byggnad sjunker ihop med åren... notera taket. 

På återseende... så länge

Dela:

Ett sågverk till skänks

Ibland har man tur! Ju mer man är ute och fotograferar desto mer tur har man iofs. Lite som Ingemar Stenmark: "-Ju mer jag tränar desto mer tur har jag"... I det här fallet handlade det om ett sågverk jag sett flera gånger när jag passerat med bil. Det har alltid sett väldigt ödsligt ut och nu visste jag att vi skulle åka förbi det igen på vår fototrip. 

På ren chans åkte vi av, kollade läget, för att sedan hitta hålet i staketet (det finns alltid ett hål). Samhället var litet och medelåldern förmodligen synnerligen hög så alla människor var ute och typ påtade i trädgården. Vi körde gamla vanliga taktiken... att se bestämd ut, som att man vet vad man pysslar med... målmedveten. Då brukar det inte komma några frågor, det gjorde det inte nu heller. 

Sköna färger i stolen

Väl inne kunde detta sågverk erbjuda långt mer än man anat. Området är förhållandevis stort och det har stått öde sedan 2002. Vi hann inte ens avverka alla byggnader innan det var dags att dra, vi hade två till destinationer till under dagen och detta ställe var ju en ren bonus. Jag kommer absolut att göra ett återbesök inom kort! Det var som att kliva in i en tidskapsel, inte alls så mycket klotter, vandalism och annat otyg som man vanligtvis får uppleva på sådana här ställen.

Som en tidskapsel som sagt... här har manligheten bejakats genom att spika upp snusdosor och nakna brudar bredvid varandra. Detta existerar inte i moderna fabriker, tack och lov har det hänt en del i synen på kvinnor.

I detta fall har jag gjort min research i efterhand... och visst finns det saneringsplaner, det finns det alltid. Ställen som detta har en tendens att inte vara helt check, miljömässigt. Problemet är alltid detsamma, att sanera kostar multum, och dessa ställen finns ofta i små, små kommuner som inte har cash. Jag läste i ett offentligt kommunprotokoll att verket ses som ett rejält minus för bygden. Vad fan, det lockar ju en och annan ruinturist... har svårt att se vad man annars ska göra i den här hålan.

En kudde är bra att ha

Som vanligt får man passa sig lite, rätt vad det är tar räcket slut...

Hörs!

Dela: