Pistolens Photomojo

Fisheye + Urban Exploration

Äntligen fick jag lov att att testa mitt Samyang 8mm fisheye i en industriruin. Jag fegade länge och väl och gjorde mitt jobb grundligt med normalzoomen 15-85mm. Har man åkt så långt vill man ju inte riskera att komma hem med bara crappiga bilder. Eller i alla fall riskera det.

Hursomhelst... att leka med ett fisheye stimulerar absolut kreativiteten! Jag har oerhört svårt att "se bilden" iom att jag inte kan föreställa mig hur det ser ut i sökaren... än. Med en "vanlig" glugg kan man ju komponera bilden med ögat, något som jag upplever jättesvårt med mitt ovana fisköga. Istället går man runt som en fåne med ögat fastklistrat i sökaren. Det måste se rätt roligt ut om inte annat. 

Självklart kommer jag skriva ett inlägg med emfas på själva resan till Fredriksberg. Jag har ju så länge sett fram emot denna tripp och lite ruinturism. Känns som jag var i tämligen bra form idag också. Jag har suttit här och tittat på råfilerna fram och tillbaka medans min fru har somnat på soffan. Tror på en del av dem, och det är en bra känsla. Ett seriöst UE-inlägg utlovas alltså inom en snar framtid. 

Nu är det dock dags att vila. Imorgon ska jag flytta ett gym (ingen favoritlokal när det handlar om att transportera inredningen). Dagen därpå är det hederligt kroppsarbete i skärgården som gäller. Då ska jag hjälpa pappa med jordfräs!

Later!

Dela:

Med pirr i magen...

Periodarfotografen pundar rejält just nu om man ska tala om sig själv i tredje person. Ställs inför nya uppdrag, utmaningar och självvalda exkursioner mest hela tiden just nu... och det viktiga är "I like it!" Det får inte bli ett ok på axlarna får då är det svårt att hitta bilderna man söker. 

Idag fikade jag och mina polare på Täppan här i Peking. Vi diskuterade våra printade bilder från periodens utmaning och hade allmänt trevligt. Taket har höjts inne på Täppan och vi kan prata ganska öppet om bilderna. Ställa frågor, dela med sig av sin upplevelse och vara ärliga i samtalen. Vi är en ganska brokig skara och det gör det hela mycket roligare. Nu är det fjärde bildtemat som gäller; rörelse! För en gångs skull har jag en idé redan nu. Hoppas den blir bra vid genomförandet också, det ska bli en spännande bild att försöka ta... men jag håller den hemlig en stund. 

Värmde upp redan idag och försökte hitta rörelse i de bilderna jag knäppte mellan jobbet och dagis. Om jag inte har megabrådis tar jag gärna en liten photowalk och tar bussen från centrum istället. Man vet aldrig vad man stöter på, alla bilderna i detta inlägg är från den sträckan. Lite blandat och givet om jag får säga det själv... men mantrat lever! En fotograf tar bilder hela tiden! ...och jag är övertygad om att det måste göras om man vill kunna ta de bilder man drömmer om. Jag gillar trädbilderna som är plåtade rakt ner i vattnet! Rörelse... :-)

Imorgon smäller det! Då drar vi uppåt i landet för lite seriös Urban Exploration. Det var alldeles för länge sedan jag ägnade mig åt industriruiner. Det är lite av det bästa jag vet faktiskt! Pirrar lite i magen...

...härlig känsla!

Ses!

Dela:

Äntligen lite ruinturism

Nu har jag gjort klart all nätresearch; sett så att inte kommunen i fråga rivit skiten, hittat det på kartan och kollat alla forum för heads-ups. Jag är good to go med andra ord. Har i skrivandets stund ett gäng polare som är på så det kommer bli en trevlig road-trip.

Det är alltid lite läskigt att åka på övergivna platser för att det är förknippat med en viss osäkerhet. Numera har ett par ställen av kvalitet i min närhet jämnats med marken så det innebär längre resor... då vill man ju inte komma fram till en grushög. Än mindre arga farbröder, elaka poliser eller en väldig massa taggtråd. 

Jag ska för första gången besöka en industrilokal med ett fisheye. Det tror jag kommer bli alldeles strålande tror jag. Ända sen jag börjat förkovra mig bland Ricki Lundbergs bilder har jag längtat efter att gå loss på en industriruin med fiskögat. 

Så på torsdag bär det av... håll ett öga på bloggen för nya bilder från Sveriges förfall. Kan knappt vänta, sjukt sugen!

SES

Dela:

Att vara seriös utan att skrämma bort

I torsdags var det dags igen för en fikaträff med vår lilla fotogrupp. Vi jobbar med små uppdrag under en given tid och den här gången var temat en vardagsbild från jobbet. Förra gången hade vi de sju dödssynderna. Funkar ungefär som "Utmaningen" i de olika poolerna, fast utan omröstning. Det mynnar istället ut i samtal kring bilderna med amatöranalytiska ambitioner.

Samtalet kring bild är väldigt givande och roligt... och nu såhär inledningsvis har vi fördelen av att alla känner varandra och vi kan ha väldigt högt till tak. Vi är en liten kärntrupp på 4 pers men nu har intresset ökat bland vänner som är erfarna sen tidigare eller nyfikna på det här med fotografi. De sistnämnda får man hantera varsamt. Man hör ofta att intressent och nyfikenheten finns men i nästa mening kommer: "Jag kan ju inte vara med er, ni är så duktiga." Vi har en kille i gruppen som jobbar som fotograf, själv är jag glad amatör men väldigt seriös i det mesta jag sysslar med. Tror säkert det är vi som skrämmer... men jag tycker det är synd om man har den effekten på folk.

Jag ska hitta övertalningsförmågan till dem som nu befinner sig i periferin, för får man dem att hänga med på en fika så är jag övertygad om att de är fast sen. Det finns ALLTID något bra att säga om ett fotografi och speciellt om vi pratar upplevelsen av bilden överordnat det tekniska. Jag är av den tron att tekniskt kunnande hjälper dig i början för att få grundläggande koll på kameran och kanske i Photoshop eller likninade, därefter handlar det om att utveckla sitt bildseende och stimulera sin kreativitet. Och det tror jag man gör bäst genom att titta på många fotografier och gärna diskutera dem, inte minst med sig själv. Vad fångas DU av? Stjäl det och gör det till ditt eget!

Som alla på FS känner till så är det känsliga grejer det här med samtal kring bild. Det är till stor det en fråga om social kompetens och pedagogik. HUR kan man utveckla och försöka lyfta fotografen? Man kan inte bara dundra in med vass kritik och formulera sig okänsligt. Istället måste man hitta fingertoppskänslan och lyfta de starka elementen. Det finns ALLTID något bra att säga om ett fotografi. Fotografen har alltid försökt att förmedla något med sin bild. Hitta det man tror är budskapet med bilden och påtala dess styrkor, därefter tror jag det är lättare för fotografen att svara på frågor och bemöta kritik som följer på det. Var seriös men skräm inte bort! Speciellt när det handlar om nyfikna fotografer som kanske vill utveckla ett intresse för detta.

Vi värdar kan uppleva samma sak i poolen Bildanalys. Där är vårt jobb att försöka stimulera till bra resonemang kring bilderna. Iom att gruppen har skrivträning i fokus så försöker vi jobba aktivt med att ställa följdfrågor till dem som skrivit kommentarerna, speciellt om det finns möjlighet till utveckling av resonemanget. Allt för att deltagarna ska ska utveckla sin förmåga att sätta ord på sin bildupplevelse. När det funkar blir det givande både för betraktaren och fotografen. Men det är samma sak här... ibland är det känsligt att få kritik på något man skrivit. Det är en fin balansgång... att vara seriös utan att skrämma bort!

Vi ses!

Dela:

En Fuji X100 som staff?

Min fru har kommit med klagomål på att jag har ockuperat kameran den senaste tiden. Det har hon helt rätt i! Den har hängt med i vått och torrt på sistone och bilder knäpps som aldrig förr. I takt med det ploppar bildidéer fram när man minst anar det. Men det är såklart inte rättvist mot Malin, min fru. 7D:n var ju ett gemensamt inköp, och det borde ju faktiskt ge henne rätten till kameran ungefär halva tiden.

Vi fotograferar olika saker, min fru och jag. Hon är väldigt duktig på att dokumentera våra barn... det är inte jag i samma utsträckning, i alla fall inte att fånga dem i farten. Men i takt med att mobilkameran blivit mer avancerad har jag noterat att Malin ofta använder den. Av ren lathet förmodligen. Det har gjort att jag har smygit med 7D:n så fort jag gått utanför dörren. Till jobbet, på stan, till skäjthallen, till kompisar... det är ju så man ska göra antar jag, låta bilden hoppa på en istället för att jaga den... men det gäller ju kanske även hemma :-/

Efter några dagars fundering vill jag nu vända hennes klagomål till ett prylinköp... och då kanske det är en Fuji Finepix X100 man ska ha. Vi har båda pratat om att ha en decent kompaktkamera, och de bilder jag har sett här på FS från den kameran tycker jag har imponerat stort! Även när fotografen tryckt upp ISO-talet rejält. Det har ju gått visst snack kring handhavandet och att man måste vänja sig lite vid knappar och menyer men det kanske det är värt.

Min förhoppning är att den ska vara snabb och lättanvänd. För användning i hemmet, läs plåta barnen i farten, så vill det till att man är kvick. Då kan man inte mecka med en massa knappar och menyer. För mitt vidkommande har jag märkt att jag hela tiden kryper neråt i brännvidd. Dessutom är det en behändig liten sak, lätt att stoppa i väskan, eller t.o.m fickan om det är vinter. Alltså gynnas både vardagsfotande, gatufotande och familjebilden.

Planen är då att köpa en X100 som straff (för klagomålet) fast med goda intentioner för familjen :-) Haha, tror ni den går hem? Förmodligen inte. Det är lätt att sitta här och vara tuff samtidigt som frugan har sin sovmorgon, men drömma får man ju. Det är definitivt värt ett försök så jag kanske skulle starta med att fixa en riktigt mysig söndagsfrukost framåt 9:00... men förmodligen läser hon sönder den också. Det är som att hon känner i luften när det är något man tänker föreslå som har med teknik att göra.

En salig blaning på bilderna idag. Tanken är att illustrera hur viktigt det är att ha kameran ÖVERALLT. I olika städer, i olika miljöer, på olika tider av dygnet. Man vet ju aldrig när bilden dyker upp! Alla ni på FS, och ni fotointresserade vet ju redan det här... jag samlar poäng bland vänner och familj!

VI SES

Dela: