Lofoten, himmelrike eller soptipp? DEL 3

Hasse och jag satt och dividerade i bilen om huruvida vi skulle åka till Svolvear, eller slå upp tältet vid Årvågan. Anledningen till osäkerheten var att det låg en soptipp sydväst om fjorden och ifrån tidigare erfarenheter visste vi att dessa anläggningar ibland erbjuder varierande djurliv. Eftersom proviant saknades bestämde vi oss för att åka till Svolvaer för rekognosering, lunch och proviantering. En titt på kartan bekräftade att det var ungerfär 3 mil till staden och således  en knapp timmes körning.


Vår första tältplats på Lofoten. Belåten står jag och            FOTO: Hasse Andersson
blickar ut över Steinsfjorden innan vi lämnar platsen

Dagarna vid Steinsfjorden hade flutit på i lugn takt och vi hade blivit riktigt hemmastadda. Gummibåten låg alltid nedanför tältklippan och platsen var perfekt. Vid bäcken där vi hämtade färskvatten väntade alltid en strömstare och ute på Björnaröya häckade Tobisgrissla och många andra arter. Det var helt enkelt smärtsamt att rycka upp tältpinnarna och fara vidare.
Vi körde den slingrande och vackra vägen till Svolvaer när Hasse berättade om en kamrat som bett oss komma och hälsa på i Henningsvaer. Där skulle det finnas gott om havsörnar och en skarvkoloni häckade utanför byn. 


En typisk Lofotenbild från Svolvaer, med röda stugor och ställningar som överbelamrats med torkad fisk.

I Svolvaer hittade vi ett lunchställe med uteservering. Där käkade vi och njöt i solen en timme innan det blev dags för proviantering. Efter diverse inköp gjorde vi en rundtur med bil och till fots. Vi såg  kilometervis med torkad fisk, båtar, fiskfabriker och Svolvaer Geita. Ordet betyder geten på norska och stan ligger precis invid foten av Flöya (590 m). På Flöya ser man två stenformationer högt upp som bildar getens horn. Dessa är högt belägna och det är inga vanliga grindstolpar vi pratar om. Dagligen tas turister dit upp för att göra hoppet mellan hornen.


Till vänster syns den spetsiga klippan med de två hornen som utgör Geita.

Då vi återvände till Haugen for vi direkt till soptippen. Vi steg ur bilen, tog en kaffeslurk, innan vi hängde på oss våra ryggsäckar och gick. Platsen luktade riktigt illa och överallt låg skrot, även utanför stängslet. Säckar, plastpåsar och skräp hade spridits i en radie på flera hundra meter runt tippen och åsynen var direkt motbjudande. 
Vi gick bort till den västra delen vid foten av Örnflogan, ja berget heter faktiskt så. Där väntade vi tålmodigt på örnarna som dragit sig undan i takt med de tvåbenta gästernas intrång. Efter två timmars väntan och några "distansskott" avbröt vi och letade istället upp en tältplats. 
Efter avslutad tältresning spisade vi soppa och smörgås innan vi kröp ner i våra sovsäckar som blivit råa i den kylslagna vårkvällen.


Solnedgång på Lofoten. I bakgrunden syns Hoven

Innan jag somnade funderade jag på det idiotiska i att åka 125 mil för att trampa runt en stinkande soptipp, på platsen som av många kallas världens vackraste. Det hela kändes absurt och nästa morgon skulle jag inte besöka örnarna vid tippen.
Då jag slog upp ögonen var det redan ljust och varmt i tältet. Jag hörde ljudet av gasolköket och kände doften av kaffe som letade sig in i tältet och upp i mina näsborrar. Dessa hade, konstigt nog, återhämtat sig efter stankattacken kvällen innan.
- Kaffet är klart, ropade Hasse utanför tältet.
Jag ålade mig ut till kamraten som var i full färd med att klämma ut den sista räkosten på en brödskiva. Han hade haft vänligheten att göra några smörgåsar med tomatskivor och mjukost på och nu slog han upp kaffe till mig.
- Nu slänger vi i oss frukosten och sedan drar vi upp till tippen, tyckte Hasse och strålade ikapp med solen. Invärtes suckade jag tungt, för jag visste att han aldrig skulle ge sig:
- Perfekt, det gör vi, replikerade jag, trots att jag kvällen innan svurit att inte...


Rödbenan letar föda i en grund vik

En timme senare parkerade vi bilen vid grinden till tippen. I den lilla bäcken som flöt några meter från stängslet fick jag se något välbekant. Bland cykeldäck, plastpåsar och gamla konservburkar simmade välväxta bäcköringar. Det hela var motsägelsefullt, men uppenbarligen hade bäcken god vattenkvalitet.
Den här gången skulle vi ta oss högre upp på berget för att, om möjligt, få skott på örnarna.
Örnflogan var ingen omöjlig klättring, men det krävdes en del för att ta sig upp på rätt höjd. Vi klättrade i 20 minuter innan vi hittade en bra plats. I slänten riggades stativen och vi slog oss ner i gräset. Långt nedanför kunde vi se tippen sjuda av aktivitet, men så var det också måndag och en helt vanlig arbetsdag på Lofoten.


Det är var mans rätt att kasta sina sopor där det passar!!! 

Vi satt ganska länge och spanade över dalen och på hjullastarna och traktorerna som körde på området. Varje gång någon tömde en skopa, lyfte gott och väl 200 måsar och trutar för att kontrollera innehållet. De få örnar vi såg seglade alltid in från andra sidan dalen och aldrig nära vår plats.
Utsikten var fantastiskt och vädret det bästa. Nu fattades bara rovfåglarna och det var märkligt att ingen av dem ville komma i närhet av oss. Det hände ibland att örnarna flög nära branten, men då 30 meter under oss.


Utsikten från Örnflogan. Vacker vy om man glömmer sopberget

I en sista desperat åtgärd flyttade vi oss mot toppen, för att åtminstone ha stått där och beundrat utsikten. Jag satte mig med benen dinglande över stupet och Hasse placerade sig närmare toppen, 75 meter bort. Jag gick igenom bildskörden och kände mig tillfreds och närvarande. 
- Kolla, vrålade Hasse. Bakom mig, längst upp på flogan flanerade en vacker räv. Den letade troligen fågelbon eller sork. Då räven efter några minuter försvann började plötsligt saker hända. Allt fler örnar visade sig i skyn och vi bjöds på uppvisning. Min kamera med ett objektiv på 300 mm och konverter fick jobba allt intensivare.
Efter en timme signalerade Hasse att han tröttnat och började ge sig av mot bilen. Han hade inte hunnit långt då det hände. Två örnar kom flygande rakt över mig på låg höjd och de gjorde sedan en lov över dalen. En av dem kretsade i tre vida cirklar över mig och ut över havet.
Jag fick mitt livs flyktbild på havsörn och upplevelsen var nästa religiös. Det hade varit värt mödan och jag fick klart för mig att även en soptipp är något speciellt på Lofoten.


Trägen vinner och till sist hade vi övervunnit örnarnas förtroende.

Efter Örnflogan styrde vi mot Henningsvear för några dagar i båt med syfte att få ännu bättre bilder på örn. Hasse ringde sin kamrat längs vägen och efter samtalet berättade han att Henningsvear inte bara var en vacker plats. Där fanns också havsörnar som var lätta att mata in, en skarvkoloni och sälar som solade på klipporna utanför byn.
Jag kände stigande förväntan och vi nickade menande åt varandra, på väg mot ett nytt  äventyr. Inne i byn ringde telefonen och det var kamraten som missat en färja och skulle bli några timmar sen. Vi åkte runt och fotade landskapet och bebyggelsen. Det var en vacker nordnorsk by vi hamnat i. Efter två timmar åkte vi ut till mötesplatsen och efter ytterligare väntan kom så kamraten.
Det var fortfarande några timmar kvar till skymnig så nu skulle örnarna hittas. Vi satte kurs norrut efter de enorma klippstupen längs kusten. Redan efter 10 minuter fick vi se en örn komma flygande längs väggen. Den var aldrig närmare än 150 meter, så kameran fick ligga kvar i ryggsäcken. Det skulle ju komma fler....


Henningsvaer, vattnet löper som en boulevard genom byn.

Det kom inga fler havsörnar och under de resterande timmarna såg vi heller inte någon skarv och än mindre några sälar. Vi var molokna då vi tackade vår guide för tips och sällskap. 
Nästa morgon gick båten i god marschfart mot platsen där örnarna fanns. Under resan såg vi inte något som liknade en örna, varpå vi gick i land på en hällholme och väntade. Jag klättrade upp på en klipphylla för att få bättre koll på havet och när jag skulle gå tillbaka inträffade det som inte fick hända.
Jag vrickade foten och föll med min kamera raklång på klippkanten. I fallet lät jag armbågen och axeln ta den värsta smällen. Kameran klarade sig helt, men jag fick helvetiskt ont så Hasse tvingades hjälpa mig ner från avsatsen (ej fyllda 40).


Ibland är truten ett välkommet inslag för fotografen...

Jag var riktigt arg när jag svalkade fotleden i det femgradiga havsvattnet. Det vilade en förbannelse över platsen. Vädret var i alla fall bra och vi lagade lunch på holmen för att ingjuta lite mod. När vi, som vanligt, filosoferade under kaffestunden sa jag: 
- Antingen så åker vi härifrån eller så åker vi ut och fiskar!
- Vi kan väl kolla de andra platserna först,  svarade Hasse
Efter att ha kollat av platserna med skarvar, örnar och sälar, ryckte bägge på axlarna och satte full sula ut från Henningvaer och rakt ut i Vestfjorden. Då vår GPS bekräftade att vi hade byn fem kilometer bakom oss slog jag av motorn.
Den första halvtimmen drev vi sakta i den knappt märkbara vinden. Till en början kände jag bara besvikelse och irritation över den misslyckade utflykten. Allt eftersom minuterna gick rann all besvikelse av mig och jag valde att tänka positiva tankar.
Vi lade oss på botten av båten och det enda bekymret var egentligen solen och värmen. Snart tvingades jag ta av mig overallen för att inte svettas. Vinden var riktigt ljum och det var rofyllt att blicka upp i det blå eller spana ut över den jättelika fjorden. Med jämna mellanrum flög lunnefåglar förbi oss på långt håll. Det var verkligen härligt och jag njöt i fulla drag.


På Västfjorden och livet är underbart

Innan vi påbörjade fisket tog vi en varsin smörgås och en Lapin Kulta:
- Det här är livet, sa Hasse. Jag kunde inte annat än instämma och vi skålade med våra ölburlkar, för en härlig resa, kamratskap, glädje och ett minne för livet. Vi skålade också för framtida äventyr tillsammans i norr eller söder. Lofoten är en otroligt vacker plats och vi fick verkligen uppleva ögruppen från den bästa sidan.
Sedan kastade vi i våra tackel och fisket gick ganska bra. Vi bärgade sej, lubb och långa.
Den sista kvällen ägnades åt...
JA, fotografering!!!

            
Hasse riggar för en nattbild på fiskodlingar i Torsfjorden

Tack för att du läst berättelsen!!!

//Anders Öhlund         

Lofoten, himmelrike eller soptipp? DEL 2

Bilen rullar norrut och ur stereon ljuder Run to the Hills, en av Maidens stora klassiker. Jag är stel i kroppen efter första natten i tält, men då jag tänker efter, kanske än mer av den långa bilresan upp till ögruppen. Vi stannar på macken, köper lite krubb och en värdefull karta som skall visa oss vägen in i Lofotens förtrollade örike och alla fantastiska platser.
Hasse hade, vanan trogen, fyllt på sin rostfria Statoilmugg med gratiskaffe. Den satt jag nu och sippade ur i passagerarsätet, samtidigt som bergen tornade upp sig längs vår väg. Jag kände mig med ens bättre, utsikten och koffeinet gjorde sitt. Bilen rullade längs väg E10 i maklig fart över Vestvågöya.
Redan efter en mil fick vi syn på en intressant avstickare som vi bestämde oss för att utforska. Den lilla vägen ledde ut mot två fiskelägen belägna inne i Steinsfjorden. Vi stannade till vid sjön Vikvattnet och tittade på några dykänder vi hade svårt att identifiera. En snabb titt i fågelboken förkunnade att det rörde sig om några viggar som simmade ute på vattnet.


På väg mot äventyret

Då vi efter 10 minuters rast skulle åka vidare kom en jorduggla flygande över oss med en sork i näbben. Upplevelsen vid sjön stärkte uppfattningen om att avstickaren var den rätta och kamraterna gjorde high five innan de hoppade in i bilen. Känslan som infann sig var en blandning av stress och tillfredställelse. Jag ville verkligen fotografera, men samtidigt också hitta en duglig tältplats och varva ner.

Drömplatsen
Vägen tog så småning om slut och vi lämnade bilen vid en vändplan. Platsen hette Sortland och  på en närbelägen gräsbeväxt kulle hittade vi en närmast magisk tältplats. Vädret såg ut att bli sämre och tunga moln drog in från Norska havet i väst. Vi dividerade ett tag och beslutade oss sedan för att chansa med att slå upp tälten på den vackra kullen med havet intill.
Anledningen till osäkerheten var Allenmansrätten som knappast kunde åberopas ifall någon arg fiskarhedning skulle konfrontera oss. Platsen andades mystik och påminde om en kuslig TV-serie från 90-talet med Thomas Von Brömsen. Jag minns bara de vittrade husen, det karga landskapet och en klassisk kommentar: "Som du spör, skall du få svar" 


Tobisgrisslan är en vanlig syn på Lofoten.

På väg ner mot bilen igen fick jag syn på en Peugeot inne på en närliggande gård som tidigare sett öde ut. En man satt och tittade med kikare rakt upp mot en av de höga bergssluttningarna, precis som i serien... Som du spör, hmm?
Han visade sig mycket trevlig och berättade att han hade sina får betade långt uppe i branten. Under vår konversation hördes ekon från de bräkande fåren som osynliga klättrade högt däruppe i dimman. Han hade sin fru med sig i bilen så jag viftade bort tanken på att han kommit för att döda oss.
Den vänlige mannen såg inga problem med att två fotografer från Sverige tältade på kullen någon dag och önskade oss lycka till. Innan paret gav sig av berättade han ett de bodde i utkanten av byn, ifall vi behövde hjälp med något.


Hotfulla moln drar in från Väst

Regnet föll tungt på tältduken precis efter att vi fått in den mest nödvändiga utrustningen. Det var läge för en liten stödvila så vi kröp ner i våra sovsäckar. Jag lyssnade ganska länge på regnet, tänkte på den fantastiska platsen vi hittat och slumrade så småningom in.
Då jag vaknade var Hasse i full färd med att hitta en plats för iläggning av gummibåten. Det var inte helt enkelt och vi var beroende av tidvattnet. Det fanns en liten brygga efter vägen och där skulle det nog gå bra. Båten pumpades upp och motorn hängdes på. Sedan gjorde vi upp om att jag skulle köra runt båten till en plats nära tältet och Hasse skulle hämta vatten i en bäck som låg några hundra meter bort.
Jag paddlade ut och satte sedan fart på motorn. Blåröken spred sig över vattenytan under några sekunder och bildade en liten dimbank. Den smala fjorden låg vackert inbäddad mellan de höga bergstopparna. Jag gav gas och stävade ut i riktning mot Björnaröya. Då jag körde in på baksidan av det gräsbeväxta hällberget såg jag Hasse som vinkade uppe från tältplatsen med en dunk i handen.


Branta betesmarker till höger och nedtill ligger gummibåten skyddad.

Han mötte mig nere vid vattnet och vi släpade upp båten i något som liknade en lagun. Vi satte oss utanför tältet och käkade nylagad Spagetti Carbonara med bacon och äggula. Vi hade hittat rätt och morgondagen skulle bjuda på fotografering och äventyr till havs.
Jag vaknade utsövd av fårens bräkanden uppe i branten. Det regnade fortfarande och jag hade gärnat legat kvar om inte trycket i blåsan överstigit trivselnivån. Lätt stressad ålade jag mig ut ur tältet och stapplade på stela ben ut. Jag såg att vädret verkade kunna stabiliseras och hämtade därför kameran ur absiden. Kaffepannan ställdes på gasolköket och sedan gjorde jag en liten lov runt kullen och tog några bilder.  

En bjässe på kroken
Klockan hade passerat 10 då vi ätit frukost och packat fotoprylar och fiskeutstyr i Zodiacen. Vi stävade i maklig fart förbi Björnaröya och ut ur fjorden mot öppet hav. I fjorden var det lugnt och sällan djupare än 60 meter. Då vi kom ut i gattet noterade vi rejäla dyningar. Vi hade tänkt oss  lite fiske, men vågorna försvårade våra möjligheter. Efter lite strul fick vi till slut i våra tackel och djupet var helt plötsligt 160 meter. Vågorna uppskattades vara mellan tre och fyra meter så det var en rejäl berg & dalbana vi utsattes för.
Efter en kvart högg något på Hasses spö och han vevade snart in en lubb på ca 2 kilo. Då han krokat av fisken kände han sig lite sjösjuk och vi beslutade oss för att åka vidare. Dyningarna  kändes av och till farliga och att köra fort var inte att tänka på. Upp på allt elände hade Hasse glömt sitt sjösjukeplåster i bilen.


Skärsnäppa som betraktar mig, om än, med viss tveksamhet.

Då vi kört en bit rundade vi några små öar, belägna ganska långt ut. Där avtog vågornas intensitet och vi kunde hålla hygglig marschfart. Vi åkte in till Storholmen för att direkt vid landstigning notera att där rådde landstigningsförbud. Vi valde att respektera detta och skulle precis gå ut igen då vi upptäckte en lite skärsnäppa precis intill båten. Vi fotograferade fågeln under 10 minuter innan vi lämnade ön.
På vägen tillbaka kände sig Hasse bättre och vi beslutade oss för att prova fiskelyckan mellan ön och fastlandet. Vinden som blåste från Nordväst hade inte allt för stor påverkan så halvvägs in slog vi av motorn.
Vi insåg snart att djupet inte var vad vi hoppats och att vi bara fick ner våra tackel 15 meter. Redan efter fem minuter hade vi börjat tröttna, då ingen fått nåt annat än tare på kroken.
- Vi skiter i det här, sa Hasse och för ovanlighetens skull var jag också beredd att ge upp. Jag hade redan mitt tackel i båten då han vrålade:
- Va fan nu'lå! (Sandvikendialekt)
Det rasslade rejält i rullen och en ansenlig mängd lina rullade av i ett huj. Hasse konstaterade att fisken tagit betet precis under båten, men nu ville den annat. Efter någon minut hängde jag mig ut över båtkanten och genom det oroliga vattnet försökte jag få syn på firren. Ganska snart såg jag nåt stort och vitt nere i djupet:
- Vet du vad jag tror att det är, frågade jag, och hade plötsligt svårt att dölja min upphetsning.
Det jag fått syn på i vattnet var en riktigt kraftig plattfisk och det kunde rent av vara en Kvejte. 
En minut senare uppstod glädjefnatt i båten och på durken sprattlade en, inte helt oansenlig Kvejte på 16 kilo. Det hela var osannolikt och vi åkte genast iland för att fota fisken och den stolte fångstmannen.

Hasse med sin grymma fångst. Kvällsmaten fick blii Hälleflundra (kvejte på norsk)

Tillbaka vid tältet funderade vi vad vi skulle ta oss till och om det verkligen kunde röra sig om en Hälleflundra. Vi var heller inte säkra på hur man ränsade dyrgripen och därför beslutade vi oss för att söka upp mannen med fåren.
Vi for snabbt iväg och hittade till slut huset i den andra änden av byn. Jag knackade på och blev ombedd att stiga in. Hustrun i huset kände igen mig och frågade ifall vi ville ha kaffe. Mannen kom snart in i rummet och hälsade. Vi berättade vår historia, men vår värd verkade tveksam. Han fiskade ibland utanför fjorden och fick då åka några distans för att hitta fiskar liknande vad vi beskrivit.


En ovanlig och enorm fångst värd sin vikt i guld. Egentligen ingen märkvärdig fisk då Kvejten ibland kommer upp i vikter över 150 kilo.

Efter avslutad påtår följde han med oss ut i kylan. Vädret hade blivit riktigt ruggigt och luften doftade hav. Då han tittade ner i säcken sken han upp:
- Nog är det en Kvejte allt, sa han och log sitt bredaste leende.
Han försvann snabbt in i huset och kom sedan ut med en balja och en rejäl kniv. En kvart senare hade han gjort kotletter av hela fisken. Vi nöjde oss med att behålla tre och det skulle med råge räcka till flera måltider. Han ville ge oss betalning för den fantastiska fisken, men vi insisterade på att han hjälpt oss att rensa och att fisken nu tillhörde honom. Han tackade och passade på att överlämna några lufttorkade torskar som han skar ner från takfoten.
Den kvällen stekte vi Kveite i absiden på tältet och åt en brakmiddag bestående av dagsfärsk hälleflundra med mos, färska tomater och en varsin Lapin Kulta. Anrättningen hade inte gjort sig bättre på en femstjärnig restaurant och livet kunde sannerligen inte bli bättre.

SISTA DELEN INOM KORT....      

 
 

Lofoten, himmelrike eller soptipp?

Gummibåten gungade tryggt på Västfjorden och vågorna slog lätt mot de hårt pumpade skotten. Hasse och jag halvlåg i våra flytoveraller med varsin Lapin Kulta i handen. Livet lekte och vårsolen stekte våra ansikten. Visst hade vi det bra, på vår första fotoresa till Lofoten.
Vi hade hoppats på någorlunda väder då vi lämnade Sandviken där björkarna slagit ut och fåglarna börjat bygga i holkarna. Vädret är en viktig faktor för trivseln och ju kargare landskap desto högre krav på sol och värme. På hemmaplan hade våren kommit igång på allvar då vi gav oss av norrut i Toyotan som än en gång fick bekänna färg, mer fullpackad än nånsin.

En spännande bilresa
Resan upp gick bra, även om det frestar på att ratta en sköldpadda med takbox de 115 milen till Bodö. Vägen upp var fantastisk ur många aspekter, inte minst tycktes den allt senare kvällen bli allt ljusare. Lite inbillning kanske, men vi flyttade oss trots allt rakt norrut från Gästrikland till Bodö, via Sundsvall, Storuman, Sorsele och Arjeplog. Ett stopp gjordes i Vilhelmina för att fylla på energi i form av bensin, koffein och Statoilkorv. Du känner säkert till dem, korvarna som kan rulla längre än en Michelindäck utan att bli vare sig brända eller torra. Killen på macken var fantastiskt trevlig och servade oss med korv, kaffe, en Iron Maiden-skiva och hade vänligheten att tiipsa om att man sett många björnar i området på sistone.
- Fan, vi kommer att se Björn inatt, utbrast jag till Hasse som flinande svalde det sista av "Maratonkorven"'. Då vi passerat Sorsele med någon mil vrålade de båda reströtta i högan sky:
-BJÖÖÖRN!
På en solbelyst ås invid vägen lunkade en stor björn i det tidiga morgonljuset. Vi stannade och kastade oss ur bilen. En snabb sondering av läget och sedan fram med kameran. Jag vände mig om och såg då björnen springa bortåt längs åsen. I samma stund som jag skulle meddela Hasse att björnen försvunnit stannade den. Jag tryckte av en bild med mitt standardobjektiv och Hasse slet upp sitt 500 ur bakluckan. Då jag, lätt stressad och helt utan trötthet böjde mig in i kofferten för att byta glugg vände björnen om och gick obekymrat ner mot vägen.


En nyvaken, mager men reslig björn lunkar emot oss längs vägen 

Åtta sekunder senare slänger jag upp min min EOS-kamera med 300 mm och får då se björnen korsa vägen 60 meter bakom oss. Vi tryckte av ett otal bilder i det svaga morgonljuset under tiden som nallen närmade sig längs landsvägen, på vänster sida. Då ca 45 sekunder senare kastade om och sprang sin väg över en myr hade gossarna från Viken upplevt sitt livs björnmöte.
Innan Bodö gjordes ett morgonstopp ute vid Saltstraumen, en av världens kraftigaste malströmmar. Bron och sundet under är en imponerande syn och många är historierna om stora båtar som sugits ner i de diaboliska strömvirvlarna som bildas av tidvattnet vissa tider på året. Denna morgon var strömmen ganska beskedlig, även om åsynen ändå var det det mest imponerande jag sett.


Inget att leka med. Saltströmmen är en av världens kraftigaste malströmmar.

Naturskön tältplats 
Färjan över Vestfjorden gick bra och Hasse vilade större delen av resan. Då vi nådde ölandet på andra sidan körde vi av båten och ställde kursen norrut in bland Lofotens många öar. Den första anhalten blev Leknes, där vi åter provianterade på en bensinstation och mättade våra magar. Vi försökte göra oss förstådda och frågade på flera språk efter någon naturskön kampingplats. Flickan som gjort goda hamburgare till oss kände inte till någon, men en man som kommit för att tanka visade oss ett ställe där vi säkert kunde slå upp vårt tält. Vi var trötta och då platsen endast låg 10 minuter från macken åkte vi dit.


Ingen vacker syn precis

- Det här var ju naturskönt, menade Hasse när vi slog upp vårt tält bakom en gammal husruin på en tomt som såg ut som ett skrotupplag. Nåja, vädret verkar ju i alla fall hyggligt, fortsatte han. Viken tältade intilll var ganska grund och där huserade både strandskator och Rödbenor - en perfekt uppvärmning.


Strandskata på inflygning förbi tältet

Under kvällen fotade vi under några härliga timmar runt tältplatsen och fick fina bilder på fåglar och den omgärdande miljön. Efter att ha jämfört bilderna i våra kameror kokade vi kaffe och inmundigade en liten bägare Clynelish. De två vännerna somnade sedan ovaggade och nöjda efter sin första dag på Lofoten.    

TO BE CONTINUED....      

Slåtterängens kung

Fredag
"Månen hänger lågt, över allt du tror du såg" ljöd det ur bilstereon. Texten, som var synnerligen passande, kom från Rockbandet Kents första singel på albumet "Du och jag döden". För mig, snart 40 till åren, kommer månen alltid att vara förknippad med mystik och ugglor.
Ewa och jag hade kämpat på jobbet ytterligare en vecka och nu var vi på väg söderut. Hon hade efterlyst äventyr och jag såg min chans att fotografera. I skuffen hade vi lastat våra sovsäckar, förnödenheter och kamerautrustning förstås. Vi hade en bit att färdas, men skulle hinna fram innan dagen övergått i skymning.
Det var i den tidigare delen av april, solen lyste och förutsättningarna var goda. Vi hade fått tips från goda vänner vart ugglan med det vackra namnet Strix nebulosa kunde uppehålla sig och var nu på väg dit.
Då vi anlände mötte vi några bekanta, men ingen hade gjort några observationer ännu. Vi samspråkade med trevliga människor som antingen hade naturintresset eller fotograferingen gemensamt med oss.
Tre timmar senare hade vi sett några rådjur, en ormvråk och ett par änder, medan ugglan lyste med sin frånvaro. Plötsligt hojtade en tjej i röd jacka att hon sett något i tubkikaren 300 meter bort vid skogsbrynet. Våra blickar skärptes och spänningen steg. Hon hade haft rätt och snart gjorde ugglan ett nytt utfall mot en sork i ängsgräset. Den gjorde ytterligare några försök innan den fösvann från täkten med sitt byte.
Vi övernattade en liten backe i kanten av en annan täkt någon kilometer bort. Då vi bredde ut sovsäckarna och tände brasan sträckade en knarrande morkulla av och an i kanten av halvmånen ovanför. Snart lagades några varma mackor över den sprakande elden och sen var det läggdags. Kylan var påtaglig då vi kröp ner i våra varma kokonger. Ovanför oss lyste flera tusen stjärnor på himmlen, mysfaktorn var hög.  
 
 
Vacker måne, men inget Yetispår...

Lördag
Jag vaknade tidigt av att en enkelbekasin brummade precis ovanför i mörkret. Även morkullan hade vaknat och flög sina turer i den tidiga morgonen. Det hade blivit varmare (läs mindre kallt) och ingen måne eller stjärna kunde längre skönjas på den mörka himlen. Allt fler fåglar vaknade och klockan närmade sig fem när vi kastade in sovsäckarna i bilen. Det hade blivit vår i Sverige.
Fem minuter senare nådde vi lappugglans täkt och där fanns redan några besökare. Vi hälsade på Micke och Janne och kokade sedan kaffe. I takt med att värmen från den första kaffekåsan spred sig i kroppen stegrades också våra förväntningar. Jag hade precis svalt ned de sista kaffedropparna då en uggla syntes 200 meter från vår plats. Nu blev det ljusare, bokstavligen.

 
Vacker eller djävulsk?

Den fjäderklädda skapelsen gick systematiskt tillväga då han spanade av ängarna runt den lilla bäcken i jakten på åkersork. Var femte minut flyttade han sig någon staketstolpe och varje gång närmare den plats vi befann oss på. Snart kunde jag urskilja den vackra, men ganska spöklika dräkten genom teleobjektivet. Ugglan hade ett enormt huvud och masken var prydd med tydliga årsringar. 
Lappugglan mäter nästan 150 cm mellan vingspetsarna och är nästan 70 cm hög sittande. Den är vår största uggla efter berguven, men trots den imponerande storleken väger ett stort exemplar knappt 2 kilo (berguven 4 kg). Lappugglan är ganska sällsynt i Sverige och flertalet häckar längre upp i Norrland. 

 
Med sork i blicken...

Den är fantastiskt läcker när den på örnbreda vingar skrider fram över ängsgräset. Man kan förstå att den med sitt tålamod och enorma hörsel är skräckinjagande för sorkarna. Ugglan visste hela tiden var vi befann oss, men ignorerade vår närvaro fullständigt. Domänerna tillhörde verkligen slåtterängens kung och vi var där på hans villkor.
Då och då lyckades jakten och varje gång försvann han i samma riktning, troligen till den ruvande honan i boet. 
Under tre kalla, intensiva timmar fotade jag så mycket att jag till slut inte orkade längre. Vid min sida hade jag Micke som också han skjutit många trevliga bilder under denna fantastiska förmiddag. Även Mickes pappa och min Ewa mådde bra av morgonens upplevelser. 

En vacker fågel med barsk uppsyn

Flera gånger under dagen flög ugglan tätt intill oss och satte sig sedan på staketstolparna invid ängens bäck. Vid dessa tillfällen är det roligt att vara fotograf och inte speciellt krävande. Vi kände en stor vördnad då vi förpassade oss hemåt igen efter ett mycket spännande dygn. Väl hemma väntade festmåltid och stugmys. Våra första intryck av lappugglan var bestående.
//

 

Bävermötet

torsdag
Efter många mil i Hasses Prius hittade vi en liten väg som sträckte sig runt Hornborgasjön. Parkeringen invid trandansen andades inte tranor utan cigarettrök, många husbilar och lådvin. Vi hitttade till slut en avskilld plats intill den omtalade fågelsjön som nu spirade.
Samma dag hade bjudit "All time high" med över 15 000 tranor. Hasse och jag kände en stigande förväntan då vi bredde ut sovsäckarna i den stjärnklara kvällen som vittnade om bra förutsättningar. En Rördrom basunerade ut sina ljud under natten och jag försökte räkna antal stjärnfall under det stora träd vi lagt oss vid.
Natten igenom hördes ljuden från fåglar som kacklade, grymtade och skrek att våren nu var här. Vi några tillfällen hördes skrik från vad som föreföll vara vildsvin. Ljuden kan också ha kommit från en gråhakedopping, men detta är i skrivande stund inte bekräftat. Det sista jag minns är en kattuggla som anslöt sig i kören och då var klockan fyra och min näsa iskall.

 
Transträck i tidig gryning

fredag
Vi käkade en enkel frukost och sedan bar det av till dansen. Då vi närmade oss platsen för skådespelet märkte vi solen som sakta letade sig upp i öster. Genom dimman kunde vi från bilen se hundratals fåglar flyga rakt genom glöden. Vi letade oss upp på taket av en elcentral och snart öppnades automateld mot fåglarna som passerade.
Dagen fortsatte bra och vi bjöds högklassig show med gamla anor invid den omtalade sjön.
Vi träffade även likasinnade tjejer och killar från när och fjärran som kommit för att bevittna alla tranor som samlats för dans. Två av dessa var Mikael och Lenny som båda huserar på fotosidan. Jag vill förresten rikta ett tack till Lenny som bistod med förbättrad EOS-prestanda  och fototips. Det är verkligen kul att träffa människor som delar med sig av sin kunskap.  
Vi upplevde en blåsig, men fantastisk fredag invid sjön och i våra anteckningar hade vi siktat över 30 olika fågelarter. Även om skjutandet med våra kameror inte dödar kan tydligen en och annan trana drabbas av panik :-)   

 Snälla, skjut inte!

lördag
Lördagen blev också den intressant med besök på Elmia i Jönköping där årets upplaga av fotomässan gick av stapeln. Innan dess hade vi övernattat hos min syster i Nässjö och det var värdefullt att få en varm dusch och en riktig säng.
Fotomässan var mindre än jag trott, men det mesta av intresse fanns där och vi spenderade några timmar i hallen. Jag träffade bland annat Håkan och Christoffer på Canon. Håkan hade jag haft att göra med tidigare eftersom han jobbar på Canons Servicecenter i Göteborg. De tilltänkta seminarierna uteblev, men jag han med att inhandla lite småprylar innan vi styrde kosan mot Gysinge igen.
Hasse kände sig lite vissen varför vi beslutade oss för att cancellera en ytterligare natt under bar himmel. Målet med denna utesovning var att tidigt i ottan få fotoläge vid en bäverhydda jag siktat i vintras. Bävrarna fick vänta, nu blev det istället brasa och övernattning i stugvärmen. Det visade sig vara ett klokt beslut....

söndag
Vi vaknade åter tidigt och Hasses tillfälliga svacka hade nu gått över. Utanför fönstret regnade det ordentligt och jag kände en avtagande entusiasm. Hasse som fått nya krafter tyckte att vi skulle ta en fisketur med båten på älven och så fick det bli.
En timme senare stävade vi ut vid Borgarn i fortsatt regn och två plusgrader. Även om jag kände mig väl till mods i flytoverallen hade jag ingen större förväntan på gäddfisket och kameran funderade jag varför jag släpat med ut. Redan efter 30 minuter hade vattnet börjat sippra in i väskan och blött ner kameran. USCH!
Efter en välbehövlig kopp kaffe spred sig värmen i kroppen och regnet började avta. Inte nog med det, jag fick också tre gäddor i tät följd och nu var jag åter med i matchen.
Vi begav oss uppför älven i riktning mot Ista. På vägen dit slutade regnet och vi såg ett otal gäss, änder,
svanar och en havsörn. Vid Karlholm såg jag en siluett under ett buskage. det var en bäver som smög sig
ner i vattnet då båten närmade sig. Vad jag inte visste var att detta skulle bli ett av mina mest spännande
möten någonsin med den mystiska "råttan".

  
Bävrar är skygga djur som irriterat slår med stjärten i vattnet och sedan försvinner, eller...?

Vi följde efter bävern på behörigt avstånd för att, om möjligt, inte avsluta övningen med bäverns klassiska svansplask med syfte att varna resten av familjen. Snabbt lades våra spön undan och kamerorna halades upp ur väskorna. Vi tog några bilder och sedan genade vi över en vik för att stanna motorn utanför en liten udde. En minut senare passerade bävern 10-15 meter ifrån oss utan att ens reagera över de två gästerna i brandgula flytoveraller.
-Såg du, den passerade utan att ens bry sig om oss, sa Hasse och flinade.
Efter en stund körde vi efter svallvågorna  som försvunnit bakom näste udde. Då vi rundade udden upphörde spåren (det brukar förresten spår göra i vatten). Vi antog att det nu var slut på det roliga. Vi körde upp i en liten kanal uppströms Karlholm när det var Hasses tur att göra en upptäckt. Strömmen vi åkte i var inte mer än 5 meter bred och precis intill oss satt den lille gynnaren och spanade på oss i ett buskage.
Det som nu utspelade sig under nästan en timme är helt vansinnigt och måste bero på att bävern i fråga var en orutinerad ettåring. Framför oss, ibland på fyra meters håll, gjorde den lilla rackaren uppvisningar ingen av oss sett motstycke till. Den tvättade sig, tuggade i sig gräs, bet av kvistar och betedde sig väldig märkligt och mänskligt.


 I försvarsläge med käppen redo

Det blev många trevliga bilder och ibland tvingades vi ta pausar i fotandet. Förmodligen kommer ingen av oss att få uppleva ett liknande möte igen. Det gäller att stå fast vid sina intentioner, det är ofta då man erbjuds upplevelser utöver det vanliga.