Gäddans blogg
Lofoten, himmelrike eller soptipp? DEL 3
Hasse och jag satt och dividerade i bilen om huruvida vi skulle åka till Svolvear, eller slå upp tältet vid Årvågan. Anledningen till osäkerheten var att det låg en soptipp sydväst om fjorden och ifrån tidigare erfarenheter visste vi att dessa anläggningar ibland erbjuder varierande djurliv. Eftersom proviant saknades bestämde vi oss för att åka till Svolvaer för rekognosering, lunch och proviantering. En titt på kartan bekräftade att det var ungerfär 3 mil till staden och således en knapp timmes körning.
Vår första tältplats på Lofoten. Belåten står jag och FOTO: Hasse Andersson
blickar ut över Steinsfjorden innan vi lämnar platsen
Dagarna vid Steinsfjorden hade flutit på i lugn takt och vi hade blivit riktigt hemmastadda. Gummibåten låg alltid nedanför tältklippan och platsen var perfekt. Vid bäcken där vi hämtade färskvatten väntade alltid en strömstare och ute på Björnaröya häckade Tobisgrissla och många andra arter. Det var helt enkelt smärtsamt att rycka upp tältpinnarna och fara vidare.
Vi körde den slingrande och vackra vägen till Svolvaer när Hasse berättade om en kamrat som bett oss komma och hälsa på i Henningsvaer. Där skulle det finnas gott om havsörnar och en skarvkoloni häckade utanför byn. 
En typisk Lofotenbild från Svolvaer, med röda stugor och ställningar som överbelamrats med torkad fisk.
I Svolvaer hittade vi ett lunchställe med uteservering. Där käkade vi och njöt i solen en timme innan det blev dags för proviantering. Efter diverse inköp gjorde vi en rundtur med bil och till fots. Vi såg kilometervis med torkad fisk, båtar, fiskfabriker och Svolvaer Geita. Ordet betyder geten på norska och stan ligger precis invid foten av Flöya (590 m). På Flöya ser man två stenformationer högt upp som bildar getens horn. Dessa är högt belägna och det är inga vanliga grindstolpar vi pratar om. Dagligen tas turister dit upp för att göra hoppet mellan hornen.
Till vänster syns den spetsiga klippan med de två hornen som utgör Geita.
Då vi återvände till Haugen for vi direkt till soptippen. Vi steg ur bilen, tog en kaffeslurk, innan vi hängde på oss våra ryggsäckar och gick. Platsen luktade riktigt illa och överallt låg skrot, även utanför stängslet. Säckar, plastpåsar och skräp hade spridits i en radie på flera hundra meter runt tippen och åsynen var direkt motbjudande.
Vi gick bort till den västra delen vid foten av Örnflogan, ja berget heter faktiskt så. Där väntade vi tålmodigt på örnarna som dragit sig undan i takt med de tvåbenta gästernas intrång. Efter två timmars väntan och några "distansskott" avbröt vi och letade istället upp en tältplats.
Efter avslutad tältresning spisade vi soppa och smörgås innan vi kröp ner i våra sovsäckar som blivit råa i den kylslagna vårkvällen.
Solnedgång på Lofoten. I bakgrunden syns Hoven
Innan jag somnade funderade jag på det idiotiska i att åka 125 mil för att trampa runt en stinkande soptipp, på platsen som av många kallas världens vackraste. Det hela kändes absurt och nästa morgon skulle jag inte besöka örnarna vid tippen.
Då jag slog upp ögonen var det redan ljust och varmt i tältet. Jag hörde ljudet av gasolköket och kände doften av kaffe som letade sig in i tältet och upp i mina näsborrar. Dessa hade, konstigt nog, återhämtat sig efter stankattacken kvällen innan.
- Kaffet är klart, ropade Hasse utanför tältet.
Jag ålade mig ut till kamraten som var i full färd med att klämma ut den sista räkosten på en brödskiva. Han hade haft vänligheten att göra några smörgåsar med tomatskivor och mjukost på och nu slog han upp kaffe till mig.
- Nu slänger vi i oss frukosten och sedan drar vi upp till tippen, tyckte Hasse och strålade ikapp med solen. Invärtes suckade jag tungt, för jag visste att han aldrig skulle ge sig:
- Perfekt, det gör vi, replikerade jag, trots att jag kvällen innan svurit att inte...
Rödbenan letar föda i en grund vik
En timme senare parkerade vi bilen vid grinden till tippen. I den lilla bäcken som flöt några meter från stängslet fick jag se något välbekant. Bland cykeldäck, plastpåsar och gamla konservburkar simmade välväxta bäcköringar. Det hela var motsägelsefullt, men uppenbarligen hade bäcken god vattenkvalitet.
Den här gången skulle vi ta oss högre upp på berget för att, om möjligt, få skott på örnarna.
Örnflogan var ingen omöjlig klättring, men det krävdes en del för att ta sig upp på rätt höjd. Vi klättrade i 20 minuter innan vi hittade en bra plats. I slänten riggades stativen och vi slog oss ner i gräset. Långt nedanför kunde vi se tippen sjuda av aktivitet, men så var det också måndag och en helt vanlig arbetsdag på Lofoten.
Det är var mans rätt att kasta sina sopor där det passar!!!
Vi satt ganska länge och spanade över dalen och på hjullastarna och traktorerna som körde på området. Varje gång någon tömde en skopa, lyfte gott och väl 200 måsar och trutar för att kontrollera innehållet. De få örnar vi såg seglade alltid in från andra sidan dalen och aldrig nära vår plats.
Utsikten var fantastiskt och vädret det bästa. Nu fattades bara rovfåglarna och det var märkligt att ingen av dem ville komma i närhet av oss. Det hände ibland att örnarna flög nära branten, men då 30 meter under oss.
Utsikten från Örnflogan. Vacker vy om man glömmer sopberget
I en sista desperat åtgärd flyttade vi oss mot toppen, för att åtminstone ha stått där och beundrat utsikten. Jag satte mig med benen dinglande över stupet och Hasse placerade sig närmare toppen, 75 meter bort. Jag gick igenom bildskörden och kände mig tillfreds och närvarande.
- Kolla, vrålade Hasse. Bakom mig, längst upp på flogan flanerade en vacker räv. Den letade troligen fågelbon eller sork. Då räven efter några minuter försvann började plötsligt saker hända. Allt fler örnar visade sig i skyn och vi bjöds på uppvisning. Min kamera med ett objektiv på 300 mm och konverter fick jobba allt intensivare.
Efter en timme signalerade Hasse att han tröttnat och började ge sig av mot bilen. Han hade inte hunnit långt då det hände. Två örnar kom flygande rakt över mig på låg höjd och de gjorde sedan en lov över dalen. En av dem kretsade i tre vida cirklar över mig och ut över havet.
Jag fick mitt livs flyktbild på havsörn och upplevelsen var nästa religiös. Det hade varit värt mödan och jag fick klart för mig att även en soptipp är något speciellt på Lofoten.
Trägen vinner och till sist hade vi övervunnit örnarnas förtroende.
Efter Örnflogan styrde vi mot Henningsvear för några dagar i båt med syfte att få ännu bättre bilder på örn. Hasse ringde sin kamrat längs vägen och efter samtalet berättade han att Henningsvear inte bara var en vacker plats. Där fanns också havsörnar som var lätta att mata in, en skarvkoloni och sälar som solade på klipporna utanför byn.
Jag kände stigande förväntan och vi nickade menande åt varandra, på väg mot ett nytt äventyr. Inne i byn ringde telefonen och det var kamraten som missat en färja och skulle bli några timmar sen. Vi åkte runt och fotade landskapet och bebyggelsen. Det var en vacker nordnorsk by vi hamnat i. Efter två timmar åkte vi ut till mötesplatsen och efter ytterligare väntan kom så kamraten.
Det var fortfarande några timmar kvar till skymnig så nu skulle örnarna hittas. Vi satte kurs norrut efter de enorma klippstupen längs kusten. Redan efter 10 minuter fick vi se en örn komma flygande längs väggen. Den var aldrig närmare än 150 meter, så kameran fick ligga kvar i ryggsäcken. Det skulle ju komma fler....
Henningsvaer, vattnet löper som en boulevard genom byn.
Det kom inga fler havsörnar och under de resterande timmarna såg vi heller inte någon skarv och än mindre några sälar. Vi var molokna då vi tackade vår guide för tips och sällskap.
Nästa morgon gick båten i god marschfart mot platsen där örnarna fanns. Under resan såg vi inte något som liknade en örna, varpå vi gick i land på en hällholme och väntade. Jag klättrade upp på en klipphylla för att få bättre koll på havet och när jag skulle gå tillbaka inträffade det som inte fick hända.
Jag vrickade foten och föll med min kamera raklång på klippkanten. I fallet lät jag armbågen och axeln ta den värsta smällen. Kameran klarade sig helt, men jag fick helvetiskt ont så Hasse tvingades hjälpa mig ner från avsatsen (ej fyllda 40).
Ibland är truten ett välkommet inslag för fotografen...
Jag var riktigt arg när jag svalkade fotleden i det femgradiga havsvattnet. Det vilade en förbannelse över platsen. Vädret var i alla fall bra och vi lagade lunch på holmen för att ingjuta lite mod. När vi, som vanligt, filosoferade under kaffestunden sa jag:
- Antingen så åker vi härifrån eller så åker vi ut och fiskar!
- Vi kan väl kolla de andra platserna först, svarade Hasse
Efter att ha kollat av platserna med skarvar, örnar och sälar, ryckte bägge på axlarna och satte full sula ut från Henningvaer och rakt ut i Vestfjorden. Då vår GPS bekräftade att vi hade byn fem kilometer bakom oss slog jag av motorn.
Den första halvtimmen drev vi sakta i den knappt märkbara vinden. Till en början kände jag bara besvikelse och irritation över den misslyckade utflykten. Allt eftersom minuterna gick rann all besvikelse av mig och jag valde att tänka positiva tankar.
Vi lade oss på botten av båten och det enda bekymret var egentligen solen och värmen. Snart tvingades jag ta av mig overallen för att inte svettas. Vinden var riktigt ljum och det var rofyllt att blicka upp i det blå eller spana ut över den jättelika fjorden. Med jämna mellanrum flög lunnefåglar förbi oss på långt håll. Det var verkligen härligt och jag njöt i fulla drag.
På Västfjorden och livet är underbart
Innan vi påbörjade fisket tog vi en varsin smörgås och en Lapin Kulta:
- Det här är livet, sa Hasse. Jag kunde inte annat än instämma och vi skålade med våra ölburlkar, för en härlig resa, kamratskap, glädje och ett minne för livet. Vi skålade också för framtida äventyr tillsammans i norr eller söder. Lofoten är en otroligt vacker plats och vi fick verkligen uppleva ögruppen från den bästa sidan.
Sedan kastade vi i våra tackel och fisket gick ganska bra. Vi bärgade sej, lubb och långa.
Den sista kvällen ägnades åt...
JA, fotografering!!!
Hasse riggar för en nattbild på fiskodlingar i Torsfjorden
Tack för att du läst berättelsen!!!
//Anders Öhlund
Dela:
De finns bra Latte i Svolvaer, på Bacalao!
/B
rejäl kontrast med en soptipp och den fina naturen som finns där!
hoppas foten läker:)
mvh micke
Peter
Trevlig läsning och mycket fina bilder.Örnbilderna var riktigt läckra.Har bestämt mig för en resa till lofoten i början av sommaren och denna läsning gör ju att man verkligen längtar dit.
Mvh Ronnie
Lycka till med Lofotenresan.
//oscar
MVH Synnøve