2008 avslutar jag med god mat, Guitar Hero-spelande med sonen och en dunderförkylning och p.g.a. det sist nämnda så blir det inte mycket plåtat idag. Vill ju inte snora ner kameran liksom.. Men jag hittade i alla fall en gammal skannad dia i arkivet som ju ändå säger det jag vill säga er. Gott nytt år!
Ja, först ett brev och sedan ett telefonsamtal. I brevet stod det att provsvaren kommit och att proverna inte visat något onormalt. Jag hoppade högt av glädje, för den raden borde ju betyda att jag faktiskt är frisk:)
Fast sedan stod det också att jag remitterats för kirurgi och att jag ska ringa ett telefonnummer på telefontiden. Det tänkte jag göra på måndag för först skulle jag ringa runt till de jag oroat och tala om att jag är frisk. Jag hann ringa till min kära mor och till mina systrar. De som säkert varit mer oroade än jag själv och som ju har ställt upp så enormt både som barnvakter och följeslagare under utredningen men sedan ringde telefonen här..
Det var en sköterska från mammografin som erbjöd mig en ny tid där redan på måndag. Hmm, varför då säger jag, proverna gav ju svar och jag är frisk. Hon svarade mig inte om varför.. Jag vet inte om hon verkligen inte visste eller om hon bara inte vill säga vad det gäller, men jag vet i alla fall att jag vid detta laget är rejält välundersökt och att proverna inte visade något onormalt. Fast å andra sidan vet jag ju inte vad den där knölen i bröstet är än heller. Att ha en sådan kanske inte är helt normalt även om jag nu är övertygad om att vara så lyckligt lottad så att jag inte är en av de många kvinnorna som faktiskt har bröstcancer.
Och jag tänker på de ca 7000 som drabbas av sjukdomen varje år och på deras nära och kära och jag önskar att vi tillsammans fortsätter att kämpa för målet med insamlingen. 5000:- före julafton.
..vissa ibland gnäller på att andra ibland gnäller, men vem gör då annorlunda? Och vem förtjänar då egentligen att slå sig för bröstet och känna att "fan vad jag är bra!"
Jag har ett par favvobloggar på fotosidan, bloggar jag alltid återkommer till och ofta är de filosofiska, sköna, härliga och underhållande. Ibland.. Eller till och med oftast så innehåller dessa bloggar bilder, men likväl som bilderna kan beröra så kan orden också det. Mycket! Även om dessa bloggar inte handlar om bild eller fotografi i sig.
Och jo, detta skriver jag med anledning av diskussionen som pluttat upp om att fotografi i sig skulle vara mer värt att läsa om i bloggarna här än annat.
Personligen finner jag oftare inspirationen till mitt eget fotograferande i annat än i de strikta texterna om just fotografi. Så funkar jag. Och jag anser att kombinationen av text och bild är en konst oavsett textens ämne! Likväl som jag anser att det kan vara ok att slänga iväg en och annan blogg utan bild med;)
Jag älskar inte heller allt på nätet, men vet ni vad? Ibland slår jag ner sidor jag inte gillar, men ibland kan jag även skratta åt det jag inte faller för också. Sådant som jag sällan gillar alls. Ibland går jag till och med in på t.ex. blondinbella bara för att få de skratten. Jag irriterar mig inte, för jag är nog tillräckligt knäppt funtad för att kunna finna en liten njutningskänsla i andras dumhet också. Och jag är kanske rentav så dum så jag inte ens räds att uppfattas dum själv. Därför kommer jag att fortsätta blogga om precis det jag vill. Det jag känner för. Så det så! Oavsett det blir noll eller 10 inlägg på en dag.. Hoppas ni andra gör detsamma! Gör som ni själva känner! Och skriver om det ni känner!
Och på tal om att känna för.. Insamlingen från förra bloggen går alldeles fantastiskt bra! Mer än halva målet är redan uppnått! På mindre än ett dygn. Kolla själv! Och vill fler ändå bidra till cancerforskningen så kanske målet klaras. 5000 kr före jul.
Ja, kärt barn har många namn sägs det. Men hur kära är då dessa två fettknölar där fram egentligen?
Jag har funderat på det en tid. Lite drygt en månad.. För så längesedan är det som jag första gången kände den där knölen en kväll. Jag sover barkroppad och innan jag sover läser jag oftast och så gjorde jag även denna kväll i slutet av oktober. Länge.. I en av Anna Janssons böcker och det var när jag lade ifrån mig boken jag kände det där konstiga på utsidan av mitt högra bröst. Tror att det var för att jag legat i ryggläge när jag läst som den blev så lätt att känna. Den där hårda, konstiga, oregelbundna knölen en bit upp på bröstet. Då.. Den kvällen.. Då blev jag rädd och sömnlös, men redan dagen efter började jag själv tycka att jag var fånig och bestämde mig för att "det är nog inget!"
Fast någon vecka senare kunde jag inte förneka den så längre. Jag har ju faktiskt aldrig haft knöligheter eller andra konstigheter så förr, så då ringde jag vårdcentralen och bad om en remiss till mammografi i alla fall. Och mest för att lugna mig själv då kläckte jag att "jag är nog egentligen inte så orolig. Är ju bara 36 år och tillhör ju ingen riskgrupp liksom, men kollas ska den väl ändå?" Kanske var det just de orden som gjorde att de inte ville ge mig någon tid förrän 1/12, jag vet inte, men ytterligare ett par dagar senare kände jag att det här ska jag banne mig inte behöva vänta så länge med! Då ringde jag dem igen och fick en akuttid samma dag och sedan gick det fortare.. För läkaren tog det på allvar och såg mer bekymrad ut än vad jag själv känt mig.
En högproriterad remiss till mammografi skrevs och vid dagens datum så har jag både hunnit få pattarna genomkända av flera läkare, klämda i mammoapparaten, synade på ultraljud och stuckna för cell/vävnadsprov två gånger. Första gången misslyckades och nu hoppas jag att de verkligen fick med ordentligt för att kunna utläsa något ur provet vid gårdagens provtagning, för upp till två veckor kan svaret dröja. Så tar det 14 dagar till nu för att kunna reda ut om jäveln därinne är elak eller god, då har utredningen tagit mer än 1,5 månad varav jag ändå vetat att jag har en tumör i över 1 månad. Sedan jag såg den på ultraljud första gången. Och att det ska vara sååå lång väntan, det tycker jag är helt sjukt!
Och på tal om sjukt så spelar det nog inte så stor roll i första skedet oavsett, för en grej vet jag ju redan i alla fall och det är att även om tumören visar sig godartad så ska den bort. För tydligen både opereras och ibland även behandlas sådana med. Och ibland räcker det med bara operation även om det är en elak jävel med. Det kan till och med räcka med bara en liten bit, men jag har ändå redan funderat färdigt och bestämt mig för att inte nöja mig med det om den inte är helt god eller om jag ingår i den grupp som är riskzon att drabbas mer i framtiden. Tillhör jag en sådan grupp så är inte de där fettknölarna särskilt kära, då får de ta båda! Helt och hållet! Det beslutet känns för mig självklart, för varför behålla något som kan göra en sjuk?
Men vad den där tumören än visar sig innehålla nu och vad som än görs så är det nog inte värre än väntan i ovissheten. För bara en sak är värre än ovissheten och det är väl det allra värsta... Det att berätta. Och att berätta för ungarna! Men det kände jag mig tvungen att ta tag i igår så det värsta är trots allt avklarat nu. Från sjukhuset kan de ju nämligen få för sig att ringa ena timmen för att ha en tid nästa. Det har jag märkt, och sonen med. Så var det ju igår, när nya prover skulle tas. Och så kan det bli igen..
Inget roligt inlägg detta, jag vet. Och det är jobbigt att tala om det. Att oroa sig för att oroa andra. För faktum är, -och det vet jag.. Att det ofta är värre att stå vid sidan av än att själv drabbas. Men ändå är det en verklighet som nog är nödvändig att tala om. Tyvärr.
Men nu ska det bli bra. Det vet jag!
Och jag vet att varje år drabbas ca 7000 i vårt land av bröstcancer. Forskningen går framåt och idag blir majoriteten friska, men fortfarande behövs mer forskning och pengar till forskning om både bröst- och även alla andra typer av cancer!
Jag skänker därför lite från mitt julklappskonto till Cancerforskningen nu och om ni också vill bidra så har jag startat en insamling här.Målet är 5000 kr före julafton.
Silvermedlem 
Publicerad i Galleri FS (1)
