En snygging i en solstol

Uppehåller mig i samma tema som i går, dvs strand och sol - mycket sommarkänsla. Folk av alla sorter ligger och steker sig i strandstolar; varför inte fota dem? Eller någon av dem i alla fall? Som den här snyggingen. Kanske räknas han inte till "folk" direkt, men en plats i solstolen har han helt uppenbart reserverat.  

Han ligger där i solstolen och verkar trivas i lite skugga. Jag känner mig som en smygfotograf.

Jag vill ju inte vara någon suspekt smygfotograf så jag kliver fram och visar öppet min kamera och att jag fotograferar.

Han verkar inte bry sig... 

... utan stirrar bara på mig, helt utan att blinka faktiskt. Vilken typ!

Har i all hast bytt till makroobjektivet för att få bättre skärpa. Just nu känns bättre skärpa som något väldigt viktigt. Dessutom vill jag komma närmare honom...

När solen når honom ser jag verkligen hur fantastiskt fin han är! Vilka ögon!

Närmar mig från andra hållet, lite profilbilder på nära håll är ju kul att få.

Han är inte ett dugg besvärad. Jag börjar misstänka att han har en kraftig ådra av exhibionism i sig.

Han smaskar med munnen när jag kommer närmare. Hör i och för sig inget ljud, men jag ser ju att han smaskar. Vad kan det betyda? Gillar han mig? Förbereder han en attack?

Testar lite försiktigt hans reaktioner genom att fotografera honom från olika håll. Han bryr sig inte. Han verkligen bryr sig inte ett dugg om min närvaro.

Han och hans släktingar betraktas som en föda på sina håll, lättfångade sådana dessutom vad jag förstår av vårt möte. Han är en dyr delikatess, sägs det också.

Hur jag vet att det är han? Njaa, det vet jag ju inte. Kanske var det hon.

Mina glättiga strandbilder

Det är inte mycket att orda om dessa bilder, de talar sitt tydliga språk bäst utan ord. Värme. Sol. Vind. Ledighet. Längtan uppåt... Lite banalt, men vad gör man när bloggbegäret sätter sina klor i en efter en paus... 

Fast några ord blir det väl ändå...

Blått som havet...

Grönt som...

Transparent... 

Den här lille pojken gick så bra ihop med parasollen, försökte hålla ögonen på honom för att få till en fin bild på badbyxorna och parasollen, gick si så där. Skärpan...? Äsch...!

Herrar herrar...

 Fladdrande lätta tyger och sommarsommargrönt...

Där uppe skulle jag vilja vara... Ska jag, ska jag inte...?

Tänk om man kunde vara en fågel...! Fågel? En ny sort i så fall...

En ny dag. Idag slår jag till! Fast det blåser ju för mycket just i dag, ingen är uppe och flyger. Vilken "tur" jag har...

Fast det mojnade ju lite och då blev jag en halv fågel i alla fall...

                         Sista bilden är inte tagen av mig, av förklarliga skäl...

                                                     Fortsättning följer...

I dagarna ungefär ett år sedan...

... hände det som vi förstås visste i alla tider att det skulle hända en dag. Vår trogna familjemedlem Micki var uppenbart sjuklig sedan ett tag. Många veterinärbesök hade det blivit.

På fredagen ett år sedan gjorde vi det sista "vanliga" besöket på djursjukhuset. Nu var det helt uppenbart att det inte fanns något mer vi eller någon annan kunde göra för honom. Läget var inte akut, men ett beslut skulle fattas. Det gjorde vi också meddetsamma, men han fick komma hem över helgen och barnen kom för att träffa honom sista gången.

Ett år har gått. Vi har egentligen aldrig tänkt att vi har varit bundna på något sätt för att vi har varit hundägare. En viss frihetskänsla har det ändå varit att inte ha en hund, det ska erkännas. Men den känslan övervinner ändå inte känslan av att ha ett troget och tillgivet sällskap som aldrig skulle få för sig att svika en. För sådana är ju hundar, inget kan rubba en hunds förtroende för sin husse eller matte.

Saknaden efter Micki var stor unden en längre tid, men tunnades på något sätt ut med tiden. Till slut övermannades man av denna saknad bara när man gjorde något/var någonstans där man sist hade haft honom med sig. Så var det till exempel häromkvällen när jag tog en cykeltur/promenad ut till Fyrisåns fågelmarker söder om stan; det hade jag inte inte gjort sedan förra hösten när vi var där med Micki.

Någon har sagt att sorgen efter en hund kan vara lika stark som den är efter en kär människa som har gått bort. Skillnaden är att den värsta sorgen efter en hund går över lite snabbare än det gör om någon av ens käraste i människoskepnad går bort. Så är det kanske.

 PS. Nu tar jag en paus från FS ett litet tag. Inte för att jag har ledsnat på er, nej nej. Men man måste göra lite andra saker här i livet också, eller hur...? Funderar just vad jag ska ta med för fotogrejer under min flykt från verkligheten... "Neejj", undslapp det från maken, "jag följer nog inte med om du ska släpa fotogrejer med dig igen..." Och sedan hängde han med huvudet... Fast jag vet ju att han inte menar allvar! :-) DS.

Har också fotograferat i dimma - ett litet tag sedan...

Minnsann så har jag också varit ute och fotograferat i dimma. Ett tag sedan var det ju riktig hausse för dimmiga morgonfoton här på FS, men nu har entusiasmen mattats av betydligt. Vad kan det bero på? Är det för kallt att gå ut? Är det ingen sport längre när man inte behöver gå upp kl 03 eller möjligen kl 04? ;-) Nu pratar jag ju inte om dalmasen Peter förstås, han är det pigga året runt-undantaget uppenbarligen.

Kan inte stoltsera med att jag var jättetidigt ute på min fotosession, höst är ju höst. Solen går upp sent. Skamset måste jag erkänna också att mina bilder inte ens härstammar från i år utan från förra året... Trodde rent utav att jag hade redan publicerat dem, men så var det inte. I stället hade jag lagt några av dem i mina album. Ett par morgondimmiga bilder hade jag publicerat i bloggen, men inte just dem här (tror jag ganska säkert). 

Hur håller ni förresten reda på vilka bilder ni har publicerat i bloggen sedan tidigare? Tycker att jag inte har något riktigt bra system för detta nu när det börjar bli ansenliga mängder publicerade foton att hålla reda på. Vill ju inte heller gå in i fällan att publicera samma bilder om och om igen, man vill ju liksom inte vara pinsamm... Har sett vid några tillfällen att några har upprepat sig och uppenbarligen utan att själva ha en aning om det (har märkts i texten).

Efterord: Noterat i efterhand att Tommy v K har också varit ute och fotat i dimma alldeles nyss. Heja för alla som gillar dimma!

Uppländska landskapsbilder rätt och slätt... och lite till

Trakter inte så långt från Alunda, på den uppländska landsbygden. En oktobersöndag häromdagen. En gammal kvarn. Olandsån intill.