Diversefotografen

Eftertankens tid är här

Ett flertal av oss kom att nätexponera fotografiska vänner på fotofikat - till och med på pormasknivån (Kurts kommentar när jag bytte till 50-135 mm:aren på min kamera). Mer än rätt att krypa till korset alltså och exponera sig själv också, varför inte i en väldigt märklig utstyrsel, på väg till jobbet by cykel härom morgonen. En mobilkamera duger förvånansvärt väl till pormaskfotografering också... eller åtminstone gör Nokias N8 det.

Vid Islandsfallet, samma bild som jag visade häromdagen i en mindre naturtrogen version, mobilredigerad. Här en riktig version.

En rymdfigur på väg genom Stadsparken denna kalla morgon. Skidglasögon funkar lika bra i snöfall i skidbacken som i snöfall på väg till jobbet med cykeln. På kvällen blev utstyrseln än mer märklig med en blinkande lampa på hjälmen... (mina cykellysen blir stulna hela tiden så en lampa på hjälmen har blivit lösningen). Uppskattar vintern mer och mer nu när den är här. Det ska vara lite besvärligt, det hör till. Det gör inget att det är kallt, men blåsten, som idag, kan man ju vara utan.

Studenternas idrottsplats denna magiska morgon när det både snöar och solen går upp.

Dela:

Dagen efter...i färg

Det fanns en stadspromenad i svartvitt , med dimma och rimfrost. Det blev en dag därefter också, som sig bör, men mycket var annorlunda då. Borta vara dimman och rimfrosten. En stilla vinterdag till att börja med. Rätt hastigt gick det stillsamma över och man befann sig i en snäll snöyra med stora flingor. Jag var ute för att uträtta ärenden, helt kameralös, inte ens min N8 hade fått följa med denna gång. När jag skyndade mig hemåt efter en kamera upphörde det vackra snöfallet. En timme senare började snöyran igen och jag skyndade mig ut med kameran i högsta hugg. Om det kom mycket snö den första omgången så var "ymnigt" det rätta ordet denna gång. Jättelika lite halvblöta snöflingor singlade/blåste ner, men jag kände ingen större oro för min kamera (typ "tål min kamera detta väder...?" - Se längst ner varför jag inte behöver vara orolig*). Hade god nytta av det stora motljusskyddet som hör ihop med objektivet (Pentax SMC-DA* 50-135/2.8) och fick därför inga flingor/vatten på linsen. Lite försiktighet krävdes dock när man vände kameran mot den inte särskilt kraftiga vinden.

Hörnet Vretgränd - Dragarbrunnsgatan där den gamla järnhandeln A. P. Lagerqvist har huserat ända tills bara för något år sedan. Huset och intilliggande tre andra gamla hus renoverades sedermera och det skedde genom att den gamla karaktären med "snett och vint" behölls. Till och med järnhandelsskyltningen fick vara kvar. Tack för det! Alla de fyra husen såldes via en vanlig "villaförsäljning" och de är alla privatbostäder idag .

Här är de andra renoverade husen, två trähus och ett stenhus.

"Snett och vint" sade vi ju...!

Skrev en svarskommentar nyligen till en FS-vän, angående gamla färgstarka hus i Uppsala, och beklagade då att jag inte hade med någon bild på det Västgöta nationshuset i mitt inlägg då. Här finns nu en bild ovan och som synes står två större byggnaderpå gården. Här den nämnda svarskommentaren: "På en del av Uppsalas gamla hus finner man en del färgstarka fasader. Västgöta nationshuset utmärker sig bäst i detta avseende. Ett litet sidospår: googlade lite på nationshuset och fann att nuvarande förste curator där är en. f.d. klasskamrat till en av våra döttrar. Mer sidospår: Halmbyboda herrgård utanför Uppsala har exakt samma färgsättning som Västgöta nationshuset. Ernst Westerlund ("Enköpingsdoktorn") var gårdens första ägare och dottern med maken Leo Tolstoy (son till författaren med samma namn) tog över sedan. Victoria Tolstoy härstammar förresten från denna släkt. Och slutligen för att få slut på sidospåren: samme arkitekt Kihlborg har ritat både Västgöta nation och Halmbyboda vilket ju inte alls är förvånande." -

Synd att jag inte har någon bild på Halmbyboda med ... fast hade jag haft det hade vi ju hamnat på landsbygden... Nu håller vi oss inom den centrala delen av staden i stället!

Det anrika hotellet Grand Hotel Hörnan i hörnet Bredgränd - Östra Ögatan. I denna korsning finns en liten park som invigdes som Fadimes plats för en vecka sedan, parken skymtar med lite grönt till vänster, bakom första huset. Den lilla platsen har ingen skyltning ännu (oklart i dagsläget hur det blir med skyltningen) och både namngivningen av platsen och beställningen av ett konstverk har överklagats. Att överklaga allt som går att överklaga är förresten en särskild Uppsala-specialitet. Därför tog det 90 års långbänk innan vi fick vårt konserthus (UKK). Och nästan 90 års surdeg och många onödiga dödsfall krävdes innan den stora trafikleden (E 4) kunde dras förbi staden i stället för att genomkorsa staden. Demokratiska processer har ibland ett högt pris.

Här har vi ett äldre hus vid Bäverns gränd, nära korsningen med Dragarbrunnsgatan. Vet inte mycket om huset trots att jag har bott i närheten av det sedan ett tag. Det är möjligt att huset fram till i höstas var den "fulaste" byggnaden i stan sedan något år tillbaka, byggnaden var mycket nergången och sliten och "charmig". Huset uppnådde dock aldrig den status i fulheten och som hatobjekt som det intilliggande Grimhildgaraget hade och som numera skyms av det bostadshus (syns längst till vänster i bilden) som omger garaget. Kanske tyckte folk bara synd om det gamla försummade huset...

Det som var väldigt intressant tidigare i det gamla huset var dess nakna fasad, med delvis blottade timmerstockar som gav en god illustration om gamla tiders byggteknik. En renovering i långsam takt vidtogs ett par år sedan och avslutades i höstas. Kuriosa; drygt ett år sedan uppstod en brand i det rosafärgade grannhuset, som står vägg i vägg med renoveringsobjektet. Branden härjade i översta våningen och en familj lyckades rädda sig genom att ta sig ut via ett fönster och hoppa ner till grannhusets tak och vidare ner via byggställningar. Rätt tursamt att byggställningarna omgav huset just när branden inträffade.   

*FS-medlemmen Peter O har bevisat i sitt blogginlägg att det är ingen fara med att vara ute i blötväder med en Pentax, hans exemplar stod i duschen utan några som helst negativa konsekvenser efteråt. Han har även provat bastubad med sin kamera. Jag har inte gjort den här typen av tester med min Pentax, men den fick vistas i en mycket fuktig och varm miljö nyligen vid ett av Jordaniens vulkaniska heta vattenfall. Några bilder blev det också. Fotade även i självaste det heta vattenfallet samt i den naturliga ångbastun bakom vattenfallet (= en grotta där nästintill kokhett vatten rann längs väggarna), men det var med Olympus uTough (någonstans går gränsen med ävertyrligheter jag utsätter min Pentax för...). Vattnet var ju inte det största problemet egentligen när man fotade i denna miljö (Obs vattentät kamera), utan det var ångan med immbildningen som var knepig att hantera. Och pysslet med kameran och fotandet skulle kombineras med närvarokänsla i upplevelsen av detta otroliga naturfenomen...

Dela:

Stadspromenad i svartvitt, mestadels

En stad vaknar i dimma och rimfrost och vad är vackrare än så? En svartvit promedad i staden passade fint denna dag, men vi börjar med färg.

Södra tornet vid slottet, den ljusgula fasaden på  Slottskällan, till vänster nedtill i bilden den mer gula baksidan av ett äldre bostadshus vid Östra Ågatan. Slottet började byggas år 1549.

Pumphuset från 1875. Islandsfallet nedanför.

Islandsbron. Där siktar jag en annan fotograf. Bakom skymtar de gamla husen längs Västra Ågatan.

Tullhuset (Sjötullen/Sjötullhuset) - okänt byggår. Sommarrestaurangen närmast Islandsbron har packat ihop tillfälligt.

Fyrisån med gott om vatten, stilla flyt fram till Islandsfallets mindre stillsamma forsande. Gångbron heter Västgötaspången.

Slottets södra torn och Slottskällan i en närstudie. Vid Slottskällan finns tre hus och från vilket år just detta hus härstammar vet jag inte. Det södra huset byggdes i alla fall 1822 och flyttades till denna plats senare. Huset ovan inhyser ett arkitektföretag idag.

Det gamla huset i norra delen av Slottskällan-området fungerar som en nöjeslokal, typ disco. Det har haft olika namn genom åren - Sten Sture, Barowiak, Birger Jarl.

Det anrika Flustret från 1842 brann ner 1984. Väldigt raskt byggdes ett nytt hus som till synes är en exakt kopia av den gamla byggnaden, man tänker faktiskt inte på att originalhuset i princip inte finns längre. Tittar man efter finns det några kajor i träden, så ska det vara här.

Domkyrkan började byggas 1273. Gatan här heter Trädgårdsgatan och jag har en dröm att få fotografera denna vy utan alla bilar. En ouppnåelig dröm skulle jag tro för det står alltid bilar här, oavsett om det är vardag eller helg, dag eller natt.

Domkyrkans spiror från en annan vinkling. Kontraster i miljöer. Bilden krävde färg.

Och så är det slut med bildvisningen av några av Uppsalas "turistika" miljöer.

Dela:

Rimfrost ena dagen, fnyk och stora flingor andra dagen

Gårdagens inlägg handlade om stadsnatur och rimfrost. Dagens inlägg blir i stället om "betong" och ymnigt snöfall i stan (= Uppsala). 

Ni tycker kanske att det lutar en del i båda bilderna? Helt rätt. De gamla husen vid Vretgränd lutar mer än lite faktiskt. Vid renoveringen av husen något år sedan lät man bli att räta upp dem, tack och lov. Således finns den gamla charmen kvar i byggnaderna. 

Några fnykbilder blev det inte här beroende på att fnyk är lite svårt att fånga i bild. Eller det är svårt för mig i alla fall. Det var i alla fall fnyk innan de stora flingorna började dingla ner idag.

Dela:

Vintriga bilder ska det vara! Från gatan därtill.

Hängmattainlägget nyligen var en lapsus, inlurad in i hängmattefällan blev jag av en FS-kompis. Sådana är de, FS-vännerna, rena lurendrejare... ;-) 

Egentligen hade jag tänkt fortsätta på den vintriga banan. Uppehåller mig en bit norrut, i det som skulle kunna benämnas nästan som kaamoslandet. Vad är kaamos? Här en liten artikel om ett svenskt kaamosfirande. Lite märkligt att svenskan inte har något eget ord för fenomenet.

Själv har jag levt i föreställningen att jag har vuxit upp i riktig kaamos, dvs utan att solen gick upp under den mörkaste tiden på året. Det är dock inte riktigt sant trots att mina uppväxttrakter ligger strax norr om Polcirkeln. Solen går nämligen upp där i Kemijärvi, och då är det ingen riktig kaamos (bara ett par mil norrut är det riktig kaamos). En helt annan sak är förstås att känslan av kaamos är väldigt påtaglig ändå så här dags på året där, i praktiken ser man inte solen ändå, den korta någotsånär ljusa tiden består mest av en skymning. 

Mina bilder härstammar från Uleåborg/Oulu ett par veckor sedan. Inte var det ljust där heller...

Har förresten tagit mig friheten att kategorisera och etikettera mitt inlägg som gatufoto även om säkerligen alla förståsigpåare gapar inför tilltaget...:-0   .....   ;-)

Så här går solen upp och ner i dag på de platser som har betytt och betyder mycket för mig:

Dela: