Fotoböcker och bildanalys

De gamla mästarna är högaktuella just nu. Med återblickande fotoböcker, med TV-program och med skriverier här på Fotosidan.

Själv har jag bidragit med en bloggpost om boken How to read a photograph – Lessons from Master Photographers av Ian Jeffrey.

Det är en kronologisk presentation av ett antal kända fotografer från fotografins första år och framåt, med analys av deras bilder i relation till samtidens mode.

Här är nu mitt senaste förvärv:

20TH CENTURY PHOTOGRAPHY

Den innehåller ett urval av fotosamlingen på Museum Ludwig i Köln. Museets samling har byggts upp genom donationer under ett antal år och omfattar i dag omkring 9000 bilder. Förmodligen finns alla de mer betydelsefulla fotograferna från 1900-talet representerade. Boken påminner en del om How to read a photograph, med biografiska presentationer av de utvalda fotograferna och rikligt med bildexempel. Men den gör inte några bildanalyser. Den är inte heller kronologisk, utan presenterar fotograferna i bokstavsordning. Jag har inte räknat vare sig hur många fotografer eller bilder den innehåller, men den omfattar 760 sidor. Så det är en rik källa. Många bilder känner man förstås igen från annan litteratur. Boken utgavs ursprungligen 1996 på Benedikt Taschen Verlag. Denna engelska utgåva kom år 2007 på samma förlag. Ett antal författare har bidragit med texter.

Den här boken tycker jag är ett bra komplement till den första jag skrev om, och den är en bra uppslagsbok över 1900-talets fotografer. När jag jämför böckerna så tycker jag att en del intressanta frågor anmäler sig.

Det handlar om bildanalys och bildtolkning.

Den nya boken lägger sig inte alls i hur jag ser på bilderna. Den visar fram sådant som utgivaren vet är bra, men det är upp till mig att ta ställning. Eftersom bilderna inte heller presenteras i någon kulturhistorisk kontext så är jag alldeles fri att reagera på bilden sådan den är, utan att fundera över olika sätt att se på den.

Egentligen tycker jag mer om den frihet som den nya boken erbjuder mig. Men samtidigt måste jag tillstå att den första boken meddelar en hel del kulturhistorisk bildning.

Tillförs jag något väsentligt av en annans bildanalys? Visst blir jag medveten om många saker genom den, som jag annars säkert aldrig skulle ha tänkt på. Men om dessa saker är viktiga för min personliga bildupplevelse är jag osäker på. Om de hjälper mig att själv bli en bättre fotograf är jag också osäker på.

Det här för förstås tanken till meningen med bildkritik på fotosidan. De som följt min blogg vet vilket kärt ämne detta är för mig :-)

Jag är ingen flitig bildkritiker, och inte flitig att publicera bilder i kritikpoolen heller. Det beror delvis på min kluvna känsla inför bildkritik. Men som du vet tar jag ofta hjälp av min egen lilla mall för betygsättning. Just nu ser den ut så här (lite modifierad igen, sedan jag skrev om den sist):

A. Exponering (ljus, kontrast)
B. Fokusering (skärpa, vinjettering)
C. Färg (vitbalans, färgmättnad)
D. Komposition, beskärning
E. Motivtolkning (gör bilden rättvisa åt motivet)

Numer sätter jag en poäng (1-5) för varje punkt för att enkelt kunna räkna fram ett medelbetyg. Om poängen är lägre än 5 på någon del ger jag en oftast mycket kortfattad kommentar. När det gäller E, Motivtolkning, så gör jag gärna under alla förhållanden en kort kommentar.

Detta sätt att analysera en bild är väldigt långt från hur How to read a photograph gör det. Den sysslar nästan inte alls med den fotografiska tekniken, men kan fördjupa sig i detaljer i bildkomposition och bildinnehåll och en hel del i den kulturella kontext inom vilken bilden antas ha tillkommit. Om fotografen själv haft något att säga om bilden och dokumenterat det, så redovisas dessa fakta. Substansen i den bildtolkningen ligger alltså dels i rena fakta som redovisas, men dessutom i författarens tyckande om bilden. Det är i synnerhet när det gäller tyckandet som jag inte alltid är så intresserad.

Jag jämför med den bildkritik man ser på fotosidan. Det mesta som sägs är tyckande. Detta gäller vare sig det är beröm eller kritik. Bådadera kan förvisso vara motiverade, men ibland känns det för mig som gnetigt, och vid andra tillfällen väldigt substanslöst.

Nåväl, detta är min subjektiva uppfattning. Jag erfar allt mer att min lilla mall för betygsättningen hjälper mig att nå fram till något som har substans utan att vara för petigt. Jag tror också att det blir väldigt tydligt för fotografen hur just jag ser på bilden. Ibland sätter jag t ex ned betyget för färg, därför att jag tycker att bilden har ett färgstick. I så fall kontrollerar jag bilden själv i mitt bildbehandlingsprogram först och ser vilket resultat jag får genom en korrigering av vitbalansen. Nu kan det tänkas att fotografen med flit låtit bilden ha t ex en varm ton som också kan tolkas som ett svagt färgstick (gärna i rosa). Då vet fotografen det och kan motivera sig i en kommentar. Färgsticket kanske har uppstått på grund av speciella ljusförhållanden vid fototillfället, och fotografen har velat bevara det intrycket.

Det där var bara ett exempel. Men jag strävar efter att inte bli pratig i bildkritiken utan strikt hålla mig till vad jag kan säga något tydligt om. Och att inte bli för småttig när det gäller bildens detaljer (vilket jag tycker många andra blir).

Om jag ska sammanfatta det här, så har jag samma känsla inför professionella fotokritiker som inför t ex professionella litteraturkritiker: de skriver för dem som tänker som de själva gör (och som kanske har samma jobb). Den professionella kritiken lever inom sin egen, slutna värld.

När det gäller oss kritikeramatörer på fotosidan så är finner jag ofta ganska amatörmässiga försök att säga något som kan tillföra något. Min mening är att vi på fotosidan är bättre fotografer än bildkritiker. Jag inkluderar mig själv här. Och bara för att jag är lite övergripande kritisk till kritiken, så innebär det inte att jag tycker att bildkritiken är meningslös. Alltid kan vi lära något, vare sig vi ger eller tar emot kritik.

Lustigt nog kommer det fram en starkare medvetenhet i diskussionen kring bilder i vårt forum Det fotografiska samtalet.

Det tycker i alla fall jag. Kanske är det för att det är många som diskuterar. Och förstås därför att det kommer många fler kommentarer runt varje enskild bild än vad som vanligen är fallet när det gäller kritikbilderna. Bildkritikfunktionen stöder ju inte heller diskussion. Men vårt fotografiska samtal går för det mesta lite på sparlåga. Det är mest när någon kontroversiell bild tas upp till diskussion som det kan bli ett mer långvarigt och flitigt meningsutbyte.

Precis som med själva fotograferandet så kan man väl utvecklas som bildkritiker om man håller på med det. Men sättet att ge kritik diskuteras ju inte, utom kanske i Det fotografiska samtalet. Och jag tror inte att det räcker att man fortsätter att tycka. Man måste också fundera över och kanske ifrågasätta sitt eget sätt att tycka om man ska utvecklas som kritiker.

Till sist har vi förstås frågan om varför man alls ska syssla med bildkritik. Fast just den saken tycker jag att Fotosidan har tacklat på ett fint sätt. Genom att ge bildkritik kan man utveckla sitt bildseende och därmed kanske sitt sätt att fotografera. Och genom att ta emot bildkritik kan man bli uppmärksam på personliga utvecklingsmöjligheter som man annars missar. Det är vad jag kallar Fotosidans folkbildande ambition.

Idén är god, men ofta tycker jag inte att vi är så där jätteduktiga på att leva upp till den. Vilket inte hindrar att vi har kul här på Fotosidan, och det är kanske ändå det viktigaste!

2010-02-09 08:02   Tomasz
Bra skrivet, den där boken verkar intressant. Jag har själv två stycken "Photo Icons" som också är utgivna av Taschen Verlag. De kanske borde få sällskap av den här. Har du förresten läst "Konsten att ta vinnande bilder" av Göran Segeholm? Jag tror du gillar den, fast titeln är lite missvisande. Bildkritik här på FS har jag delade åsikter om. Visst kan den vara bra och utvecklande både för fotograf och betraktare. Men de förslag på förbättringar som ges till bilder tenderar ibland att bli löjliga. "Bakgrunden stör", "För hårt beskuren", "Ser inte så glad ut". Jag menar att det är omöjligt att ge konstruktiv kritik av den typen då man inte vet något om förutsättningarna vid fototillfället. Men det är nog som du säger, de flesta av oss är amatörer och det som är bra med FS är att här kan vi öva oss. Det enda som saknas är en ödmjuk lärare som kan tala om för oss när vi inte gör rätt. Ha det gott! /Thomas
Svar från EGW   2010-02-09 18:45 Jag har funderat på att köpa Segeholms bok. Desto mer så om titeln är missvisande, för den stöter bort mig lite, av någon anledning. En annan sak är att det är lite komplicerat att köpa svenska böcker här. Verkar som om vi är av samma uppfattning när det gäller ofta förekommande bildkritik. Det jag kallar substanslöst eller petigt tyckande. Lite striktare riktlinjer för bildkritik kanske kunde hjälpa upp saken, jag vet inte. När nu den där läraren saknas. Tack för din kommentar!