Bilder från Saltspring Island

Dagens bild 13 december, med blommor men utan Lucia

Måndagen grydde med ganska fint väder, milt och torrt men en smula grått. Tänk att det fanns en tid när måndagmorgnarna kändes motiga! Så länge sedan det är, sedan jag blev egen företagare för 30 år sedan har jag inte besvärats av ågren på måndagmorgnar. Och nu är jag pensionär. Och måndagmorgon betyder frukost på Harbour House med fotoklubben, en av veckans höjdpunkter.

Det kommer bara fler och fler medlemmar till dessa frukostmöten. Vi sätter ihop småborden i baren till ett stort långbord. I dag fick vi be servitrisen att flytta in ett bord från matsalen också. Vi måste ha skapat en helt ny omsättning för dem på måndagarna.

Stämningen är vanligtvis på toppen. Omöjligt förstås att samtala med alla, det surrar friskt längs bordet. Någon gång kanske någon ber om tystnad för att kasta ut en klubbfråga av allmänt intresse. Men oftast inte, vi avhandlar sådant på webbsajten.

Jag är nästan häpen över hur intressanta människor man möter på klubben, med den mest omväxlande och olika bakgrund. I dag berättade t ex Uri om hur han kom hit. Han var på resa på fastlandet med sin fru, som är musiker, och en god vän som också är musiker. De hade varit på något evenemang och fick höra om att det skulle vara en musikfest på Saltspring. Uri hade aldrig varit här då. Men hela sällskapet åkte hit och hade kul, och Uri berättade att han inte hade varit på ön mer än fem minuter förrän han visste att detta var hans hem! Jag tror det var 1979.

Men han hade inga pengar att köpa hus för, så han åkte hem till Toronto och sökte ett nytt jobb. Och fick ett direktörsjobb på ett elektronikföretag. Han bekände öppenhjärtigt att han saknade kompetens för jobbet. Men han anställde en ingenjör som fick utbilda honom. Jobbet var väl betalt, och det dröjde inte länge förrän han hade en kapitalbas för en flyttning till Saltspring. ”Man måste våga” sa han. ”Då kan det gå strålande. Eller ibland fullständigt åt skogen!” Ja, det stämmer ju faktiskt en hel del med mina egna erfarenheter.

Uri är från Israel, men han har bott och arbetat på många platser, bl a i Frankrike och i England, innan han kom till Canada. Han är full av anektdoter. I Frankrike jobbade han som något slags ingenjör i U-båtsflottan. Hans beskrivning av mathållningen där (de var kända för att ha förstklassig cuisine) var något att lyssna på. På morgonen väcktes man med ett glas vin. Vid 10-tiden kaffe och croissanter. Trerätters lunch med allehanda goda drycker. Etc. Efter klockan tre fanns det ingen som gjorde ett handtag.

Han berättade att han nämnt för en officer att han numer förstod varför Frankrike på hundra år aldrig vunnit ett krig. ”Just det, nu vet du!” hade officeren instämt.

I England hade han sett en makalös tidningsrubirk. ”Hard weather over the channel—the continent isolated” stod det. Jag som trodde att det bara var ett skämt, det där med den isolerade kontinenten. ”Nejdå” försäkrade Uri. ”Det är så de ser saken.”

Jag tror att de levnadshistorier som man skulle kunna samla runt bordet skulle fylla flera tjocka böcker.

Kall vinter har meteorologerna ställt i utsikt för oss, men om man bortser från det plötsliga snöfallet för några veckor sedan så har det varit milt, för att inte säga varmt. I dag plus nio. Penséerna blommar rikligt. Om det inte blir för hårt väder kommer de att fortsätta med det hela vintern.

Dela: