Bilder från Saltspring Island

Om mitt liv som fotoamatör på en liten ö på andra sidan klotet

Dagens bild 18 december, bildkvalitet och abstrakt foto

Jag har skrivit lite om sådant som betydelsen av datormärke (alla Macintosh-användare vet vilket märke som är bäst :-)), kalibrering av bildskärmen och problemet med bläckstrålskrivare.

När man ger sig i kast med sådana ämnen måste man räkna med att man inte är den som vet bäst. Det kommer mig att tänka på diskussioner som pågick förr (och kanske fortfarande). Diskussioner som gällde musiklyssningsanläggningar. Vinylskivor har mer naturligt ljud än CD, inte sant? Rörförstärkare har bättre ljud än transistorförstärkare. Och om man verkligen vill ha fullgott ljud ska förstärkaren kopplas till (de fantastiskt dyra) högtalarna med s k monsterkabel. Jojomen!

Med mig är det så att jag faktiskt själv kan höra skillnaden mellan vinyl och CD, mellan rör- och transistorförstärkare etc. I alla fall kunde jag det när jag prövade senast, vilket förstås är en del år sedan. Jag kom då fram till att skillnaden mellan exklusiva och enklare anläggningar egentligen är ganska betydelselös för musikupplevelsen. I alla fall om man inte är en riktig aficionado.

Förklaringen till det (enligt min högst personliga mening) är inte att inte den dyra anläggningen låter bättre, utan att inte den heller alls låter tillräckligt bra. Det är samma sak som när man går på en konsert. Det finns konserter och konserter. Popkonserter har elektroniken inblandad redan i instrumenten, så det slags konserter bortser jag från nu. Vad jag tänker på är musik som spelas på akustiska instrument. Nuförtiden har de oftast mikrofoner vid instrumenten, och det man hör i lokalen kommer till stor del från stora högtalare. Men om man vill höra ett riktigt ljud, då ska det vara akustiska instrument utan elektronik inblandad.

Så fort ljudet körs genom elektronik, oavsett vad det handlar om, så är det egentligen till en viss del redan förstört. Som min fru uttrycker det, man har hällt tomatketchup över alltsammans. Det finns förvisso bättre och sämre ketchup, men ketchup är ändå alltid ketchup. Ändå njuter vi av musiken (om det är musik vi gillar) eftersom vår fantastiska hjärna gör den slutliga efterbehandlingen av ljudet.

Har du tänkt på att ditt fina fotosystem, med kamera, dator och bildskärm, är ett reproduktionssystem? På samma sätt som stereon – fastän ännu mer så. När vi går ut i naturen så möts vi av miljoner färgnyanser, var och en med sin egen ljusfrekvens. Så fotograferar vi, och så småningom dyker bilden upp på skärmen. Den är uppbyggd av bara tre färgfrekvens, i stället för miljoner. Ändå tycker vi att den ser riktig ut. Vi lurar oss själva. Vi hjälper hjärnan att skapa en naturlig bild genom att tillhandahålla rött, grönt och blått. Och det fungerar. Men det är egentligen en bild behandlad med samma skags ketchup som ljudet från stereon. Den är allt annat än naturlig.

En tavla, målad av en god konstnär, kanske inte är lika realistisk, men den kan i alla fall ha mer naturliga färger, som alltså verkligen har en mångfald av ljusfrekvenser.

En annan intressant sak är att just färgerna upplever vi inte bara med ögonen, utan också med huden. Det hävdar i alla fall den kände psykologen Karl Ryberg.

Vart vill jag nu komma med det här? Precis som med ljudanläggningen så kan vårt fotografiska system skapa något som känns mer eller mindre naturligt och sant. Ett bättre system ger en mer sann bild än ett sämre. Men riktigt sant blir det aldrig, lika lite som på film eller TV, eftersom de reproducerade bilderna aldrig innehåller ett sant spektrum. Inte heller utskriften från en 8-färgers skrivare gör det.

Med andra ord, vi ska inte överdriva betydelsen av utrustningen. Det räcker att den är tillräckligt bra. Varje ytterligare förbättring innebär ytterligare tusenlappar nedskottade i något som ändå aldrig blir helt perfekt.

En god fotograf är inte en som har den fulländade utrustningen, utan en som skapar spännande och tilltalande bilder med det han/hon har.

Så jag förnekar inte att du får en tekniskt överlägsen färgvisning från en kalibrerad skärm. Men om skärmen är bra redan utan kalibrering, då menar jag att räcker. Om du inte är aficionado förstås. Men i så fall behöver du naturligtvis en Leica M9 med Zeissobjektiv också. Eller något annat liknande. Räkna med en startkostnad av runt hundra tusen för allt. Jag säger inget om det, men själv behöver jag mina pengar till annat också.

Jag är en vän av rak fotografi, vilket betyder bilder som föreställer något utan konstigheter. Men någon gång måste ju även jag få lattja lite med t ex abstrakta bilder. Här är dagens bild, tagen på lördagskvällen, när jag gick runt i byn. Vad den föreställer? Juldekorationer förstås :-)

Kategorier: Intresse - Nattbild

Etiketter: Dagens bild, Det fotografiska samtalet, natt

Inlagt 2010-12-19 04:36 | Läst 1489 ggr. | Permalink

(Logga in för att skriva en kommentar)

2010-12-19 11:55 johnerik

Jag som levt hela mitt yrkesliv i en digital värld gillar givetvis både digitalt ljud och digitala bilder. Mina öron och ögon är kanske för okänsliga för att märka någon skillnad. När det gäller ljud kommer man inte ifrån det digitala utan stora ansträngningar. Med bild är det lite annorlunda, att fota analogt är inte så krångligt men sedan kommer efterbehandlingen där den digitala hanteringen är helt överlägsen. Och analogfotografen hamnar oftast i den digitala världen efter framkallningen.
Fint bildexperiment.
/John-Erik

Svar från EGW 2010-12-19 19:21

Även min värld är sedan kanske 30 år till största delen präglade av digitala erfarenheter. Jag misstycker verkligen inte, eftersom det är så mycket enklare (åtminstone för mig) att umgås digital utrustning än med analog. Redan att slippa det evinnerliga knäppandet från skadade vinylskivor var värt en hel del för mig, på den tiden det begav sig. I dag håller jag till och med tillgodo med MP3-filer. Men försök inte övertyga mig om att de låter sämre, för jag vet det redan.

Och vi ska inte tala om digitalfoto, det innebar en pånyttfödelse av mitt fotointresse.

Det gäller bara att finna sig med jämnmod i det där, att det alltid finns bättre grejor. Som Leica M9 och Zeiss Biogon :-D

2010-12-19 11:57 Leif Bength

Jag tror ju att det är viktigare att ha en kalibrerad utrustning än att den är dyr. Det kostar heller inte mer än en kalibrator och en lite arbete för att få en mycket bättre och naturligare färgåtergivning från både skärm och skrivare med de grejor man radan har. Tro mej! Det blir en stor skillnad...och de utan "aficionado-grejor" .

Om vi fortsätter att jämföra med ljudet så finns det väl ingen god musikant som vill förmedla ostämd musik. Jag tror därför att det knappast finns någon god fotograf som vill förmedla "ostämda" bilder i skärande färger.

Fina juldekorationer!

/Leif

Svar från EGW 2010-12-19 19:29

Vi baserar väl alla vårt ställningstagande på personliga erfarenheter. En utrustning för att kalibrera skrivaren tror jag kostar mer än en för att kalibrera skärmen. Men om inte skrivaren är tillräckligt bra från början så blir den inte tillräckligt bra efter kalibrering heller. Vilket jag alltså vet, eftersom jag prövat.

Om skärmen inte har tillräckligt bra färgåtergivning utan kalibrering så tycker jag alltså att den är onödigt dålig, men skärmen hjälper det förstås att kalibrera. I synnerhet som utrustningen (som du nämner) inte år så dyr numer. Orsaken till att jag inte gjort det på min är min övertygelse att den inte kommer att bli bättre av kalibrering. Den uppfattningen är inte huggen ur luften, men jag är medveten om att den faktiskt kan vara fel. Men här har vi en fråga som jag skulle vilja jämföra med statistiska felmarginaler. Jag använder min skärm under olika ljusförhållanden. Dessutom finns alltid den personliga och subjektiva uppfattningen om vad som gör varje bild naturlig. Dessa olika faktorer skapar ett slags ackumulerade felmarginaler för bildvisningen. Jag har helt enkelt den uppfattningen att korrigeringen av skärmens färgvisning (kalibreringen) helt enkelt förändrar visningen inom dessa marginaler. Då vinner inte slutresultatet märkbart på att jag lägger ned tid och pengar på att jobba med det. Men det förutsätter alltså att skärmen är förstklassig.

Jag misstänker att vi har lika svårt att enas om en sådan sak som om betydelsen av detaljer i utformningen av stereosystem. Så det är egentligen inte så mycket att diskutera, man får acceptera att det finns olika mening om det.

2010-12-19 12:02 ylva_h

Måste instämma i det du säger.Jag kan visserligen inte höra skillnad på vinyl och CD, och även om jag faktiskt har kvar vinylplattorna och lyssnar på dem i bland så kan jag inte säga att det är någon större upplevelse än vilken CD som helst. Mest jobbigt att vara tvungen att vända på dem hela tiden. Man har blivit bekväm med åldern. (Nu kan man ju göra en spellista på Spoitfy eller sina rippade CD på datorn och slippa byta skiva också. Livet blir enklare och enklare!)
Svindyra inmätta kablar är alltså bortkastade pengar för mig. Däremot märker jag skillnad på en bra förstärkare och en enklare så där kan en investering vara värd besväret.

På samma sätt är det med fotografering. Med en dyrare utrustning får man fler möjligheter att vara kreativ. Det är inte kul med brus och "artefakter" i bilderna som man inte själv har planerat för.
Men till sist är det ju hjärnan som gör bilden (liksom ljudet). En bild kan vara hur dålig som helst och ändå tilltala för att man redan har ett minne som den samverkar med. På samma sätt kan man i bland uppleva att det man sett på bild är helt annorlunda i verkligheten för att bilden helt enkelt inte kan förmedla tillräckligt mycket information. Minns när jag besökte pyramiderna i Kairo att trots att men sett dem på bild hundratals gånger så såg de helt annorlunda ut i verkligheten, just för att bilderna inte förmedlade samanhanget med omgivningen.

Så en lagom nivå på utrustning är nog det som är tillräckligt bra för att hjärnan skall kunna kompensera för bristerna. Och den nivån är nog inte konstant utan beroende på vad man är van att se. Man var ju ganska nöjd med sina Instamatic-bilder så länge målet bara var att minnas semestern, eller hur? Och för Toycamera-fantasterna är ju den "dåliga" kvalitén en fördel eftersom den ger det drömliknande intrycket som de eftersträvar.

En fundering i sammanhanget är musikinstrumentens utveckling: Om man går på en konsert med medeltida instrument framförd i lämplig lokal så kan det ge en "rikare" upplevelse än motsvarande framfört på synt. Ändå måste man nog säga att de gamla instrumenten är mer "brusiga" och primitiva. Men i detta fallet kan det vara en fördel och bidra till "atmosfären".

Blev en lång kommentar detta, men du kommer alltid med så intressanta funderingar. Man bör nog akta sig för att reta militanta Mac'ister ;-) Tror det är imagen som "kreativt redskap" som de älskar. PC är mer för oss fyrkantiga ingenjörer.

Hälsningar Ylva

Svar från EGW 2010-12-19 19:43

Din tanke om gamla tiders brusiga musikinstrument har stora poänger. Vad är det som får en flera hundra år gammal mässingslur att låta bra? Inte tonens renhet i alla fall :-) Och stämningen på alla instrument förskjuts ju under konserten, upp för vissa och ned för andra, så att även om de var hjälpligt stämda i början kan de ligga upp till två tonsteg från varandra i slutet. Moderna instrument kanske har en renare ton. Men den tempererad stämning som numer är regel är falsk från början. Fast vi upplever den som harmonisk, eftersom vi ät tränade att göra det. Varav man måste inse hur oerhört mångdimensionellt det är, detta med varseblivning.

Jag instämmer naturligtvis med dig att bättre redskap för det mesta ger större kreativa möjligheter för fotografen. I alla fall teoretiskt sett. Men förmodligen rör det sig om avtagande gränsnytta, som ekonomerna säger. Om jag ser till värdet av investerade tusenlappar tvivlar jag alltså på att min kreativa kraft med en Leica M9 med Zeiss Distagon-optik skulle stå i proportion till investeringens storlek. En och annan bild skulle nog ha bättre kontrast och färger än vad jag åstadkommer med min Fuji-kamera. Vilket inte nödvändigtvis innebär att bilden totalt sett skulle vara bättre. Men det är mycket enklare att lyckas med Fuji-kameran än med den billiga Kodakkameran.

När det gäller Mac, så tror jag som du att det är ett slags image-fråga. Men det ska man väl inte förtänka kreatörerna. De känner sig ju inspirerade av Mackan.

2010-12-19 12:08 stefohl

Denna gång tycker jag nog du har mer rätt än fel. Du har rätt i att ett fotografi inte alls har det spektrala valörfördelning som det objekt som du avbildar. Men den märkliga hjärnan som vi har kan förmedla exakt samma upplevelse av två olika spektra med helt olika fördelningar. Och det är upplevelsen som är färgen. Så på det sättet är det samma sak som du ser på bilden och som du ser i verkligheten, även om min spektrofotometer säger att det är två olika spektra.

Och om du bara visar dina bilder på din skärm är det helt OK att inte kalibrera den, för då styr du upp dina bilder efter den färg som din skärm har. Men om du vill visa bilder på andra skärmar eller skriva ut dem, då blir det plötsligt mycket viktigt. För då använder du ett system för att se hur det fungerar på ett annat. Och lika märkligt som det är att vi kan se en och samma färg i verkligheten och på en skärm, lika märkligt är det att om du har ett kalibrerat system (skärm och skrivare) så kan du få samma upplevelse av bilden på skärmen och i utskriften (nja, snarlik då, kanske inte exakt densamma men tillräckligt nära).

Och på samma sätt som det är väsentligt för den målande konstnären att välja rätt duk och rätt färger, på samma sätt är det väsentligt för fotografen att använda rätt papper, rätt valör och färgskala. Att skicka bort det till någon som bara skriver ut bilden känns då lite torftigt. Bättre då att göra som du gör, sätta sig ner tillsammans med någon som kan detta och styra upp bilden så att den får det utseende som man vill ha. Jag har jobbat tillsammans med så många fotografer så att jag vet att det fungerar utmärkt, och då utan både Zeiss-objektiv eller Leica-kameror i många fall.

Svar från EGW 2010-12-19 20:01

Låt oss inte fortsätta diskussionen om värdet av en kalibrerad skärm. Jag har ju aldrig sagt att det är bortkastat, även om jag inte tillmäter det samma betydelse som du. Men du tar upp en helt annan sak här, nämligen likformighet i färgvisning över olika medier. Det är ju just den saken som färgprofilerna ska åstadkomma. Och det gör de -- i den bästa av världar. I den värld där vi själva lever är det helt annorlunda, vilket mitt arbete tillsammans med tryckerier visat mig.

Jag ska ta ett exempel, men det är kanske lite föråldrat. Jag är numer pensionär. Om du skapar en PDF-fil med inbäddade bilder i RGB-format och rippar den på en modern AGFA-utrustning får du utmärkta bilder i trycket. Den enda färgprofil du behöver bädda in är sRGB-profilen. Eller Adobe RGB, det blir i praktiken samma resultat.

Om du försöker samma konst på en Linotype-RIP blir resultatet katastrof, oavsett vad du försöker med för färgprofil. Där är det bara en sak som duger, och det är färgseparation i Photoshop (inget annat duger egentligen) innan bilden bäddas in i PDF-filen.

Teoretiskt sett borde jag säkerställa bättre resultat (oavsett RIP) genom att aktivera colour management i bildbehandlingsprogrammet. Men i praktiken fungerar det sällan, tydligen eftersom de olika programleverantörerna inte är överens om hur specarna för färgprofiler ska tolkas. Det är några år sedan jag följde debatterna på nätet om det här, så kanske det har blivit bättre.

Min egen slutsats är i alla fall att verkligheten inte stämmer med teorierna ännu så länge.

I alla fall är det så att det stora förtroende som jag har för min okalibrerade skärm faktiskt bygger på erfarenheter av justering av bilden på skärmen och efterföljande utskrift på en mångfald olika media: Docucolor, Xeikon, offsettryck från olika rippar, mina hemskrivare. Jag säger nu inte att det rör sig om någon exakt överensstämmelse, och en sådan är det ju också teoretiskt omöjlig att uppnå. Men jag har kunnat glädja mig åt att de reproducerade bilderna blivit tillräckligt bra. Vilket långt ifrån alltid gällde på den tiden när man lämnade bildoriginalen till repron och lät dem pussla ihop materialet. Snarare kändes det som en lotterivinst ifall en färgbild verkligen blev en hit i trycket.

Men jag inser att ditt perspektiv som yrkesverksam inom fotografisk reproduktion och utbildning måste skilja sig från mitt. Så egentligen borde jag hålla min stora trut när du tar till orda :-)

Tack för ditt konstaterande att det blir utmärkt utan både Leica-kameror och Zeissobjektiv "i många fall" :-D

2010-12-19 20:53 RHelena

Hade tänkt vila lite från bloggen, men det är svårt när så mycket intressant dyker upp. Flera stycken har kommenterat din text återigen, men det tänker jag inte göra, tycker att bilden kan få min uppmärksamhet denna gång.

För att klargöra det på en gång: gillar färgkaskaden skarpt och gillar även det abstrakta inslaget väldigt mycket. Små pärlband som faller ner (synliga i det större formatet). Rörelsens magi. Kanske en spegling? Harmoni trots färgprakten. Enkelhet. En väldigt tjusig bild i mitt tycke. Tycker personligen att det abstrakta ger betraktaren större frihet att göra egna tolkningar vilket i sin tur måste väl vara bra för vem som helst...?

Svar från EGW 2010-12-20 02:18

Ja, jag blev själv förtjust när jag såg bilden. Skulle önska att jag kunde skryta med något slags medveten planering eller avsikt bakom, men det nej, den tillkom nästan av misstag.

2010-12-19 22:48 Hundblues

Även jag tror mig kunna höra skillnad på vinyl och CD. På rör och transistorer, och till och med hur du vänder kontakten till förstärkaren i väggen. Jag har gjort blindtester på det sista, och jag hörde skillnad. Självklart har jag en rörförstärkare hemma till mina skivor, och riktigt bra högtalare också. Men det hela stupar på att de högtalarna är så förbannat svårt att möblera med, så ljudet blir i alla fall bara sådär. Dessutom lysssnar jag inte längre på rent akustisk musik. Det blir mycket Blues, och den är redan från början skitig, så då spelar det ingen roll vad jag har för kablar mellan förstärkare och högtalare.

Och det är klart att det är lite skillnad mellan ljud och bildåtergivning. Men poängen med bra kvalitet på grejerna är ju att resultatet är repeterbart och förutsägbart, oavsett om det är fråga om bild eller ljud. Men om tillgången på pengar inte är obegränsad måste man leva efter devisen Good is good enough.

Svar från EGW 2010-12-20 02:29

Jag har märkt att olika individers varseblivning av behandlat ljud skiljer sig rätt mycket. Det där med möblering är verkligen en kritisk faktor. Om du ställer in en icke ansluten högtalare i rummet så kan det förändra ljudbilden, och vem vet vad olika möbler i rummet har för effekt! Och det där med att vända kontakten... det är lustigt, här är alltid kontakterna polariserade. Man vet vilken ledare i apparaten som är avsedd för fas och för nolla, det går inte att vända kontakten fel. Jag är rätt säker på att det där påverkar jordströmmarna inne i förstärkaren, det är rätt logiskt att det påverkar ljudet. Nu när jag är van vid polariserade kontakter så förundrar det mig nästan att det inte används i Europa. Sedan åldras högtalarna, det kommer man inte heller ifrån. Ska man ha toppklass blir det att byta högtalare, kanske var tionde år eller något sådant. Jag satte mig en gång in ordentligt i allt det där i tanken att bygga upp en toppklassanläggning, men innan jag kommit så långt insåg jag att för min musikupplevelse var det inte värt det.

Min erfarenhet är att anläggningskvaliteten är viktigast när jag man ska lyssna på t ex solocello. När det gäller orkestermusik har det inte så stor betydelse vilken genre det handlar om, det är mer en fråga om att kunna kräma på tillräckligt mycket effekt. Och var kan man det? Ensam i ett litet hus på prärien, miltals från andra människoboninar kanske :-)

2010-12-19 23:04 Leif Bength

En tanke...

Om vi nu är ett gäng hobbyfotografer som visar bilder för varandra så känns det ju bra om jag vet att du, eller någon annan som har foto som hobby/yrke, ser på mina bilder med ungefär samma förutsättningar som jag ser dom och redigerar dom under. På samma sätt ger det mej en trygghet att veta att jag tittar på dina bilder med ungefär samma förutsättningar som du framställt dom efter.

Även en simpel och rent ut sagt usel "kontorsskärm", som t.ex. den på min bärbara, är värd att kalibrera då det hjälper mej att redigera bilder i fält så slutresultatet blir mycket lika de jag gör på min separata skärm i.o.m. att jag vet vad som fattas på den bärbara i fråga om lägre färgmättnad t.ex.

Har man sedan en gång kalibrerat sin skärm så är det ju relativt enkelt att gå ett steg till och på manuell väg fixa till en enkel canonskrivare för en tusenlapp så att den skriver ut mycket lika de man ser på skärm.

Ett kvitto för mej på att min skärm och mina egna utskrifter är bra kalibrerade är då jag beställer utskrifter via webben från Crimsons prefixtjänst och får ett resultat som stämmer bra med min skärm och mina egna utskrifter, både i ljushet och färg.

Sen kan man ju dra det här hur långt som helst naturligtvis men ett grundkrav som fotograf tycker jag nog är att kalibrera sin skärm med en kalibrator, även om det bara innebär en mjukvarumässig kalibrering.

Svar från EGW 2010-12-20 02:38

1. Har man bara en "usel kontorsskärm" så instämmer jag varmt i att kalibrering är nödvändigt. På den tiden jag körde med CRT-skärm så kalibrerade jag den, och det måste göras om ganska ofta. På den tiden var det inte att tänka på för mig att skaffa kalibreringsinstrument, de kostade en förmögenhet. Så det blev mjukvarumässig kalibrering. Vilket sannerligen inte är att förakta, även om det kan kännas lite pilligt och osäkert.

2. Min billiga Canon Seplhy ger utmärkta resultat med god överensstämmelse mellan min fabrikskalibrerad skärm och utskrifterna. Det gjorde min Epsonskrivare också, så länge jag skrev ut på högblankt fotopapper. Men jag ville också försöka med matt papper, och det blev uselt resultat. Det var då alltså skrivaren jag måste kalibrera. Men det är synd att säga att jag blev riktigt nöjd.

3. Crimson har jag inte prövat, men jag har ofta häpnat över hur bra färgerna blir från en Xeikon eller Docucolor. Det är då 4-färgs laserskrivare, fast förstås med mycket högre kvalle på tonern än vad kontorsskrivare har. Inte spelar heller papperskvaliteten alls samma roll för en laser som för en bläckstrålskrivare.

2010-12-20 00:16 stefohl

»Om du försöker samma konst på en Linotype-RIP blir resultatet katastrof, oavsett vad du försöker med för färgprofil. Där är det bara en sak som duger, och det är färgseparation i Photoshop (inget annat duger egentligen) innan bilden bäddas in i PDF-filen. «

Jo, det har blivit bättre. Om du har sett något nummer av Fotografisk Tidskrift före 2010 (vi bytte tryckeri inför det nya året), så har du sett hur det blir med det flöde som du säger inte fungerar. Så tack och lov blir det bättre och tillverkarna använder sig korrekta standarder. Om de använder den ISO-standard som finns så fungerar det, om de inte gör det är det rätt troligt att det inte fungerar.

Och för att avsluta detta med en kalibrerad eller inte kalibrerad skärm, så är det ju så att alla skärmar idag är kalibrerade och en profil laddas in direkt när du ansluter skärmen. Sedan kan denna profil vara mer eller mindre korrekt. Det verkar ju som du hade tur och att tillverkaren av din skärm har gjort en profil som beskriver din skärm på ett korrekt sätt. Och det kan man ju tycka borde vara självklart, men det är det verkligen inte. Kanske framförallt på grund av att tillverkaren vet väldigt lite om hur du vill använda din skärm. Rätt stor skillnad mellan hur man vill ställa in skärmen för Excel eller Photoshop, eller hur?

Stefan

Svar från EGW 2010-12-20 03:20

Ja, det är väl tid att avsluta den här diskussionen. Jag tackar dig för ditt intresse, även om mina egna personliga erfarenheter inte alltid passar riktigt med de tankar du framfört. Men jag har märkt när jag följt diskussioner på nätet att det här är ett område där det inte är så lätt att bli överens. Inte ens personer med ren forskningsinriktning verkar alltid tolka resultaten från försök med färgprofiler etc på samma sätt. En gång i tiden jobbade jag intensivt med sådant här, men det är snart tio år sedan, och jag tänker inte ta upp det igen. Jag nöjer mig om jag får fram acceptabla resultat för mina egna foton.

Som svar på din direkta fråga: jag har inga behov av att ställa om skärmen mellan arbete med text och arbete med foton. Kanske om jag normalt ställde in högre ljusstyrka och kontrast när jag jobbar med foton, men jag har vant mig vid att ha måttlig ljusstyrka och kontrast vid allt arbete.