Bilder från Saltspring Island

En skatt i garderoben

Vi har alla hört talas om de där historierna, när någon träffar en gammal bonde långt ute på landet. Och bonden berättar i förbigående att han på 1920- eller 30-talet eller i något den stilen använde en bil. Men så kunde han ett tag inte nyttja den längre, så han ställde in den i ladan. Om den finns kvar? Javisst, kom och titta! Och där står den, kanske en T-ford pickup, otroligt dammig men i övrigt i perfekt skick!

Något av en liknande upplevelse (nåja, fastän i lite blygsammare skala) hade jag i dag. Jag var med min fru hemma hos en god vän som fyllde 89 förra veckan. Vi hade med oss en päronkaka min fru bakat för att fira lite.

När vi satt där och pratade, så nämnde jag för vår värd Louie om den nya fotokluben.

”Så intressant” sa han. ”Jag var en gång i tiden mycket intresserad av foto och sysslade mycket med det.”

Sedan berättade han att han hade sin utrustning kvar. Jag spetsade öronen och frågade honom om han ville visa den. Jodå, gärna! Så han grävde fram lite grejor ur en garderob. Närmare bestämt en gammaldags fotoväska i skinn, patinerad och grann. Ur väskan tog han fram en Pentax S1a.

Detta är en billighetsversion av Pentax S1, tillverkad omkring någon gång mellan 1960 och 1965. Kanske  den sista kameran Pentax tog fram innan de började med Spotmatic med inbyggd exponeringsmätare. Märkligt nog är S1a identisk med S1, men de har tagit bort märkningen för 1/1000 sek slutarhastighet från inställningsskivan. Officiellt har den alltså ingen snabbare tid än 1/500 sek, men det är bara att vrida skivan förbi denna märkning till nästa klick. Slutaren är identisk med den på S1-modellen.

På kameran satt monterad ett Super Takumar-objektiv 1:2 55 mm. Alltsammans i fantastiskt fint skick. Kamerakroppen uppvisade inga spår av slitage, den vara bara lite smutsig. Men om man skulle börja använda kameran igen borde nog en verkstad gå igenom slutaren först.

Louie trodde inte att han tagit en bild med den på 20 år, men det satt fortfarande en 200 ASA-film i, med 8 rutor exponerade.

Det var med andakt jag vägde denna juvel i handen. Tung och gedigen, och inställningarna på objektivet mjuka och fasta. Som en dröm! Och jag tänkte, att det är en massa jäkla plastskit de kränger på oss nuförtiden. Så här ska en kamera kännas!

Nästa gång jag kommer dit ska Louie gräva fram de övriga objektiven, han mindes inte längre vad det var för några.

I väskan låg också en Kodak exponeringsguide. En liten bok med styva sidor, var och en innehållande en räkneskiva av papp. Med dessa räkneskivor kunde man kalkylera sådant som motljuskompensation, bländarinställning för blixt med olika ledtal och val av färgfilter och exponeringsdata för fotografering med svatvitfilm, där man ville ha någon speciell kontrastverkan.

Efteråt tog vi en kvällspromenad i byn. Klockan var halv sju, solen strålade från en molnfri himmel och termometern visade på plus 26 grader. Jag själv medförde min billiga och plastiga Kodak-kamera, som inte inbjuder till samma vördnad som Pentax-kameran med dock är väldigt funktionell på sitt sätt. Man tager vad man haver!

En del är besvärade av förklarande bildtexter. Här erbjuder jag ingen. Men det är i alla fall en dogmabild. Vad den berättar får du klura ut själv :-)

Dela: