Bilder från Saltspring Island

En tvehågsen fotoamatör

Jag fortsätter här att berätta om mina tidiga erfarenheter som fotoamatör. Tidigare inlägg:

Hur det började, Hur det fortsatte. 

Vi säger alltid att det är fotografen som tar bilderna, inte kameran. Och det säger vi med all rätt. Men man kan inte komma ifrån att många av oss fotografer är tekniknördar. Visst har vi skäl att önska oss bästa möjliga prestanda hos vår utrustning. Men vi är samtidigt väldigt roade av de olika tekniska finesserna, och även den enklaste kamera kan väcka vår fötjusning, om den har något originellt eller personligt. Och det hade många kameror på den analoga tiden. 

För att lära känna denna spännande teknikvärld tog jag jobb i en fotoaffär år 1959. Det var en tid när fotointresset i Sverige nästan exploderade. Massor av spännande nyheter kom ut på marknaden. T ex Voigtländer Bessamatic, den första SLR-kameran med zoom. Och Mamyiaflex C2, en tvåögd spegelreflex för yrkesfotografer, med utbytbar optik. Man bytte hela kamerafronten! 

Den största nyheten var Asahi Pentax, deras första SLR-kameran med prismasökare. Från början hade  SLR-kamerorna en ljusschaktsökare som man tittade ner i, och skärpan kontrollerades med en lupp som kunde fällas upp. Ingen höjdare när man hade en lång teleglugg på kameran. Med prismasökaren fick man illusionen av att titta ut direkt genom objetivet, så att säga. Detta är ju vardagsmat i dag. Den första Pentaxen hade en övergripande design som formligen revolutionerade kameravärlden och bildade ett bestående mönster för hur en kamera borde se ut. Nästan alla SLR-kameror i småbildsformat bygger vidare på den. Jag hade ett intryck av att vi skeppade lastbilslaster av Asahi Pentax från fotoaffären. Jämfört med den gick nästan inget annat att sälja.

Några år senare kom Pentax Spotmatic, en ny revolution. Det var i princip en Asahi Pentax, men med exponeringsmätaren inbyggd i sökare, med mätområdet som en i sökaren markerad fläck. Men då hade jag sedan länge slutat i fotoaffären. 

Själv var jag snart mogen att ersätta min Retinette, den som jag tidigare skrivit om. Vi befinner någonstans i mitten av 1960-talet, och jag föll för frestelsen att köpa den Yashica 44 jag skrev om ett tidigare inlägg. En fantastisk liten kamera som jag borde ha behållit. Men det var som om jag inte kunde bestämma mig för vad slags redskap jag ville använda för mitt fotograferande. En tvehågsenhet som hindrade mig att satsa ordentligt och kanske skaffa en Leica eller något annat av mer bestående värde. Så mycket pengar, och jag visste inte om det var vad jag ville ha! Det avskräckte mig.

Varför jag inte behöll Yashican har jag inte klart för mig i dag. Kanske var det att jag ville tillbaka till 135-filmen. Efter att ha tittat på lite olika möjligheter fastnade jag för en Canon, en mycket speciell sådan. Jag hade blivit betuttad i halvformat. Det var väl Olympus som uppfann formatet, och kungen var Pen-F, systemkameran i halvformat. Men jag nöjde mig med något som var lite enklare, en Canon Demi C. Den var rätt skojig, för den hade två utbytbara objektiv. Normalobjektivet var på 28 mm, och det extra objektivet (ett riktigt objektiv, inte en telekonverter) var på 50 mm. Ett kort porträtt-tele skulle man kunna säga. 50-mm gluggen var den jag använde mest. Jag hade ju haft problem med att förstå Retinettens korta brännvidd (också 50 mm), men i halvformat blev denna brännvidd mer hanterlig för mig. 

Kameran hade inbyggd, kopplad exponeringsmätare av en rätt originell typ. Man vred en ring runt objektivet för att samtidigt ställa in både slutartid och bländare. På översidan av kameran visade ett fönster när man ställt in det hela på ett sätt som svarade mot exponeringsmätarens idé om saken. Det gick att ställa in den annorlunda, men det fanns ett låst samband mellan slutartid och bländare. En begränsning vi nog inte skulle acceptera i dag. Detta var en liten skojig kamera, och den följde mig länge i vått och i torrt.

Djurgårdsbrunnsviken i Stockholm en vinterkväll 1965. Canon Demi C, filmen är troligen Kodacolor. Bilden är inscannad från en papperskopia. Det är svårt att säga om färgerna är autentiska, men jag minns fototillfället. Det såg verkligen ut ungefär så här.

Södermälarstrand i Stockholm en vintereftermiddag 1965. Canon Demi C, filmen är troligen Kodacolor. Bilden är inscannad från en papperskopia.

Dela: